Duggregnet mötte publiken när de kom till Stadion och övergick till hällregn som varade nästan hela konserten – så Dancing on a sunny day blev en regnig dans av den entusiastiska publiken.

Förbanden Alba August och Victor Ray kämpade på för att få igång publiken men de hade det tufft i regnet.

Men så fort Benjamins band äntrade scenen, rökmaskinerna sprutar ut röd rök och ljusspelet är igång och tonerna till Looks who’s laughing now börjar spelas då är publiken fast. Otroligt snygg och proffsig inledning på konserten – i klass med vilken världsartist som helst.

Det här är en kväll där superstjärnan möter sitt 9-åriga jag. Den lille killen som hade problem med matten (och fortfarande har enligt honom själv) men som drömde om att en dag stå på ett utsålt Stadion och sjunga sina låtar. Ikväll är vi alla med och ser till att hans dröm går i uppfyllelse. Utsålt och publiken jublar och sjunger med. Flera gånger under kvällen stannar Benjamin upp för att ta in vad han är med om. Det här är stort för honom och han låter oss veta det. Hela familjen är med i publiken och firar med honom – den ende som saknas är morfar Hans som gick bort i våras. Men han finns med i den hyllning som Benjamin ger honom. Både i Det stora röda huset (med bildspel på familjen och huset i bakgrunden) och sen i en otroligt fin version av Det går en vind över vindens ängar som avslutas med en egen text om Torsbyfjärden.

Benjamin är så otroligt skicklig på att växla mellan det väldigt personliga och de storslagna maffia numren där ljusspelen, pyrotekniken och fyrverkerierna ramar in och höjer låtarna till världsklass. Otroligt mycket pyro i Tänd alla ljusen – stundtals så man inte ens ser Benjamin för all eld och rök . Fyrverkerierna i Kite tar nästan aldrig slut. Mäktigt och imponerande. Bandet är suveränt bra också och njuter lika mycket som Benjamin av kvällen.

Men lika minnesvärt är det när publiken önskar Hej Sofia! som han tävlade med i Lilla Melodifestivalen 2006 – och småskrattande och som på ett lyckorus sjunger han refrängen till publikens jubel. Ett ögonblick där den lille Benjamin lever sin dröm.

Under konserten uppmärksammar han också att Sara Sjöström är i publiken och publiken jublar åt hennes två OS-guld. Den här kvällen är Benjamins motsvarighet till OS-guld för han visar att han behärskar alla delar en konsert består av.

Mot slutet av konserten upphör regnet och den avlutande låten om att han är en legend avslutar han med en svensk vers om Stockholm och att han är lycklig. Finstämt mäktigt avslut och jag hoppas verkligen han har lyckats ta in den här kvällen. En konsert som kommer vara en sån där som folk om några år kommer säger ”jag var där” om.

Nu har han hans dröm om ett utsålt Stadion blivit sann – och det känns som att drömmen om ett utsålt Madison Square Garden inte är omöjlig. Då skulle jag gärna vilja vara där!

Första konserten i Stockholm men Bruce och E Street Band sparar inte på krafterna i en konsert som är 3 timmar och 4 minuter med 31 låtar. Här är det inte massa klädbyten som drar ut på tiden om man nu inte räknar med att kostymvästen åker av mot slutet.

Nån minut efter 20:00 äntrar Bruce scenen och börjar med Into the fire helt avskalat och först en bit in i låten kommer E Street Band in med full kraft och scenljuset tänds upp. Känns som en reflektion till vad attentatet mot Trump häromdagen och det hårdare klimatet i USA. Följs av Lonesome day och lite senare Longwalk Home som handlar om att man inte känner igen sin hemstad men Born in the USA spelades inte ikväll. Blir intressant att se om den dyker upp på torsdag

Låtlistan är delvis samma som från Ullevi förra året men i år fick vi Hungry Heart, dock mer som allsång än med sång av Bruce. Hade ju gärna hört Bruce mer i den men man såg hur han njöt av att gå runt och låt publiken sjunga. The River sjöng han mest själv och det med stor inlevelse.

Men en konsert med Bruce är mycket allsång som i Badlands, Dancing in the Dark, Thunder Road och så Twist and Shout i en 7-minutersversion där han och Little Steven utmanar publiken om vi kan hålla ut längre än de. De har ju hållt på i mer än 50 år nu. Little Steven ville inte gå hem och inte publiken heller – men efter den avslutande I’ll see you in my dreams så var nog hela publiken nöjd med kvällens konsert.

