På Stadsteatern går just nu Amadeus som främst handlar om hovkompositören Antonio Salieri som inser Mozarts musikaliska genialitet men som är avundsjuk och motarbetar honom på alla sätt. Trollflöjten (skrevs 1791) finns med i handlingen som den folkliga operan som Mozart skrev som inte gillades av hovet för att den var för enkel och folklig och dessutom hade med en tempelorden som upplevdes som ett svek av Frimurarna att han avslöjade deras hemliga ritualer. Salieri lyckades med att motarbeta Mozart, men hans gudomliga straff blev att hans egen musik glömdes bort medans Mozarts operor ännu spelas världen över.

Trollflöjten är en opera för folket och därmed perfekt för Folkoperan att sätta upp. Tidsmässigt perfekt när man först kan få lite bakgrund till den på Stadsteatern och sen få njuta av den i sin helhet här på Folkoperan och på svenska.

Jag har, vad jag minns, aldrig sett Trollflöjten på scen och var tills idag inte fullt insatt i själva handlingen. I och med att den är på svenska så är det mycket lättare att ta till sig hela handlingen. Det är fantastiskt att få den kända Nattens Drottnings Aria i sitt rätta kontext och väldigt vackert och känslosamt framförd av Karolina Andersson.

När man kommer in i salongen möts man av en stor fågelbursliknande stålställning mitt på scenen. En bur, vars väggar sedan viks in och ut och skapar allt från ett rum där Prinsessan Pamina (Clarice Granada) hålls fången av Tempelherren Sarastro (Johan Schinkler) till en fond för ett palats/tempelborg. Känslan i rummet förändras efter hur de fäller in och ut väggarna. Ljus- och bildeffekter, som fåglar, lejon, eld och vatten, projiceras på väggarna och förhöjer dramatiken. Vid ett par tillfällen tar det lite långt tid att ställa om väggarna, men överlag är det en stilren snygg scenografi.

Det är en stark ensemble där man lyfter fram några som är med i Folkoperans talangprogram i stora roller och de imponerar stort, liksom övriga. Endre Aaberge Dahl (Prins Tamino) och Minna Tägil (Papagena) är ett par som är med i talangprogrammet. Clarice Granado, Karolina Andersson och Johan Schinkler är alla en fröjd att lyssna på med sina fantastiska operaröster. De är extremt välartikulerade vilket uppskattas av en något ovan operabesökare. I kväll kunde jag uppfatta i stort sett varje ord som de sjöng och därmed kunna ha fullt fokus på det som händer på scen. Anton Lundqvist är som klippt och skuren i rollen som Papageno. Hans skådespeleri och komisk timing är helt briljant. Antons mer musikalaktiga sätt att sjunga passar väl in i rollen som den frie och lättsamme Papageno.

Musikaliskt har Trollflöjten åldrats väl och det är en njutning att få höra den fina musiken väl framförd av orkestern. Kvinnosynen som sipprar igenom här och där, känns dock rätt förlegad.

En genomproffsig modern föreställning som är dramatisk och lockar till skratt. Det här är en av de bästa föreställningar jag har sett på Folkoperan. Den spelas bara till den 10 april så missa inte!

Elias och Agens Våhlunds barnbokserie Handbok för Superhjältar är en dundersuccé och slukas av många barn och nu har den blivit musikal med nyskriven musik av Nils-Petter Ankarblom och Cecilia Mörnhed. Boken har transformerats till en berörande och fartfyllt musikal för hela familjen.

Lisa (Ninni Falk) måste bo hos sin mormor (Annika Edstam) några månader när hennes mamma är borta och hon hamnar i en ny skola och en ny klass. Där trivs hon inte alls och blir mobbad av killgänget Robert (Emil Johnasson), Nick (Oscar Törnell) och Max (Marvin Asante). För att få lugn och ro är hon mycket på biblioteket för att fly in i böckernas underbara värld. En dag hittar hon en bok, eller rättare sagt boken hittar henne, och det är en handbok för superhjältar. Hon tar med sig boken hem och nu börjar hennes resa mot att bli en superhjälte – Röda Masken. Hon börjar hjälpa människor i stan något som stadens farligaste skurk Wolfgang (Nils Reinholtz) inte gillar. Ska Röda Masken kunna stoppa Wolfgangs framfart i stan och kan Lisa få stopp på mobbarna och börja trivas?

