I några har har Smofa satt upp musikal i det gamla bruket i Forsvik. I år dags för den nyskrivna komedi-cirkus-rockmusikalen SOT Gjutrock. Det är verkligen en blandning av alla tre när vi får följa de tre syskon Sam (Jakob Stadell), Oda (Therese Persson) och Tor (Johan Charles) när de får veta att bruket ska läggas ner där de alla jobbar. Den som lämnar nedläggningsbudet är den nytillträdde vd:n (Martin Stokke Mathiesen). Han blir lika chockad över beskedet som de. Vad ska de göra nu? Den som har råd på det är den ständigt vindrickande sekreteraren Mia (Clara Singerholm Christiansen). De ska bilda band och vara med i melodifestivalen.
Det här är en underhållande, rolig och stundtals till och med berörande musikal när syskonen börjar reda ut sina syskonrelationer och avslöjar sina hemligheter. Vilka det är får ni veta när ni ser den.
Musiken som är skriven av Simon Swahnström och Markus Frykèn är medryckande och driver handlingen framåt.
Jakob Stadell är den mest rutinerade musikalartisten i uppsättningen och har den tyngsta rollen som storebror Sam. En roll som han spelar med bravur och med stor känsla i de finstämda sångerna. Martin Stokke Mathisen visar på en härlig komisk talang som man kunnat se lite av när han spelar Mårten i Änglagård. Men här i rollen som Vdn får han ta mer plats på alla sätt, han till och med spelar piano ibland. Till en börja irriterade jag mig på sekreteraren Mia, men hon visar mer och mer sina mänskliga sidor och blir brukets hjälte och även jag gillar henne efter ett tag.
Det är kul med de skickliga akrobaterna och jonglörerna som dyker upp i vissa nummer. Hela salongen används av dem. Teatern är i ett av de gamla husen på bruksområdet och det är verkligen kul att man satsar på nyskriven musikal på ett sånt här ställe!
Forsvik kan för många upplevas som långt bort, drygt 3 timmar med bil från Stockholm, men musikalen är bra och tillsammans med mysiga Forsvik vid Vättern, Göta kanals äldsta sluss, historisk bruksmiljö och god mat är det ett väldigt trevligt utflyktsmål. Missa inte de fyllda croissanterna på Kafé Ada! Rekommenderar varmt att ni gör en musikalutflykt till Forsvik och ser SOT.
Första konserten i Stockholm men Bruce och E Street Band sparar inte på krafterna i en konsert som är 3 timmar och 4 minuter med 31 låtar. Här är det inte massa klädbyten som drar ut på tiden om man nu inte räknar med att kostymvästen åker av mot slutet.
Nån minut efter 20:00 äntrar Bruce scenen och börjar med Into the fire helt avskalat och först en bit in i låten kommer E Street Band in med full kraft och scenljuset tänds upp. Känns som en reflektion till vad attentatet mot Trump häromdagen och det hårdare klimatet i USA. Följs av Lonesome day och lite senare Longwalk Home som handlar om att man inte känner igen sin hemstad men Born in the USA spelades inte ikväll. Blir intressant att se om den dyker upp på torsdag
Låtlistan är delvis samma som från Ullevi förra året men i år fick vi Hungry Heart, dock mer som allsång än med sång av Bruce. Hade ju gärna hört Bruce mer i den men man såg hur han njöt av att gå runt och låt publiken sjunga. The River sjöng han mest själv och det med stor inlevelse.
Men en konsert med Bruce är mycket allsång som i Badlands, Dancing in the Dark, Thunder Road och så Twist and Shout i en 7-minutersversion där han och Little Steven utmanar publiken om vi kan hålla ut längre än de. De har ju hållt på i mer än 50 år nu. Little Steven ville inte gå hem och inte publiken heller – men efter den avslutande I’ll see you in my dreams så var nog hela publiken nöjd med kvällens konsert.
Statsministern var på plats och även om han länge var den ende som satt ner under Badlands så kom också han igång.
Den här konserten hade jag sittplats på sektion 113, rad 22, 262 och det är häftigt att titta ut över publikhavet som står och helt synkroniserat vajar i takt med armarna och den klassiska händer i luften- skakningarna. Då vet man att man är på en Springsteenkonsert. Men det var bra fart på min sektion också och ljud var riktigt bra. Sångtexterna gick fram och Bruce röst höll.