Statsministern var på plats och även om han länge var den ende som satt ner under Badlands så kom också han igång.

Den här konserten hade jag sittplats på sektion 113, rad 22, 262 och det är häftigt att titta ut över publikhavet som står och helt synkroniserat vajar i takt med armarna och den klassiska händer i luften- skakningarna. Då vet man att man är på en Springsteenkonsert. Men det var bra fart på min sektion också och ljud var riktigt bra. Sångtexterna gick fram och Bruce röst höll.

Nu ser jag framemot konserten på torsdag – då på Främre Stå. Och sista konserten är ju alltid bäst!

Det här är en show som verkligen lever upp till det annonserna lovar, en fulländad dinner show i sann Rat Pack anda. Det är en hyllning till den show som Frank Sintra, Sammy Davies Jr och Liza Minelli hade den 11 april 1989 på Börsen. Här har man tagit till vara på konceptet Dinnershow fullt ut. The High Society och bandet bjuder på några låtar innan förrätten och så fortsätter det med några låtar då och då medans man äter. Mellan låtarna minglar Karl Dyall, Rennie Mirro och Joachim Bergström runt bland matgästerna och småpratar lite. Hur trevligt som helst och nej killar ni stör absolut inte i maten utan det förgyller bara upplevelsen. Förrätten med oumph var en rätt smaklös historia men det togs sig till huvudrätten och efterrätten var både en fröjd för ögat och smaklökarna och man hann precis ta sista tuggan innan showen startade på riktigt.

En show på ca 90 minuter fylld med Franks, Sammys och Lizas hits som Mr Bojangles, New York New York, All that Jazz, That´s life, Cry me a river och många andra. Låtar som passar killarna perfekt och de märks så väl att det verkligen älskar just de här låtarna. En kärlek och energi som strömmar ut från scenen och försätter hela publiken i en riktigt feelgood-stämning. Låtarna varvas med personliga anekdoter med kopplingar till Frank, Sammy och Liza, anekdoter som roar och berör på samma gång. Lite gåshudsvarningar när man hör vissa av dem för de är så personliga för killarna.

Efter showen bjuds det upp till dans och snabbt fylls dansgolvet och i dansvimlet syns både Loa Falkmn, Eric Bibb och många andra bekanta ansikten.

Kvällen kan sammanfattas som den ultimata dinnershowen – god mat och dryck som avnjutes till tonerna av soft härlig musik, fantastiska sångröster och stepp som det lilla extra, allt under kristallkronornas dämpade belysning. Bästa AWn- avkopplande och energiladdande på samma gång. Så proffsigt utfört!

Missa inte den här dinnershowen -spelas bara till den 27 april.

Peter Jöback har släppt en ny skiva, Atlas, och ikväll är första gången som han spelar samtliga låtar liv. På vinterkonserterna 2023 fick vi ett första smakprov när han spelade titellåten Atlas och den gav verkligen mersmak. Totalt sett är det tio nya låtar som han har skrivit tillsammans med Ed Harcourt och Kathryn Williams och de har skapat ett brittiskt poppigt sound som passar Peter väldigt bra. Det är låtar som man lätt tar till sig och Peter framför dem med full energi. Det finns en viss nervositet i luften när han äntrar scenen och tonerna till den numera klassiska Är det här platsen ljuder. En låt som han ofta börjar med med. Nervositeten lägger sig ganska snart när han märker att publiken gillar de nya låtarna, där skivans första spår Begin to End är först ut av de nya. Kvällen bjöd på en bra blandning av nytt och gammalt, ballader och upptempolåtar. Spellbound tillägnade han sina älskade barn och det är en väldigt fin låt som i vissa takter för tankarna till fina Someday at Christmas av Stevie Wonder.

Den här skivan är ett avstamp i var Peter befinner sig i livet nu. Sin vana trogen vill han utforska andra sidor av sig och hitta ett nytt sound. Han vill lyfta den moderna mannen och tillsamman med Ed Harcourt som var en av kvällens gäster gjorde han duetten Modern Man . Ed var också med och spelade på The Game som var en konsertens höjdpunkter.

