Nu har höstsäsongen på teatrarna satt igång ordentligt och idag var det dags för genrep på En Värsting Till Syster som är baserad på komedin med samma namn, eller Sisters Act som den heter i original. Många har nog sett filmen med Whoopi Goldberg som sångerskan Deloris som råkar se när hennes pojkvän Curtis skjuter ihjäl en av sina gängmedlemmar. Hon rusar iväg till polisen som visar vara sig en kille hon känt i skolan som var förälskad i henne. Han lovar att skydda henne om hon vittnar. På så sätt hamnar hon under vittnesskydd i ett kloster, till abbedissans förskräckelse. Men det visar sig att kloster behöver räddas från ett uppköp. Självklart är det Deloris som räddar klostret genom att få nunnornas kör att bli helt fantastisk bra. Så bra så påven kommer för att lyssna.

Ja, det är med andra ord en rätt lättsam musikal med komiska vändningar i. Gladys del Pilar spelade Whoopi Goldbergs roll i Ghost så det kändes som ett självklart val när man hörde att de skulle sätta upp En Värsting. Abbedissan spelas av Suzanne Reuter och hon är som klippt och skuren för den här rollen. Varenda replik levereras med perfekt timing, bitskhet, ironi samtidigt som hennes kärlek till klostret och systrarna lyser igenom allt. Hon är verkligen ett komiskt geni. En annan som har perfekt komisk timing men som även använder sitt kroppspråk utan att överspela är Kim Sulocki som poliskommissarien. Han är så underbar som den blyge svettige killen som gick under öknamnet Svettige Eddie i skolan och som var förälskad i den häftiga Deloris, men som visste att han inte kunde få henne. Har han nu en chans? Publiken älskar honom och han belönas rikligt med applåder och visslingar. Även Karl Dyall som spelar Curtis drar ner ordentligt med applåder i första akten när han sjunger om sin tjej och vi får ett halvt dansnummer. Hade ju gärna sett ett mycket längre dansnummer för när Karl är på scen kan det inte bli för mycket dans. Det är också i det här numret i första akten som publiken börjar applådera och jubla ordentligt. Fram till dess hade det varit lite småljumna applåder och det var lite småtrevligt men det hade inte riktigt tagit fart. Men Karls nummer följs av ett med Kim och så avslutas första akten med ett par ordentliga körnummer som lämnar publiken i pausen med en glad känsla. Andra akten tuffar på lite i samma takt, lite upp och ner, men man har småtrevligt och lite roligt. Det är inte på något sätt tråkigt utan tiden flyter på bra. Även i andra akten finns ett nummer som drar ner lite extra applåder och det är när gangsterkillarna (Alexander Larsson, Klas Wiljergård och Fernando Fuentes) sjunger om hur man fångar en tjej. Blev riktigt imponerad av Klas som jag nog inte har sett i något förut. Precis som de andra numren med Kim och Karl så bryter det här av och blir något annorlunda som en kontrast till den finstämda körsången. Även andra akten avslutas med storslaget körnummer som gör att man lämnar teatern på glatt humör.

Palle Palmés ljusdesign är snygg som vanligt och som tillsammans med videodesignen Johan Larsson och Philip Sundbom snabbt förflyttar oss i scenerna. Stor eloge till Jan Radesjön och hela orkestern.

Det är inte en av de största musikalerna, musiken och låtarna är inget som direkt sätter sig och den berör inte på samma sätt som t ex Så Som i Himmeln gör. Men man har trevligt och det är alltid kul att se en musikal som man inte har sett förut.

Första gången jag såg Spelman på Taket var på Spira med Anders Ekborg som Tevje och nu är det dags för hans bror Dan Ekborg att axlad en rollen. Riktigt upp till Anders nivå når inte Dan men det är ju inte så lätt när Anders är en av våra bästa musikalartister och har en sån intensiv känsla, ingen kan gråta på scen som Anders kan. Men Dan gör rollen riktigt bra på sitt sätt och det här är nog det bästa som jag har sett Dan göra på scen. Och då är det här bara ett publikrep och Dan har varit sjuk precis innan och inte kunnat repetera som planerat. Det märktes på lite tappad text men det hinner han lära sig till premiären den 24 augusti. Han fick bra stöd av Pia Johansson som frun Golde.