Nu ser jag framemot konserten på torsdag – då på Främre Stå. Och sista konserten är ju alltid bäst!
Två dagar mer Höga Kustens Bygdespel – genrep i regn och premiär i fantastisk kvällssol – publiken nöjt lika mycket av spelet oavsett väder, för det här är bra – riktigt bra.
Innan genrepet berättade Tomas Ledin om sin farfar Jonas och farmor Svea, som spelets kärlekshistoria bygger på och som hittade sitt hem i Lövvik. En bygd som Tomas själv älskar. Hur spelet kom till och hur det fantastiska i att en plast som Lövvik med ca 80 invånare kan skapa något sånt här – visserligen med hjälp av stora 2Entertain i ryggen. Det hjälper att ha vänner och kontakter både på bygden och i branschen. Gemensamt har de skapat det här fantastiska bygdespelet. Ett spel som Markus Virta har regisserat med bravur och han berättade om regiprocessen och hur kul han har tyckt det varit att jobba med det här bygdespelet.
Premiärkvällen inleddes självklart också av att Tomas berättade om bakgrunden till spelet och friluftsteatern invigdes högtidligen med bandklippning.
Vad utmärker då ett bygdespel? Jo det ska framföras främst av folk från bygden och minns jag inte fel är det fyra personer på scen som inte har koppling till bygden så där kvalificerar det in väl. Sen ska det vara en historia från bygden och här landar vi i mellankrigstidens Sverige. Ett Sverige där fattigbarn såldes av socknen till lägsta pris, sågverken sänkte lönerna för arbetarna som ledde till att arbetarna gick ut i strejk och demonstrerade. Militär sattes in och Skotten i Ådalen 1931 där fem personer blev skjutna och som fick följdverkningar i hela Sverige.
Bättre lokal förankring finns knappt, men det är ju också en händelse som skakade hela Sverige – ett lokalt bygdespel som är hela Sveriges bygdespel.
Det här är också ett bygdespel som speglar mycket av sin tid och som även präglat Sverige; kampen för rättvisa arbetsvillkor, kvinnokamp, nykterhetsrörelsen men också en framtidstro om att man kan skapa sig en bättre framtid.
Trots att nästan 100 år har gått sen skotten i Ådalen så är det här högst aktuellt för kampen om för bra arbetsvillkor och skäliga löner pågår, se bara på strejken på Tesla som pågått sen förra året. . Disponenterna har bara bytts ut mot internationella megamoguler.
Redan när man kommer in och ser scenen och den fantastiskt genomtänkta scenografin så andas det här bygdespel av klass. Genomgående i trä som för tankarna till sågverket. Skickligt användas den enkla men geniala scenografin för att skapa allt från socknens utauktionering av fattighjon, bondgård, kontor, arbetarbostad, disponentvilla, dansbana , till Valkallen som de klättrar upp på den tidiga morgonen innan skotten avfyras. Scenografin och historien gifter sig perfekt.
Bygdespelet framförs med bravur av samtliga på scen. Morgan Alling är suverän som den ”hårde men rättvise” storbonden Nordström som köper Jonas (spelad av Sixten Norberg som barn och Nils Reinholz som vuxen) till lägstbjudande. Nordström gör själv en klassresa när han köper upp skog och så småningom blir disponent och bruksägare över ett stort sågverk. Allings Norström är grym men någonstans glimtar ett hjärta till att han gör det här för sin älskade familj som han vill ska få det bättre. Hans fru Ella, spelad av Sussie Eriksson, ömmar däremot för alla, även Jonas, men hon är fast i den tidens roll att frun gör det maken vill och bara i smyg kan hon hjälpa till. En roll i bakgrunden tills hon hittar sin röst via kvinnokampen. Den äldsta dottern Svea (spelad av Henrietta Glade som barn och Tova Hollender som vuxen) vill skapa sig ett eget liv och en frihet. Redan som barn blir Svea och Jonas oskiljaktiga vänner som sen spirar till ung kärlek till Nordströms förtret. Det är en härlig kemi mellan Jonas och Svea både som barn och vuxna och man känner verkligen deras kärlek stråla ut. Unga musikalartister som redan har gjort en del på scen och som med all säkerhet kommer att synas mycket framöver för de är riktigt bra. De mer komiska insatserna står Victor Morell och Klas Wiljegård för i rollerna som Jonas bästa vänner Edvin och Gusten. Stark sånginsatser kombinerat med perfekt leverans av repliker och kroppsspråk lockar till många skratt .
