Lasermannen är en True Crime-föreställning, en genre som är populär både på streamingstjänster och som podd, och bygger på förhören om hölls med John Ausonius, Lasermannen, under nio månader 1992-1993. Från augusti 1991 till januari 1992 höll John Ausonius Stockholm i skräck när han sköt 11 personer med utländskt utseende, varav en dog. En av de största polisjakterna i Sveriges historia drogs igång innan han greps på bar gärning under ett bankrån och dömdes i december 1993 mot sitt nekande.

Scenografin är avskalad, tre stolar och ett bord som flyttas runt för att ändra stämningen och byta perspektiv i rummet. En gråaktig projicering av rummets väggar ger en avskalad, steril och kall miljö till förhörsrummet.

Ausonius spelas av Joel Spira och hans ord under förhören är Ausonisus ordagrant, vilket skapar en stark känsla av autenticitet. Förhörsledarna (Mattias Knave och Henrik Norman) är oerhört tålmodiga när de förhör en ständigt slingrande och ordvrängande Ausonius. Det är välspelat och intressant, men tempot långsamt och det bränner inte till. I första akten finns en viss nerv som avtar efter pausen. I längden är det inte så fascinerande att se hur Ausonius slingrar sig, hur skickligt Spira än är i sin tolkning. Förhören varvas med inspelade expertutlåtande av Carl Bildt, Jan ”supersnuten” Olsson och Gellert Tamas och faktamässiga beskrivningar om skjutningarna utan att frossa i själva händelserna. Det gör dock att det blir en distans till de avskyvärda handlingarna, vilket är syftet då fokus ska vara på själva förhöret. Under delar av föreställningen spelas bakgrundsmusik, som dessvärre är mer sövande än stämningsbyggande. För att bibehålla nerven hade pjäsen tjänat på att vara en enaktare.

Pjäsen är relevant att spelas nu då samhällsklimatet, ekonomin och främlingsfientligheten liknar det som var i början på 90-talet. En påminnelse om vad en enskild individ kan göra och hur svårt det är för samhället att skydda sig från den typen av brott.

Lasermannen spelas till den 24 oktober.

Foto: Carl Thorborg

Showen börjar med att Jonas kommer in och möts av applåder, men det är inte riktigt som det brukade vara förr i tiden klagar Jonas, då var det applåder, fotstamp och Vågen! Ja det där med Vågen måste han förklara för den yngre publiken för det gör man ju inte längre. Sen går han ut igen och publiken får göra om och göra rätt. Men helt rätt blir det ju inte för Jonas hör stela ben och stön när publiken ska resa sig upp och göra vågen. Han konstaterar helt enkelt att publiken liksom han har åldrats. Själv fyller han 60 år i november. Nu går han in i bonuslivet, även om det inte blir ett liv som han tänkt sig, utan det blir ett liv utan Mark, en besvikelse som måste vändas och som han delvis bearbetar via den här showen.

Det här är en show där det skrattas med Gardell och inte åt honom eftersom större delen av publiken har åldrats i takt med Gardell och det är hög igenkänningsfaktor på många av skämten. Vi har upplevt samma saker som han och signaturmelodin till Boktipset sitter där den ska och allsången är ett faktum. Men även nya beteende som frågan om ”räknas steg man tagit om man inte registrerat dem i mobilens stegräknare” är så mitt i prick.

Sin vana trogen väljer han ut några personer i publiken som han återkommer till, men även publiken som helhet får både ris och ros. Det är ett konstant interagerade med publiken, det skapar delaktighet men ibland gränsar det till repetitivt, oftast räddas det dock med ett skratt eller en tankvärd knorr. En show med Gardell består av lika delar skratt och allvar. Det är i allvaret som nerven skapas och gör det till en show som sticker ut. Det bränner till i den vassa och pricksäker kritiken mot Jomshof som ordförande i justitieutskottet: Det blir allvarsamt, viktigt men också varmt i hyllningen till de tolv som deltog i första pridetågt. Det är där som vi har det minnsevärda och kärnan i showen – budskapet om att varje steg, sekund, skratt och liv räknas. Man får inte leva om sitt liv, det är det som är själva grejen!