Det här ett äventyr som lämpar sig väl för en musikal, ett ämne med mobbning, utanförskap och att tro på sig själv, som många kan relatera till och som berör, händelser som skapar dramatik och fart på scenen och två klassiska karaktärer, Superhjälten och Superskurken, som bra motpoler till varandra. Den poppiga och lättillgängliga musiken förhöjer handlingen med både känsliga ballader och dansanta låtar där stora delar av ensemblen är med i de fartfyllda numren, koreograferade av Daniel Koivunen. Röda Masken flyger fram över scenen i flera nummer när hon jagar bovarna, något som går hem hos alla barnen. Flera av numren är låtar som peppar att ge självförtroende och har ett positivt glatt anslag som skapar en härlig stämning, men mitt favorit nummer är ändå Superskurkens Wolfgangs i Värdelösa där han skäller ut sitt skurkgäng. Nils Reinholz är allt annat än värdelös och har inte svårt för att leverera, en powerlåt för en powerskurk! En karaktär så långt ifrån den snälle Jonas i Bygdespelet Höga Kusten som nog var det senaste jag såg honom i.

Superskurken matchas väldigt bra av musikalens Superhjälte, Lisa/Röda masken, som spelas av Ninni Falk. Hon gestaltar sin karaktärs resa från osäker till Superhjälte och att kunna stå upp för sig själv på ett övertygande sätt. Stark berörande närvaro i de känsliga delarna och med en smittande energi i numren som Det är mig ni borde se upp för och Stå upp för dig själv.

Hela ensemblen är samspelt och levererar med stor energi, men jag kan inte låta bli att fundera på om det inte hade varit snäppet bättre om barnrollerna hade spelats av barn istället? Autenciteten blir högre när barn spelar barn och främst saknar jag det en aning hos killarna, de blir kroppsligt lite för stora för att ses som pojkar.

Handbok för Superhjältar är en familjemusikal som roar hela familjen. De som har läst boken kommer att känna igen sig och gilla den, och har man inte läst är det inga problem att hänga med i handlingen. Rekommenderad ålder är från 6 år. Det finns vissa nummer, t ex när Lisa blir mobbad, som kanske kan kännas lite obehagliga för yngre barn. Det kan därför vara bra att ha läst boken tillsammans innan så de vet att det blir bra på slutet.

Handbok för Superhjältar spelas nu i Stockholm till den 22 februari och flyger sen vidare till Malmö, Kungsbacka och Skellefteå.

Dear Evan Hansen hade premiär på Broadway 2016 och vann 6 Tony awards, bland annat för bästa musikal. 2021 filmatiserades den men hade inte samma framgång som film. Igår var det dags för Sverigepremiären.

Dear Evan Hansen är en musikal som jag är tudelad för. Jag såg den för några år sedan i London och blev inte så berörd av dem som jag hört många bli.

Det är en musikal med ett djup som tar upp samhällsproblem som utanförskap, ensamhet och psykisk ohälsa bland ungdomar samt dysfunktionella familjeförhållande. Bekräftelsebehov och jakten på likes och synligt på sociala media.

Evan Hansen går på High School och är en av eleverna som är utanför och har problem med sociala kontakter. Men till skillnad från t ex amerikanska high schoolfilmer där oftast de som är udda tillhör ett gäng mot det coola gänget, så är de som är utanför inte vänner ens. När Connor Murphy, en av de mer stökig killarna som är utanför, begår självmord, uppstår helt plötsligt möjligheter för de här personerna att få stå i rampljuset. De drar igång ett projekt för att hedra Connor. Ett projekt som mångt och mycket bygger på Evan Hansens oavsiktliga lögn om att han och Connor var hemliga vänner. En lögn som kom till av ett missförstånd och sen eskalerar utom kontroll.

Mest imponerad är jag av den manliga unga trion. Martin Stokke Mathiesen briljerar som Evan, både sång- och skådespelarmässigt. I Evan Hansens introverta karaktär blommar han ut och äger scenen. Han fångar Evans karaktär ut i fingerspetsarna.

Evans familjevän Jared, spelas av Joel Adolphson, är den karaktären som står för de humoristiska inslagen med sina vältimade repliker och kroppsspråk – karaktären som är en välbehövlig motpol i det tunga temat. Kristian Grundberg, som Connor, imponerar också storligen.