På skivan har han han ytterligare en duettpartner, Sophie Ellis-Bextor, i låten Punch Drunk men ikväll var det Dominique (Pålsson Wiklund) som med sin ljuva tonsäkra stämma väl matchade Peters. Dessförinnan gjorde de en fantastisk tolkning av Wicked Games. Ser gärna fler duetter med dem framöver.

Peter omger sig alltid med skickliga musiker och tillsammans utstrålade de en spelglädje som sprids till publiken och de nya låtarna mottogs väl av Peters trogna publik. Den dansanta Börja om från noll satte punkt för konserten och fick publiken att dansa ut med en härlig stämning.

Man behöver inte åka till West End i London för att ta del av Boubil och Shönbergs fantastiska låtskatt utan det räcker att bege sig väster ut, närmare bestämt till Blackeberg, där W.E.S musical choir tillsammans med solister bjuder på smakprov från Miss Saigon, Martin Guerre och självklart Les Misérable.

Kvällen inleddes med The Heats in on ur Miss Saigon och avslutats med One Day More från Les Misérable. Maja Malm och och Anders Hedlund guidar oss genom musikalerna så även den som inte har sett dem kan följa med. Själv har jag inte sett Martin Guerre som inte är lika frekvent uppsatt, men när Kalle Thunell sjöng I’m Martin Guerre med känsla och inlevelse och kören starkt och samsjunget framförde Bethlem gav det mersmak. Helt rätt i tiden att ha med den då den har nypremiär den 15 oktober i London.

Sandra Kassmann imponerade verkligen med sin starka musikalröst i I Dreamed a Dream liksom Martin Henriksson Urech i Bui Doi. Jag hade väldigt gärna hört Martin framföra Stars, men det är ju främst en körkonsert så där hade man valt ett körarrangemang istället. Efter att precis ha sett Les Misérable i London så fick hjärna jobba lite med att kalibrera om sig till att det är en körkonsert där körarrangemangen satte en annan prägel på låtarna än jag är van vid. Just de här musikalerna fungerar väldigt bra att framföra som konsertversioner med stor kör då det är flera stora ensemblenummer i dem som t ex At the End of the Day och Do You Hear The People Sing.

Kvällens mest energiska nummer stod Simon Holm utan tvekan för när han sjöng The American Dream som om han var med i en scenuppsättning av Miss Saigon.

Det är alltid härligt med en orkester med duktiga musiker, men i vissa partier blev musiken lite för stark och sången nådde inte riktigt fullt ut. Nåt som alltid är en utmaning i mindre lokaler. Första gången jag sett något på Kaskad och det är så kul att det ges möjligheter till kultur utanför innerstaden.

WES musical choir, musikerna och solisterna bjöd på en väl sammansatt musikalkonsert som framfördes med sångglädje, energi och en stor dos kärlek till musikalerna! En konsert som livade uppe en gråmulen dag.

Under årens gång så har jag ofta tänkt att Nanne påminner mycket om Tina Turner på scen, liknade rörelsemönster, starka röster, utstrålning och fulla av energi. Men det är inte bara scennärvaron de delar utan Nanne berättar med stor inlevelse bland annat om deras liknande tuffa hemförhållande som barn som satt spår i dem och att det var styrkan och kärleken till sången som fick dem att de tog sig därifrån.

När Nanne hyllar Tina har alla stora hits, som It’s takes two, Simply the Best, Son of a preacher man och What’s love got to do with it, plockats fram och det är full fart nästan hela tiden, men kvällens stora behållning är Nannes finstämda version av Private Dancer som går rakt in i hjärtat. I Golden Eye, som inleds snyggt med klassiska Bondtemat, bjuds vi på en mäktig tolkning där hennes stora röstomfång får briljera.

Genom hela showen så visar Nanne att hon är verkligen kan göra Tina Turners låtar rättvisa men hon sätter sin egen prägel på varje låt. Nanne bjuder på hjärta, smärta och en energinivå som få kan uppnå. Showens avslutas med en högintensiv Proud Mary som elektrifiera hela publiken och med ett budskap om att tro på dig själv och förverkliga dina drömmar! Det här är precis vad man behöver för att orka med de sista kalla vinterveckorna.

Foto Camilla Käller

Foto Camilla Käller

Foto Camilla Käller

Det här är en konsert som delvis lever upp till namnet, det är bara Orup och hans instrument på scenen, men det är inte bara Orup-låtar och den överraskningen älskar jag!

