Det är något speciellt att som första publik få se en helt nyskriven svensk musikal. Hazel är inte baserad på någon film eller bok utan här är det helt nytt. Delar av musiken finns sedan tidigare på Spotify och en filmad version på Youtube, men det har kommit till dansare och ytterligare låtar sen dess och nu är den alltså mogen för att möta en publik för första gången. Jag hade förmånen att få se ett helt vanligt rep av akt 1 och redan då kände jag att här kan det finnas något som kan blir bra. Det var verkligen kul att få se uppsättningen i sin helhet och hur det har utvecklats sedan dess.

Musikalen Hazel ger den där mysiga känsla av high school som finns i amerikanska filmer. Hazel (Frida Jokinen) är en skötsam, smart bokmal som pluggar psykologi och hon är tillsammans med Henry (Teodor Wennö), en extravagant, impulsiv och egocentrisk låtskrivare. Två tonåringar som håller på att hitta och förverkliga sina drömmar. Henry får möjligheten att delta i ett tvåveckors låtskrivar-campus på lyxiga The Rosewood i London. När man är så ung är två veckor en lång tid och Hazel vill absolut inte att hon och Henry ska vara ifrån varandra så länge, men han åker och meddelar det på en lapp och lämnar lite glass i frysen. Bristande kommunikation och oförmågan att lyssna gör att de glider ifrån varandra i jakten på att följa sin drömmar. En klassisk rätt person men vid fel tidpunkt.

Det här är en musikal som osar av ungdomlighet och energi och framförs av en ung ensemble. Det är så härligt att se att det finns en tillväxt både vad gäller nya musikaler och musikalartister. Frida Jokinen tar sig an rollen med bravur och har en fantastisk röst. Emma Pucek som The Narrator, lotsar oss igenom musikalen och gör det med både elegans och kaxighet. Mikaela Carlson, är låtskrivaren Zoey som Henry träffar på tåget till London och de slår följe. Mikaela har, förutom en bra sångröst, en komisk timing som gör att hon sticker ut extra när hon är på scen. Tillsammans med Teodor Wennö avslutar det första akten med den medryckande Rockstar Fairytale som fastnar direkt när man hör den.

Överlag är musiken av Henrik Langemyr (även manus och regi) riktigt bra. Glada, medryckande poppiga låtar som blandas upp med några kraftfulla lite känslosamma ballader. Jag saknade dock en riktigt bra slutlåt, antingen ska det vara något riktigt känslosamt eller mer åt glatt shownummer hållet, men tyvärr så rann slutet lite bort i tomma intet. Det lämnade lite en känsla av ”hände det inte mer?” Men det är något som kan stärkas upp vartefter musikalen mognar på scenen.

Carin Juborgs koreografi med ensemblen ger en extra dimension till scenerna och Rockstar Fantasy är den den perfekta avslutningen på första akten med ett snyggt nummer med hela ensemblen.

Med små medel i scenografin så lyckas man väl med att skapa känslan av att det utspelas på olika platser. Snillrikt använder man sig också av scenluckan för entréer för att skapa lite extra liv och rörelse, liksom att delar av ensemblen kommer in på scenen via publiken.

Hazel framförs på engelska och det är ju också en del av att den får en viss high school-känsla som jag verkligen gillar. Hur underbart är det inte att få lite engelsk musikal här i Sverige och det är tack vare West End Stockholm som vågat satsa på ett helt okänt kort.

Missa inte chansen att få se den här nyskrivna musikalen med några av morgondagens musikalstjärnor. Den piggar verkligen upp i det gråa ute.

Hazel har premiär den 5 april och spelas till den 13 april. Biljetter köps via Nortic.se

Petra Nilsen har stått på scen mer eller mindre hela sitt liv och här får vi följa med från hennes period som katt i både Pelle Svanslös och Cats till det stora äventyret som Roxie på Broadway och fram till där hon är idag. Petra Nilsen tillhör musikalartistgeneration som fick sitt stora genombrott när Chinateatern började sätta upp ungdomsmusikaler som Grease och Fame. Plötsligt skrev t ex Veckorevyn om de här unga musikalartisterna och ungdomar flockades kring teatern för att få en glimt av Petra, Peter Jöback, Pernilla Wahlgren och de andra musikalartisterna. Därifrån rullade karriären på i en hög hastighet för Petra, musikalrollerna avlöste varandra och blandades med tv-roller som succén med Anna Holt. Rollen som Roxie i Chicago tog henne till både West End och Broadway 2001. En karriär som sen fortsatte med olika roller runt om i Sverige.

Inledningen kändes lite trevande men rätt snart har hon publiken fast i sitt grepp när hon blandar anekdoter med små dans- och sångnummer från olika föreställningar. Det handlar om slitet bakom, auditions som inte går som förväntat, rösten som inte håller, idolskapet och annat som hör artistlivet till. Har man som jag följt Petra genom åren så är det väldigt intressant att får ta del av vad som händer bakom och runtomkring föreställningarna. Jag bodde i London när hon spelade Roxie och såg hennes premiär på Adelphi Theatre så det var lite extra intressant när hon berättade om tiden med Roxie. Hur hon ständigt behövde hjälpa sin medspelare i London när han tappade bort sig på scenen och om det tuffa beslutet som alla teatrar på Broadway tog att fortsätta spela musikal efter terroristattacken den 11 september.

Det här är främst en föreställning om Petra fantastiska karriär och privatlivets problem väljer hon att inte berätta om utan det gestaltas i en dans. Petra kan konsten att berätta, och det görs med inlevelse men samtidigt med en visst distans som om hon går in i en karaktär som berättar om hennes liv, hon släpper inte helt ner garden och låter oss komma nära. Det är helt ok, för det här en föreställning om hennes liv på scen och den lever verkligen upp till det. En fängslande föreställning om och med en av de fyra svenska musikalartisterna som hittills spelat på Broadway.

