Benke Rydman har tagit sig an Mary Shelleys klassiska skräckroman från 1818 om vetenskapsmannen Frankenstein som skapar en varelse eller är det en människa.

Mer än 200 år senare känns den aktuell där den tar upp frågorna om hur vi bemöter människor som ser annorlunda ut och rädslan för främlingar. Frankesteins varelse är god från och början och vill bara bli vänligt bemött. Men han skrämmer sin omgivning med sitt utseende och till och med Frankestein vänder sin skapelse ryggen. Den ende som ser Frankestein för den han är, är en blind man. Människornas avsky och rädsla för honom omformar honom och han blir ond och hämndlysten. En tydlig påminnelse om hur omgivningen formar oss. Den sätter också fokus på frågan om all vetenskap är framsteg eller inte?

Benke har skapat en modern obehaglig föreställning där dans blir inslag som förstärker handlingen och den obehagliga känslan. Marcus Vögeli gestaltar Varelsen med stor inlevelse och stela kantiga realistiska kroppsrörelser. En varelse som man först sympatiserar med men som man sen blir mer kluven mot genom hans utvecklingsresa. Vad är hans egna val och andvar? Kan man lägga all skuld på omgivningen för hur det utvecklas?

Scenkostymen för oss tillbaka till 1800-talet men tekniken, musik och koreografi andas nutid. Ljud och ljus används effektfullt för att bygga stämningen och mer en än en gång hoppar man till av överraskande ljud. En 3d-spot som följer skådespelarna och sätter ljuset. Scenografin är genomgående stora tygsjok som spänns upp och ner och skapar olika miljöer och ger dramatik.

Under våren går också Benkes förställning Lonely Together. Båda välspelade och håller publiken i ett fast grepp från start men förmedlar helt olika känslor. Lonely Togehter lämnar man med en extrem energiboost och full av glädje. Frankestein lämnas istället med en känsla av obehag och undran om vart är världen på väg.

Frankenstein spelas till den 5 juni och biljetter kan köpas här:

https://kulturhusetstadsteatern.se/teater/frankenstein

Pressbild

Högt i tak (Eureka Day) av Jonathon Spector hade premiär 2018 i Calefornien. Pjäsen utspelar sig på Eurekaskolan och den engagerade styrelsen samlas varje vecka för att beslut och värdegrunden är att ingen ska exkluderas och konsensus ska gälla för varje beslut. Alla ska få komma till tals, man ska känna in varandra och allt ska vara så trevligt.

På ett möte får de beskedet att ett barn har fått påsjuka och skolan uppmanas att se till att alla barn vaccineras för att förhindra smittspridning. Då blir det en livlig diskussion om skolan ska stängas, vilka som ska få vara i skolan. Antivaxxare hävdar sin rätt till frihet att välja men möter motstånd av de som anser att alla måste ta sitt ansvar för att stoppa smittspridningen.

Intressant att pjäsen skrevs innan Covid och hade jag sett den 2018 hade den nog känts lite dystopisk men nu sätts skratten lite i halsen för antivaxxrörelsen har ju fått ett starkare fäste i USA.

Men det går inte att låta bli att skratta. Det här är en riktig igenkänningskomedi där mötesflosklerna haglar och när de radas upp en efter en blir det helt absurt. Det är mycket prat, men inget beslut tas. Teamsmötet som rektorn (Figge Norling) är en perfekt parodi på ett teamsmöte som går helt fel. Inledande teknikstrul, ett kommentarsfält som visas på storskärm där kommentarerna helt spårar ut och frustrationen som växer när det inte går att få styr på deltagarna.

Dialogerna är rappa och levereras med perfekt komisk underton av den samspelade ensemblen. Minspelen är härliga att se och förstärker det komiska. Särskilt är Palmira Koukkari Mbenga minspel obetalbart när hon som den nya styrelseledamoten växlar mellan att se förvånad, road och upprörd ut. Det är som hon tänker ”men är det här på riktigt? Vad är det här för människor? vad är det de säger?”.