Anna-Maria Hallgarn är strålande som överklassmamman som lagt mer tid på sitt eget självförverkligande än att finnas där för sonen Connor. När han begår självmord väcks skuldkänslorna och saknaden och känslorna darrar utanpå.

Även om den inte griper tag i mig på det sätt jag skulle önska är det en stark handling. Den här svenska uppsättningen är otroligt välspelad och tillsammans med de skickliga musikerna, under ledning av Nils-Petter Ankarblom, är det här utan tvekan bättre än West End!

Ska man se någon uppsättning av Dear Evan Hansen, så är det den här.

Spelas fram till den 12 april.

Änglagård, en av de bästa svenska musikaler som skrivits, går nu in på sin fjärde och sista säsong på Oscarsteatern och det med en delvis ny cast.

Hjalmar Freij tar över rollen som Mårten och Jenny Holmgren rollen som Eva. Klara Nilsson och Lauge Demant i ensemblen i olika roller. Strålande insatser av alla.

Det stora bytet är att Tommy Körberg efter 1,5 år tackade för sig som Gottfrid och rollen tas över av Claes Malmberg som direkt sätter sin egen prägel på rollen vid första entrén. Gåendes gör han entré när Gottfrids och Ivars hus rullas in på scen, en scen där Tommy Körberg satt ned. Små ändringar som ger Gottfrid en något yngre framtoning. Claes Malmbergs varma, mysiga och nyfikne Gottfrid tar publiken med storm. När han sjunger om sin ungdomskärleks Lena, som han aldrig blev hans och som han drömmer om än idag, är det med en känslighet som går rakt in i hjärtat. Claes Malmberg är ett strålande val som Gottfrid och tillsammans med Gustav Levin, som brodern Ivar, charmar de publiken och lockar till skratt och handklapp i takt.

Som musikalälskare är det en ynnest varje gång man ser Änglagård. Det var förälskelse vid genrepet och en kärlek som växer hela tiden. Man hittar hela tiden nya detaljer beroende på var man sitter i salongen. Från rad 12 på parketten kunde vi fullt ut njuta av den fantastiska scenografin. I öppningsnumret är den magisk. Fredriks Kempes musik är helt enkel genialisk och håller högsta klass rakt igenom hela föreställningen. Den verkligen gifter sig med handlingen. Det är så underbart att se hur dessa duktiga musikalartister så väl förvaltar sina karaktärer. Tuva B Larsenoch Fredrik Lycke, som varit med från start, är briljanta i sina roller, som Fanny och Axel, varje gång jag sett dem.

Som publik känner man att man är en liten del av något större, precis som Fanny sjunger på slutet. Budskapet om gemenskap värmer när man lämnar Oscarsteatern och hamnar i en kylig snöstorm.

Missa inte den här magiska musikalen!

Från och med idag och t o m den 16 februari intas nyrenoverade Maxim av ett gäng sagofigurer med Shrek, Prinsessan Fiona och Åsnan i spetsen. Musikalen från 2008 är baserad på filmerna om Shrek. Det är en härlig underhållande familjemusikal som på ett hjärtligt sätt driver med klassiska sagor och sagofigurer och är samtidigt en fin saga om att få vara sig själv och att man ska ta hand om sina vänner.

Träsktrollet Shrek (Mathias Terwander Stintzing) blir ivägskickad från sina föräldrar när han är sju och växer upp för sig själv i sitt träsk. En dag stöter han på Åsnan (Benjamin Vagnhammar Sundström) och motvillig låter Shrek Åsnan slå följe med honom. De får uppdrag av Lord Farquaad (Petter Hilber) att befria Prinsessan Fiona (Maja Malm) vars föräldrar spärrade in henne i ett torn när hon var 10 år och suttit där i mer än tjugo år. Som alla andra prinsessor väntar hon på att bli räddad av sin hjälte med en ”true love kiss”. Men så räddas hon av ett grönt träsktroll. Utöver huvudkaraktärerna är det en stor ensemble som spelar olika vakter och olika sagofigurer som t ex Pinocchio, Elaka Häxan, Peter Pan och Stora Stygga Vargen.

