1988 gjorde Tim Burten filmen Beetlejuice och musikalen som baseras på den hade premiär på Broadway 2019 och nu har den Europapremiär på Östgötateatern i Norrköping. Återigen har Östgötateatern hittat en musikalisk pärla och satt sitt signum på den.

Beelejuice är en skruvad spökkomedi och som inget annat jag har sätt, men otroligt bra.

I öppningsscenen möter vi tonåriga Lydia (Sayuri Yukawa) vars mamma precis dött och begravs i öppningsscen. Lydia och hennes pappa flyttar in i ett nytt hus där de tidigare ägarna Barbara (Karin Oscarsson) och Adam (Olle Roberg) trillade genom ett murket golvet och dog, men de hänger sig kvar i huset som spöken. I samma hus håller också demonen Beetlejuice (Peter Jansson) som inget hellre vill än att komma tillbaka till jordelivet. Men för att göra det behöver han hjälp av någon levande. Någon som Lydia…

När man kommer in i salongen möts av att draperiet är upplyst i en blå/turkost och redan där får jag en känsla av att det här kan bli bra. Sceneriet av Stina Martinsen tillsammans med Palle Palmén ljusdesign är helt outstanding och håller absolut West End och Broadway klass. Genomarbetat, snyggt rakt igenom. Kostymerna speglar och lyfter alla karaktärer helt rätt, nedtonat och beiget på det alldagliga och lite menlösa paret Barbara och Adam, Lydia helt svartklädd som tagen ur familjen Addams och Beetlejucie i sin randiga kostym och ostyrigt gröna hår. Ensemblens kostym är också helt rätt och åt det utflippade hållet när det ska vara det. Mask och peruk av John Hanna bygger på karaktärerna. Ja allt det visuella är topp notch.

Peter Jansson har hittat en perfekt nivå som Beetlejuice. Karismatisk och utflippade utan att det blir nåt överspel – frågan är om den rollen ens kan överspelas? Han går från en ”snäll” demon i akt ett till att spela ut hela sitt register av spökerier när han inte får som han vill. Beetlejuice må ha namnet på musikalen men den som imponerar mest är Sayuri Yukawa som tonårstjejen Lydia. Sayuri har sista året kvar på SMU men hon äger verkligen rollen som Lydia. Blickarna, skådespeleriet och sånginsatsen är makalöst bra och det är njutning att se henne på scenen – en ny musikalstjärna som glimrar på scenen.

Hela ensemblen är väldigt samspelt och alla presterar på topp. Karin Oscarsson går från att den snälla tysta Barbara till att verkligen ryta i och ta kommandot. Carolina Harrysson är strålande som Delia (Lydias pappas ny parner). Daniel Sjöberg är bra i alla sina småroller och gör bokstavligen den snurrigaste rollen i musikalen.

Det är bara att gratulera Östgötateatern för den här fantastiska musikalen som levererar i alla delar. En musikal som roar och sprider glädje när höstmörkret pockar på och värd att åka till Norrköping eller Linköping för att se. Som musikalälskar är det så underbart att se att musikal på den här nivån inte bara görs på de stora scenerna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

För en vecka sedan hade Änglagård nypremiär efter sommaruppehållet. Nu ersätter Sanna Nielsen Helen Sjöholm i rollen som Rut Flogfält och Denny Lekström ersätter Lindy Larsson Forss i rollen som Zac.

Just den här kvällen spelas Alex Flogfält av Pontus Wonkavaara och Gottfrid av Joakim Jennerfors. Av de stora bärande rollerna är det ”bara” Tuva B Larsson som Fanny, som är från originaluppsättningen. Tuva är magnifik som vanligt.

Har man som jag sett Änglagård sex gånger blir det en liten utmaning att tänka bort hur rollerna har spelats tidigare – samtidigt är det kul att se hur dynamiken mellan karaktärerna ändras. Annat kroppsspråk, längd och röst skapar något nytt och eget. Just den här uppsättningen som är ikväll är speciell och jag blir lika fängslad och berörd av den här fantastiska musikalen som tidigare. Det är verkligen ”same, same but different”.

Olika är ju ett av Änglagårds budskap och ikväll är vi med om när olikheter sätter sin egen prägel på musikalen. Joakim Jennerfors Gottfrid är mer vital än Tommy Körbergs och ger en liten annan karaktär till Gottfrid utan att tappa bort det nyfikna och den varma relationen han bygger upp Fanny. Det är imponerande att se hur han och även Pontus Wonkavaara säkert tar sig an rollerna och levererar tonsäkert och starkt.