Andra gången jag såg Spelman var i våras i London som var en otroligt bra uppsättning med fantastiska röster och en läcker scenografi där man byggt upp en helt by och använde stora delar av scenen och parketten och delar av publiken var en del i föreställningen. I London var det ju bara musikalartister som medverkade men så är ju inte fallet när Stadsteatern sätter upp. Här är det en blandning av skådespelare, musikalartister och dansare som är med vilket gör att sången inte är lika kraftfull, men jag tycker ändå man lyckats bra här för det var bra tryck i den stora ensemblen och självklart bidrog t ex Glenn Edell (Motel) och Frida Modén Treichl (Hodel) som är duktigta musikalartister med att höja nivån på sången.

Scenografin av Lars Östbergh var i många delar enkel men effektfull. I början av första akten står ett ensamt grönt träd på scenen. Det är sommar och det finns livlust och glädje, framtidstro hos den lilla judiska befolkningen i den ryska staden Anatevka, under Tsartiden. När andra akten börjar så har trädet tappat sina löv och det är grått och kall vinter och tiderna i Anatevka har blivit hårdare för den judiska befolkningen. Trädet symboliserar det här på ett starkt sätt tillsammans med ljussättningen av Mikael Kratt. Mer färgglatt till en början för att övergå till gråare och kallare färger. Annsofie Nybergs kläder följer lite samma tema med mer färgglada sommarklänningar i första akten och när det blir kallare och hårdare stämning åker de mörka kapporna på. Tycket man har lyckats väldigt bra med både scenografin, ljussättningen och kläderna och de är med och lyfter föreställningen.

Spelman på Taket är en musikal med rätt mycket dialog istället för sång vilket passar Dan väldigt bra. Den mest kända sången är ”Om jag hade pengar” och den kommer tidigt i första akten och Dan gör den bra på sitt sätt. Musiken är trevlig och medryckande. Men det är inte musiken i sig som gör det stora intrycket på mig utan det här handlingen och även om den utspelas 1905 så känns det som det skulle kunna vara idag. Judeförföljelsen pågår fortfarande och andra folkslag förföljs runt om i världen, eller ses som lägre stående. Världen förändras och även det dagliga livet och traditioner måste anpassa sig vilket är tydligt för Tevje som ser sina döttrar bli förälskade och välja sina egna män, vilket på den tiden inte var det gängse utan det var en äktenskapsmäklerska (här utmärkt spelad av Lena-Pia Bernhardsson) som skötte om det. Kvinnans roll var bara att lyda och ordna för familjen. Döttrarna väljer män som Tevje inte anses som helt lämpliga och han tvingas acceptera det även om det sitter långt inne med yngsta dottern Chava (Stina Nordberg) som blir förälskad i en rysk soldat, Fyedka (Nils Wetterholm). Fortfarande i många samhällen så arrangeras äktenskap och flickor får inte utbilda sig till vad de vill. Konflikter mellan föräldrar och den yngre generationen om vilka traditioner man ska hålla kvar vid och vilka man ska ändra på för att anpassa sig till nutiden pågår hela tiden. Soldater som gömmer sig bakom att de bara lyder order. Ja det är mycket som inte har ändrats och det gör att Spelman på Taket är lika aktuell nu som då. Och det är nog inte en tillfällighet att den har plockats upp och spelas på många ställen runt om i världen just nu. Det är en musikal som verkligen berör och den här uppsättningen berör publiken lika bra som de andra jag har sett. 

Regissören Ronny Danielsson inledde med att berätta att de hade haft problem med en hel del sjukdom så de låg lite efter med repetitionerna och att det kunde märkas på kvällens föreställning. Men även om de nu haft problem med sjukdom så var den här repetitionen riktigt bra. Blev riktigt positiv överraskad av den som helhet för man vet aldrig var Stadsteatern tar vägen med en uppsättning, men det här var riktigt bra. En riktigt välspelad och snygg musikal som är bland de bästa musikaluppsättningar som Stadsteatern har gjort. Och den kommer ju bara att bli ännu bättre med några mer repetitionsdagar  innan premiären så de blir mer samspelade och texterna sitter där de ska.

