Musikalartisten Niklas står på toppen av sitt liv, mår toppen, är i sitt livs form, omger sig med fantastiska kreativa och roliga människor – allt verkar dessutom bara bli bättre. Då går ridån ner – allt blir svart.
En dryg entimmes föreställning där Niklas engagerat och inlevelsefullt tar oss igenom det som hänt, tvångssyndrom som att kolla att kaffebryggaren är avstängd, dörren låst, självmedicinering med ett max två glas vin som avkoppling, repetera manus, hård fysisk träning mm. Tobias Kalliokulju varvar pianospelandet med att vara pyskologiskt stöd. Tankarna och reflekterandet blandas med musik med underfundiga texter med en allvarlig underton.
En tänkvärd underfundig föreställning med många igenkänningsnickar i publiken. Liknande eller andra sammanhang, men i dagens klimat och press på att hög prestation är det som räknas, kan nog de flesta relatera till olika delar i föreställningen.
I år skulle Sammy Davis Jr fyllt 100 år och vilka är bättre att ha en hyllningskonsert för honom än The High Society? Det känns som en naturlig uppföljning på succén From Sammy With Love som gick på Stadsteatern 2012 med Karl Dyall och Rennie Mirro, som även sattes upp en kväll på legendariska The Apollo Theater i New York.
I den här hyllningskonserten är The High Societys 3:e medlem Joachim Bergström med. Kvällen bjuder på ett pärlband av Sammys låtar varvat med anekdoter och egna reflektioner kring Sammys karriär. Flera nummer förgylls med stepp och dans. Sammys paradnummer, Mr Bojangles är en av kvällens höjdpunkter med Rennie Mirros inlevelsesfulla sång och Karl Dyalls illustrerande dans – en magisk kombination som går rakt in i hjärtat.
Superproffsigt från start. The High Society är verkliga entertainers och det märks hur väl de älskar den här genren. Musikerna i bandet är fantastiska. Snygga bakgrundsbilder. Det enda som kan finslipas lite är ljussättningen då det vid några tillfällen inte var helt i synk med den som sjöng och blev lite mörkt/skuggigt.
Sammy 100 är är 1,5 timmes ren musik- och dansnjutning som ni inte ska missa! Finns lite biljetter kvar så se till att lägga beslag på dem!
Så får vi hoppas att planerna om en hyllning till hela Rat Pack-gänget blir av om något år.
Det är full fart från start när Uggla drar igång sin show med Varning på stan och sen följer hans hits genom åren som ett pärlband innan allt avslutas med den givna Kung i baren.
En bit in i showen blir det liten önsketimme för att hinna med ett gäng hits i kortformat. Men nog hade väl låtar som Hallå, IQ och Ska vi gå hem till dig kunnat få plats i sin helhet när showen bara är drygt 1:30? Men kul att Jazzgossen plockades fram.
Förutom att showen är lite kort som Uggla själv, så är det här en show som har allt. Fart, lite rörande, humor, självironi och plats för spontanitet. Dottern Agnes fanns i publiken och plockades upp på scenen som en kort inledning till låten 1:a gången, som han skrev till henne när hon var liten.
Musikerna är fantastiska och verkligen en del av showen. Supersnygg scen, som ett rum i en flott Östermalmvåning eller en sal på slottet med kristallkrona och tron. En tron där kund Magnus slog sig ner och höll finurliga tal till publiken om sitt liv som kung på scenen med dagsaktuella pikar till digitalisering och Elon Musk.
Uggla har gått från rebell till att bli en folkkär artist där många kan han hans låtar. Publiken var övervägande medelålders eller äldre som följt honom genom åren, men en hel del yngre också. Men oavsett ålder så var det allsång på många låtar och kanske är det allsångsledare som ska bli nästa steg i karriären? Men innan dess har han hela våren och hösten på Göta Lejon att klara av. Biljetterna går åt snabbt men det finns lite biljetter att få tag i även under våren. Vi köpte våra för ett par dagar sedan och rad 8 i mitten var helt perfekta platser.
Rolig, nostalgisk energikick till show där kung Uggla regerar, älskad av publiken.
Det är många år sen jag var i aulan på Uppsala Universitet men nu var det dags igen. Det är en byggnad man imponeras av när man ser den och kommer innanför dörrarna. En anrik byggnad som invigdes som huvudbyggnad för universitet 1887. Aulan rymmer har ca 1 800 sittplatser, men rad 1 och 2 hade på nåt sätt försvunnit och personalen letade upp stolar från olika rum till oss, allt medan Jacke Sjödin bjöd på Plopp till oss som inte hade någon stol.