Hela ensemblen imponerar stort och det finns ett fantastiskt sampel på scen.
Tomas Ledins musik från Höga Kusten skivan och nyskrivet har vävts in i historien skickligt och sätter sinnesstämningen, berörande, glädje, kärlek, hopplöshet, kamplust, sorg och framtidstro blandas. När det blir som mest sorgligt och en och annan tår har fällts vänds det till en final som är full av framtidstro och där familjen och kärleken vinner.
Årets föreställningar är nästan slutsålda så skynda om du vill se det i år. Förhoppningsvis kommer det här att fortsätta spelas i flera år. Så boka in en resa till Höga Kusten, se bygdespelet och upplev den fantastiska naturen runt omkring.
Skotten i Ådalen ekar på nytt i form av ett magnifikt bygdespel – missa inte!
Det här är en show som verkligen lever upp till det annonserna lovar, en fulländad dinner show i sann Rat Pack anda. Det är en hyllning till den show som Frank Sintra, Sammy Davies Jr och Liza Minelli hade den 11 april 1989 på Börsen. Här har man tagit till vara på konceptet Dinnershow fullt ut. The High Society och bandet bjuder på några låtar innan förrätten och så fortsätter det med några låtar då och då medans man äter. Mellan låtarna minglar Karl Dyall, Rennie Mirro och Joachim Bergström runt bland matgästerna och småpratar lite. Hur trevligt som helst och nej killar ni stör absolut inte i maten utan det förgyller bara upplevelsen. Förrätten med oumph var en rätt smaklös historia men det togs sig till huvudrätten och efterrätten var både en fröjd för ögat och smaklökarna och man hann precis ta sista tuggan innan showen startade på riktigt.
En show på ca 90 minuter fylld med Franks, Sammys och Lizas hits som Mr Bojangles, New York New York, All that Jazz, That´s life, Cry me a river och många andra. Låtar som passar killarna perfekt och de märks så väl att det verkligen älskar just de här låtarna. En kärlek och energi som strömmar ut från scenen och försätter hela publiken i en riktigt feelgood-stämning. Låtarna varvas med personliga anekdoter med kopplingar till Frank, Sammy och Liza, anekdoter som roar och berör på samma gång. Lite gåshudsvarningar när man hör vissa av dem för de är så personliga för killarna.
Efter showen bjuds det upp till dans och snabbt fylls dansgolvet och i dansvimlet syns både Loa Falkmn, Eric Bibb och många andra bekanta ansikten.
Kvällen kan sammanfattas som den ultimata dinnershowen – god mat och dryck som avnjutes till tonerna av soft härlig musik, fantastiska sångröster och stepp som det lilla extra, allt under kristallkronornas dämpade belysning. Bästa AWn- avkopplande och energiladdande på samma gång. Så proffsigt utfört!
Missa inte den här dinnershowen -spelas bara till den 27 april.
Peter Jöback har släppt en ny skiva, Atlas, och ikväll är första gången som han spelar samtliga låtar liv. På vinterkonserterna 2023 fick vi ett första smakprov när han spelade titellåten Atlas och den gav verkligen mersmak. Totalt sett är det tio nya låtar som han har skrivit tillsammans med Ed Harcourt och Kathryn Williams och de har skapat ett brittiskt poppigt sound som passar Peter väldigt bra. Det är låtar som man lätt tar till sig och Peter framför dem med full energi. Det finns en viss nervositet i luften när han äntrar scenen och tonerna till den numera klassiska Är det här platsen ljuder. En låt som han ofta börjar med med. Nervositeten lägger sig ganska snart när han märker att publiken gillar de nya låtarna, där skivans första spår Begin to End är först ut av de nya. Kvällen bjöd på en bra blandning av nytt och gammalt, ballader och upptempolåtar. Spellbound tillägnade han sina älskade barn och det är en väldigt fin låt som i vissa takter för tankarna till fina Someday at Christmas av Stevie Wonder.
