Musikalen av Ivan Menchell med av musik Frank Wildhorn och text av Don Black och hade premiär 2009 i San Diego och har sen spelats på Broadway och West End och har nu Sverigepremiär.

Många känner nog till historien om Bonnie & Clyde. Det mytomspunna kriminella paret som under depressionen (1932-1934) i USA rånade banker och småbutiker. Rån som flera gånger ledde till skjutningar med dödlig utgång.

Musikalen börjar där historien om Bonnie & Clyde slutar, när de skutis ihjäl i bilen i ett bakhåll 1934. Bilen träffades av mer än 100 skott av högkalibria vapen. En del skott gick igenom ena bildörren, rakt igenom Clyde, vidare genom Bonnie och ut genom nästa dörr. Effektfullt låter man bara publiken ana vad som händer för ridån lyfts bara tillräckligt för att man ska ana vad som händer med hjälp av ljud- och ljudeffekter.

Ridån går upp och vi hamnar flera år tillbaka där vi får möta Bonnie och Clyde som barn, i form av dockor. Handlingen hoppar sen fram till att de är i tjugoårsåldern och kvällen de möts första gången. Clyde (Nils Reinholtz) är på rymmen från fängelset och passerar Bonnie (Lovisa Lindberg Lekfalk) som har problem med sin bil. Bonnie charmas av den vackre självsäkre Clyde och från det blir de ett passionerat men farligt par.

Även om historien utspelas för nästan 100 år sen är den dessvärre aktuell med dagens glorifiering av kriminalitet och många unga som väljer den kriminella banan. Nu liksom då skyller man på de svåra ekonomiska tiderna. Clydes dröm var att bli som Billy the Kid eller Al Capone. Bonnie drömmer om att bli en berömd skådespelerska och få sitt ansikte i tidningen – att det sen blir av en annan anledning bekommer henne inte. På samma sätt drömmer unga idag att bli kända influencers. Att bli kända är det viktiga.

Men det är inte nutid utan musikalen är kvar i 1930-talet. Det första som möter publiken i salongen är en snygg ridå med kartan över Bonnie & Clydes rån- och flyktvägar. Scenlösningen är effektfull med orkestern på scenen där musikerna blir en del av ensemblen och både agerar och spelar instrument. Musiken är genomgående bra med flera starka nummer. Scenografin och kostymen andas verkligen 1930-tal.

Nils Reinholtz är perfekt som den charmige snygge Clyde. Både hans leende och inlevelsefulla starka sångröst får publiken på fall. Lovisa Lindberg Lekfalk matchar honom väl i sin tolkning av Bonnie. Det slår gnistor mellan dem och de gör det enkelt att förstå hur den romantiserade bilden av det kriminella paret kunde uppstå när tiderna var som de var. Unga, vackra och framgångsrika på ett spektakulärt sätt.

Jag såg Bonnie & Clyde för nästan exakt fyra år sen (4 maj 2022) i London och är så glad att den här uppsättning är minst lika bra som den på Arts Theatre i London. Passa på nu när den spelas på Uppsala Stadsteater och få en West End-känsla!

Bonnie & Clyde spelas till den 30 maj.

Biljetter:

https://www.uppsalastadsteater.se/forestallningar/bonnie-clyde/

Näst sista föreställningen…

Hade det inte varit för att Anton Ewald under intervjun jag gjorde med honom inför Grease, nämnde att han tog ut svängarna mer nu i sin roll som Santiago än vad han vågade i början i Stockholm så hade jag nog inte kommit väg för att se den i Göteborg. Jag blev så sugen på att se hur den fungerade på Rondo och hur alla utvecklat sina roller än mer efter dryga 200 föreställningar.

Det här var den näst sista föreställningen och som spelades inför ett fullsatt Rondo. Moulin Rouge är en tragisk kärlekshistoria och en fantastisk jukebox-musikal. Hittarna avlöser varandra i ett rasande tempo, mest upptempolåtar men en och annan smäktande popballad. Det ena häftiga dansnumret efter det andra. Det här verkligen musikalshow på högsta nivå och som musikalälskare blir man så glad när sånt här sätts upp i Sverige.