När alla hade en sittplats slogs inleddes konserten med Uppsala Blåsarsymfoniker och Jacke hälsade alla välkomna. Kvällens gästartister var munspelaren Filip Jers, Trio X och Helen Sjöholm!
Jacke har en fantastisk talang för att skriva komiska/underfundiga texter till välkända låtar, ofta med nån form av nutidsanalys. Han är lika skicklig på att leverera dem som han är på att skriva dem. Trump, Landerholm och Uppsalas trafikkaos var bara några som fått sig en låt. Under Coronatiden var en av höjdpunkterna veckans nya låt. Ikväll sjöng han och Helen Coronaversionen av Islands in the Stream och de har en härlig komisk kemi mellan sig.
Filip Jers är en skicklig munspelare som visade det både i solon i tidlösa melodier som Att angöra en brygga och tillsammans med Helen och Jacke.
Helen Sjöholm var helt fantastisk under kvällen och hade två väldigt fina klänningar på sig – som gav kvällen en extra glans! Helen bjöd på mäktiga versioner av bland andra Du måste finnas, Gabriella sång och en fin hyllning till Uppsalasonen Anders Widmark, som gick bort i slutet av förra året. Det är alltid en njutning att se Helen live. Hon sjunger med en sån intensiv känsla och trollbinder sin publik. Mellan det finstämda magiska plockar hon fram sin fräcka sida och bjuder på en fräckis med finess. Det är mångsidigheten som gör henne till den stjärna hon är – utan tvekan en av Sveriges bästa artister.
Det blev en kväll med magisk sånginsats, skickliga musiker och en hel del skratt i en fantastiskt vacker lokal.
Nu har världsturnén av Les Miserables anlänt till Stockholm . Kvällens föreställningen är den första av fem i stort sett utsålda konserter på 3arena. Förra veckans konserter i Göteborg och de kommande i Malmö nästa vecka är också nästa slutsålda. Det är bara att konstatera att Sverige är ett musikalälskande land som kan sälja så många arenaföreställningar. En stor förtjänst av det är ju att Sveriges största internationella musikalartister, Peter Jöback ikläder sig rollen som Jean-Valjean. En roll som han gjorde med bravur i London och nu när han tar hem den, får visa upp för hela Sverige hur mästerlig han är i den här rollen. Med sin starka och kraftfull röst som alltid balanserar nära det känsliga i sina rolltolkningar, berör han och når ut till publiken. Han har tagit ett stort steg från de mer pojkaktig rollerna som Robert i Kristina från Duvemåla och Michael i Häxorna i Eastwick till den mer vuxne och åldrande mannen. Robert och Michael är två originalroller som han var med och formade och varit förebild för andra i. Jean-Valjean har många spelat före honom, men han gör honom till sin egen – och varje minut han är på scen är en njutning.
En annan som har spelat Jean-Valjean är Tommy Körberg som spelade den på Cirkus. Men med ålderns rätt och fortfarande magnifika och mäktiga röst har det blivit dags för honom att tolka Biskopen. Det är ett stycke musikalhistoria att se dem på scenen tillsamman i den här storartade konsertversionen.
I övrigt är det här en brittisk ensemble och man har inte sparat på krutet i några av rollerna. Bradley Jayden är utan tvekan en av de bästa Javert jag sett. Hans version av Stars och Javerts Suicide är riktiga ståpälsversioner. Sån kraft, tryck och känsla i rösten. Underbart!
Katie Hall är helt ljuvlig som Fantine och sjunger så vackert och känsligt i I Dreamed a Dream.
Värdshusparet Thenardiers är inte mina favoritroller i Les Mis, men Matt Lucas är helt suverän och lyfter den till en annan nivå.
Listan är lång på alla fantastiska insatser och allt backades upp av en makalöst bra orkester. Det här är liveupplevelse när det är som bäst.
Det är storslaget och spektakulärt in i minsta detalj. Det enda som var lite lite brister i ikväll var ljudet, lite sprak i några mikrofoner och ett eko då och då som jag inte upplevde på Scandinavium. Men vartenda ord hördes tydligt.
Les Miserables gör sig verkligen bra på en arena för musiken är så kraftfull och många storslagna nummer som får blomma ut i sim helhet.
Från första till sista tonen trollbinds man av den här musikalen. Så superlyxigt att ha det här på hemmaplan i några dagar till.
På vägen från arena hörde jag bara superlativ och alla var helt uppslukade av upplevelsen.
Har ni inte redan köpt biljett så se till att köpa några av de sista som finns kvar!
Musikalen Les Misérables firar i år 40 år sen uruppförandet 1985 i London och är nu ute på en storslagen världsturné som nu har nått Sverige där de första föreställningarna är i Göteborg. I Sverige fortsätter turnén till Stockholm och Malmö innan den beger sig vidare ut i världen.