Sanna Nielsen och Denny Lekström tar sig an rollerna på sina egna sätt. Det är deras Rut och Zac.

Med en handling som berör och engagerar och Fredrik Kämpes magiska musik är det här en av fanatisk musikal som fångar in publiken från första tonen. En ren njutning till sista tonen.

Vi förflyttas tillbaka till 1960-talet och Detroit under den stora Motown-eran. Vännerna Deena (Janice Kavander), Evie (Laila Adéle) och Lorrell (Mary N´Diaye) ställer upp i en talangtävling med sin sånggrupp Dreamgirls. Efter tävlingen erbjuder Curtis (Alexander Larsson) dem att bli deras manager och ser till att de blir doakör till den framgångsrike sångaren James Thunder (Prince Mpedzis). Snabbt tar deras karriär fart men det blir slitningar i gruppen och Curtis har egna drömmar och ambitioner som han vill förverkliga genom Dreamgirls.

Handlingen är rätt tunn och stundtals känns det mer som en konsert med en röd tråd än en musikal. Det skrapas bara på ytan på karaktärerna men det vägs upp av flera helt outstanding sånginsatser av flera. I särklass bäst är Laila Adéle som slår knock på publiken i första akten i ”And I Am Telling You Not Going” och belönas med något så ovanligt som en stående ovation ända upp på balkongen mitt under föreställningen. Runt omkring hördes viskningar ”vem är det där?” Visste man inte vem hon är innan Dreamgirls så vet man definitivt det nu. I andra akten är det hon i en duett med Janice Kavander som hämtar hem ytterligare en stående ovation.

Alexander Larsson var med i Moulin Rouge förra året, men missade premiären på grund av en cykelolycka på väg till teatern. Ikväll fick han vara med och välförtjänt ta emot premiärpublikens jubel efter en strålande insats som den beräknande managern Curtis.

Den stora och välrenommerade ensemblen framför några riktigt snyggt koreograferade dansnummer som andas 60-tal, Michael Jackson och disco och det är en njutning att se dem.

Scenografin är effektfull och läcker. I inledningen, under talangtävling, finns en gigantisk spegel längs bak på scenen som reflekterar publiken och helt plötsligt är publiken en del av själva föreställningen och ser den från två håll. Snygga kläder och bra ljussättning som förstärker intrycket. Visuellt och sångmässigt i toppklass.

En proffsig musikal där de kraftfulla sånginsatserna står för behållning – en musikal som alla motownfans kommer att älska.

Bild Mats Bäcker

Så var det dags för en jukebox-musikal med Roxettes världsberömda låtar. Handlingen baseras på boken Got You back av Jane Fallon. En feelgood om kärlek, otrohet, hämnd och självförverkligande.

Stylisten Stephanie (Jessica Marberger) har varit tillsammans med Joe (Alexander Lycke) i 16 år och de har en 14-årig dotter Stella (Sara Stjernfeldt). En morgon upptäcker Stephanie att Joe är otrogen. Med hjälp av sina kollegor Natasha (Sara Lehman) och Gary (Oscar Pierrou Lindén) på modehuset Primera lyckas de få fram att tjejen Joe är otrogen med heter Katie (Marsha Songcome) och bor i Lincoln, där Joe jobbar några dagar i veckan. Katie tror att Joe är separerad och har delad vårdnad om dottern. Men när Stephanie konfronterar Katie med sanningen börjar de tillsammans planera en hämnd. I samma veva på Primera jobbar Stephanie med att styla såpaskådisen Meredith Maruska-Delicado (Sanna Martin), känd för att ha en gräslig klädsmak och som ofta plåtas av den stilige modefotografen Michael Sotheby (Patrik Martinsson). Upplagt för förvecklingar och missförstånd.

