Det har blivit en julmusiktradition med The High Society som sjunger svängig julmusik som inga andra. Den här gången fick vi vänta ända till tredje advent men väl värt väntan. I år var det också i Konserthuset för första gången. Tillsammans med Blåsarsymfonikerna blev det dryga 1,5 timmes julstämning där julsångerna till stor är från den amerikanska julsångsskatten uppblandat med lite annat. I kvällens program hade några ”nya” låtar fått plats men annars känns mycket igen från tidigare julkonserter och tur är ju det. De gör fantastiska versioner av t ex Little Drummer Boy och My grown up Christmas list och de vill jag absolut inte vara utan. Inte heller deras egna jullåt Dancin at Christmas som passar killarna perfekt. Och så vill jag ju ha julmedleyt och lite Disney… ja jultraditioner får man bara byta ut lite lite i taget.

Mellan låtarna bjöd de på lite personliga julanekdoter och lite vänskapligt ”gnabb”.

De utstrålar sån glädje att få spela i Konserthuset och energi och julstämningen sprider sig till alla i publiken. Jag lämnar konserten men en känsla av att julen verkligen närmar sig!

Niklas Strömstedt är en av våra mest folkkära artister och har under årens lopp arbetat med många andra artister. Röda mattan hade rullats ut framför Maxim, fotoblixtarna används flitigt när artisteliten, programledare och många andra kändisar passerade på väg in till bubbel och mingel.

I ca 100 minuter bjuds vi på en varm, humoristisk och väldigt personlig show. Simon Norrthon har regisserat och med Niklas byggt en show som skapar en intim känsla mellan Niklas och publiken. Ödmjukt, känslosamt med en humoristisk underton berättar Niklas om allt från barndomen, skilsmässan, fotboll, kändisskapet, turnéer, terapisamtal och hans älskade katt Kerstin. Både med och motgångar, allvar och skratt ges utrymme. Anekdoterna övergår sömlöst till en av Niklas låtskatter som lyfter berättelsen och driver vidare till nästa.

Effektfulla bildspel och snygg ljussättning lyfter fram både den intima känslan och konsertkänslan.

Skickliga Sara Niklasson och Emanuel Norrby ackompanjerar och ger passande stickrepliker.

Niklas är ju balladens mästare och under showen får vi njuta av flera av dem och tempot skruvas upp på slutet och allsången är ett faktum.

En show man blir varm i själen av och när sista tonen klingar ut och Niklas ler lyckligt mot publiken – då tycker man OM Niklas i kubik!

Precis som namnet säger är det här en historisk musikalresa över 2 000 år. Vi tar avstamp år noll med ett axplock av låtar från Jesus Christ Superstar och snirklar oss fram genom historien via smakprov från nyskrivna musikalen om Wasaskeppet, Spelman på taket, Kristina från Duvemåla, Phantom of the opera, Les Miserables, Chess och Hair.

Herman Lindqvist är ciceron och guidar oss med historiska nedslag och sätter in musikalen och låtarna i sitt sammanhang. Intressant historiska delar, särskilt om vår stora operastjärna Christina Nilsson som är inspirationen till Christine. Man märker att Herman kan sin historia och också uppskattar musikaler. Men även det som är intressant kan blir lite utdraget och gör att konserten som helhet tappar fart. Tighta till det historiska pratet lite mer så kommer hela konserten lyfta ett snäpp till.

Det bjuds på många kända musikallåtar som framförs av Emmi Christensson, Nina Söderqvist, Janne Åström och Kalle Leander. Janne Åström har en kraftfull stämma när han tar i för full i maffiga låtar som Stars. Med sitt lite slängiga kroppsspråk sätter han sin egen prägel på varje låt han framför. Nina och Kalle tar oss ut på en resa med Karl-Oskar och Kristina.

Efter pausen intar Emmie scenen i ett rökmål omgiven av kandelabrar och då uppstår en stund ren West End-magi. Emmi kan verkligen trollbinda en publik när hon går in i rollen som Christine i Phantom of the Opera. Men även som ljuvliga Cosette och änkan till Wasaskeppets konstruktör.

Andra akten känns som den går lite snabbare. Konserten är ca 2:45 vilket känns lite i längsta laget. Även om jag så här i efterhand inte kan säga vad som kan plockas bort. Förr att jag saknar något ut Miss Saigon som verkligen skildrar ett historiskt skeende. Vietnamkriget uppmärksammas via Hair i en medryckande version av Aquarius där till och med Herman tar sig några danssteg.

Flera bra tolkningar av klassiska musikalörhängen. Extra kul att återigen få höra lite från musikalen om Wasa, som jag såg delar av på slottet för något år sedan. En musikal att hålla utkik efter!