Sommar, musikal och Parkteatern är en underbar kombination. Årets musikal är Elvira Madigan som jag ser den här ljuva junikvällen i Rålambshovsparken. De gröna träden och den klarblå himlen förstärker den färgsprakande musikalen som vi bjuds på. I år har man verkligen inte sparat på färgprakten när vi besöker Cirkus Madigan, den ena kostymen är mer färggrann än den andra och det kan vi tacka Annsofi Nyberg för. Riktigt snyggt blir det när Elvira fäller ut röda långa tygstycken som bildar en gigantisk kjol och hon håller i tre stora röda ballonger högt upp på en bro över scenen.

Musikalen bygger på den tragiska kärlekshistorian om lindanserskan Elvira Madigan och Grev Sixten Sparre som blir förälskade i varandra. En omöjlig kärlekshistoria som slutar med ett självmord, arrangerat på ett vackert sätt för det ska vara ett konstverk, en kärlekshistoria som aldrig ska gömmas bort. Ellen Lindbland spelar Elvira och visar att hon verkligen kan både dansa och sjunga, en otroligt kroppskontroll. Sixten Sparre spelas av Robert Noack som nog en del minns att han spelade Karl Oskar i den nyare uppsättningen av Kristina Från Duvemåla. Handlingen utspelas i cirkusvärlden och det är mycket akrobatik, volter mm av Nilas Kronlind och Oscar Karlsson medans kärlekshistorian utspelas. Det händer nåt på scenen hela tiden och det gäller verkligen att man har ögonen med sig. Väldigt bra regi och koreografi av Anna Ståhl.

Även orkestern under ledning av den makalösa Carina E Nilsson är klädda som cirkusartister och blir en del av cirkusen där de spelar i en cirkusvagn. Smart och snyggt gjort.

Cirkus Madigan har nu rest runt i Stockholms parker och Rålambshov är den sista anhalten, men den spelas även den 29 och 30 juni, så passa på att se den innan den slutar.

Det är inte ofta som det görs svenska musikalfilmer men i år kommer tre stycken att ha biopremiär. Först ut är Anders Widmarks A Music Story som har premiär den 14 juni, sen kommer Peter Jöbacks ”Jag kommer hem igen till jul” och sist ut är ”En del av mitt hjärta” baserad på Tomas Ledins musik. Så för oss som älskar musikaler är det ett underbart filmår. Av de här tre filmerna tror jag att A Music Story har den lägsta budgeten vilket märks då och då i filmen men som ändå är en underbar hyllning till musiken och verkligen förmedlar kärleken till musiken. Styrkan i den här filmen sitter just i de nyskrivna låtarna av Anders Widmark och några andra medkompositörer. En rad av medryckande poplåtar, raplåt och så den fantastiska Gravity som när jag hörde Helen Sjöholm sjunga den första gången i filmen gav mig rysningar. Men de flesta låtar i filmen fick mig att rycka till och tänka att det här är en riktigt bra låt, många med en positiv och glad melodi.

A Music Story handlar om Moa (Victoria Rönnefall) som drömmer om att skriva en egen låt och vara med i Syltpopidolerna. Men det där med Idolprogram tycker inte hennes pappa, pianisten Anton Widebeck (Anders Widmark) är någon bra idé. Barn ska inte tävla i musik och absolut inte i något så billigt program som Syltpopidolerna. Anton är en etablerad pianist och kompositör men vars stjärna falnat och i takt med att musik nu laddas ner så ger inte det så mycket pengar längre. Han kämpar på med att bidra till familjens försörjning men hans manager Alexander (Claes Malmberg) lyckas inte så bra med att få fram jobb. Nej det är Moas mamma Elisabeth (Helen Sjöholm) som är den som har fått lägga sin egen sångkarriär åt sidan för att istället jobba som sångpedagog som får försörja familjen. Anton själv har svårt att acceptera att han måste ta andra jobb och det är först när Elisabeth ställer ultimatum, skaffa ett jobb eller så skiljer vi oss, som han skaffar ett vanligt jobb. Moa förslår dock att han ska skriva en musikal och det är en ide som även hans manager tycker är en bra idé.