Genomgående är det väldigt hög nivå på alla medverkande. Visst har alla blivit säkrare i sin roller, inte minst Anton som har spetsat till sin Santiago ett par snäpp. Ständigt lite berusad av alkohol och av kärlek som en sann bohem. Fred Johanson är briljant som den rike onde Greven av Monroth. Alexander Larsson får fram en fin känslighet i sin Henri Toulouse-Lautrec. Utan tvekan är rollen som Harold Zidler som klippt och skuren för Morgan Alling. Att han så här sent in i föreställningen tappar bort sig lite i replikerna (eller var det väl inrepeterad textmiss?) blev bara extra kul både för övriga på scenen och för publiken. Men proffs som de är reds det ut med lite extra skratt och leende. I såna stunder märks hur väl samspelta de är.

Huvudkaraktärerna är stjärnan på Moulin Rouge, Santine, och den unge amerikanske låtskrivaren Christian som blir passionerat förälskade i varandra. Marsha Songcome, Satine, är helt magiskt bra. Fantastisk sångröst och inlevelse. Andreas Wijk som den unge lite valpige och godtrogne Christian axlar rollen med större säkerhet nu.

Jag har sett Moulin Rouge i London, i Stockholm och nu i Göteborg och det är en av de mest energiska musikaler jag sett. Storslaget och imponerande rakt igenom. På det stora hela är det samma klass som i London. Det enda som jag fortfarande saknar är känslan av att vara på Moulin Rouge. I London spelas den på Piccadilly Theatre som ger en intimare känsla än både Chinateaten och Rondo.

Kvällens förställning är den sista nu i Sverige så vill man se den blir det att åka till London. Där spelas den just nu till 26 september. En världsturné är inplanerad med ett fåtal datum i England släppta.

Ett stort tack till alla som varit med i Moulin Rouge i Sverige och förgyllt musikalscen!

Det var i allra sista minuten jag tog mig i kragen och tog mig till Göteborgs Operan för att se Miss Saigon. Det är ju sista helgen den spelas. Borde definitivt ha åkt ner tidigare för kunde gärna sett den igen.

Göteborgs Operan är skickliga på musikal och det är definitivt West End-klass på den här uppsättningen av Miss Saigon.

Tacksam för att de framförde den på engelska rakt igenom för det känns mer naturligt på engelska. Det är ju också mer en vuxenmusikal än en familjemusikal så då är det ju inget problem för besökarna. Översättning finns längst upp på scenen för den som behöver, precis som när en opera spelas.

David Woodheads scenografi är supersnygg med med helikopter och allt! Jean Chans kostymer var också väldigt bra.

Genomgående bra rollprestationer men Feline Andersson var helt magiskt bra. Så mycket känslor som hon förmedlar. Det här är en musikal där känslor flödar och det är mer än en gång som tårarna rinner. En vacker kärlekshistoria som slutar så tragiskt.

Det enda som kan skruvas ner lite är nivån på musiken. Och det känns fel att skriva för den stora symfoniorkester är ett av Göteborgs Operans starkaste kort och gör att musikaler lyft en nivå, men speciellt i början i The heat is on in Saigon, överröstade den sången. I musikal är det viktigt att höra texten och man ska inte vara hänvisad till textningen. Men det blev bättre balans efter några nummer.

Sista föreställningen är imorgon, lördag den 28 mars, så ingen idé att skriva att ni ska se den här fantastiska uppsättningen.

Det tar inte många takter innan jag känner att det börjar tåras lite i ögonen, för har man sett den förut så vet man vilken fantastisk känslomässig resa man ger sig ut på när man slår sig ner i salongen.