Showen levereras på klassiskt Gardell manér . skratt och allvar om vartannat – pendlar mellan nostalgi och dagsaktuellt – rappt, vasst och varmhjärtat med ett kroppsspråk som ger en extra krydda.

Showen spelas på Intiman till den 9 december.

I år är det 50 år sen Astrid Lindgren skrev Bröderna Lejonhjärta och nu sätter Kålle Gunnarsson upp den på Intiman. Vi tas med på Jonatan och Skorpans spännande äventyr från branden i det lilla trähuset i Stockholm när Jonatan räddar sin dödssjuke lillebror och dör själv och kommer till Nangijala. Platsen där sagorna och lägereldarna ska leva kvar, men där den hemske Tengil har tagit över Törnrosdalen. Skorpan dör strax efter och bröderna återförenas, bara för att behöva kämpa mot den hemske Tengil för att befria folket i Törnrosdalen.

Det här är en berättelse som är sorglig, spännande och hjärtevärmande om vartannat. En av de finaste berättelserna som finns om döden. Den här speciella känslan som finns i böckerna återfinns genom hela föreställning. Det är hjärteknipande när Jonatan räddar Skorpan och dör själv. Strax därefter landar man i en lyckokänsla när de återförenas och det är nästan så en lyckotår kommer. Sorg, lycka och spänning varvas om vartannat.

Det är överlag en ung ensemble med bröderna Oskar och Erik Norgren i spetsen som Jonatan och Skorpan. Så det lockade till skratt när Skorpan säger nåt i stil med ”Det står en gammal tant där borta” och pekar på Emma Karlsson som spelar Sofia i Körsbärsdalen och hon ser inte alls gammal ut. Den unga ensemblen är väldigt samspelad och fångar publiken direkt.

Scenografin används på ett snillrikt sätt när man med små medel vänder och vrider på den och skapar allt från deras hem till Katlagrottan med samma scenbygge. Ljussättningen skapar också olika miljöer. Lite körsbärsblomsgrenar skapar idyllen i Körsbärsdalen. Scenen när deras hem brinner är effektfullt gjort och man nästan känner värmen från eldens lågor. Jag saknade dock lite eldsprutande från Katla – rök och snygga ljuseffekter gav dramatik till Katla, men lite eld hade gett ytterligare effekt.

Kostymerna är snygga och förhöjer karaktärerna och stämningen i handlingen.

Det här är en familjeföreställning men inte för de minsta för historien är mörk och kan nog upplevas lite skrämmande på sina ställen. Mitt tioåriga sällskap tyckte den var spännande och bra, så hon var nöjd.

Missa inte den här föreställning som med stor respekt och kärlek förvaltat stämningen och budskapet om onda och goda, liv och död och en fantastisk syskonkärlek som finns i Bröderna Lejonhjärta. En odödlig berättelse som nu fått ett nytt liv på Intiman.

Premiären förgylldes också av att Astrid Lindgrens barnbarn Malin Billing var på plats och fick ta emot blommor istället för Astrid. Även Staffan Götestam som spelade Jonatan i filmen syntes i publikvimlet.

Bröderna Lejonhjärta spelas till den 30 december.