En kväll fullsmockad av musikallåtar med små glimtar av West End. Lyxigt med två West End-stjärnor, Emmi och Nina, som förgyller konserten lite extra.

Vilken fantastisk hyllningskonsert till Barbra Streisand! Magiskt från första till sista ton. Lisa Nilsson och Tommy Körberg har aldrig stått på scen ihop tidigare men nu var det dags för att sjunga en del av den digra låtskatt som Barbra Streisand har gjort odödlig. Kvällen bjöd på fantastiska tolkningar av Don’t rain on my parade, Somewhere, People, Papa, can you hear me, Send in the clowns och många fler. De flesta på engelska men en och annan översatt till svenska.

Mellan låtarna berättades om Barbra liv och hennes karriär på ett trivsamt sätt.

Lisas och Tommys starka röster trollband både publiken och dirigenten Joakim Hallin såg lika imponerad ut som publiken när Lisa tog sluttonen i några av sångerna.

Storslaget och magnifikt med Kungliga filharmonikerna och med Johan Landqvist kompband som extra lyxig inramning. Vid några tillfällen överröstade musiken sången lite för mycket, vilket var lite synd.

En njutningsfull konsert med briljanta tolkningar av Streisand underbara låtskatt!

Ett soligt Dalhalla mötte publiken när den vandrade ner till kalkbrottsscenen. Dessutom bjöds det på ett generöst soundcheck med flera fantastiska smakprov på det som skulle komma innan publiken fick inta sina platser.

När Dalasinfoniettan slår an de första tonerna kommer de rysningarna av välbehag som sen återkommer många gånger under kvällen. Chess är musikaliskt en av de bästa musikaler som skrivits med allt från poppiga låtar, duetter som tar andan ur en och storslagna kraftfulla låtar som berör – allt det här framförs magnifikt av solisterna, Dalasinfoniettan och kören. Det har jag sett förr men det som gör att den här sticker ut extra är all detaljer och några scener där det är ett nytänk som jag bara älskar. I scentaket hänger schackpjäser, den klassiska Chessloggan består av lampor som lyser upp och sist men inte minst älskar jag de röda kläderna som the Arbiter (Lars Säfsund) och hans två assistenter (Hanna Boqvist och Aline Litwood) har. Kläderna som har ett schackrutigt foder som sedan vänds framåt. Sminkning med schackrutor. Ryssarna klädda i svart och amerikanarna i vitt. Stor eloge till Stefan Wåhlberg.

Solisterna matchar och lyfter varandra på ett makalöst sätt och då inte bara sångmässigt utan minspelet mellan dem är magiskt! Florence (Tuva B Larsen) som växlar mellan irriterade/frustrerade blickar på Freddie (Peter Johansson) till kärleksfulla mot Anatoly (Philip Jalmelid). Freddie och Anatolys blickar när de gör sina oväntade schackdrag i matchen är lysande. En av de bästa tolkningarna av den scenen jag sett när de stora pjäserna förflyttas av assistenterna med talande blickar – spänningen dallrar i luften.

Peter Johansson är som klippt och skuren för rollen som Freddie. Han kommer in med en attityd som säger allt. Kaxig och tuff i t ex One Night in Bangkok men så skör i Pity the child och när sista tonerna klingar ut belönas med kvällens längsta stående ovation. Dock i hård konkurrens med Philip Jalmelids Anthem. Philip gör Anatoly med bravur. Mer återhållsam i sitt utspel som Anatoly ska vara men när han tar ton då är allt fokus på honom och då släpper han loss hela känsloregistret också oavsett om det är ilska eller kärlek. Tuva B Larsen som Florence har ju inte bara ett fantastiskt minspel utan som hon kan sjunga och leverera känslor. Triangeldramat som pågår mellan dem tre så väl gestalt. Sällan har kärleksduetterna Mountain High och You and I framförts med så mycket kärlek.

Anatolys fru Svetlana (Malena Tuvung) kommer först i andra akten när Molokov (Loa Falkman) har bett henne komma för att tala Anatoly till rätta efter hans avhopp. Med kraft och pondus tar Malena plats på scen för att visa Florence var han hör hemma. Duetten I know him so well berör verkligen.

Det är imponerande att höra hur kraftfull Loa Falkmans röst fortfarande är vid 78 år ålder. Han är en av våra stora legender. Molokov har en del talad dialog när han för handlingen framåt och där tar tyvärr åldern ut sin rätt mer när repliker glöms eller blandas ihop. Det märks mer där än när en och annan textrad i sångerna missas för där imponeras man ändå av rösten. Rollgestaltningen som den kontrollerande och bestämde ryssen är också trovärdig.