Come From Away handlar om det mänskliga mirakel som skedde den 11 september 2001 i den lilla staden Gander. Ganders flygplats var en gång i tiden en internationell mellanlandningsflygplats för transatlantiska flygningar. Men så kom jumbojeten som kunde flyga hela vägen utan att gå ner för att tanka. Därefter landade bara några enstaka plan om dagen. Tills den 11 september 2001 och terrorattentaten mot World Trade Center och Pentagon. Flygrummet över USA stängdes ner och 38 av planen som redan var i luften omdirigerades till Gander. Helt plötsligt kommer det 7 000 människor, ”flygplansfolket” till staden med 10 000 innevånare. Utan att tveka går hela stan man ur huse för att hjälpa till. Man fixar mat, sovplatser, kläder och allt annat som behövs för att ta hand om flygplansfolket som först inte har en aning om vad som hänt. Människor med vitt skilda bakgrunder, religioner och åldrar som reagerar på olika sätt. Rädsla och oro för sig själva och för familj och vänner. Nån har en son som är brandsoldat som hon inte får tag i. Vänskapsband börjar knytas mellan dem och befolkningen i Gander. Ur det hemska uppstår något fint.

Alla karaktärer baseras på verkliga personer och alla berör på olika sätt. Det är så många olika karaktärer att alla i ensemblen spelar flera roller. Det är så fantastiskt att se att de med små medel som ett par glasögon, en scarf eller nåt annat byter karaktär och man är genast med på vem de spelar. Det är en samspelt ensemble som genomgående består av skickliga musikalartister som Gunilla Backman, Åsa Fång, Jenny Holmgren, Hani Arrabi, Sharon Dyall mfl. Det här är verkligen en musikal där allas roller är lika viktiga. Sen kan man beröras mer av hur vissa drabbas mer av attacken än andra men utan någon värdering. Det är lika känslosamt att höra Hannahs förtvivlan när hon inte får tag i sin son som den orättvisa behandling Ali utsätts för bara för att han är muslim. Man blir glad av Beverlys historia om hur hon fick kämpa för att bli den första kvinnliga piloten men en dag var hon det och sen den som lärde upp nya piloter. Kärleken som uppstår.

Det som sätter starkast avtryck är den stora medmänskligheten som genomsyrar hela musikalen. Att vi ställer upp för varandra när det behövs. Vänligheten, hoppet och glädjen. Musiken lyfter och förstärker den känslan.

Det enda som är aningen negativt är att Malmö Opera har valt att spela den i två akter. Det är egentligen en enakts-musikal. Lite tempo och känsla tappas bort i pausen även om det snabbt kommer tillbaka.

Som helhet är det ändå otroligt bra! Det är inte bara jag som tycker det utan man märker att publiken har tagit till sig historien. Det är sällan som större delen av publiken står kvar och glatt klappar i takt till den glada irländska tonerna som orkestern spelar efter applådtacket – men här gör man det och det förstärker lyckokänslan man har när man lämnar Malmö Opera med lyckotårar i ögonen.

Come From Away spelas till den 7 juni – passa på att se den här underbara berörande feelgoodmusikalen!

Biljetter kan köpas här:

https://www.malmoopera.se/forestallningar/come-away

Det här är mitt första besök på Helsingborgs stadsteater men nog inte det sista. Välordnat och bra med massor av låsbara gratisskåp att hänga in sin jacka i och ställa in stora väskor i. Stor modern teatersalong med väldigt bra lutning på parketten.

Musikalen Once bygger på filmen med samma namn som hade premiär 2007. En lågbudgetfilm som gjorde stor succé. Den handlar om en gatumusikant (Killen) i Dublin och en tjeckisk ensamstående mamma (Tjejen) som också är musiker. När hon hör honom spela på gatan tar hon kontakt för att få honom att satsa mer på musiken. Men finns det mer i relationen mellan dem eller är det bara vänskap? Handlingen är baseras på mötet mellan Glen Hansand och Markéta Irglóva, som skrivit musiken och spelar sig själva i filmen.

Filmen vann en Oscar för bästa låt, Falling Slowly, 2008.

Musikalen hade premiär på Off-Broadway 2011 innan de flyttades till Broadway. 2013 sattes den upp på West End och de sista månaderna innan den stängdes spelades huvudrollen av Ronan Keating. Jag har sett den 2013 och sen 2014 med Ronan i London.

Jag gillar verkligen ambitionen att sätta upp en musikal som inte har spelats i Sverige förut och kunna sätta sin egen prägel på den.