En lättsam historia där Roxettes låtar (som framförs på engelska) vävs in på ett snyggt sätt i handlingen. Ibland blir det dock mer konsertkänsla än musikal när handmikrofoner används. Det tar lite bort den där känslan av att plötsligt brister man ut i sång. Men det är nog det enda som stör mig lite lite grann. Från första tonen till den sista är det här annars makalöst bra. Scenografin av David Woodhead är riktigt bra och hela scenen använda och det är häftigt när den främre delen av scengolvet hissas ner och kvar på borte halvan är den stora orkestern och Merdith (Sanna Martin) som gör en av kvällens starkaste insatser i Listen To Your Heart. Det här är en musikal som verkligen lyfter de kvinnliga rollerna. Marsha Songcome, Jessica Marberger och Sanna Martin spelar sina starka kvinnokaraktärer med bravur och lysande sånginsatser. Även unga Sara Stjernfeldt som den kaxiga gitarrspelande dottern Stella glänser. Originalinsatser som är värda att vara stolta över. Alexander Lycke har en fantastisk röst och kraftfulla sånginsatser men hans karaktär Joe är rätt beige och alldaglig av sig. Lite ovanligt att se honom i en roll utan nån direkt pondus. Det är så man undrar vad Stephanie och Katie ser i honom. De riktigt mäktiga duetterna står Jessica och Marsha för, som till exempel It Must Have Been Love. Ett av de riktigt starka och minnesvärda numren.

I föreställningen finns många härliga och läckra ensemblenummer där de skickliga dansarna får visa upp sig i Miles Hoares koreografi.

Mäktig att få Roxettes låtskatt framförd av dessa musikalartister och hela Malmö Operaorkester under ledning av Joakim Hallin.

Ingen snack om saken om att det här kommer att bli succé långt utanför Sveriges gränser. Det är definitivt inte frågan ”om” den sätta upp utomlands utan ”när” och ”var”. Den hade lika gärna kunnat sättas upp direkt i London eller New York. Det är bara att gratulera Malmö Opera och alla som varit med om att få skapa och vara en del av den här fantastiska originaluppsättningen. Det här blir svensk musikalexport!

Musikalen Company av Stephen Sondheim och George Furth är den musikal som har fått flest Tony Awards. Company handlar om Bobbie, som i den här uppsättningen är kvinna och inte man som i originaluppsättningen, och spelas av Frida Modén Treichel. Bobbie är singel och fyller 35 år och alla hennes parkompisar samlas för att fira henne. Kvinnorna försöker para ihop henne med olika män medans männen i paren är mer kritiska till de killar hon dejtar. På nåt sätt är det bekvämt för dem att ha en kvinnlig singel i vänkretsen. Men hur mår paren egentligen? Som singel kan jag relatera en del till Bobbie och hur det är med vissa parkompisar man har. Det är en intressant betraktelse över typiska parförhållande. Det slår inte gnistor mellan Bobbie och killarna hon dejtar, men man kan inte låta bli att charmas av Andy (Olof Åhman) som själv tycker att han är ointressant och inte så smart. Varje replik levereras perfekt ofta med en komisk ton. Andy och de två andra killarna hon dejtar, Theo (Glenn Edell) och PJ (David Alvefjord) framför en charmig sång om Bobbie med den udda men lite komiska effekten att de gör det i ett nedsänkt dike.

Jag har inte sett någon annan uppsättning av Company så jag kan inte säga om det blir mer intressant eller inte med en kvinnlig Bobbie, men förstår greppet att det kan kännas mer modernt. Däremot är väl inställningen till att man måste vara gift/eller i par för att bli lycklig lite förlegad. Överlag är det en rätt lättsamt berättad historia om Bobbie och hennes vänner som lockar till överraskande många skratt.

Sondheim är en av de stora musikalkompositörerna men hans musik är inte alltid helt lättillgänglig vare sig för publiken eller artisterna som ska framföra dem. Musiken i Company är inte något undantag från det. Vissa låtar innehåller otroligt mycket text och Robert Fux som spelar Jamie, som ska gifta sig med Paul, och får kalla fötter, imponerar stort när han sjunger om att han inte vill gifta sig, massa text i ett högt tempo. Likaså är Helen Sjöholm formidabel som Joanne, Bobbies lite äldre rika väninna, gift för fjärde gången. Kvällen längsta applåd får Helen när Joanne i berusat tillstånd sjunger om damer som lunchar – sången och komiken i kombination är oslagbar.

I mångt och mycket är det här en ensemble uppsättning. Vännerna är väldigt närvarande i Bobbies liv och en av föreställnings höjdpunkter kommer i början av andra akten när man mitt i New York helt plötsligt i en rasande firar svenska helgdagar, från midsommar till nyår. Där får hela den fantastiska ensemblen visa upp vad de går för i ett klassiskt storskaligt musikalnummer- helt i min smak. Bobbie, inser till slut att hon kan inte bara leva sitt liv med sina gifta par utan hon måste göra ett val och leva. Är det någon av låtarna man har hört från Company så är det nog just Being Alive, en typisk powermusikal låt som framförs full av känsla och kraft.