Foto: Camilla Käller

Danny Robbins pjäs 2:22 A Ghost Story hade premiär på Noël Coward Theatre 2021 och har sen spelats i flera omgångar på West End. Precis som titeln säger så är det något som spökar 2:22 i det nya huset som Jenny (Rakel Wärmländer) och Sam (Adam Pålsson) har flyttat in i med sin bebis. Varje natt vid 2:22 hör Jenny något men Sam, som alltid hänvisar till vetenskap. hävdar bestämt att spöken inte finns. När deras gamla vän Laura (Johanna Nordström) och hennes nye partner Benny (Johannes Kunke) kommer på middag blir kvällens stora samtalsämne övernaturliga fenomen och kan döda gå igen. Övertygelse och tvivel ställs mot varandra. Enda sättet att få svar är att invänta klockslaget 2:22…

Välspelad pjäs där spänningen byggs upp ju mer karaktärerna utmejslas och deras relationer och långa vänskap utmanas. En ödesmättas nerv vilar över salongen och upplevelsen är mer av psykologisk thriller än skräck. Visst rycker man till första gången man hör de skrikande rävarna som håller till utanför huset, men sen mattas effekten av när det upprepas ett par gånger för mycket. Känslan av att något hotar familjen är ständigt närvarande. Oförklarliga saker händer och antyds vilket ger ett visst obehag.

Kvartetten är samspelad och balanserar varandra väl. Det är en historia som fängslar mer än den skrämmer, som skulle tjäna på att tightas till något för att spänningen ska bibehållas rakt igenom. Det blir en liten uppförsbacke innan slutet kommer men då tar det å andra sidan ordentlig fart och mycket händer på väldigt kort tid.

Så om du undrar om spöken finns, är det här en chans att få svar på det.

2:22 A Ghost Story spelas på Rival/Intiman 14 september till den 16 december.

Min fantastiska väninna baseras på Elena Ferrantes serie om Elena (Lenù) och Lilas vänskap. Böckerna var en stor succé när de kom men jag har inte läst dem. Började på den första men fastnade inte för den. Pjäsen är gjord av April de Angelis och i den här uppsättningen är den cirka 3 timmar och 30 minuter lång Det känns långt också och hade tjänat på att kortas ner ör att få mer nerv i den. Vissa delar känns som transport och lite utdragna.

Lenù (Maja Rung) och Lilas (Nina Zanjanis) vänskap följs från 1950 till 2010 i Italien. En tidsresa där klädmodet och dansstilar skickligt förflyttar handlingen framåt. Greppet att låta samma skådespelare gestalta karaktärerna som barn och vuxna leder till att de överspelar som barn. Kantigt, onaturligt rörelsemönstret ger en känsla av barnkarikatyrer. Överspelet slipas bort delvis i takt med att de åldras, men finns kvar när det ska vara känslomässigt och jag blir inte berörd. Det skapas även en konstig obehaglig dynamik när det är så stor åldersskillnad på vissa av de manliga skådespelarna och de ska föreställa jämnåriga med de unga Lenù och Lilas. Ju äldre de blir ju mer växer de ihop främst för att kvinnorna sminkas och kläs äldre, men man har inte gjort något för att få de manliga att verka yngre. De har samma ålder utseendemässigt hela tiden. Oavsett skådespelartalang eller inte så blir det inte rätt och det känns inte trovärdigt. Man förstår vilken ålder de ska vara i, men det känslomässiga engagemanget, beröring och närvaron infinner sig inte.

Vänskapen mellan Lenù och Lila är komplex, deras liv är i obalans i stort sett hela tiden, ett osunt konkurrerande och beroende av varandra. Kvinnor ur olika samhällsklasser som kämpar mot en mansdominerad värld där i stort alla män är osympatiska, oavsett om de tillhör Camorra eller är intellektuella. Det manliga geniet hyllas och får bete sig hur som helst, men kvinnorna får bara blomstra i mån av tid av familjen. Det blir en tydlig skildring av kvinnors roll i en manlig värld men där tyvärr kvinnorna inte stöttar varandra utan bidrar till det. Jag har svårt att sympatisera med någon av dem och det är är rätt dyster och mörk pjäs.

Med de kraftiga högervindarna som blåser igen i Italien och resten av Europa blir det en påminnelse om den fascistiska tiden och det känns helt rätt i tiden att den spelas nu igen. Men jag önskar att jag blivit mer berörd och engagerad i Lenù och Lilas liv.