Här har man behövt frångå grundkonceptet att den är mer tänkt för mindre scener. Stadsteaterns scen är större än vad Once t ex spelats på i London och det gör det utmanande att få till intimiteten och närheten till publiken. Scenografiskt skiljer den sig åt då den mer ger känslan av en skolaula än en pub. I t ex London var en bardisk placerad mitt på scenen där publiken före förställningen kunde beställa öl eller nåt att att dricka och vad jag förstår var konceptet samma på Broadway. Publikens tillgång till baren på scenen skapade en intimitet mellan publik och ensemblen, en känsla av att vara en del i föreställningen, som inte nås här.

Redan när publiken tar sina platser i salongen kommer även ensemblen in en efter en och börjar spela välkända irländska låtar som skapar en fin stämning. Sakta släcks ljuset ner i salongen och Andreas Eldeen (Killen) börjar spela på sin gitarr på en gata i Dublin. En snygg övergång till att nu har musikalen börjat.

I Once är musikerna och ensemblen samma personer och på scenen hela tiden mer eller mindre. Det är imponerande hur väl de både agerar och spelar olika instrument. Men även här innebär den stora scenen att avståndet mellan skådespelarna blir större, särskilt när de mer agerar musiker och står nära väggarna, och det minskar närvarokänslan.

Musiken i musikalen är en blandning av traditionell irländsk musik och irländsk popmusik. Det irländska ska vara väldigt påtagligt i musikalen och delvis är det också det i den här uppsättning i sättet hur musiken framförs i ensemblenumren. Den irländska känslan glimrar till då och då. Men valet att översätta låtarna till svenska och sättet de framförs gör att det mer låter som en svensk singer/songwriterlåt med krossathjärta-tema än originalet. Ibland tenderar det att övergå till att låta mer som en kampsång än en sång om brustet hjärta. Frågan är om det är i översättningen känslan tappas bort eller att den inte förmedlas i framförandet?

Det är kanske meningen att man vill göra en irländsk/svensk crossover i känslan och då har det lyckats bra. Texterna blir mer lättillgängliga på svenska särskilt som de flesta låtarna inte är så kända att gemene man kan texterna utantill. Igenkänningsbehovet är helt enkelt inte lika starkt som t ex i Joyride eller i &Juliet. Låtarna i sig för inte heller handlingen framåt utan är mer av slaget ”uppträdande”.

Det kunde gärna fått gnistra lite mer mellan Killen och Tjejen för att bygga intensiteten och att slutet blivit lite mer drabbande. Avsaknaden av gnistor gör att slutet blir helt logiskt och publiken behöver inte bli besvikna på att de inte valde annorlunda. Här känns det mer som man velat fokusera på själva musikskapandet, en stark irländsk tradition, där Tjejen (Elin Norin) är den drivande och hennes kärlek till musiken är stark och hon lyser även starkast på scenen den här kvällen.

För de flesta i publiken är det här första gången man ser musikalen och ser den med andra ögon än om man sett den på Broadway eller West End. Däremot har nog en del sett filmen, kan historien och vet att slutet kanske inte blir det man förväntat sig. För den som ser musikalen Once för första gången blir den nog en underhållande musikal om en kämpande musiker med en touch av Irland. Den ger också en påminnelse om att människor kommer in i varandras liv av en orsak och finns kvar under en period men sen skiljs åt och går vidare med sitt.

Once spelas till och med den 9 maj.

Biljetter köps här:

https://www.helsingborgsstadsteater.se/shows/once/

När jag läste att Emil Sigfridsson skulle sätta upp Sound of Music på Kristianstad Stadsteatern kände jag lite ”varför”. Var tvekande att åka ner men så bestämde jag mig och det ångrat jag verkligen inte. Och Emil svar själv på ”varför” i programmet ”en älskad klassiker som är ständigt aktuell”. Dessvärre är den ju aktuell. Nazisternas intåg i Österrike och frågan om man ska böja sig, låtas vara med eller som Kapten von Trapp gör, stå fast vid sin principer även när det innebär att lämna sitt hemland och fly till fots över bergen. I musikalens form hyllar vi och beundrar familjen som står upp för sina värderingar och flyr – hur de tas emot i Schweiz får vi ju inte veta. Men frågan är hur skulle de tas emot idag om de flydde till Sverige? Vi som bara tar emot en minikvot.