Den här skivan är ett avstamp i var Peter befinner sig i livet nu. Sin vana trogen vill han utforska andra sidor av sig och hitta ett nytt sound. Han vill lyfta den moderna mannen och tillsamman med Ed Harcourt som var en av kvällens gäster gjorde han duetten Modern Man . Ed var också med och spelade på The Game som var en konsertens höjdpunkter.
På skivan har han han ytterligare en duettpartner, Sophie Ellis-Bextor, i låten Punch Drunk men ikväll var det Dominique (Pålsson Wiklund) som med sin ljuva tonsäkra stämma väl matchade Peters. Dessförinnan gjorde de en fantastisk tolkning av Wicked Games. Ser gärna fler duetter med dem framöver.
Peter omger sig alltid med skickliga musiker och tillsammans utstrålade de en spelglädje som sprids till publiken och de nya låtarna mottogs väl av Peters trogna publik. Den dansanta Börja om från noll satte punkt för konserten och fick publiken att dansa ut med en härlig stämning.
Det är något speciellt att som första publik få se en helt nyskriven svensk musikal. Hazel är inte baserad på någon film eller bok utan här är det helt nytt. Delar av musiken finns sedan tidigare på Spotify och en filmad version på Youtube, men det har kommit till dansare och ytterligare låtar sen dess och nu är den alltså mogen för att möta en publik för första gången. Jag hade förmånen att få se ett helt vanligt rep av akt 1 och redan då kände jag att här kan det finnas något som kan blir bra. Det var verkligen kul att få se uppsättningen i sin helhet och hur det har utvecklats sedan dess.
Musikalen Hazel ger den där mysiga känsla av high school som finns i amerikanska filmer. Hazel (Frida Jokinen) är en skötsam, smart bokmal som pluggar psykologi och hon är tillsammans med Henry (Teodor Wennö), en extravagant, impulsiv och egocentrisk låtskrivare. Två tonåringar som håller på att hitta och förverkliga sina drömmar. Henry får möjligheten att delta i ett tvåveckors låtskrivar-campus på lyxiga The Rosewood i London. När man är så ung är två veckor en lång tid och Hazel vill absolut inte att hon och Henry ska vara ifrån varandra så länge, men han åker och meddelar det på en lapp och lämnar lite glass i frysen. Bristande kommunikation och oförmågan att lyssna gör att de glider ifrån varandra i jakten på att följa sin drömmar. En klassisk rätt person men vid fel tidpunkt.
Det här är en musikal som osar av ungdomlighet och energi och framförs av en ung ensemble. Det är så härligt att se att det finns en tillväxt både vad gäller nya musikaler och musikalartister. Frida Jokinen tar sig an rollen med bravur och har en fantastisk röst. Emma Pucek som The Narrator, lotsar oss igenom musikalen och gör det med både elegans och kaxighet. Mikaela Carlson, är låtskrivaren Zoey som Henry träffar på tåget till London och de slår följe. Mikaela har, förutom en bra sångröst, en komisk timing som gör att hon sticker ut extra när hon är på scen. Tillsammans med Teodor Wennö avslutar det första akten med den medryckande Rockstar Fairytale som fastnar direkt när man hör den.
Överlag är musiken av Henrik Langemyr (även manus och regi) riktigt bra. Glada, medryckande poppiga låtar som blandas upp med några kraftfulla lite känslosamma ballader. Jag saknade dock en riktigt bra slutlåt, antingen ska det vara något riktigt känslosamt eller mer åt glatt shownummer hållet, men tyvärr så rann slutet lite bort i tomma intet. Det lämnade lite en känsla av ”hände det inte mer?” Men det är något som kan stärkas upp vartefter musikalen mognar på scenen.
Carin Juborgs koreografi med ensemblen ger en extra dimension till scenerna och Rockstar Fantasy är den den perfekta avslutningen på första akten med ett snyggt nummer med hela ensemblen.
Med små medel i scenografin så lyckas man väl med att skapa känslan av att det utspelas på olika platser. Snillrikt använder man sig också av scenluckan för entréer för att skapa lite extra liv och rörelse, liksom att delar av ensemblen kommer in på scenen via publiken.
Hazel framförs på engelska och det är ju också en del av att den får en viss high school-känsla som jag verkligen gillar. Hur underbart är det inte att få lite engelsk musikal här i Sverige och det är tack vare West End Stockholm som vågat satsa på ett helt okänt kort.