Sist men inte minst imponerande måste jag nämna Lars Säfsund och hans magnifika Arbiter. Vilken röst och inlevelse han har och numren är otroligt snygga.

Dalasynfonietta med kör under ledning av Anders Eljas var toppklass.

Det här är utan tvekan en av de bästa konsertversioner jag sett. Med en egen prägel, magiska solister och musiker, snygg ljussättning så är det här världsklass och alla som har sett den kan skatta sig lyckliga. Det vore fantastiskt för alla musikalälskare om den kunde turné till några arenor runt om i Sverige.

Den ljumna sommarkvällen ger den perfekta förutsättningen för en lyckad utomhuskonsert och publiken är på från första tonerna när norska Dagny som förband äntrar scenen i Trädgårdsföreningen kl 20:00. I konsertinformationen fanns det inte någon nämnt om förband men Dagny var en positiv överraskning. Poppig medryckande musik framförd av ett energiknippe som charmade publiken direkt och hon hade inga problem att få till allsång och taktfasta handklappningar. Efter drygt 30 minuter och en glatt uppvärmd publik gick hon och bandet av scenen och lämnade plats för omroddning.

Ca 21:05 började tonerna till Hylands hörna spelas och så klev Per Gessle, Lena Philipsson och bandet upp. Bandet där de flesta musikerna varit med i Roxette från start. Första låt ut är The Big L och sen rullar ett pärlband av totalt 20 låtar ut där de flesta är enorma hits. Låten Wish I could fly är tillagd till spellistan jämfört med konserten på Trädgårdsföreningen i onsdags.

Lena Philipsson fyllde ut skorna efter Marie Fredriksson väldigt väl med både sin energiska scennärvaro, glimt i ögat och sin kraftfulla röst som lyfte fram hennes rockiga sida likväl som en sårbarhet och skörhet i den fina hyllningen till Marie i It must have been love, i den avskalade akustiska versionen av Spending my time och även i Listen to your heart.

Balladerna och de rockigare upptempolåtarna blandas väl och stämningen är på topp rakt igenom hela konserten. Publiken är inte nödbedd på allsång som Per inledningsvis uppmanar alla till ”Sjung med i alla texter ni kan och kan ni inte texten sjung ändå – det gör vi”

Publiken älskar att ha Roxette tillbaka på scen – en blandning av nostalgitripp och att få uppleva ett gäng odödliga popklassisker som är så väl värda att få spelas live igen i det här formatet. Per har under sina soloturnér smugit in några Roxettelåtar men nu får de flyga igen i sin helhet. Per verkar njuta av varenda ton på scenen liksom alla musiker som ger allt från start. Fullt ös i låtar som Dressed for Success, How do you do, Dangerous, Joyride och The Look.

Den nygamla uppsättning av Roxette har landat väl hemma i Sverige efter ett drygt halvårs turnérande runt om i världen. Den här konserten var som sagt länge än den första på svensk mark och det kan ju tänkas att Per låter Halmstadspubliken få ännu lite mer. Borta bra men hemma bäst.

Efter utomhusturnén väntar ett antal konserter på större inomhusarenor och jag kan bara rekommendera att ni skaffar biljetter till dem. De nästan 10 000 i kvällens publik var väldigt nöjda.

Sedan 2019 sätter Smofa upp nyskriven teater/musikal på Forsviks Bruksteater som har koppling till Forsvik med omnejd. Årets föreställning är skapad av Kolja Schallenberg (idé, bok och regi), Matthias Denke (musik och orkestrering) och Adam Gardelin (text och dramaturgisk medarbetare).

I år är det dags för piraterna som härjar på Vättern och vi flyttas tillbaka till 1650. Platsen är Visingsö, Hjo eller Forsvik. I en tid fylld av folktro och mystiska väsen har piratkaptenen Kapar-August (Therese Persson) fått ett kungligt kaparbrev av drottning Kristina. Uppdraget? Att transportera fångar över Vättern från Hjo, Vadstena, Askersund, Jönköping och Forsvik till Pehr Brahes Visingsö. Men kassan behöver drygas ut så de plundrar och kidnappar folk i byarna och sätter på så sätt skräck i folket runt Vättern. Kapar August högra hand är Kontagamus (Robin Lake) som dock har planer på att själv ta över skeppet och bli kapten. Till sin hjälp tar han den mystiske Emanuel Marino (Teodor Wickenbergh) som är en gåva från en slavhandlare.