Även om finns ett mörkt budskap så är det kärleken och det glada som vinner i musikalen. Med musiken hjälps klarar man allt.

Sound of Music är ju en klassiker där många sett filmen med Julie Andrews och Christoffer Plummer som Maria och Kapten von Trapp och kanske en och annan scenuppsättning också. Man kan både sångerna och replikerna och vet exakt vad som ska hända. Men i den här uppsättningen känns det inte som en upprepning utan både Sara Ollinen (Maria) och John Martin Bengtsson (Kapten von Trapp) sätter sin egen prägel på karaktärerna och trollbinder publiken med sina starka röster och närvaro i sina roller. Det är rysningar både i Edelweiss och i Det bästa jag vet i andra akten när Maria kommer tillbaka. Vilket leder oss in på de här underbara barnen som är med! Hur duktiga är inte de? De charmar hela publiken.

Anna Hammarqvist som Abbedissan gör också en strålande insats. Det är överlag en stark ensemble som alla har den där extra spelglädjen som känns som ett signum i de uppsättningar jag sett här på Kristianstad teater.

Det är väl värt att åka till Kristianstad och se Sound of Music framföras i en av våra finaste teaterbyggnader.

Sound of Music spelas till den 26 april.

Biljetter bokas här:

https://www.thesoundofmusic.net/blank-2-1

Äntligen har musikalen &Julia kommit ”hem” till Stockholm där så mycket av Max Martins musik har skapats och spelats in. Den sattes först upp i Manchester 2019 innan den flyttade ner till West End där den gjorde stor succé och har sen dess även spelats bland annat på Broadway. Men nu är det dags för den svenska publiken att under våren 2026 få underhållas av den här girl power-musikalen full av Max Martins fantastiska låtskatt. Det här är den första non-replica uppsättningen av &Julia i världen vilket innebär att koreografi (Zain Odelstål, scenografi (Marcus Englesson) kostym (Annsofi Nyberg), mask &peruk (Katrin Wahlberg) och ljusdesign (Robert Hvenström) är skapat för den här svenska uppsättningen och inte som den sett ut t ex i London. Max Martin har varit väldigt involverad i castingen och tittat på flera publikrepetitioner och självklart var han med i premiärens applådtack tillsammans med David West Read som skrivit originalmanuset.

Den svenska översättningen är gjort av Calle Norlén som fångar det underfundiga och humoristiska i musikalen väl. Dialogen är på svenska men alla låtar framförs på engelska utom One more try som specialöversatts till En chans till, en extra liten skatt till den svenska publiken. Att låtarna framförs på engelska är självklart i övrigt eftersom det är låtar som alla känner väl till och ofta även kan texterna. Finurligt vävs den in i historien om Julia och Romeo och parallellhistorien om Anne Hathaway och William Shakespeare. Vi kommer rakt in i urpremiären av Shakespeares Romeo och Julia. Shakespeares fru Anne (Linda Olsson) är inte nöjd med slutet där Julia (Joanné Nugas) ska begå självmord när hon hittar sin Romeo (Oscar Zia) död. Anne övertalar Shakespeare (Viktor Norén) att Julia ska fortsätta leva och själv bestämma om sin framtid. Men inte nog med det Anne skriver in sig själv i historien som Julias vän April. När Julias föräldrar vill sätta henne i kloster flyr Julia, Anne, Julias amma Angelique (Sussie Eriksson) och Julias bästa vän May (Simon Delmel Lund) från Verona till Paris. Där tar de sig in på en fest som hålls för den unge François (Martin Redhe Nord). En fest där François far Lance (Rennie Mirro) hoppas att han ska hitta sig en fru. Här drar sen en rad förvecklingar igång när Anne och William kämpar om vem som ska få skriva vad i historien om Julia. Flera bra tvister och överraskningsmoment som lockar till skratt – med extra finess ju mer man kan Max Martins låtskatt.

