Det här är en konsert som delvis lever upp till namnet, det är bara Orup och hans instrument på scenen, men det är inte bara Orup-låtar och den överraskningen älskar jag!

Jag hade förmånen att få se publikrepet den 16 januari och där kunde man märka att Orup, trots sin långa karriär och med en låtskatt som nästa hela Sverige kan sjunga med , var lite nervös för hur det här avskalad konceptet skulle mottas. Den nervositeten märktes inget av ikväll. I en silverglittrande kostym visar han vilken briljant musiker han är och att hans gedigna låtskatt funkar lika bra med bara flygel eller gitarrkomp, även om det vid några tillfällen läggs på lite trumkomp. Det är avskalat, nära och en del spännande nya arrangemang på låtarna. Stockholm inleds med ett intro med Månskenssonaten som glider över till Stockholm och även om texten verkligen stämmer om att ”Stockholm har blivit kallt ”för det är minus 14 grader ute, så är det riktigt varmt och mysig inne på Rival.

Det här är en konsert som är så intim och nära att det ibland känns som man är hemma hos Orup i hans vardagsrum och ibland som man sitter kring en lägereld och den där killen musikaliske killen plockar fram gitarren och det genast blir allsång för alla kan texterna. Det behövs ju inte någon kör på scen när hela Rival sjunger med i stort sett i varje låt. Finns det något konsertbeteende som jag har sån hatkärlek till? Det blir ju en underbar kraft och gemenskap när alla sjunger med och skapar massa måbravitaminer i kroppen, samtidigt som jag är ju där för att lyssna på Orup och vill ju höra honom sjunga i den finstämda versionen av Från Djursholm till Danvikstull till exempel. Men jag unnar samtidigt Ourp den fantastiska känsla det måste vara att stå på scenen och få med sig publiken i allsång efter allsång. Det är något magiskt med de här låtarna som kom när man var i en period i livet när musiken var en så stor del i livet, texter som sitter även om man inte har hört låtarna på ett tag – och Orup har ju ett pärlband av dem. Låtar som man har minnen till och som betyder nåt.

Orup lovar att vi ska få alla spännande detaljer från hans liv de senaste 30 åren men då det mest handlat om att lämna något av barnen på dagis och sen gått hem och skrivit en låt är det snabbt avklarat. Desto mer intressant är det att höra om hur han får inspiration till sina låtar. Olika händelser, personer som händer i hans vardag som han sen vrider och vänder på och kan ta vilken väg som helst tills låten är klar. Till exempel när han var och handlade och hörde en slinga som fastnade och sen blev melodifestivalvinnaren Ont det gör ont. Som Springsteen-fan blev det en av kvällens höjdpunkter när han spelar den slingan och det visar sig vara Dancing in the dark - och så makalöst bra han gjorde den! Det får mig att vilja se en Orupkonsert bara med Springsteen-covers, ja han får gärna ta med A nigthingale sang in Berkeley Square också som var den andra låten som inte var hans ikväll. Den typen av låtar passar honom så bra. Orup har en musikalisk bredd som kommer fram på ett tydligare sätt nu, popkillen finns kvar som studsar runt men det finns även soul, crooner, country och klassiskt som gör det här spännande och nytt.

Jag var i Globon och firade Orups 60-årsdag, nu har han hunnit bli 65 år och gör som han vill och då får tolvårige sonen stå ut med pappas pinsamma danssteg. Det storslagna firandet i Globen var underbart och häftigt men jag älskar det här intima och avskalade lika mycket. Det är en ynnest att få åldras med Orup, hans låtskatt och hans musikalitet. Musik som när man hör dem blir lika ung som när man hörde dem första gången. Det enda som var fel på den här konserten var väl att den tog slut och det finns låtar som inte kom med.

Gillar man Orup så ska man absolut inte missa den här konserten.

Först kom Kort, glad och tacksam där Pernilla summerade 40 år på sen som gjorde dundersuccé som följdes upp med Pernilla Wahlgren har Hybris som också sålde för utsålda hus var de än spelade och ikväll hade Pernilla Wahlgrens Happy Ending premiär – och det kan bara summeras med Hattrick i skrattsuccé!

I somras tog Pernilla över programledarrollen på Allsång på Skansen och helt genialiskt inledes showen med att hela publiken står upp och sjunger allsång till en nyskriven text på Stockholm i mitt hjärta. En text full med humor, självironi och hjärta vilket är signumet för den här och de andra showerna. Sen blir det glitter och glamour när Pernillas dröm att ta sig an världen och de stora scenerna, Wembley, Broadway, Las Vegas – ja ingen scen är för stor för den stora stjärnan Pernilla. De andra, Hanna Hedlund, Kim Sulocki, Ola Forssmed och Måns Nathanaelson, är lite mer tveksamma men dras med i det men först ska de klara av den här avskedsshowen som ska blir den sista i Sverige och som inte får går fel. Det här gänget är mästerliga på att leverera sin repliker och Kims och Olas kroppsspråk är så sjukt roligt i den här föreställningen. Fingertoppskänslan när skämten ska avslutas sitter perfekt rakt igenom, det märks att mästerregissörens Edward af Silléns har ett finger med i spelet. Samspelet kunde inte varit bättre och alla tillåts att ta plats.