Riktigt bra scenografi som på ett enkelt stilrent sätt förflyttar handlingen till olika platser. Koreografin är lite speciell och ibland lite kantig i rörelserna, men riktigt glimrande bra när Bobbie besöker sina vänner Harry (Rennie Mirro) och Sarah (Sara Jangfeldt) och Sarah ska visa några av sina jujutsu.-kast med Harry som sparringpartner. Det är ett nummer att uppleva – särskilt när de rör sig i slow-motion.

Stadsteaterns uppsättning av Company framförs av en riktigt bra samspelt ensemble med många namnkunniga musikalartister som verkligen levererar. Den här uppsättningen är i stora delar underhållande och mycket roligare än jag hade förväntat mig, men som musikal kommer Company inte att hamna på min 10-i-topp-lista över musikaler. Den är ändå absolut sevärd. Company sätts inte upp så ofta i Sverige och vill man lägga en av de stora musikalerna till sin ”musikaler-jag-sett-lista” är det här en bra uppsättning att göra det med.

Company spelas till den 17 november.

I några har har Smofa satt upp musikal i det gamla bruket i Forsvik. I år dags för den nyskrivna komedi-cirkus-rockmusikalen SOT Gjutrock. Det är verkligen en blandning av alla tre när vi får följa de tre syskon Sam (Jakob Stadell), Oda (Therese Persson) och Tor (Johan Charles) när de får veta att bruket ska läggas ner där de alla jobbar. Den som lämnar nedläggningsbudet är den nytillträdde vd:n (Martin Stokke Mathiesen). Han blir lika chockad över beskedet som de. Vad ska de göra nu? Den som har råd på det är den ständigt vindrickande sekreteraren Mia (Clara Singerholm Christiansen). De ska bilda band och vara med i melodifestivalen.

Det här är en underhållande, rolig och stundtals till och med berörande musikal när syskonen börjar reda ut sina syskonrelationer och avslöjar sina hemligheter. Vilka det är får ni veta när ni ser den.

Musiken som är skriven av Simon Swahnström och Markus Frykèn är medryckande och driver handlingen framåt.

Jakob Stadell är den mest rutinerade musikalartisten i uppsättningen och har den tyngsta rollen som storebror Sam. En roll som han spelar med bravur och med stor känsla i de finstämda sångerna. Martin Stokke Mathisen visar på en härlig komisk talang som man kunnat se lite av när han spelar Mårten i Änglagård. Men här i rollen som Vdn får han ta mer plats på alla sätt, han till och med spelar piano ibland. Till en börja irriterade jag mig på sekreteraren Mia, men hon visar mer och mer sina mänskliga sidor och blir brukets hjälte och även jag gillar henne efter ett tag.

Det är kul med de skickliga akrobaterna och jonglörerna som dyker upp i vissa nummer. Hela salongen används av dem. Teatern är i ett av de gamla husen på bruksområdet och det är verkligen kul att man satsar på nyskriven musikal på ett sånt här ställe!

Forsvik kan för många upplevas som långt bort, drygt 3 timmar med bil från Stockholm, men musikalen är bra och tillsammans med mysiga Forsvik vid Vättern, Göta kanals äldsta sluss, historisk bruksmiljö och god mat är det ett väldigt trevligt utflyktsmål. Missa inte de fyllda croissanterna på Kafé Ada! Rekommenderar varmt att ni gör en musikalutflykt till Forsvik och ser SOT.

SOT spelas till den 24 augusti – missa inte!

Biljetter säljs via Smofa.se eller Nortic.se

Två dagar mer Höga Kustens Bygdespel  – genrep i regn och premiär i fantastisk kvällssol – publiken nöjt lika mycket av spelet oavsett väder, för det här är bra – riktigt bra.

Innan genrepet berättade Tomas Ledin om sin farfar Jonas och farmor Svea, som spelets kärlekshistoria bygger på och som hittade sitt hem i Lövvik. En bygd som Tomas själv älskar. Hur spelet kom till och hur det fantastiska i att en plast som Lövvik med ca 80 invånare kan skapa något sånt här – visserligen med hjälp av stora 2Entertain i ryggen. Det hjälper att ha vänner och kontakter både på bygden och i branschen. Gemensamt har de skapat det här fantastiska bygdespelet. Ett spel som Markus Virta har regisserat med bravur och han berättade om regiprocessen och hur kul han har tyckt det varit att jobba med det här bygdespelet.