Det är väldigt traditionella könsroller i filmen med frun som fått offra sig och som uppfattas som gnällig när hon ställer krav på sitt musikgeni till man. En man som tycker han själv till hör finkulturen och att sånt som Idol inte är nåt att ha. En vanlig syn bland vissa artister och musiker, trots att några av våra stora artister som Måns, Danny och Darin har gått den vägen, så ett och annat guldkorn kan ett sånt program få fram. Managern har också en rätt kommersiell syn på Antons låtskrivande och lägger sig gärna i för att få det mer kommersiellt, men i slutet är det han som säger ifrån när någon vill utnyttja hans artist för gratisframträdande. Moas stora idol är Ace Wilder (som också medverkar i filmen) och hon vill sjunga som hon, men det tycker man inte hennes lärare på musikskolan där hon går är någon bra idé. Så på flera sätt tar filmen upp vad som anses vara tillräckligt fin och bra musik. En av filmen mest minnesvärda scener är scenen när managern vänder sig till en styrelseledamot i en stiftelse för att söka pengar. Ledamoten spelas av Jan Malmsjö och han har verkligen pondus och karisma. Han tillrättavisar managern på ett så effektfullt sätt med sin blick och röst och man skulle ha avslutat scenen just där och inte övergått till fysiskt våld för nu blev det lite pajasaktigt av det på slutet. Stunden innan var så stark att det hade räckt för att få fram budskapet. 

Helen Sjöholm är strålande i sin roll som den kämpande mamman som försöker att få sin familj att överleva. Claes Malmberg är härlig som managern, bufflig men har en viss charm. Den unga Victoria Rönnefall är charmig och har en fin röst när hon sjunger. Men vissa repliker som hon har känns inte helt naturliga för henne, som att det inte är hennes eget sätt att uttrycka sig på. Däremot flyter hennes röst väldigt bra när hon tänker och berättar vad som händer. Och precis som Anders och Helen så förmedlar hon kärleken till musiken på ett fantastisk sätt. Det känns genuint och äkta.

Det är en härlig feelgood familjefilm som jag varmt kan rekommendera!

Mitt Liv är en nyskriven musikal av Linda Mattsson Kledzik och Hanna Stadell Melbin som handlar om psyskisk ohälsa. Musikalen spelas av Teater Satelliten som är en musikalensemble som består av ett 30tal skådesspelare, dansare och musiker i blandade åldrar och med och utan diagnos.

Musikalen handlar om tre tjejer, Anna, Ullis och Cissi, som växer upp med varandra och lovar att alltid finnas där för varandra. Vi får följa dem från barndomen, till studenten och när de får barn. Men det är då problem börjar. Ullis blir sjuk och dör och lämnar en förtvivlad man och dotter efter sig. Anna får en son, Ben, som har aspergers vilket medför slitningar i förhållandet och problem med hur omgivningen bemöter dem. Cissi har den perfekta familjen med en framgångsrik man och en son och dotter, men hon har lite svårt att förhålla sig till Ben och hur kan han påverka hennes son Sam. De kommer ju aldrig att kunna utvecklas i samma takt. Anna kan inte förlåta Cissis sätt att uttrycka sig och vännerna slutar att umgås. Barnen växer upp och hamnar i samma klass och de vi får följa hur de förhåller sig till varandra. I klassen finns också den stökige Nils som beter sig konstigare och konstigare, får raseriutbrott och hör röster.  Det visar sig att han har schizofreni. Parallellt får vi följa hur Annas och Cissi förhållande med sina män utvecklas och är allt verkligen så perfekt hemma hos Cissi som det först verkar? Och hur dog Ullis egentligen? Musikalen tar upp väldigt många olika problem och ibland blir det nästan lite för mycket problem och lite spretigt i handlingen och jag upplevde att det till viss del tog bort fokus från Ben och Nils. Musikalen är 3 timmar och lång och den hade blivit tightare och snäppet bättre om man t ex hade tagit bort den delen om problemen som Sams pappa har. Flera av sångerna förstärks med modern dans och det är bra och kändes fräscht och läckert i de första numren, men även där avtog effekten när det återkommer i sång efter sång. Flera av sångerna var bra och t ex Svart Tango var väldigt läcker hur den var ljussatt i rött och svart.