Det här är en teaterupplevelse som ingen annan jag upplevt och jag vill inte avslöja för mycket för en del av det som gör den så häftig är de interaktiva överraskningsinslagen. Skådespelarna och publiken interagerar med varandra och man är i ständig rörelse inne i Terminalen.

Föreställningen börjar dagen innan då man ska lyssna på en ljudfil för att få lite information. En ny ljudfil samma dag och en sista när man samlats på en utsedd samlingsplats med guiden som ska ta oss rekryter till Metropol för att se om vi har det som krävs för att bli medborgare i Metropol och få evigt liv. Från uppsamlingsplatsen förflyttas vi 500 år framåt och det händer olika saker innan man är framme vid Terminialen där rekryteringstesterna ska pågå under ett par dagar. Här tas vi om hand av Evita (Ana Stanišic) Bastian (Victor Ström) Nelly (Bianca Cruzeiro) John (Rickard Hasslinger) och de är exakt så där sliskigt vänliga och överentusiastiska som man ska vara när man lever i en perfekt värld och aldrig åldras. Men är allt så perfekt egentligen? Förbudet att skaffa barn för att Metropol inte ska bli överbefolkat när ingen dör hur är det för den som längtar efter barn? Ett elitistisk tänkande där bara vissa platsar, men de som inte gör det får erbjudandet om ett liv i lyx en kort tid för att sen bli donatorer och på så sätt ändå då uppleva Metropols underbara värld.

Den här dystopiska framtids föreställningen är verkligen en ovanlig upplevelsen där man inte vet vad som ska hända. Man dras in i handlingen som rekryt och det känns nästan som det är på riktigt. Bäst blir det om man låter sig förföras och dras med av de fantastiska skådespelarna. De håller den idylliska fasaden skickligt och när den krackelerar bit för bit blir kontrasten tydlig och då skapas en extra nerv och det blir riktigt starkt.

Metropol framförs till och med den 21 juni och jag tycker verkligen ni ska skaffa en biljett till framtiden och se om du har det som krävs för att få evigt liv!

Shima Niavarani föddes i Teheran i Iran 1985 under Iran-Irak kriget och familjen fick fly och hamnade i Sverige. Showen inleds med en animerad film där Shima springer från Iran till Sverige och sen följs det av bilder från en rad av andra historiska uppror, kvinnokamper och revolutioner. Det här är något som präglar showen rakt igenom. Men det är också en show där 80-talet med sina neonfärger och musiken möter nutid. Shima växlar snabbt mellan olika aktuella ämnen och det är mer än en gång som skratten fastnar i halsen när hon vässar till det lite extra. Shima har som hon själv säger en tolvårings röstläge vilket spetsar till skämten ännu mer och når publiken på ett annat sätt. Samtidigt lyfter hon fram att just det är ett problem för det krävs ju bastoner för att ge tyngd åt det man säger, för att bli lyssnad på. Men här blir hon lyssnad på och det är inte någon tvekan om vad budskapet är även när det framförs under skämtsamma former. Det som har hänt kan hända igen och pågår faktiskt fortfarande. Vilket problem det blev för världsledarna när de unga iranska kvinnorna kastade slöjorna och började en ny revolution i Iran, just som västvärlden behövde köpa olja av Iran på grund av kriget i Ukraina. Och om någon har missat vad en snippa är så klargör hon det också ikväll.

Riktigt berörande blir det när hon i slutet av showen sjunger sången hennes pappa skrivit om vad han såg under revolutionen. Hon sjunger på persiska med en otrolig kraft och inlevelse och det är som hela publiken håller andan och först när sista tonen klingar ut tar ett nytt andetag och applåderna vill aldrig ta slut. En sång som gick rakt in i hjärtat och stannar kvar.