Publiken bjudes på ett energiskt humoristiskt musikaliskt fyrverkeri i bästa girl poweranda. Under kvällens gång så inser man hur många starka låtar med girlpower som Max Martin skrivet till internationella kvinnliga artister. Här är det verkligen Anne, Julia och Angelique som ger de största avtrycken och briljerar i sina roller. Joanné Nuga gör en fantastisk musikaldebut och med sin enormt starka röst och intensitet ger hon en ordentlig kraft till sin Julia. Julia växer i självförtroende under föreställningen och fullkomligt exploderar i finalen. Joanne äger sin Julia och visar att hon är helt rätt val. Både Linda Olsson och Sussie Eriksson är väletablerade musikalartister och frågan är om inte det här är det bästa jag har sett dem göra i en musikal.  Linda får visa upp hela sitt register som musikalartist och har en röst som bär de stora powerballaderna. Sussies är ett rent glädjepiller på scenen och hennes komiska timing är underbar.

Anne som hittills fått hålla sig hemma med barnen i Stratford upon Avon, har en frikväll som hon nyttjar maximalt när hon sätter sin William på plats och överglänser honom med sin kvinnliga list och bestämdhet. Det är ibland så man undrar hur kunde hon falla för honom som i Viktor Noréns händer får en rätt självgode och lite struttig framtoning. Gnistan som ska finnas mellan Anne och William når inte riktigt ut till publiken även om det tar sig lite mot slutet.

Däremot slår det gnistor om Angelique och Lance! Där hettar det till ordentlig i den humoristiska sängkammarscenen som belönas både med mycket skratt och en av kvällens längsta applåder. Rennie Mirro imponerar både sångmässigt, med sin franska brytning, charm och humoristiska sida.
Martin Rede Nordh som François har återigen fått en roll som passar honom som handen i handsken. Hans François är en blyg, sökande ung man som får blomma ut när han hittar sin sanna kärlek. Med perfekt komisk timing, känslighet och med sin starka musikalisk sångröst glänser han. Simon Deimel Lund gör en superb musikaldebut som May och det är bara att tacka Edward af Sillén för att han hittade honom på Golden Hits. Han är lika självklar i sin roll som Joanne är som Julia.  I kissed the girl tillsammans med Martin är en av föreställningens höjdpunkter.

Romeo visar sig tidigt vara en riktig Casanova och Oscar Zia gör honom helt rättvisa som den självupptagne men charmige kille som Julia förälskat sig i.

Edwards af Sillén som regissör har tillsammans med koreografen Zain Odenståhl  lyft upp hela den starka ensemblen och fått dem att sjunga, agera och dansa på en mycket hög nivå. Koregorafin och Max Martins låtar bjuder på enormt mycket energi så det är svårt att sitta still.

&Julia är en underbar energisk glädjefull musikalisk girlpowerexplosion där alla får vara den de är.  

&Julia spelas bara maj ut så se till att skaffa biljetter för det här är bästa medicinen mot vinterkylan som bitet sig fast.  

Biljetter säljs här:

https://www.ochjuliamusikalen.se/

All Shook Up är en jukeboxmusikal baserad på musik från Elvis Presleys musikskatt.

Till en liten grå småstad på femtiotalet kommer en dag Chad (Gabriel Hammarström) en kringresande färgstark kille. Borgmästaren har precis infört diverse påbud som förbjuder mer eller mindre allt som är kul och man får absolut inte visa några ömhetsbetygelser på allmän plats. Men Chad rör om ordentligt och kärlek börjar spira här och där vilket ger upphov till en del komplikationer och missförstånd. Men som sig bör ordnar allt till sig på slutet – fast kanske inte exakt som man anat och det är kul när man kan bli lite överraskad.

Snyggt vävs låtar som Jailhouse Rock, One night with you och All Shook Up in i handlingen och förstärker känslorna och inbjuder också till en hel del skratt.