Under våren spelas några förställningar till och här hittar ni information om var: https://www.petranielsen.se/

Operetten Vita Hästen skrevs 1930 i Berlin av Ralph Benatsky och är en av världens mest kända och spelade operetter med sånger som många känner igen som t ex ”Det skulle vara underbart”. Den kan lätt tas för lättsam underhållning för det är en förväxlingsoperett som lockar till skratt och utspelas i idyllen vid Wolfgangsee, där flera par till slut får varandra – slutet gott allting gott. Med det finns en underton av den mörkare tidsandan som rådde på 1930-talet och som det finns paralleller till idag.  Då liksom nu vill folk gärna roas och fly vardagen. Folkoperan lyckas väldigt väl med det, så till den grad att den är utsåld innan premiären, vilket är helt förståeligt med den namnkunniga ensemblen av skådespelare och operasångare – en blandning som gifter sig perfekt.

Jonas Karlsson, som spelar den kärlekskranke kyparen Leopold, gör en lysande skådespelarinsats och överraskar med en imponerande kraftfull sångröst. Föremålet för hans heta känslor är Stina Ekblad (Vitas Hästen ägare Josepha) som med sin svalare och lite bitska framtoning håller honom på halster. Strålande insatser av samtliga men en extra eloge till Joakim Larsson som inhoppare i rollen som Piccolon Gustl, utöver sina ordinarie. En fröjd också att njuta av t ex Elin Rombo, Alexandra Büchel och Richard Hamrins fantastiska röster. De kommer fram på ett annat sätt när det är operett och det är lättare att höra vad de sjunger.

Minimalt med scenografi, i stort sett bara en flaggstång och en balkong till rum 4. Men även Tyrolerorkestern används delvis som scenografi då de byter plats då och då under föreställningen. Pianot får agera bardisk. Inga klädbyten utan alla skådespelare är på scenen mer eller mindre hela tiden. Kläderna i lite dyster brunskala men tidsenlig.

En föreställning som roar och där allas insatser är genomproffsiga och imponerar.

Det här är en färgsprakande, poppig och medryckande familjemusikal som roar hela familjen. Wilberth Gonzalez makalöst fantasifulla kostymer och mask/peruk som han skapat tillsammans med Johanna Lysdahl lyfter verkligen hela musikalen och skapar illusionen av att man befinner sig i havet med havsfolket och musikalmagin skapas.

Den Lilla Sjöjungfrun ska spelas både i Sverige och Norge och det märks att man har rollbesatt med både svenska och norska artister och den framförs på bägge språken. Kiana Blanckert i rollen som Den Lilla Sjöjungfrun är perfekt, hon har en utstrålning som når ända upp på läktaren. Hon rör sig på sjöjungfruliknande sätt. Norske Kenneth Engen som Olauv, killen som Sjöjugfrun räddar och förälskar sig i, är charmig.

Mest imponerande är de storslagna ensemble numren när scenen fylls av de fantastiska kostymerna och det blir en viss kontrast och mer mörker i andra akten när de ersätts av brunare/svartare kläder när Sjöjungfrun lämnar havet och följer med Olauv till hans föräldrars fiskerifabrik på land. Det är lätt att förstå att han sen väljer att följa Sjöjungfrun tillbaka till färgprakten i havet.

En riktigt underhållande familjemusikal som bitvis kan verka lite skrämmande för de minsta men roliga karaktärer och färgprakten tar udden av det. Det är härligt att se hur barnen interagerar med det som utspelar sig på scenen. Så ta med hela familjen för två timmars underhållning där barnen efter förställningen får möjlighet att träffa Sjöjungfrun och de andra.

Den Lilla Sjöjungrun spelas runt om i Sverige och Norge under 2024 och 2025.

Biljetter kan köpas här:https://www.drosenorberg.se/sjojungfrun

Barberaren i Sevilla är Rossinis kända opera som baseras den första pjäsen i trilogin skrivna av den franske 1700-talsförfattaren Pierre Augustin Caron de Beaumarchais. Operan ska nästa år sätta upp del två Figaros bröllop som Mozart gjort opera och planerar den avslutade delen 2026. Den kommer att bil en mer moderniserad version.

Barberaren är en lättsam opera, en fars med förvecklingar och kärleksproblem, som även om den framförs på italienska är lättförstådd. Handlingen är rätt tunn och snart har man förstått vem som är vem på klassiskt farsmanér och man kan förutse hur det ska gå. Barberaren Figaro (Luthando Qave) som hjälper greven Almaviva (Konu Kim) och hans älskade Rosina (Dara Savinova) att få varandra när andra sätter hinder i vägen. En välsjungen, samspelad och stundtals komisk trio. Likt en vanlig fars dras ibland de komiska delarna några varv för mycket, fast i en opera så sjungs det förstås, men det gör att det blir lite utdraget och tappar fart.

För mig ska en kväll på operan vara en verklighetsflykt när man går in i den fantastiskt vackra guldglänsande byggnaden. Men tyvärr förtas den upplevelsen av scenografin och kostymerna i den här uppsättningen. Färgskalan på kläderna som uteslutande gick i grått, vitt, svart och beige, speglade bara det trista vädret ute och satte en viss nedstämd känsla över föreställningen. Det trista plywood/masonit-färgade huset där Rosina bodde, bidrog inte till att lysa upp föreställningen heller även om det fanns vissa röda inslag, men de gjorde att den mer liknade en lada än en italiensk villa. Jag vill inte se en svartvit föreställning – jag vill ha färg. Trots de musikaliska insatserna som var bra, gav scenografin och kostymerna uppsättningen en helhetskänsla av lågbudget.