Jag hade förmånen att få se publikrepet den 16 januari och där kunde man märka att Orup, trots sin långa karriär och med en låtskatt som nästa hela Sverige kan sjunga med , var lite nervös för hur det här avskalad konceptet skulle mottas. Den nervositeten märktes inget av ikväll. I en silverglittrande kostym visar han vilken briljant musiker han är och att hans gedigna låtskatt funkar lika bra med bara flygel eller gitarrkomp, även om det vid några tillfällen läggs på lite trumkomp. Det är avskalat, nära och en del spännande nya arrangemang på låtarna. Stockholm inleds med ett intro med Månskenssonaten som glider över till Stockholm och även om texten verkligen stämmer om att ”Stockholm har blivit kallt ”för det är minus 14 grader ute, så är det riktigt varmt och mysig inne på Rival.

Det här är en konsert som är så intim och nära att det ibland känns som man är hemma hos Orup i hans vardagsrum och ibland som man sitter kring en lägereld och den där killen musikaliske killen plockar fram gitarren och det genast blir allsång för alla kan texterna. Det behövs ju inte någon kör på scen när hela Rival sjunger med i stort sett i varje låt. Finns det något konsertbeteende som jag har sån hatkärlek till? Det blir ju en underbar kraft och gemenskap när alla sjunger med och skapar massa måbravitaminer i kroppen, samtidigt som jag är ju där för att lyssna på Orup och vill ju höra honom sjunga i den finstämda versionen av Från Djursholm till Danvikstull till exempel. Men jag unnar samtidigt Ourp den fantastiska känsla det måste vara att stå på scenen och få med sig publiken i allsång efter allsång. Det är något magiskt med de här låtarna som kom när man var i en period i livet när musiken var en så stor del i livet, texter som sitter även om man inte har hört låtarna på ett tag – och Orup har ju ett pärlband av dem. Låtar som man har minnen till och som betyder nåt.

Orup lovar att vi ska få alla spännande detaljer från hans liv de senaste 30 åren men då det mest handlat om att lämna något av barnen på dagis och sen gått hem och skrivit en låt är det snabbt avklarat. Desto mer intressant är det att höra om hur han får inspiration till sina låtar. Olika händelser, personer som händer i hans vardag som han sen vrider och vänder på och kan ta vilken väg som helst tills låten är klar. Till exempel när han var och handlade och hörde en slinga som fastnade och sen blev melodifestivalvinnaren Ont det gör ont. Som Springsteen-fan blev det en av kvällens höjdpunkter när han spelar den slingan och det visar sig vara Dancing in the dark - och så makalöst bra han gjorde den! Det får mig att vilja se en Orupkonsert bara med Springsteen-covers, ja han får gärna ta med A nigthingale sang in Berkeley Square också som var den andra låten som inte var hans ikväll. Den typen av låtar passar honom så bra. Orup har en musikalisk bredd som kommer fram på ett tydligare sätt nu, popkillen finns kvar som studsar runt men det finns även soul, crooner, country och klassiskt som gör det här spännande och nytt.

Jag var i Globon och firade Orups 60-årsdag, nu har han hunnit bli 65 år och gör som han vill och då får tolvårige sonen stå ut med pappas pinsamma danssteg. Det storslagna firandet i Globen var underbart och häftigt men jag älskar det här intima och avskalade lika mycket. Det är en ynnest att få åldras med Orup, hans låtskatt och hans musikalitet. Musik som när man hör dem blir lika ung som när man hörde dem första gången. Det enda som var fel på den här konserten var väl att den tog slut och det finns låtar som inte kom med.

Gillar man Orup så ska man absolut inte missa den här konserten.

Först kom Kort, glad och tacksam där Pernilla summerade 40 år på sen som gjorde dundersuccé som följdes upp med Pernilla Wahlgren har Hybris som också sålde för utsålda hus var de än spelade och ikväll hade Pernilla Wahlgrens Happy Ending premiär – och det kan bara summeras med Hattrick i skrattsuccé!