Älskar scenografin som är ett bibliotek där bokhyllorna blir kombinerad soffa/trappa där möten hålls och för att förstärka att det är de mjuka värden som gäller på skolan är ett gäng saccosäckar utplacerade – inget vanligt konferensbord med hårda stolar här.

Pjäsens titel är genialisk – Högt i tak! Hur många företag har inte det som värdegrund men är det där egentligen när åsikterna går i sär?

Underbar underhållande igenkänningskomedi!

Högt i tak spelas till 16 november.

Höstrusket närmar sig ute och med världsläget kan vi verkligen behöva få skratta lite och vad passar då bättre än en klassisk smäll-i-dörrarna-fars? För att bevara lite sommarkänsla flyttar Oscarsteatern in skrattsuccén Trassel som spelades på Krusenstiernska teatern i Kalmar sommaren 2019. En del av ensemblen från då återvänder till sin roller nu och andra ansluter till den här stjärnspäckade uppsättningen. Ett bra tillfälle att se stora delar av humoreliten på en och samma scen.

1990 sattes Ray Cooneys Out of order upp för första gången och har spelats i Sverige några gånger sen dess. Edward af Sillén har med sin komiska fingertoppskänsla översatt och regisserat pjäsen så den både känns uppdaterade och ger en 60-tals känsla.

Året är 1964 när justitieministern Ragnar Rundqvist (Peter Dalle) checkar in på Grand Hotel med partisekreteraren Lena Stiernström (Sussie Eriksson) för ett hemligt kärleksmöte. Ett möte som avbryts abrupt när de upptäcker ett lik (Ola Forssmed). Panik utbryter, hur ska de undvika en skandal? Ragnar kallar in sin virrige assistent Göran (Robert Gustafsson) för att han ska flytta liket till annan plats. Komplikationer uppstår när hotelldirektören (Per Svensson), roomservicekyparen (Anders Jansson) och hotellstäderskan (Hanna Dorsin) ständigt knackar på och avbryter deras försök att bli av med liket. Mitt i allt dyker också både Lenas svartsjuke man (Henrik Johansson) och Ragnars fru (Anki Albertsson) upp. Förvirringen och de allt mer desperata försöken att undvika skandalen och gömma liket rullar på i en snabbare takt. Här trasslar det till sig ordentligt där många dråpliga situationer och rapp dialog lockar till skratt.

Välcastad jämn uppsättning och det är en fröjd att att se hur väl alla tas till vara. Här lockar alla karaktärer till skratt men några lite mer. Ola Forssmed är som klippt och skuren i rollen som det alltmer livliga liket där han briljerar med sin makalösa kroppskontroll. Robert Gustavsson virrighet blir en perfekt motpol till den strikte men allt mer desperate Peter Dalle. Sussie Eriksson är urtypen för den glada glättiga 60-talsfrun och har snyggt stylats tidsenligt av Camilla Thulin.

Om man inte riktigt hängt med i allt trassel avslutas allt med en genialisk snabbrepris! Föreställningens absoluta höjdpunkt.

Humoreliten levererar höstens skrattfest på Oscarsteatern!

I år slog Adelsö Friluftsteater upp portarna för första gången. En fin liten teater på den här historiska ö där Hovgården med de stora kungshögarna tillsammans med Birka finns med på Unescos världsarvslista sedan 1993. En viktig ö för bland andra vikingarna och Magnus Ladulås.

Så en tur till Adelsö som man når via bilfärjan från Munsö kan med fördel bli både en historisk och kulturell utflykt. Vi hade lite otur med vädret för det duggregnade lätt när vi nådde caféet vid Hovgården där vi började med en god lunch medans vi blickade ut över Kungshögarna där kor och får betade och vilade. Vid caféet finns ett par mindre stugor med olika gamla föremål som är kul att titta in i. Vi promenerade ner till Adelsö kyrka från 1100-talet. En fin liten kyrka väl värd att besöka och som sägs vara inspiration till låten Mälarö kyrka. Därefter var det dags att bege sig till Pannrummet där Adelsö Friluftsteater håller till.