West End Stockholms uppsättning av All Shook Up har inte några stora affischnamn men en stabil och samspelet ensemble med flera starka soloinsatser hos huvudrollsinnehavarna. Extra minnesvärt är ”There’s Always Me” som framförs av Sanna Sagvik när hennes karaktär Sylvia försöker få sin gode vän Jim (Niklas von Proschwitz) att förstå att det kanske finns mer känslor mellan dem än bara vänskap. Jim har dock bara ögon för den sexiga Miss Sandra (Hanna Thelander) som förvrider huvudet på mer än en karl i stan.

Det här en musikal där publiken bjuds på många dansnummer som framförs av den energirika, musikaliska och dansanta ensemblen. Det är genomgående fart och fläkt och en smittande glädje som sprider sig till publiken. Det är svårt att inte ryckas med av musiken.

Uppsättningen kan dock tightas till en aning men det kommer säkert efter nån föreställning till.

Jag gillar det avskalade upplägget där man låter handlingen, musiken, dansen och musikalartisterna stå i fokus. Väl uppbackade av ett liveband under Johan Mörks ledning. Kulisserna rullas på en skärm som enkelt och effektfullt placerar handlingen på rätt plats i staden.

Jag lämnar Dieslverkstan med ett leende på läpparna och med lite rockn’ roll i kroppen.

All Shook up spelas 6 – 14 februari och ger en härlig energi- och glädjedos i gråa och kalla februari.

Biljetter via Nortic.

https://www.nortic.se/ticket/event/74912

Dear Evan Hansen återvänder till Intiman efter förra vårens stora succé. Martin Stokke Mathiesen spelar återigen den ensamme, ångestfyllde tonårskillen Evan Hansen som får i uppdrag att skriva ett brev till sig själv. Ett brev som börjar med Käre Evan Hansen och som hamnar i händerna på en annan ensam kille, Connor (Simon Oskarsson) som mår så dåligt att han tar livet av sig. När han hittas finner man Evans brev i hans ficka och felaktigt dras slutsatsen att det är hans självmordsbrev skrivit till sin vän Evan – ett missförstånd som Evan inte klarar av att rätta till utan dras in i familjen och lögnerna.

Dear Evan Hansen är en fin och berörande musikal om ungdomars utanförskap och att känna sig osynlig men också om föräldrar som inte finns där för sina ungdomar. Ensamheten kan man göra nästan vad som helst för att slippa. En lögn som upprepas tillräckligt ofta kan bli en sanning även för en själv, särskild när den sprids på sociala medier och man plötsligt blir sedd.

Martin Stokke Mathiesen är absolut briljant i rollen som Evan Hansen. En närvaro i rollen in i minsta detalj och kroppsrörelse – en darrning, en skygg och rädd blick, osäkerheten och ångesten vibrerar i luften och är ständigt närvarande. En känslighet i rösten som är omöjlig att värja sig mot.

Simon Oskarsson har återvänt hem från London efter att ha spelat i Hadestown och jag hade turen att se honom som Orfeus i dem. Nu tar över i rollen som Connor. Med stor scennärvaro och med en tonsäkerhet i rösten matchar han väl Martin Stokke Mathiesen. Karaktärerna Evan och Connor är varandras motpoler, Evan blyg och skygg medans Connor är den stökige och svåra typen – bägge lider av sin ensamhet men visar det på olika sätt.

Ensemblen som helhet är väl samspelt och de olika karaktärerna lyfts fram skickligt och trovärdigt.

Musikaliskt finns det några riktigt bra låtar där Det finns någon där (You Will be found) avslutar första akten på ett storartat sätt och inte lämnar något öga torrt. Samma känsla finns också i slutnumret Finale.

Det här är en musikal man lämnar berörd men också med en känsla av hopp – och fullständigt knockad av Martin Stokke Mathiesen.

Dear Evan Hansen spelas till den 22 mars – missa inte!

På Bokmässan var jag på ett seminarium där Helen Sjöholm, Gunilla Backman, Sissela Kyle och Per Naroskin berättade om musikalen de jobbat på tillsamman i fem års tid. Det var verkligen intressant att höra hur musikalen växt fram och hur valet av låtar gått till. Låtarna är ett hopplock av Helen och Gunillas favoriter som de tyckt passat ihop med manuset som Per Naroskin skrivit. Några har fått nya svenska texter som Kassandra, en ABBA-låt som Björn Ulvaeus översatt.