Shima kan verka lite barnslig och timid, men inget kan vara mer fel. Shima är en punk rocker med humor som vapen i kampen för fred och kvinnlig frihet.

Showen spelas imorgon också på Rival innan den ger sig ut på turné runt om i landet fram till och med den 21 oktober då den avslutas i Uddevalla.

Pressbild: Annika Berglund

Pressbild: Annika Berglund

Lynn Nottage är tvåfaldigt Pulitzerprisvinnare men hennes pjäser har aldrig spelats i Sverige förrän nu när Playhouse sätter upp Mlimas berättelse. Mlima är en av de sista stora elefanterna i Kenya och pjäsen inleds med hans dödskamp efter att ha blivit skadad av tjuvjägare som inte ens vill slösa ytterligare ett skott för att lindra lidandet. Det enda de är ute efter är Mlimas fantastiska och värdefulla betar. Sen följer den cyniska handeln med elfenben som sträcker sig över länder och kontinenter. Mlimas ande följer betarna och markerar alla som kommer i kontakt med dem.

Timothy Waliggo Kakeeto gestlar Mlima exceptionellt bra och hans inledande dödskamp går inte att värja sig mot utan den känns i hela kroppen. Imponerande dans och rörelser av honom rakt igenom hela pjäsen. Elefanter är flockdjur och de sörjer när en elefant dör och det griper tag i en när han ropar på sin familj och skriker ut att han är en krigare som kämpar och inte ger upp.Men krafterna tryter och tjuvjägare tar betarna och lämnar en slaktad elefantkropp. Det skakar om och sätter tonen i pjäsen.

Övriga tre skådespelare, Inès Cherif, Måns Clausen och William Wahlstedt spelar ett antal olika karaktärer som dyker upp i handlingen. Karaktärsbyten markeras med små medel eller ett snabbt klädbyten och det är tydligt när en karaktär gör entré i handlingen och någon lämnar för att inte återkomma. De hittar olika karaktärsdrag och speglar nationalitet och klasstillhörighet väldigt väl.

Med förändrad ljussättningen och ett draperi som glider fram och tillbaka över scenen förflyttas vi från savannen till polishuset till hamnen och byter land. Det är fascinerade hur lite det behövs för att man ändå ska känna att en förflyttning har skett till en annan plats.

Många pjäser som spelas på Playhouse har en komisk underton, men den här gången är det långt mellan skratten även att det finns några tillfällen när man skrattar till. Nej, Lynn Nottage sätter fingret på ett samhällsproblem som vi inte kan kan blunda för. Pjäsen skakar om, upprör, berör och visar hur grym människan kan vara och välja att titta bort för sin egen vinnings skull. En pjäs som rör om i vårt samvete och ingen lämnar Playhouse oberörd.

En väldigt viktigt pjäs som jag varmt kan rekommendera. En perfekt pjäs för skolklasser att se.

Pressbild: Ola Gäverth

Peter Pan Går Åt Helvete! är skriven av Henry Lewis, Jonathan Sayer och Herny Shields och sattes upp i London första gången 2013 och den ska sättas upp på Broadway i mars i år. Superproffsige Edward af Sillén har både översatt och regisserat den här uppsättningen med några av Sveriges främsta komiska skådespelare som Pernilla Wahlgren, Ola Forssmed, Per Andersson, David Batra, Clara Henry och Anton Lundqvist. I den här pjäsen så får de verkligen briljera med sina talanger och sina komiska uttryck när de ska spela amatörteatersällskapet Thalia. Att spela amatör när man är proffs måste verkligen vara en utmaning. Thalia ska sätta upp sin största pjäs någonsin, den om Peter Pan. Allting som kan gå fel går fel, men de ger inte upp utan fortsätter att spela pjäen trots scenskräck, missade repliker, kulisser som rasar och tekniken fallerar gång på gång. Skådespelarna har verkligen utmaningar utöver det vanlig t ex Anton Lundqvist (Peter Pan) som flyger omkring åt alla möjliga håll, upp och ner och rakt in i diverse kulisser. Det blir nog ett och annat blåmärke efter den här föreställningen. Det här är en pjäs där kulisserna och tekniken har en väldigt speciell roll och arbetet bakom dem förtjänar en stor eloge.