Vid teatern finns en liten träbar och själva teatern finns innanför ett högt trästaket som lite för tankarna till en medeltida borg eller nåt sånt. Ingången pryds också av skylt med Torsborg och scenen ligger längst ner med grönskande träd i bakgrunden – en riktigt mysig utomhusteater. Själva upplevelsen kring teatern är värt ett besök.

Årets pjäs är Molières klassiker komedin Den inbillade sjuke från 1673 och som här har fått en modern touch. I originalet är den inbillade sjuke en man men här är det frun i huset, Mamsell Argan (Petra Nielsen) som med hjälp av doktor Diafoirus (Johan Charles) får den ena medicinen efter den andra och dagligt lavemang för att bota sjukdomarna hon tror sig ha. För doktorn är hon en riktig guldgruva särskilt som han och Mamsell bestämt att hennes dotter Angelique (Ebba Irestad) ska gifta sig med hans son Thomas (Annika Herlitz). Men dottern är kär i den unge Cléante (Adam Wilson Wallnäs). Som ofta i den här tidens pjäser finns ett hembiträde som ser och hör vad som händer och mopsar upp sig lite småfräckt och här är det husan Toinette (Thérèse Svensson) som säger emot både vad gäller sjukdomar, att Angelique ska bli bortgift och även att Mamsells nuvarande man (Johan Charles) bara gift sig för fruns pengar.

Petra Nilsen är övertygande som hypokondriker och växlar skickligt humör och plockar fram en komisk ådra som jag inte sett tidigare. Även Annika Herlitz komiska sida imponerade. Hon levererar långa repliker i snabb fart med komplex text med en mimik där allvar blandas med imbecillhet när hon som den nyblivne doktorn Thomas ska imponera på Angelique. Även övriga lockar till skratt i den väl sammansatt ensemble.

Scenografin var enkel men tillräcklig och kompletterades med imponerande kläder inlånade från Östgötateatern som förflyttade oss tillbaka till Moliéres tid.

Flera duktiga musikalartister fanns på scenen och trots att det inte är någon musikal så fick vi smakprov på Ebba Irestads och Adam Wilson Wallnäs fina sångröster i en duett. Som musikalälskare skulle jag gärna se något med mer sång och musik nästa år.

Det enda som störde helhetsupplevelsen var regnet som tog i mer, speciellt i akt två när regnkläderna verkligen behövdes. Hela publiken satt troget kvar för svensk teaterpublik är förberedd och hade man missat fanns regnponchos vid entrén.

I år är det bara två föreställningar, 2 och 3 augusti. kvar och jag kan verkligen rekommendera att ni skaffar biljetter och besöker Adelsö Friluftsteater. Passa då också på att se de historiska delarna och naturen också.

Med spänning ser jag framemot vad som kommer att sättas upp nästa år.

Bess Wohls pjäs Make Belive om syskonen Conlee hade premiär 2018 på Broadway. Pjäsen utspelas i lekrummet på vinden hos familjen Conlee. Medans publiken intar sina platser smyger pjäsen lite igång när sjuåriga Addie kommer in på scenen och börjar leka med sin favoritdocka. Hennes syskon Chris (12 år), Kate (10 år) och Carl (5 år) ansluter en efter en. Alla har de klassiska familjeroller, Chris en stöddig, bråkig storebror, Kate den ordningsamma plugghästen, Addie omhändertagande och Carl en tystlåten lillebror. Snart börjar de undra vart deras mamma är. Hon ska ju vara hemma när de kommit hem från skolan. Pappan är på en jobbresa. Tiden går och ingen mamma kommer hem. Telefonen ringer, frisören, jobbet och andra lämnar meddelande på telefonsvararen och undrar var hon. Syskon får själva fixa mat och börjar leka mamma, pappa, barn och hund. Skavet som känts från början blir tydligare i leken när en dysfunktionell familj skildras med en våldsam och dominant pappa och en kuvad mamma. Det är gripande och gör ont att se hur barnens bild av en familj är. De unga skådespelarna når verkligen ut till publiken och berör.