Teddy Johansson som Ben och Oskar Thege som Nils gör starka rolltolkningar. Särskilt berörande är det när Nils kämpar med rösterna i huvudet (Carolina Janner och Christer Bjälkenfalk). Det blir lite obehagligt. Det är väldigt intressant att se hur omgivningen reagerar på Ben och Nils. Intressant är också hur man vänder på betraktandet när Ben tycker att personer utan diagnos beter sig konstigt ”Varför kan man inte bara säga som det är?”. Och för personer som inte har någon i sin omgivning som har dessa diagnoser kan det här vara bra att se den här musikalen för att få en förståelse och aha-upplevelse om vad det innebär.

Många bra insatser på scenen och det märks att hela ensemblen tycker om att spela tillsammans och har sin självklara plats på scenen.

Mitt Liv spelas till den 25 maj och biljetter kan köpas här:

http://arenasatelliten.se/event/teater-satellitens-musikal-mitt-liv/

Made in Dagenham hade premiär på West End 9 november 2014 så nästan 4,5 år senare är det Kulturamas musikalartister på vuxenutbildningen som sätter upp den för första gången i Sverige. Verkligen kul att man väljer att sätta upp något som inte har gjorts förut i Sverige och på så sätt får alla vara med och skapa rollerna utan att ha någon känd musikalartist som format rollen. Även om jag sett många musikaler i London så har jag inte sett den här förut. Redan vid de första tonerna tänkte jag att det här är en musikal som jag nog kommer att gilla för det fanns en glad och positiv känsla i musiken. Musiken är skriven av David Arnold med texter av Richard Thomas som här har översatts av Johan Schildt.

Made in Dagenham handlar om ett gäng kvinnliga bilfabriksarbetare på Ford i Dagenham 1968, som när de får veta att deras jobb kommer att nergraderas till okvalificerat bestämmer sig för att gå ut strejk. Men de nöjer sig inte med det utan de kräver även lika lön som männen, inte bara 87% som de hittills fått. Det här mottas inte väl av vare sig facket, företagsledningen, premiärministern och inte av deras män. Det baseras på en verklig strejk som alltså tog plats för 51 år sedan och där kvinnorna bröt historisk mark, tyvärr få man ju lov att säga att kampen är inte över än eftersom lika lön för kvinnor och män faktiskt inte är på plats än…

Den som leder kampen är Rita O’Grady (Isabelle Persson) men som får den rollen mer eller mindre av en slump. Hon och de övriga kvinnorna får oväntat stöd av Lisa Hopkins (Sara Kilagård) som är gift med vdn Mr Hopkins (Joel Lättman). Lisa är trött på att leva sitt liv som lyxhustru när hon faktiskt har en examen från Cambridge, dessutom i historia.

Det här är en musikal där de starka kvinnorollerna dominerar och de flesta starka ensemblenumren är fokuserade runt kvinnorna. Men det finns några bra nummer där även männen får glänsa på sitt sätt som Oscar Söderman som Mr Tooley, amerikanen som kommer från Fords högsta ledning för att visa vem som bestämmer i andra aktens inledningsnummer ”Det här är Amerika”. Rita’s man Eddie (David Larsson) har en känslosam sång även den i andra akten. Det är bra insatser av alla både i huvudrollerna och den stora ensemblen från årskurs 1. Styrkan i den här musikalen ligger på ensemblenumren som Made in Dagenham, Allihopa ut och Stand Up. Det är i de stora numren som energin, glädjen och kämpaglöden blommar ut för fullt. 

Har ni inte sett Made in Dagenham tycker jag absolut att ni ska passa på och ta tillfället i akt. Det är en positiv musikal med bra musik och förutom att ni får se en rätt ny musikal får ni en möjlighet att få se ny musikalartister och sen kunna följa vad som händer dem kommande år. Den spelas bara till den 12 maj så passa på nu. Biljetter finns att köpa här:

www.kulturama.se

Avgångsklassen 2019 på Stockholm Musikalartist Utbildning sätter spelar under två kvällar musikalen Legally Blonde. Legally Blonde är en prefekt musikal att sätta upp för en avgångsklass eftersom den handlar om juridisk studenter på Harvard så det är rätt åldersgrupp som spelar den. Ibland blir det lite trist när någon som är 30 ska spela en college/universitetsstudent men det problemet har man inte här. Slutscenen med avgångstal och jublet att ha klarat sin examen känns extra glädjefyllt.