Musikalen hade också premiär i Göteborg samma helg som Bokmässan hölls och det var ju knappast en slump eftersom den handlar om ett Sverige där en stor utrensning av böcker sker. Böcker som antingen ska kastas eller som ska hamna i arkiv på hyllor med förbjudna böcker. Ett ämne som man tidigare kanske mest förknippar med andra världskriget där nazisterna bannlyste och brände böcker som de ansåg vara olämpliga. Men på senare tid under Trumps era har listan på Banned books vuxit sig längre och längre. En lista som innehåller bland andra Harry Potter, Wicked, 19 minuter och Flyga Drake. Böcker som på nåt sätt anses olämpliga att t ex finnas på skolbibliotek. Det som sågs som nåt historiskt hemskt som aldrig ska hända i en demokrati händer igen – vilket gör det här till en än mer samhällsaktuell musikal än vad den kanske var tänkt från början. Handlingen är inte originell för förbjudna böcker och utrensning av böcker finns det flera romaner som hanterar men är värd att berättas på det här sättet också.

Kassandra (Helen Sjöholm) har en förmåga att se in i framtiden och hon känner en stark oro för uppdraget hon och Felicia (Gunilla Backman) har fått. Felicia är mer lättsamt inställd till uppdraget, ”nån måste göra det så varför inte vi som är bäst på det”. Just det är en springande punkt, måste nån verkligen göra det? Vad händer om ingen gör det? Listorna på vad som ska föras till slutförvaringen, sorteras om och vad som är godkänt ändras hela tiden. Ena dagen ska är alla olika Lindgren förbjudna, nästa dag är de godkända igen. Nyckfullhet som styr och Kassandra och Felicia förstår aldrig varför nåt får vara kvar och annat inte. Deras egna favoriter ska bort, kan de ta med dem hem? Sakta börja de ifrågasätta uppdraget.

Kassandra och Felicia lär känna varandra mer och mer och båda har drag som flera kan känna igen sig i och beröras av. Vem kan inte känna frustration över att inte bli lyssnad på när man vet att något ska hända? Och andra kan känna igen sig i komplexiteten i bonusfamiljer som spricker.

Dialogen mellan Kassandra och Felica rymmer både ironi, underfundiga formuleringar och tänkvärda budskap.

Låtvalet är som sagt främst Helens och Gunillas egna och dessa två väletablerade musikalstjärnor levererar alltid med bravur oavsett material. Både kan berätta historien i texterna de sjunger med inlevelse och fantastiska röster. Men alla låtarna är inte så allmänt kända att man tar till sig dem på en gång. T ex ABBA-låten Cassandra är en b-sida till singeln The Day Before You Come, och inte en av alla ABBA-låtar som alla kan sjunga med i. En av låtarna som nog många känner igen men aldrig förväntat sig hitta i en musikal är Ebba Gröns Mental Istid från 1981. För mig är det musikalens höjdpunkt. Genialiskt placerad i handlingen och får en ny stark innebörd som om den var skriven för det här. Jag har alltid gillat den även om den har gett lite kalla kårar, framtidsvision om vad som kan hända när datorna tar över. Nu står vi inför AI och låten är lika aktuell. Helens och Gunillas robot-rörelser förstärker känslan att de ska bara agera – inte tänka eller känna.

Slutet är inte överraskande, om man som jag läst ett antal böcker med den här typen av handling, – men är ett slut som visar på mänsklighetens motståndskraft och vilja att göra rätt. Ett slut som inger hopp!

I bokens värld innebär pocketversionen jämfört med inbunden bok inte att den blir kortare utan att den är mycket billigare. Här är det mer tiden på musikalen som kapats än själva priset.

Nån Måste Göra Det spelas just nu på Maximteatern i Stockholm men ger sig ut på turné runt om i landet och avslutas i Malmö 15 februari.