Les Misérables är en musikal som fungerar väldigt bra som arenauppsättning med sin stora ensemble och orkester. Snyggt och effektfullt skapas samma känsla som på en mindre teater.
Från första tonen trollbinds man av Claude- Michel Schönbergs välkända musik. Både de storslagna, bombastiska och de finstämda numren framförs på ett magnifikt sätt av den otroligt musikaliska ensemblen och en magiskt bra orkester. Det här är högsta West End klass.
Ensemblen är i huvudsak brittisk men i Sverige spelas ett par roller av två av Sveriges främsta musikalartister. Tommy Körberg som spelade Jean Valjean i Stockholm 1990 tar sig nu an rollen som biskopen. En liten roll, men där Tommy hinner visa vilken magisk röst kvalitet han fortfarande har. Peter Jöback spelade Jean Valjean i London några veckor förra året och det är underbart att återigen få se och njuta av honom i den här rollen. En kraftfull och känslig Jean Valjean på samma gång.
Bradley Jayden har både spelat Javert och Enjolras på West End och visar ikväll hur fantastisk han är som Javert. Tommy, Peter och Bradleys omgångsrika röstresurser nockade hela Scandinavium.
Bradley Jayden var med i konsertversionen som spelades i London för några år sen och i den uppsättningen var också Matt Lucas med som värdshusvärden Thénardier. Jag var över och såg två föreställningar av konsertversionen och tyvärr spelade inte Matt Lucas då. Men nu fick jag äntligen se honom och det var väl värt väntan, Han är som klippt och skuren för rollen, absolut en av de bästa jag sett i den rollen. Hans komiska timing är outstanding. Många känner nog igen Matt Lucas från komediserien Little Britain och Hela England bakar.
Jag har sett många olika uppsättningar av Les Misérables och jag njöt i fulla drag av den uppsättningen – den lever verkligen upp till Spectacular! Många magiska Les Mis-stunder från den här kvällen kommer leva kvar i minnet länge.
För trettionde året är det Stjärnjul med Rönninge Show Chorus och The EntertainMen. Här bjuds det på julmusik på hög energinivå. Med de här två körerna är det inte bara att sjunga fint som gäller utan det är full show och inlevelse i varje låt som gäller. Här är det en härlig blandning av jullåtar som showiga nummer, ett Disneymedley och Frosty the Snowman, finstämt med Jul Jul Strålande Jul och Det strålar en stjärna och mäktiga Hosianna. Varje rörelse är välrepeterad och synkroniserad – det är inte för inte som Rönninge Show Chorus har vunnit VM tre gånger.
Årets gästartiser var Babben Larsson, John-Owen Jones, Linda Pritchard och Arthur Öhman. Babben bjöd på de mer komisk inslagen. John-Owen Jones har jag sett i London och det var som att vara i West End när han sjöng Music of Night och Bring him home – gåshudssvarning! Tillsammans med Linda Pritchard sjöng han en oförglömlig version av The Prayer.
Linda Pritchard har en röst som matchar John-Owens väl. Hennes version av All I Want For Christmas satte ribban högt i början av konserter.
Arthur Öhman, årets stjärnskott i Stjärnjul, var helt okänd för mig. Tillsammans med körerna sjöng han bland annat en lite mer fartfyllt version av Tänd ett ljus.
Johan Landqvist och Stjärnjulsorkestern är skickliga musiker och ett par jullåtar framfördes helt instrumental så de fick visa vad de går för på egen hand.
O helga Natt med alla solister och körerna var ett starkt och stämningsfullt avslut på konserten.
Julkonserter med The High Society har blivit en trevlig tradition och vi köpte biljett till den 15 december, men när Black Friday rabatt med 50 % dök upp och det fanns plats på rad 1 var beslutet lätt, det fick bli två konserter i år.
Karl Dyall, Joachim Bergström och Rennie Mirro bjuder på glad och energigivande julmusik. Man omsluts av härlig julstämning från första tonen. Klassiska julsånger som White Christmas, Let it snow, The Christmas song, Little Drummer Boy avlöser varandra med personligt mellansnack på temat familjejul. Lite stepp bjuds det också på och det säger man ju inte nej till!
I år fick vi också en musikalisk julklapp i form av en helt nyskriven jullåt (av Rennie Mirro och Johan Landqvist), Dancin’ at Christmas. En svängig glad jullåt som verkligen passade dem.
Om två veckor ska jag se den här konserten igen och det är jag verkligen glad för!