Det här blir ett fartfyllt äventyr för hela familjen med allt från en virrig hovnarr till dramatiska fäktscener och med magiska inslag. Dialogen lockar till skratt flera gånger och blandas upp med handklappsvänlig sång och dans. Ett av numren har en strof som känns som en blinkning till En sång till livet ur Så som i himlen men här är det värjorna som lyfts med samma medryckande glädje.

I ensemblen finns både väletablerade musikalartister som Robin Lake och Teodor Wickenbergh och lokala förmågor som tillsammans med orkestern roar publiken i nästan tre timmar. Det är nog första gången som jag ser Robin i en huvudroll och han har verkligen en kraftfull röst och jag ser gärna mer av honom framöver. Teodor Wickenbergh imponerades jag redan av 2018 i Spring Awakening och sen dess har han dykt upp i olika roller, senast i Kinky Boots på Uppsala Teatern. Här som Emanuel Marino får han verkligen blomma ut och visa upp både sin komiska och musikaliska sida. Therese Persson är kraftfull och matchar sina manliga motspelare väl – hennes Kapar-August sätter sig ingen på!

Jag kan verkligen rekommendera en utflykt till Forsvik och Piraterna på Vättern. För mig är det en härlig helhetsupplevelse på en sommarfin plats där det också bjuds på Göta Kanals slussning, underbar utsikt över Vättern, fin bruksmiljö och god mat. Väl värd en egen resa eller en omväg!

Den här sommaren har det inte varit många soliga sköna kvällar men lagom till Anders Ekborg har turnépremiär på Djurönäset skiner solen från en klarblå himmel.

Sjöbodens scen vid havet i kvällssolen sken är den perfekta inramningen för en sommarkonsert. Här på Djurönäset äter publiken först en grillbuffé och lagom till alla har ätit upp den goda kladdkakan äntrar Anders och musikerna Bengt Magnusson på gitarr och Gustaf Henriksson på piano scenen och sen klingar underbara toner ut över publiken och havet.

Det här lite mindre formatet skapar närhet och sommarkänsla och passar Anders perfekt. Hans röst passar lika bra till finstämd visa, morbida sånger och kraftfulla musikallåtar. En av hans absoluta styrkor är hans inlevelseförmåga i texterna där varje sång blir som en berättelse. Man njuter av varje ton.

Kvällens låtval spänner från Bellman, via Elvis, till Adeles vackra Million Years Ago och Coldplays Fix You. Flera låtar av Sting t ex Fields of Gold som nästan känns som Anders egna. Vinden i min själ blir så fantastiskt fin tillsammans med Bengts gitarr spel. Lite mer åt det komiska hållet blir det i Povel Ramels Gräsänklings Blues. Men ingen konsert med Anders utan något av Björn & Benny. I början sjöng Anders passande nog Efter regnet som är så finstämd. Mot slutet blev det både Ut mot ett hav och Anthem i den svenska versionen.

När de sista tonerna klingat ut och Anders gått av scenen så ville publiken ha mer fast konserten egentligen var över. Publikens envishet och den vackra kvällshimmeln övertygade Anders om ett oplanerat extranummer som efter lite konfererande blev en magisk vacker tolkning av Så skimrande var aldrig havet. Väldigt passande slut på en magisk sommarkväll som jag länge kommer bära med mig.

Turnén går nu vidare runt om landet och vill ni ha med ert ett starkt sommarminne så boka biljett till Sånger i Sommarens Famn!

Jag är inte någon dansbandsfantast men uppvuxen i ett hem där radion alltid stod på så via Svensktoppen och andra program har man ju lärt sig en och annan kramgo låt. Det är ingen musik som jag lyssnar aktiv på, men när Bruno Mitsogiannis skaffat eget dansband, Brunoz, ja då går det ju inte att låta bli att köpa biljett för med den kärlek man har förstått att han har till dansband kan det ju inte bli annat än bra. Och det blev bättre än bra! Lyckan när han äntligen fick sjunga Du är min sommar Marie, i eget dansband – ja den spred sig snabbt i publiken. Den och många andra av hand favoriter fick bjöds det – alla framförda på Brunos personliga och underbara sätt – glädje och energi i mängder!

Dansbandslåtarna blandades upp med några av Brunos paradnummer som t ex Bed of Roses. Petra Wahlgren sjöng sin fantastisk version av Dancing in the dark med Bruno på trummorna.

Ett medley med många dansbandshit fick publiken att sjunga med och när första tonerna till Eloise spelades stod publiken upp och glädjen på Rival var på topp!

Bruno och de fantastisk skickliga musikerna i Brunoz med bland andra Wojtek Goral förgyllde verkligen en grå, regnig majdag. Och som Bruno sa – det finns en dansbandlåt för alla tillfällen – även regniga dagar!

Brunoz är ute på en kort turné – passa på att se om ni kan!