Shrek, Fiona och Åsnan levererar sin karaktärer med härlig intensitet, fantastiska sånginsatser och deras samspel är underbart. Man känner den spirande kärleken mellan Shrek och Fiona. Åsnan är dessutom en komisk talang av rang. Det här är en musikal som bjuder på mycket skratt och med skämt för både stora och små, med blinkningar till nya fenomen.

Det är kul att se unga musikaltalanger, som Sam Herrgård och Olivia Malm, charmigt och med full energi ge liv till Lilla Shrek och Lilla Fiona.

Hela ensemblen är samspelt och framför många stora dansnummer i sann musikalanda. Bensparkar, jazzhands, hattar och råttstepp, ja här finns det mesta i musikaldansväg. Koreografen Carin Juborg har till och med fått Drakens svans att dansa i takt.

Kostymerna av Maja Malm är färgrika och höjer sagostämningen på musikalen.

En underbar familjemusikal som är inkluderande, underhållande, rolig, energirik och med stark feelgoodkänsla! Man lämnar Maxim leende.

Barnen i salongen älskade den, glada skratt överallt. Mitt elva-åriga sällskap pratade om den hela vägen hem på pendeln och Draken (Jenny Felldin) sång var en stor favorit!

Jag kan verkligen rekommendera att ni tar med er hela familjen och njuter av Shrek!

Årets sista musikal är Änglagård och det är också sista Änglagård på Oscarsteatern för Tommy Körberg, Martin Stokke Mathiesen, Sofia Pekkari och Petter Mario Skoglund. Tommy och Martin kommer dock att vara med på arenaturnén våren 2025.

Jag har sett Änglagård några gånger och sett ersättare i de flesta huvudrollerna men ikväll var första gången jag fick se Hanna Ullvan som Fanny och hon gjorde en strålande insats, stark och känslig på rätt ställen i sin tolkning. Hanna är i vanliga fall en i ensemblen och det är alltid kul att se hur de olika ensemblerollerna täcks upp av övriga. Det är ju bara sånt som vi som ser musikalen flera gånger som lägger märke till.

Jag såg Sanna som Ruth en vecka in i hennes spelperiod och hon var bra då men har vuxit in mer i rollen som Ruth nu. Ikväll var det Fredrik Lycke som spelade hennes man Axel och de har en riktigt bra dynamik mellan sig.

Änglagård är en stark musikal där handlingen och musiken lever sitt eget liv och eftersom man har en genomgående hög nivå på hela ensemblen så är det här som helhet en musikal i världsklass oavsett vem som spelar.

Tack alla som med den här föreställning slutar. Det ska bli spännande att se hur Claes Malmberg formar Gottfrid till sin.

Filmen Tomten är far till alla barnen firar 25 år i år och jag liksom många andra har sett den flera gånger.

Sen en tid tillbaka har många filmer gjorts om till scenversioner och nu är det alltså dags för Tomten att ta plats på scen – en scenversion som i mångt och mycket ger samma känsla som filmen. Julhysterin, de berusade vuxna, rivaliteten som dallrar under ytan, barnen som iakttar och levererar perfekta repliker – komiken finns kvar, men vissa scener som den gubbiga bastuscenen känns lite väl daterad. Desto mer uppfriskande är AI- skämtet även om det är på bekostnad av stereotypen av en blondin.

Det här är en teaterpjäs med vissa sånginslag, där några av dem känns överflödiga och mer stoppar upp handlingen medans andra som Linus Wahlgrens och Anton Lundqvists sånger lyfter föreställningen.

Handlingen är välkänd. Sara har barn med flera män som hon varit gift med, men är nu gift med Janne. För barnens skull har hon bjudit in alla pappor med sina nya familjer på julafton, utan att Janne vet om det.

Det är ett gäng välkända skådespelare och komiker som står på scen – en samspelt och stark ensemble. Linus Wahlgren axlar Peter Habers ikoniska roll som Janne med bravur. Den klassiska scenen där han i svartsjukt raseri ska döda tomten är en av föreställningens höjdpunkter. Liv Möjnes , som Sara, matchar honom väl i sin rolltolkning.

Scenografin bidrar stort till en mysig julig inramning. Vardagsrummet ger en härlig varm julstämning. Vridscenen är uppdelad i olika rum, vilket utnyttjas väl när det blir ringdans genom hela huset. Videodesign används för att ge illusionen av att det snöar och ger en vintrig stämning.