I somras tog Pernilla över programledarrollen på Allsång på Skansen och helt genialiskt inledes showen med att hela publiken står upp och sjunger allsång till en nyskriven text på Stockholm i mitt hjärta. En text full med humor, självironi och hjärta vilket är signumet för den här och de andra showerna. Sen blir det glitter och glamour när Pernillas dröm att ta sig an världen och de stora scenerna, Wembley, Broadway, Las Vegas – ja ingen scen är för stor för den stora stjärnan Pernilla. De andra, Hanna Hedlund, Kim Sulocki, Ola Forssmed och Måns Nathanaelson, är lite mer tveksamma men dras med i det men först ska de klara av den här avskedsshowen som ska blir den sista i Sverige och som inte får går fel. Det här gänget är mästerliga på att leverera sin repliker och Kims och Olas kroppsspråk är så sjukt roligt i den här föreställningen. Fingertoppskänslan när skämten ska avslutas sitter perfekt rakt igenom, det märks att mästerregissörens Edward af Silléns har ett finger med i spelet. Samspelet kunde inte varit bättre och alla tillåts att ta plats.

I de tidigare showerna var Pernilla singel, nu är hon lyckligt gift och självklart skämtades det om maken Bauer, för det är ju Pernillas liv som det mest skämtas och ironiseras kring även om de andra också bjussar på sig själva och sina privatliv. De är scenproffs ut i fingerspetsarna. Precis som i deras liv finns det några dalar i föreställningen, ett litet för långt melodifestivaleninslag, ett nummer om pinsamhet som kan slipas på och nåt mer litet som kan tightas till, men överlag så skrattar man gott och hjärtligt med dem på scenen. Skratt i alla ära, ett nummer som bryter av skämten är den fina sången som Hanna och Pernilla sjunger om att se ett barn växa upp, då visar de att de också kan sjunga, beröra och berätta en historia. Ett nummer som helt rätt belönades med kvällens varmaste applåd.

Skrattmusklerna har fått jobba i nästan två timmar och man lämnar showen med ett stort leende på läpparna.

Happy Ending spelas på Cirkus till slutet av februari innan den drar ut på turné genom landet -biljetterna säljer bra så missa inte att säkra upp dina biljetter!

Pressbild: :Mats Bäcker

Det finns väldigt många sånger från tecknade filmer, så många att i den här 75 minuter långa föreställningen får inte ens alla Disneyprinsessor plats. Här bjuds det på nytt och gammalt, nåt för alla – hits från bland annat Encanto, Lejonkungen, Djungelboken, Madagaskar, Aladdin, Lady och Lufsen, Lilla Sjöjungfrun, Skönheten och Odjuret, Pokémon, Trolls och som titeln lovar också Frost. Let it go är nog den låt som drar ner mest applåder, en imponerande sånginsats av Veronika Wallentin. Joel Adolphson lotsar oss igenom föreställningen och tillsammans med Lovisa Lindberg Lekfalk och Nils Reinholz är de en kvartett som med stor entusiasm, starka sånginsatser och med medryckande dans får publiken att klappa och dansa med. Barnen har kul och skriker ja och nej för fullt när det ställs frågor till dem och det är härligt att höra hur engagerade barnen blir i låtarna de känner igen.

Ljus och ljud sitter inte helt perfekt på premiären men det här är en förställning där innehållet är viktigare än paketeringen och med lite finslipning kommer även den sitta som den ska.

Precis som i tecknade filmer är en del skämt lite dubbelbottnade och riktar sig på olika sätt mot de vuxna och mot barnen i publiken. Den finstämda Bella Notte hade ett mer vuxet anslag men barnen älskade det kaosartade slutet. En show där finstämd sång varvas med up-tempo hits på ett sätt som engagerar hela publiken, stora som små.

Från Aladdin till Elsa spelas till 9 mars.

En still jul är en av mina traditioner inför jul. En konsert som ligger perfekt i tiden för att man ska komma ner i varv – för det här är just en stilla julkonsert. Ljuvliga jullåtar som inleds stämningsfullt med Nu Tändas Tusen Juleljus när Anders tänder ljusen i kandelabern. Ikväll också ett extraljus för Stefan Nilsson som gick bort i våras i Als. Gunilla Backman avslutar akt 1 med Gabriellas sång och den blir lite extra stark i år.

Det mesta i konserten är som det ska, Stevie Wonders jullåtar, Adele, Sting, Tom Leary ja de flesta jag vill höra är med.

Anders läser också som de flesta gånger Tomten och julstämningen är på topp.

Det kan tyckas tråkigt när nästan allt är som tidigare år, men med julkonserter så är det helt i sin ordning – man kan ju inte ändra för mycket på de bra traditionerna!

Fortsätt läsa →