Det är snart 10 år sedan jag såg Legally Blonde i London första gången och sen har jag även sett den i Malmö med bland andra Linus Wahlgren och Andreas Lundstedt. Det är en sån där härlig feelgood musikal som man kan se flera gånger bara för man blir så glad av den. De unga musikalartisterna hade verkligen en härlig energi på scenen och fick hela publiken att jubla, må bra och lämna Maxim med ett stort leende på läpparna.

Legally Blonde bygger på filmen där Reese Witherspoon spelade den blonda Elle Woods vars pojkvän Warner gör slut med henne innan han ska börja på Harvard. Anledningen att Elle inte längre passar in i hans framtidsplaner. Men Elle ger sig inte, hon pluggar hår och mot förmodan så lyckas hon bli antagen på Harvard. Men då har Warner redan skaffat sig en ny mer passande flickvän. Elle fortsätter sina studier med hjälp av sin nye vän Emmett och blir en av de bästa i klassen och lyckas därmed knipa en av de åtråvärda praktikplatserna hos professor Callahan och de får uppgiften att bistå Callahan i rättegången där Brook, en fitnessinstruktör, står åtalad för mord på sin man. I den här uppsättningen har man låtit Callahan vara en kvinnlig professor. Så ska Elle vinna tillbaka Warner eller ska hon inse att han inte är något att ha och bli en stark och självsäker kvinna istället?

Genomgående är det bra sång- och skådespelarprestationer av studenterna. Emelie Singbrant som Elle växlar bra mellan att vara dum blondin till att vara den som löser fallet de hjälper Callahan (Josefin Airaxin) med. Den sliskige och självupptagne Warner spelas av Teodor Wickenbergh, som jag tidigare sett i Jesus Christ Superstar och Spring Awakening, och han imponerade lika mycket ikväll. Den snälle och lite tafatte Emmett spelas av Anton Eriksson. En av de mindre rollerna är UPSbudet Kyle (Oscar Wells) och även om det är en mindre roll s så får han hela publiken att jubla när han rör sig över scenen. Om PostNord hade den typen av brevbärare skulle de inte ha några problem med sina leveranser.

Det här är inte en musikal med en massa storaslagna dansnummer men det finns ett par där studenterna får visa på sina danskunskaper också. Imponeranda är hoprepsnumren med Brook och hennes adepter.

Musiken av Laurence O´Keefe och Nell Benjamin är glad och medryckande och många i publiken gick nog och nynnade på ”Oh my good” när de gick från Maxim. Och den sammanfattar rätt bra hur jag upplevde den här uppsättningen ”Oh my good, det här var bra och en väl spenderad fredagkväll”.

Stort Grattis till alla studenter i avgångsklass 2019 för en bra uppsättning av Legally Blond. Jag ser framemot när ni dyker upp på scenen igen!

Big Fish är en relativt ny musikal med text och musik av Andrew Lippa. Jag får erkänna att jag inte hade någon direkt koll på den förrän jag såg att den skulle ha Skandinavienpremiär på Stadsteatern i Uppsala. Den sattes upp första gången i Chicago 2013 för att sedan gå på Broadway samma år. Musikalen är baserad på romanen Big Fish av Daniel Wallace från 1998 och filmen av John August som Tim Burton regisserade 2003. Har man sett någon film som Tim Burton regisserar så kan man se att musikalen är inspirerade med de udda karaktärerna och färgskalan som för tankarna även till t ex Charlie och Chokladfabriken. Men jag fick även en viss känsla av The Greatest Showman med cirkusartister, udda figurer som t ex skäggiga damen och en jätte. Musikalen genomsyras av en positiv och glad känsla som att man kan bli sin egen hjälte genom att låta fantasin löpa fritt och att man inte ska se bakåt utan man kan börja om. Musiken av Andrew Lippa är verkligen glad och positiv och ger en härlig feelgood känsla. Samma känsla förmedlar texterna som är översatta av Adde Malmberg.

Big Fish handlar om Will Bloom som börjar bli trött på att höra på sin pappa Edward  Blooms skrönor och berättelser från sitt liv. För inte kan det vara så att hans pappa har träffat häxor, jättar och andra konstiga figurer. Det som han som pojke tyckte var lite spännande historier börjar bli så tjatigt och jobbigt att han ber sin pappa att inte hålla något tal på det stundande bröllopet. Men pappan kan inte hålla sig och det blir en stark klyfta mellan dem. Men när fadern blir sjuk återvänder Will hem med sin gravida fru. Will vill absolut ta reda på vem pappan egentligen var och börjar leta runt i papper och hittar något som han inte förväntat sig och han ser på sin far med andra ögon. När han själv sedan får sin son så fortsätter berättar även han fantastiska historier för sin son. Cirkeln är sluten.