Missa inte chansen att få se den här nyskrivna musikalen med några av morgondagens musikalstjärnor. Den piggar verkligen upp i det gråa ute.
Hazel har premiär den 5 april och spelas till den 13 april. Biljetter köps via Nortic.se
Petra Nilsen har stått på scen mer eller mindre hela sitt liv och här får vi följa med från hennes period som katt i både Pelle Svanslös och Cats till det stora äventyret som Roxie på Broadway och fram till där hon är idag. Petra Nilsen tillhör musikalartistgeneration som fick sitt stora genombrott när Chinateatern började sätta upp ungdomsmusikaler som Grease och Fame. Plötsligt skrev t ex Veckorevyn om de här unga musikalartisterna och ungdomar flockades kring teatern för att få en glimt av Petra, Peter Jöback, Pernilla Wahlgren och de andra musikalartisterna. Därifrån rullade karriären på i en hög hastighet för Petra, musikalrollerna avlöste varandra och blandades med tv-roller som succén med Anna Holt. Rollen som Roxie i Chicago tog henne till både West End och Broadway 2001. En karriär som sen fortsatte med olika roller runt om i Sverige.
Inledningen kändes lite trevande men rätt snart har hon publiken fast i sitt grepp när hon blandar anekdoter med små dans- och sångnummer från olika föreställningar. Det handlar om slitet bakom, auditions som inte går som förväntat, rösten som inte håller, idolskapet och annat som hör artistlivet till. Har man som jag följt Petra genom åren så är det väldigt intressant att får ta del av vad som händer bakom och runtomkring föreställningarna. Jag bodde i London när hon spelade Roxie och såg hennes premiär på Adelphi Theatre så det var lite extra intressant när hon berättade om tiden med Roxie. Hur hon ständigt behövde hjälpa sin medspelare i London när han tappade bort sig på scenen och om det tuffa beslutet som alla teatrar på Broadway tog att fortsätta spela musikal efter terroristattacken den 11 september.
Det här är främst en föreställning om Petra fantastiska karriär och privatlivets problem väljer hon att inte berätta om utan det gestaltas i en dans. Petra kan konsten att berätta, och det görs med inlevelse men samtidigt med en visst distans som om hon går in i en karaktär som berättar om hennes liv, hon släpper inte helt ner garden och låter oss komma nära. Det är helt ok, för det här en föreställning om hennes liv på scen och den lever verkligen upp till det. En fängslande föreställning om och med en av de fyra svenska musikalartisterna som hittills spelat på Broadway.
Operetten Vita Hästen skrevs 1930 i Berlin av Ralph Benatsky och är en av världens mest kända och spelade operetter med sånger som många känner igen som t ex ”Det skulle vara underbart”. Den kan lätt tas för lättsam underhållning för det är en förväxlingsoperett som lockar till skratt och utspelas i idyllen vid Wolfgangsee, där flera par till slut får varandra – slutet gott allting gott. Med det finns en underton av den mörkare tidsandan som rådde på 1930-talet och som det finns paralleller till idag. Då liksom nu vill folk gärna roas och fly vardagen. Folkoperan lyckas väldigt väl med det, så till den grad att den är utsåld innan premiären, vilket är helt förståeligt med den namnkunniga ensemblen av skådespelare och operasångare – en blandning som gifter sig perfekt.
Jonas Karlsson, som spelar den kärlekskranke kyparen Leopold, gör en lysande skådespelarinsats och överraskar med en imponerande kraftfull sångröst. Föremålet för hans heta känslor är Stina Ekblad (Vitas Hästen ägare Josepha) som med sin svalare och lite bitska framtoning håller honom på halster. Strålande insatser av samtliga men en extra eloge till Joakim Larsson som inhoppare i rollen som Piccolon Gustl, utöver sina ordinarie. En fröjd också att njuta av t ex Elin Rombo, Alexandra Büchel och Richard Hamrins fantastiska röster. De kommer fram på ett annat sätt när det är operett och det är lättare att höra vad de sjunger.