Jag brukar vara rätt svårflörtad när det kommer till komedier men här har de verkligen lyckats med att få in så många olika komiska grepp så även mina skrattmuskler fick ordentlig motion. Många bra överrasknings moment som lockar till skratt, men det finns även tillfällen där det blir lite för mycket buskis och där skämten dras ut på för länge. Det skrattas ordentligt i publiken vilket smittar av sig. Ett gott skratt förlänger livet och efter den här kvällen lever nog alla som var där lite längre!

Peter Pan Går Åt Helvete spelas till den 26 februari på Cirkus och sen drar den ut på turné runt om i landet och avslutas i Göteborg den 14 maj. Biljetter kan köpas här:

/https://www.peterpan.se/

Pressbild Jonas Persson

Ray (Philip Oros), som är tävlingssimmare, häver sig upp på bassängkanten, röda speedos och en kropp fylld av tatueringar är hans signum. Hans tränare (Björn Lönner) sedan många år ger honom lite kommentarer inför den viktiga OS-uttagningen som ska ske nästa dag när Rays bror Peter (Jonathan Silén) kommer in i simhallen och är rätt upprörd. Han har hört att det har hittats dopingpreparat i klubbens kylskåp och det här får på inga villkor komma ut för det kan ju ge negativ publicitet åt Ray. Han erbjuder tränaren pengar och hotar att Ray ska byta klubb, men tränaren står fast vid att han måste informera förbunden om upptäckten. Det är det moraliskt rätta att göra.

Men vad är moraliskt rätt att göra? Och hur ställer man sig till när det man trodde var på ett sätt visar sig vara fel, och helt plötsligt har man mycket att förlora på att göra det moraliskt rätt. Vad gör man när en yrkesroll står på spel? Vad är rätt och fel att göra när det drabbar någon hur man än väljer? Hur minimerar man risken och skadan för sig själv? Många intressanta vändningar utmanar både karaktärerna i pjäsen och publiken att omvärdera sina åsikter och moraliska kompass.Hur lätt det är att döma andra och gör på ett sätt när man själv tjänar på det, men när någon gör samma sak mot en själv då är det moraliskt fel. Hur långt är man villig att gå för att att inte bli drabbad? Märker man ens att man byter åsikt? I dessa tider kan det nog vara bra att vara lite eftertänksam och självkritisk.

En väl sammansatt och samspelad ensemble där Philip Oros får Ray att växa och utvecklas under händelseförloppet. En sportkille som låtit sig styras av sin bror och tränare, men som börjar tröttna på det. En av mina favoritscener är när han försöker övertyga sin ex flickvän Lydia (Martina Hemmingsson) om att han vill ha tillbaka henne. En massa killsnack och det är härligt att se hur Lydia himlar med ögonen och ser igenom hans snack, även om det finns känslor kvar. Brodern Peter är en obehaglig, självupptagen person som bara ser till egen vinning och Jonathan Silén är perfekt i den rollen. Björn Lönner lyckas väl med att gestalta tränaren som person som först har en stark moral, men som när han inser att han kan förlora mycket på det agerar på ett annat sätt. Den förändringen är märkbar i karaktären och gestaltning.

Scenografin är minimalistisk med en vattenfylld bassängkanten längs fram på scenen och blått kakelmönstret på väggar och golv skapar känslan av att vi befinner oss mitt i en simhall. En hård, kal och steril miljö som förstärker det hårda och cyniska hos karaktärerna.

Intressant och tänkvärd pjäs om moral, rätt och fel. En pjäs helt rätt i tiden.