Snabbt flyttas vi 30 år framåt i tiden. Samma vind, lekrummet orört. Syskonen samlas. Uppväxten har satt sina spår i alla men på olika sätt och de har gått in i vuxenvärlden med olika överlevnadsstrategier. Hemligheter avslöjas som skakar om dem ordentligt.

Avsaknaden av föräldrarna är markant både på scenen och känslomässigt hos syskonen. Perspektivet är helt och hållet barnens. Genialt med barn som först spelar syskonen för att få fram den naiva, oskuldsfulla blicken som dock redan har börjat krackelera, en blick som sen byts till den vuxnes mer erfarna, men som ändå inte fullt förstått vad som pågick under uppväxten.

En välspelad pjäs, aktuell, tankeväckande som kommer väldigt nära och inte lämnar någon oberörd.

1979 hade pjäsen Amadeus av Peter Shaffer premiär i London. 1984 erövrade Milos Formans filmatisering världen och vann 8 Oscars. Nu återigen dags för premiär på Stadsteatern. Trevligt med tidsenligt klädd personal och pianospel i foajen.

Trots pjäsens namn är det inte Wolfgang Amadeus Mozart som är den stora huvudrollen, utan det är den österrikiske Kejsare Josephs IIs hovkompositör Antonio Salieri. Salieri har njutit av kejsarens gunst i många år, men när det musikaliska geniet Mozart anländer till Wien känner sig Salieri både hotad och besviken på Mozart. Han beundrar Mozart genialitet men kan inte stå ut med hans dåliga och vulgära uppförande. Salieri är avundsjuk på hur en person som Mozart kan ha fått denna gudagåva att skapa så fantastisk musik. Salieri döljer sin rivalitet men intrigerar på olika sätt för att få bort honom från kejsarens gunst och hindrar Mozarts verk att sättas upp på de stora scenerna. Till slut, när Mozart lever i fattigdom, går Salieri så långt att han förgiftar Mozart. Men Salieri får sitt straff, han lever själv ytterligare 30 år och under dessa år blomstrar Mozarts musik och hans egen glöms bort.

Salieri spelas briljant av Philip Zandén som återvänder till pjäsen efter att 1981 spelat Amadeus. Ut i fingerspetsarna är det en bitter, förödmjukad, bortglömd, åldrad man med hybris som vi möter och som berättar sin historia. Salieri är ständigt närvarande på scenen, som berättare eller iakttagare från sidan. En iakttagare som förfasas över Amadeus lättsinniga liv. Simon Reithner är suverän som Mozart och gestaltar geniets brinnande passion för musiken och hans lättsamma inställning till livet, som stundtals gränsar till galenskap, med både allvar och humor. Maja Rung i rollen som hans fru Constance är en energikraft på scenen. Per Andersson hittar en bra balans i sin tolkning av den kejsare Joseph II. En kejsare som älskar musik men som när något blir lite jobbigt ”vill gå och bada”. Kejsaren är den komiska karaktären men överlag slår det inte över och blir pajasaktigt förutom vid något tillfälle när Kejsaren lämnar scenen åt fel håll,. Där blir skämtet/improvisationen (?) lite för långdraget och repetitivt.

I pjäsen ges flera smakprov ur Mozarts kända operor som framförs av operasångarna Katija Dragojevic, Peter Kajlinger och Sanna Gibbs. Musikerna har sina givna plats på scenen och markerar att musiken i sig har en huvudroll.

Scenografin tillsammans med ljussättningen är enkel men effektfull. Särskilt scenerna där skuggor spelas på över scenens väggar och dramatiken växer. Kostymerna är magnifika och skapar en operakänsla över föreställningen.

Amadeus är en välspelad och sceniskt snygg uppsättning med både allvar och skratt, men känns stundtals lite lång och utdragen och tappar i tempo – 3 timmar och 10 minuter (inkl 20 min paus) både är och känns långt.