Minimalt med scenografi, i stort sett bara en flaggstång och en balkong till rum 4. Men även Tyrolerorkestern används delvis som scenografi då de byter plats då och då under föreställningen. Pianot får agera bardisk. Inga klädbyten utan alla skådespelare är på scenen mer eller mindre hela tiden. Kläderna i lite dyster brunskala men tidsenlig.
En föreställning som roar och där allas insatser är genomproffsiga och imponerar.
Det här är en färgsprakande, poppig och medryckande familjemusikal som roar hela familjen. Wilberth Gonzalez makalöst fantasifulla kostymer och mask/peruk som han skapat tillsammans med Johanna Lysdahl lyfter verkligen hela musikalen och skapar illusionen av att man befinner sig i havet med havsfolket och musikalmagin skapas.
Den Lilla Sjöjungfrun ska spelas både i Sverige och Norge och det märks att man har rollbesatt med både svenska och norska artister och den framförs på bägge språken. Kiana Blanckert i rollen som Den Lilla Sjöjungfrun är perfekt, hon har en utstrålning som når ända upp på läktaren. Hon rör sig på sjöjungfruliknande sätt. Norske Kenneth Engen som Olauv, killen som Sjöjugfrun räddar och förälskar sig i, är charmig.
Mest imponerande är de storslagna ensemble numren när scenen fylls av de fantastiska kostymerna och det blir en viss kontrast och mer mörker i andra akten när de ersätts av brunare/svartare kläder när Sjöjungfrun lämnar havet och följer med Olauv till hans föräldrars fiskerifabrik på land. Det är lätt att förstå att han sen väljer att följa Sjöjungfrun tillbaka till färgprakten i havet.
En riktigt underhållande familjemusikal som bitvis kan verka lite skrämmande för de minsta men roliga karaktärer och färgprakten tar udden av det. Det är härligt att se hur barnen interagerar med det som utspelar sig på scenen. Så ta med hela familjen för två timmars underhållning där barnen efter förställningen får möjlighet att träffa Sjöjungfrun och de andra.
Den Lilla Sjöjungrun spelas runt om i Sverige och Norge under 2024 och 2025.
Man behöver inte åka till West End i London för att ta del av Boubil och Shönbergs fantastiska låtskatt utan det räcker att bege sig väster ut, närmare bestämt till Blackeberg, där W.E.S musical choir tillsammans med solister bjuder på smakprov från Miss Saigon, Martin Guerre och självklart Les Misérable.
Kvällen inleddes med The Heats in on ur Miss Saigon och avslutats med One Day More från Les Misérable. Maja Malm och och Anders Hedlund guidar oss genom musikalerna så även den som inte har sett dem kan följa med. Själv har jag inte sett Martin Guerre som inte är lika frekvent uppsatt, men när Kalle Thunell sjöng I’m Martin Guerre med känsla och inlevelse och kören starkt och samsjunget framförde Bethlem gav det mersmak. Helt rätt i tiden att ha med den då den har nypremiär den 15 oktober i London.
Sandra Kassmann imponerade verkligen med sin starka musikalröst i I Dreamed a Dream liksom Martin Henriksson Urech i Bui Doi. Jag hade väldigt gärna hört Martin framföra Stars, men det är ju främst en körkonsert så där hade man valt ett körarrangemang istället. Efter att precis ha sett Les Misérable i London så fick hjärna jobba lite med att kalibrera om sig till att det är en körkonsert där körarrangemangen satte en annan prägel på låtarna än jag är van vid. Just de här musikalerna fungerar väldigt bra att framföra som konsertversioner med stor kör då det är flera stora ensemblenummer i dem som t ex At the End of the Day och Do You Hear The People Sing.
Kvällens mest energiska nummer stod Simon Holm utan tvekan för när han sjöng The American Dream som om han var med i en scenuppsättning av Miss Saigon.
Det är alltid härligt med en orkester med duktiga musiker, men i vissa partier blev musiken lite för stark och sången nådde inte riktigt fullt ut. Nåt som alltid är en utmaning i mindre lokaler. Första gången jag sett något på Kaskad och det är så kul att det ges möjligheter till kultur utanför innerstaden.
WES musical choir, musikerna och solisterna bjöd på en väl sammansatt musikalkonsert som framfördes med sångglädje, energi och en stor dos kärlek till musikalerna! En konsert som livade uppe en gråmulen dag.
Konsert och musikal 