I de tidigare showerna var Pernilla singel, nu är hon lyckligt gift och självklart skämtades det om maken Bauer, för det är ju Pernillas liv som det mest skämtas och ironiseras kring även om de andra också bjussar på sig själva och sina privatliv. De är scenproffs ut i fingerspetsarna. Precis som i deras liv finns det några dalar i föreställningen, ett litet för långt melodifestivaleninslag, ett nummer om pinsamhet som kan slipas på och nåt mer litet som kan tightas till, men överlag så skrattar man gott och hjärtligt med dem på scenen. Skratt i alla ära, ett nummer som bryter av skämten är den fina sången som Hanna och Pernilla sjunger om att se ett barn växa upp, då visar de att de också kan sjunga, beröra och berätta en historia. Ett nummer som helt rätt belönades med kvällens varmaste applåd.

Skrattmusklerna har fått jobba i nästan två timmar och man lämnar showen med ett stort leende på läpparna.

Happy Ending spelas på Cirkus till slutet av februari innan den drar ut på turné genom landet -biljetterna säljer bra så missa inte att säkra upp dina biljetter!

Pressbild: :Mats Bäcker

Det finns väldigt många sånger från tecknade filmer, så många att i den här 75 minuter långa föreställningen får inte ens alla Disneyprinsessor plats. Här bjuds det på nytt och gammalt, nåt för alla – hits från bland annat Encanto, Lejonkungen, Djungelboken, Madagaskar, Aladdin, Lady och Lufsen, Lilla Sjöjungfrun, Skönheten och Odjuret, Pokémon, Trolls och som titeln lovar också Frost. Let it go är nog den låt som drar ner mest applåder, en imponerande sånginsats av Veronika Wallentin. Joel Adolphson lotsar oss igenom föreställningen och tillsammans med Lovisa Lindberg Lekfalk och Nils Reinholz är de en kvartett som med stor entusiasm, starka sånginsatser och med medryckande dans får publiken att klappa och dansa med. Barnen har kul och skriker ja och nej för fullt när det ställs frågor till dem och det är härligt att höra hur engagerade barnen blir i låtarna de känner igen.

Ljus och ljud sitter inte helt perfekt på premiären men det här är en förställning där innehållet är viktigare än paketeringen och med lite finslipning kommer även den sitta som den ska.

Precis som i tecknade filmer är en del skämt lite dubbelbottnade och riktar sig på olika sätt mot de vuxna och mot barnen i publiken. Den finstämda Bella Notte hade ett mer vuxet anslag men barnen älskade det kaosartade slutet. En show där finstämd sång varvas med up-tempo hits på ett sätt som engagerar hela publiken, stora som små.

Från Aladdin till Elsa spelas till 9 mars.

En still jul är en av mina traditioner inför jul. En konsert som ligger perfekt i tiden för att man ska komma ner i varv – för det här är just en stilla julkonsert. Ljuvliga jullåtar som inleds stämningsfullt med Nu Tändas Tusen Juleljus när Anders tänder ljusen i kandelabern. Ikväll också ett extraljus för Stefan Nilsson som gick bort i våras i Als. Gunilla Backman avslutar akt 1 med Gabriellas sång och den blir lite extra stark i år.

Det mesta i konserten är som det ska, Stevie Wonders jullåtar, Adele, Sting, Tom Leary ja de flesta jag vill höra är med.

Anders läser också som de flesta gånger Tomten och julstämningen är på topp.

Det kan tyckas tråkigt när nästan allt är som tidigare år, men med julkonserter så är det helt i sin ordning – man kan ju inte ändra för mycket på de bra traditionerna!