Premiärkvällen inleddes självklart också av att Tomas berättade om bakgrunden till spelet och friluftsteatern invigdes högtidligen med bandklippning.

Vad utmärker då ett bygdespel? Jo det ska framföras främst av folk från bygden och minns jag inte fel är det fyra personer på scen som inte har koppling till bygden så där kvalificerar det in väl. Sen ska det vara en historia från bygden och här landar vi i mellankrigstidens Sverige. Ett Sverige där fattigbarn såldes av socknen till lägsta pris, sågverken sänkte lönerna för arbetarna som ledde till att arbetarna gick ut i strejk och demonstrerade. Militär sattes in och Skotten i Ådalen 1931 där fem personer blev skjutna och som fick följdverkningar i hela Sverige.

Bättre lokal förankring finns knappt, men det är ju också en händelse som skakade hela Sverige – ett lokalt bygdespel som är hela Sveriges bygdespel.

Det här är också ett bygdespel som speglar mycket av sin tid och som även präglat Sverige; kampen för rättvisa arbetsvillkor, kvinnokamp, nykterhetsrörelsen men också en framtidstro om att man kan skapa sig en bättre framtid.

Trots att nästan 100 år har gått sen skotten i Ådalen så är det här högst aktuellt för kampen om för bra arbetsvillkor och skäliga löner pågår, se bara på strejken på Tesla som pågått sen förra året. . Disponenterna har bara bytts ut mot internationella megamoguler.

Redan när man kommer in och ser scenen och den fantastiskt genomtänkta scenografin så andas det här bygdespel av klass. Genomgående i trä som för tankarna till sågverket. Skickligt användas den enkla men geniala scenografin för att skapa allt från socknens utauktionering av fattighjon, bondgård, kontor, arbetarbostad, disponentvilla, dansbana , till Valkallen som de klättrar upp på den tidiga morgonen innan skotten avfyras. Scenografin och historien gifter sig perfekt.

Bygdespelet framförs med bravur av samtliga på scen. Morgan Alling är suverän som den ”hårde men rättvise” storbonden Nordström som köper Jonas (spelad av Sixten Norberg som barn och Nils Reinholz som vuxen) till lägstbjudande. Nordström gör själv en klassresa när han köper upp skog och så småningom blir disponent och bruksägare över ett stort sågverk. Allings Norström är grym men någonstans glimtar ett hjärta till att han gör det här för sin älskade familj som han vill ska få det bättre. Hans fru Ella, spelad av Sussie Eriksson, ömmar däremot för alla, även Jonas, men hon är fast i den tidens roll att frun gör det maken vill och bara i smyg kan hon hjälpa till. En roll i bakgrunden tills hon hittar sin röst via kvinnokampen. Den äldsta dottern Svea (spelad av Henrietta Glade som barn och Tova Hollender som vuxen) vill skapa sig ett eget liv och en frihet. Redan som barn blir Svea och Jonas oskiljaktiga vänner som sen spirar till ung kärlek till Nordströms förtret.  Det är en härlig kemi mellan Jonas och Svea både som barn och vuxna och man känner verkligen deras kärlek stråla ut. Unga musikalartister som redan har gjort en del på scen och som med all säkerhet kommer att synas mycket framöver för de är riktigt bra. De mer komiska insatserna står Victor Morell och Klas Wiljegård för i rollerna som Jonas bästa vänner Edvin och Gusten. Stark sånginsatser kombinerat med perfekt leverans av repliker och kroppsspråk lockar till många skratt .

Hela ensemblen imponerar stort och det finns ett fantastiskt sampel på scen.

Tomas Ledins musik från Höga Kusten skivan och nyskrivet har vävts in i historien skickligt och sätter sinnesstämningen, berörande, glädje, kärlek, hopplöshet, kamplust, sorg och framtidstro blandas. När det blir som mest sorgligt och en och annan tår har fällts vänds det till en final som är full av framtidstro och där familjen och kärleken vinner.

Årets föreställningar är nästan slutsålda så skynda om du vill se det i år. Förhoppningsvis kommer det här att fortsätta spelas i flera år. Så boka in en resa till Höga Kusten, se bygdespelet och upplev den fantastiska naturen runt omkring.

Skotten i Ådalen ekar på nytt i form av ett magnifikt bygdespel – missa inte!

Foto @davidnyström

Foto @davidnyström

Foto @davidnyström