Turnén rullar vidare i landet och sista konserten är den 19 december i Malmö. De återkommer till Stockholm den 8 december och den 15 december på Oscarsteatern – passa på att köpa innan de tar slut.
Godspell hade premiär 1971 och är baserade på Jesus liv i Matteusevangeliet så att spela den i en kyrka är väldigt lämpligt. Scenen är placerad i koret som lyses upp effektfullt under hela musikalen och är en snygg inramning till scenen. Särskilt effektfullt blir det i slutscenen, korsfästelsen, när ljuset skäcks ner på scenen och en ensam spot vandrar uppför väggen och stannar och ramar in det stora krucifixet. Så snyggt hade de inte kunnat göras på någon teater scen.
Godspell är en av kultmusikalerna och här i Sverige är t ex Björn Skifs med på inspelning av den. På ett litet komiskt sätt berättas välkända episoder ur Jesus liv upp och lyfter fram moralen och budskapet i varje episod. Ensemblen får därmed spela allt från frön som sås, fariséer, Lazarus till lärljungar.
För att vara en musikal är det rätt långa talade partier men när det väl blir en sång är sånginsatser genomgående bra, kraftfulla och med stark inlevelse som fyller upp kyrksalen. En av mina favoriter och som nog många känner igen är ”All for the best” som man här med små medel får till en härlig musikalkänsla i.
Det känns lite som Godspell har hittat hem nu när den spelas i Engelbrektskyrkan. En plats om lämpar sig väldig väl för lite mer konsertversioner av musikaler och jag hoppas de kommer fortsätta med fler. Varför inte Joseph and the Amazing Technicolor Raincoat?
I år är det åttonde året som Från Broadway till Duvemåla ger sig ut på turné med musikallåtar runt om i Sverige. På scen i år återser vi Malena Tuvung, Emmi Christensson och John Martin Bengtsson och för första gången är Linda Pritchard och Martin Redhe Nordh med. En kvintett som kompletterade varandra väl och skapade en bra musikalisk dynamik till årets uppsättning.
Konserten inleds med Cats som inte riktigt ger det där klöset som tidigare års uppsättningar har haft men tar sig snabbt när det följs av ledmotivet till Fame. Sen rullar det på med en härlig rad av musikallåtar – en blandning av gammalt/nytt och välkända och mindre kända/spelade. Till den senare kategorin hör Hadestown som sattes upp 2019 på Broadway och vann åtta Tony Awards och som nu går i London men inte spelats i Sverige. Från den bjöds vi på två låtar med hela ensemblen som verkligen gav mersmak.
Med Emmi och John Martin på scen, som både spelat i Fantomen på operan, får vi självklart höra ett par helt underbara tolkningar från Phantom of the Opera, låtar som man aldrig kan höra för många gånger när det framförs så bra. Emmi med sin fina ljusa stämma sjöng en den ljuvliga Änglasång från Så som i himlen. Solen sken ute så något regn blev det inte när Malena Tuvung böjd på sin numera klassiska kraftfulla tolkning av Rain on my parade ur Funny Girl som i år firar 60 år sen den öppnades på Broadway. Lite nyare är musikalen om Tina Turner som Linda Pritchard sjöng ett par låtar från i sann Tina Turner-anda. Linda har en kraftfull röst som passar perfekt till lite rockigare låtar. En av kvällens höjdpunkter var Total Eclipse from the Heart, i duettversionen från Tanz der Vampire med Linda och John Martin.
”Nykomlingen” Martin Redhe Nord stod för årets Duvemåladel när han tidigt känslosamt sjöng Guldet blev till sand. Martin har både en stark röst och en särskild komisk talang och stod för mycket av det komiska i konserten. Hans medley där han river att ett gäng musikallåtar i en rasande fart, i hög hatt och sin lila fjädeboa, var roligast i kväll och det är imponerande hur han hann med all text och vändningar. Han var också underbart komisk charmig i duetten You and Me från Book of Mormon med John Martin. Ni som har sett musikalen förstår säkert vem som var vem i den duetten:
Konserten avslutas publikfriande med Queen, Abba och Grease där publiken snabbt är med och dansar loss. Men jag önskar att vi mot slutet hade fått höra antingen One day more eller Do you hear the people sing från Les Miserable. Den typen av kraftfulla ensemblenummer saknar jag i årets uppsättning som annars har en bra blandning av musikallåtar från olika genres och epoker och som framförs av några av våra bästa musikalartister tillsammans med duktiga musiker under ledning av Carina E Nilsson. Ett konsertkoncept som jag verkligen gillar.
Från Broadway till Duvemåla spelas runt om i landet till den 17 november – och är ett perfekt sätta att hämta energi när grårusket börjar komma.
Konsert och musikal 