Som helhet har man lyckats väl att skapa en pjäs av en av julens stora filmklassiker. Lättsam, trevlig underhållning med hög igenkänning från filmen som lockar till en del skratt. Julig, snygg och effektfull scenografi.

I år är det 15 år sedan jag var i New York och såg min första musikal på Broadway, Shrek the musical, en fantastisk familjemusikal. Den 5 januari 2025 har den premiär på klassiska Maxim Teatern och det är första musikalen som sätts upp där efter renoveringen av teatern. Musikalen Shrek bygger på filmen från Dreamworks om det utstötta träsktrollet Shrek som tillsammans med sin vapendragare Åsnan ska rädda prinsessan Fiona, en prinsessa som visar sig vara tuffare än många Disneyprinsessor. Har man sett filmen så kommer man att känna igen handlingen och många av de fantastiska karaktärerna, som är med.

Repetitionerna inför premiären pågår för fullt ute i Hässelby men en dag har de repeterat på Maxim Teatern för att bekanta sig med scenen och jag hade förmånen att får vara med då. Det kändes i luften att hela ensemblen på 25 personer och produktionsteamet från West End Stockholm (WES) var taggade för att spela på Maxim. Ett ombyggt Maxim som nu tar 366 personer på parkett och 90 på balkongen där man även kan äta och dricka om man vill. Nyinstallerat ljud- och ljusteknik. I föreställningen kommer de att ha 24 trådlösa mikrofoner så viktigt med bra tekniska förutsättningar. Riktigt kul att det är en familjemusikal som blir den första stora produktionen som sätts upp på nya Maxim för att spelas i två månader.

Musikalen inleds med att man får träffa Shrek och Fiona som barn för att sen förflyttas i tiden till att de är vuxna. Shrek och Fiona spelas av tre barnlag och alla fick vara med och spela sin roller i de olika scenerna under repetitionen och jag blev verkligen imponerade av dem alla. Den stora ensemblen gör det möjligt att få till storslagna dansnummer och även om man på repetitionen testade placeringar och inte tog ut dansstegen helt så var det tydligt att när man lägger till kostym och scenografi kommer det här att bjudas på en färgsprakande härlig familjemusikal.  

Carin Juborg som gjort koreografin och även spelar Elaka Häxan berättade att det har varit en kul och spännande utmaning att jobba med en så stor ensemble och varierande musikstilar. Det har också varit speciellt att sätta koreografi till en Drake och få till hur draksvansen ska röra sig. Carin utlovar att det kommer att bli allt från klassiska storslagna Broadwaynummer till stepp i föreställningen. Hur underbart låter inte det?

Maja Malm som spelar Fiona är också maskör/kostymör och scenograf i föreställningen. Det är hela 120 kostymer som är med och en del har kunnat sys om och återanvändas från POFFs uppsättning av Shrek år 2020, där Maja också gjorde rollen som Fiona. I den här uppsättningen har Maja jobbat med en färgskala där det är lite mer brunt i början och även byborna går i brunt men sen när sagofigurerna dyker upp då blir det färgglatt. Scenografimässigt jobbar de med att få fram sagokänslan utan att ha med avancerad teknik.

Den mest utmanade masken och kostymen har självklart Shrek och att lägga masken tar ett par timmar. Kostymen är gjort på ett sätt att den ska förstärka Shreks stela rörelser. Mathias Terwander Stintzing, som spelar Shrek, berättar att masken fäster bra, att det går bra att andas i den men det som påverkas mest är hörseln. När han får på sig masken och kostymen så känner han sig som Shrek.

Maja som har spelat Fiona tidigare tycker det är en jätterolig roll att spela och är väldigt glad att göra den igen. Fiona är på ytan en klassisk prinsessa men hon kan också ta för sig och säga ifrån och bli arg. Hon tycker att hon är en mer modern version av en prinsessa.

Även Mathias har jobbat med Shrek musikalen tidigare då delar av den var med på hans vårshow på musikteaterskolan i Bjärnum 2010. Mathias är väldigt glad att nu få möjligheten att spela Shrek i sin helhet. Han tycker att Shrek är en viktig karaktär och att många, både barn och vuxna, kan relatera till den osäkerhet och utanförskap Shrek känner. Man kan ha fått glåpord i skolan och känt sig mindre värd. Att vara annorlunda och inte helt passa in.