Fortsätt läsa →

Det här är verkligen en show där det är hits för hela slanten men kanske inte riktigt så juligt. Lasse Lindbom band inleder juligt men sen är det en lång sträcka utan en endaste jullåt till slutet då det blir Tänd ett ljus och Do they know it Christmas. Men publiken är inte här för julsånger, nej publiken som i stort sett är 50plussare är här för att uppleva hitsen från sin ungdom. Låtarna som präglade oss och som sitter som gjutna. Man kanske inte kommer ihåg var man lagt nycklarna, men när Magnum Bonum spelar första tonerna till Skateboard då sjunger man med från ”armarna ut och jag svänger ner” eller i Snowstorms Sommarnatt ”rosa lack och kromad list i 59års modell” och man kan varenda ord. Ikväll fick man verkligen sitt lysmäte på låtarna med Magnum Bonum, Anki Bagger, Sha-Boom, Dan Hylander, Lasse Lindbom Band, Mikael Rickfors och Katarina (från Katarina & the Waves. Som en extra bonus, och tack vare att Peo Thyrén också spelade med i Sha-Boom så fick vi Noices hit Du lever bara en gång. En refräng som gäller lika mycket nu som då och som är en bra pepp-låt. En låt man verkligen kan sjunga med i. Det var absolut inga problem att få publiken att sjunga med i någon av låtarna – det var en riktig allsångskväll.

Banden har åldrats i samma takt som sin publik men uppe på scen så levererade de. Mikael Rickfors gick lite trevande in på scenen men full inlevelse och kraft i Percy Sledges When a man loves a woman och hans hit Vingar flög helt rätt. Musikens kraft håller oss unga!

En underbar nostalgikväll med låtarna man har så många minnen till, som att träffa gamla vänner man inte sett på många år. En konsert där ett gäng 50plussare gick in men ut kom ett gäng energiska tonåringar!

Måns Zelmerlöw och Per Andersson tillsammans i en julkonsert blir lite som om en svensk Michael Bublé kastas in i en buskis. Måns är ju en av våra bästa och mest fulländade entertainers, precis som Bublé kan han sjunga smäktande vackert och charma publiken med sitt leende och glimt i ögat, samtidigt kan han leverera ett skämt. Måns är verkligen strålande bra t ex i Santa Claus is coming to town och White Christmas i snygga storbandsaktigt arrangemang med blås och allt. Då är julstämningen på topp. Men med Per Andersson på scen blir det som att ge sig ut i en komisk berg-och-dalbana, skämten byggs upp bra och når en topp där det kan vara riktigt bra och jag skulle verkligen vilja att han stannade där istället för med hög hastighet fara rakt ner i buskisträsket. Visserligen gör han det också bra, men det blir bara för mycket för ofta. Emellanåt är det roligt och jag skrattar en hel del under kvällen, men det avstannar och vissa skämt faller så platt så inte ens det stora gänget som är på firmafest skrattar. Korta ner och spetsa till skämten så skulle det här blir riktigt bra.

Under kvällen dyker operastjärnan Sanna Gibbs upp och hennes vackra Ave Maria blir glittret i showen och gör den komplett. Måns och Sanna gör en svensk version av Barcelona, som nu blir Gran Canaria. Vacker men samtidigt smårolig för texten är fyndig och jag är tacksam för att inte Per dyker upp och stör i den. Pers roll är annars att störa när Måns brister ut i en stämningsfull julsång. Börjar i all välmening som när han kommer in som trumslagarpojke i Little Drummer Boy, men snart börjar allt gå fel och tillslut urartar det helt.

Men man kan inte säga annat än att Måns och Per har en härlig energi på scen som är smittsam och det är svårt att värja sig mot dem. Snyggt förpackad show med bra musiker och enkelt men snygg scen och ljussättning. På scen finns inte några juldekorationer och ibland som i skämten om Socialstyrelsen får jag ingen julstämning alls. Men så glimmar det till i vissa låtar och då kommer julkänslan fram. Julen ser olika ut hos alla familjer och det gör också julkonserter – Måns och Per har hittat en blandning av Bublé och buskis som nog de flesta kan tycka är underhållande och få lite julstämning av.

Arenanturé fortstätter runt om i landet till den 16 december.

Börjar bli en härlig tradition med julkonsert med killarna i The High Society. Julglädjen sprider sig direkt över hela Göta Lejon när bandet, Karl Dyall, Joachim Bergström och Rennie Mirro kliver in på scen och de första tonern spelas.

Det är svängigt och fullt av energi. I ungefär en och en halv timme förflyttas vi till USA och Frank Sintras, Dean Martin och Sammy Davies Jrs’ tid. Det märks så väl att killarna älskar den här musiken för de har så kul på scenen. De gör det så bra att man bara njuter och ler hela tiden. Frågan är om inte deras röster blir bättre för varje år jag ser dem. För att inte tala om dansen! Joachim verkar ha legat i hårdträning. De bjuder så mycket på sig själva och det är en stor del i varför man vill se dem om och om igen.

The High Society har verkligen hittat sin julnisch – en svängig jul med fullt tryck i sången. Stila natt och andra mer finstämda låtar får man höra i andra julkonserter.

Några konserter återstår på årets turné – se till att skaffa biljett för gillar du julmusik så ska du inte missa det här. Själv ska jag se konserten igen den 10 december – så bra är det!