Handlingen flyttar sig fram och tillbaka i tiden och man har två personer som spelar Will respektive Edward. Den unge Edward spelas av Daniel Engman och den äldre av Gustav Levin. Den vuxne Will spelas av Lucas Krüger och pojken av Oskar Laier. Växlingen mellan nutid och dåtid flyter på väldigt bra och tillbaka blickarna känns helt naturligt. Och för att man inte ska fundera på vem som är vem så har kostymören löst det på genom att de bär tröjor i amerikansk collagestil med W eller E som emblem. Genomgående är det väldigt fina och roliga kostymer som lyfter känslan av fantasi och magi i berättelserna. Lite mer nertonat och vardagligt i de ”vanliga” karaktärerna. Scenografin är också väldigt bra och känns påkostad. Det är en bra rollbesättning överlag. Daniel Engman är helt fantastisk som Edward Jr. Daniel är en av våra bästa musikalartister och har spelat i många musikaler, men här i rollen som Edward Jr får han mer utrymme och det är jag bara tacksam för. Daniel har en röst med en klang med ett djup som är mjuk och behaglig på samma gång. Det är en ren njutning att höra honom sjunga och se honom agera.

Som helhet är det här en färgsprakande härligt glad och positiv musikal och jag kan verkligen rekommendera att ni ser den nu i vår!

https://tix.se/sv/uppsala/buyingflow/tickets/1243

Kan inte låta bli att fundera på hur man resonerade på Dramaten när man valde att sätta upp en musikal som handlar om ett manligt geni som är extremt självupptagen, egofixerad, försummar sina barn, Liz och Mark, och ser ner på sin fru Nancy och är ständigt otrogen mot henne för han anser att de ska ha ett öppet förhållande fast han vet att hon inte vill det. Det hade väl gått an om Nancy hade varit en stark kvinna som sagt ifrån och lämnat sin man och gjort en egen strålande karriär. Men tyvärr baseras det här på en sann historia där det inte hände. Tvärtom, deras dotter Liz känner sig extremt försummad och flyr in i en värld av droger. Hugh är så självupptagen och belånar hus och bilar som han själv vill och när allt håller på och gå överstyr, ja då får han lämpligt nog en hjärtinfarkt och dör. Och där slutar historien. Vi får alltså inte veta hur det går för Nancy sen när hon äntligen blir av med sin tråkigt man. Så inte en särskilt modern historia. Bara ännu en historia om ett manligt geni som beter sig illa utan någon form av konsekvens för sitt handlande. Hugh Everett är känd för sin teori om parallella universum och det som är intressant i musikalen är hur hustrun helt plötsligt finner att hon lever i två lika universum när hon möter sig själv.

På Playhouse spelas just nu Människans hemlighet som också handlar om en känd vetenskapsman; Jacob Bronowski. Men där Jacob tydligt visar sin uppskattning för sin fru så är Hugh helt känslokall och nedvärderar sin fru. Han visar inte ens någon ånger när hans nedknarkade dotter ställer honom till väggen. Okänslig och självupptagen, vilket gör honom endimensionell och tråkig.

Det är Lars Rudolfsson som har skrivet och regisserat musikalen och den här når inte på långa vägar upp till t ex Kristina från Duvemåla som han också regisserat. Det enda de har gemensamt är att de bägge är långa. Den här är nästan tre timmar lång. Första akten är en timme så andra akten både är och känns väldigt lång. Inte alls som Kristina där tiden bara flög iväg.

Magnus Roosman spelar Hugh och han lyckas med att visa hur osympatisk Hugh är. Det samma gäller för hans vänner som är lika självupptagna som han själv. Peter Engman spelar den sliskige Arnold som gärna tafsar på Nancy som inte alls uppskattar det men som inte vågar säga ifrån. Men en av mina favoritscener är när de bägge Nancy som spelas briljant av Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg hämnas på Arnold under en grillfest. Arnold tafsar som vanligt på Nancy och då kommer bägge Nancy fram och sätter sig bredvid honom. Berusad som han är tror han förstås att han ser dubbelt. Så det finns en och annan scen som lockar till skratt.