Sagan om Shrek har lite mörka inslag med det lättas upp av en del olika lite komiska karaktärer som

t ex Åsnan (spelad av Benjamin Vagnhammar Sundström) och som i alla sagor så slutar det väl. Musiken är glad och upplyftande. Slutnumret handlar om att får vara som man är och WES-teamet hoppas att publiken ska lämna Maxim lyckliga, hoppfulla, upplyfta och stärkta i känslan i att få vara som jag är – med sitt starka kreativt team, en engagerad ensemble med en energi som smittar har de alla förutsättningar för att lyckas med det.

Jag ser verkligen framemot att få premiären den 5 januari!

Perfekt julklapp att ge till hela familjen!

Biljetter hittar ni här:

https://www.shrekthemusical.se

Foto Josephine Thunell

Foto Josephine Thunell

I år är det 60 år sen Roald Dahls bok Charlie och chokladfabriken kom ut och det är ju passande att Göteborgsoperan firar det med Sverigepremiär av musikalen som sattes upp första gången 2013 på Theatre Royal Drury Lane i London. Många har nog sett Tim Burtons filmversion som kom 2005 där Jonny Depp spelade den excentriske och färgstarke chokladfabrikören Willy Wonka men redan 1971 kom första filmversionen med Gene Wilder som Willy Wonka. Här på Göteborgsoperan är det Ola Salo som spelar Willy Wonka, en roll som passar honom som handen i handsken. Han är verkligen Willy Wonka! Handlingen är välkänd men musikmässigt har den inte så många låtar som spelas så ofta eller är med i musikalkonserter, men den är lätt att ta in under föreställningen.

Charlie växer upp under fattiga förhållanden och bor med sin mamma och sina far- och morföräldrar. Charlie samlar på skräp och skapar nya användningsområden för dem. En dag får de höra att Willy Wonka ordnar en tävling där fem barn kan hitta en guldlott i en av Wonkas chokladkakor och vinsten är en tur i chokladfabriken. Charlie blir en av de lyckliga barnen men den guidade turen i chokladfabriken blir inte riktigt som barnen tänkt sig. Håller man sig inte till reglerna som Wonka sätter upp kan konstiga saker hända…

Charlie spelas växelvis av två pojkar och två flickor och i dagen föreställning spelade fantastiska Edith Lyttkens. Med charm, energi, skådespelartalang och tonsäker röst trollband hon publiken från start och har den absolut största rollen då Charlie är på scenen nästa hela tiden. Wonka håller sig rätt mycket i bakgrunden i första akten, det är är först i sista numret som han gör sin storartade entré när barnen tillsammans med en vuxen kommer för sin guidade tur. Första akten är lite mer grå och dyster i sin framtoning men i andra akten blir det en härlig färgprakt med chokladfabrikens fantastiska scenografi och ljussättning. Nu gör också Wonkas personal Oompa-Loompierna entré klädda i polkagrisrandiga kostymer och bjuder på ett klassiskt storstilat underhållande steppnummer. Här får den stora ensemblen visa vad de går för. Inne i fabriken släpps fantasin loss för fullt och allt kan hända och finns där.

Det är i de storslagna numren som musikalen helt kommer till sin rätt på GöteborgsOperans stora scen. Scenen är lyxigt stor för att vara en musikalscen och med hela GöteborgsOperans orkester så blir det mäktigt och imponerande. I de stora ensemblenumren omsluts publiken helt av musikalen och man njuter av varje sekund.

Charlie och chokladfabriken är genomarbetat och proffsig i varenda detalj. Delar har uppdaterats för att spegla nutiden, t ex är Mike Teavee, en av vinnarna av den guldlott, hela tiden klistrad vid sin mobiltelefon. Översättningen av Erik Fägerborn känns modern och kul.

Charlie och chokladfabriken är en underhållande familjemusikal som börjar lite mörkt med slutar glatt och färgstärkt. Än en gång har GöteborgsOperan visat att musikal absolut hör hemma i operahusen. Det är väl värt att resa till Göteborg om man inte redan bor här.

Charlie och chokladfabriken spelas till den 12 april 2025 – missa den inte!

@lennartsjöberg

@lennartsjöberg

@lennartsjöberg

@lennartsjöberg