Musiken är skriven av Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander och det känns mer som utfyllnad att ha gjort det här till en musikal. Tror att historien i sig kunde blivit tätare och mer intressant om man inte hade med musiken. Tyvärr har man inte tagit tillvara på att det är Helen Sjöholm som spelar Nancy för det är inte någon av låtarna där Helen får visa upp att hon är en av Sveriges bästa sångerskor. I vissa småinslag i några sånger kan man ana hennes fantastiska röst och inlevelseförmåga, men överlag är det rätt slätstruken musik och inte någon som man minns och sjunger på när man går därifrån. Helen och Vanna gör allt de kan för att få liv i den grå och trista Nancy och ingen kunde ha gjort det bättre och det är de som är behållningen. Det är när de är tillsammans som det blir intressant och kul. Det finns några scener när de bägge får visa upp sina komiska förmågor. Helen har en mimik och kroppsspråk som jag bara älskar och Vanna matchar henne bra.

Scenografin av John Engberg är väldigt bra. En öppen kub med olika rum på en vridscen som gör att det blir som ett riktigt hus man ser in i. Möblerat i bästa 70talsstil. Kläderna av Kersti Vitali Rudolfsson är också väldigt 70tal så 70tals känslan har man lyckats med. Den känslan hade vi haft även utan det ständiga rökandet. Helen och Vanna är verkligen lika som Nancy och illusionen av att det är en person har man lyckats med mycket tack vara peruk och smink av EvaMaria Holm och Mimmi Lindell.

Att jag valde att gå och sen den här musikalen var för att Helen är med i den, och även om hon är väldigt bra i den och med väldigt mycket så är känslan att jag ville se och höra mer ”Helen”. Om det bara hade varit en riktig bra Helenlåt i den så hade jag kanske känt mig nöjd. Kul att se hennes son Ruben Granditsky spela sonen Mark. Skådespelarna gör sitt bästa för att det här ska bli intressant, men materialet och musiken är inte tillräckligt bra för att det ska lyfta mer än enstaka stunder här och där.

Hugh och Nancy spelas fram till den 29 maj.

Bild från föreställningen/pressbild @Sören Vilks

https://www.dramaten.se/repertoar/hugh-och-nancy/

I mellan är en häftig och läcker dancehallföreställning med Unruly Gang. Kvällens föreställning var ett s k publik genomdrag så det innebär att det fortfarande är under berarbetning och man testar på publiken hur det fungerar.

Unruly gang består av fem dansare med bland andra koreografen Imenella Mohamed som nyligen fick en Grammis för Årets nykomling och Ruth Roos. Imenella är vad som benämns som ”third culture kid”. Bor i Sverige, är från Somalia och pratar turkiska. Det här kommer fram i föreställningen som först inleds med en modern elektrisk tonmatta, mer läckra ljud än musik för mig. Så vävs det in svensk folkmusik till bilder av midsommarfirande som sen övergår till mer och mer afrikanska toner med bilder med afrikansk dans, hela tiden med de elektroniska tonerna i bakgrunden. Det är ingen musik jag skulle lyssna på hemma, men tillsammans med dansen, ljussättningen, kläderna och det blanka golvet som ibland ger en illusion av vattenspegling blir det riktigt läckert och man sugs in i takten. Dansarnas intensiva blickar fångar in publiken. I inledningen sitter dansarna på en trappa och en dansare rör sig nerför trappan som en smidig svart panter, smygande och med en blick som om det vore jakt på gång och fångar in publiken med sina blickar som pantern paralyserar sitt byte. Under den knappa timme som det pågår är man fullt fokuserad på dansarna och tiden rinner iväg snabbt. Dansarna är väl samspelta och rör sig som en enhet som ibland bryts upp och fokus är på en enskild dansare en kort stund, men fokus här är främst på hela gruppen och inte på en enskild dansare förutom i en sekvens där en dansare framför en solodans.

Gillar man dans tycker jag definitivt att man ska passa på och se den här föreställningen. Premiären är den 5 mars på Dansens hus och sen blir det turné runt om i landet.

Biljetter kan köpas här

https://www.riksteatern.se/forestallningar/i-mellan/