Julkonserter med The High Society har blivit en trevlig tradition och vi köpte biljett till den 15 december, men när Black Friday rabatt med 50 % dök upp och det fanns plats på rad 1 var beslutet lätt, det fick bli två konserter i år.
Karl Dyall, Joachim Bergström och Rennie Mirro bjuder på glad och energigivande julmusik. Man omsluts av härlig julstämning från första tonen. Klassiska julsånger som White Christmas, Let it snow, The Christmas song, Little Drummer Boy avlöser varandra med personligt mellansnack på temat familjejul. Lite stepp bjuds det också på och det säger man ju inte nej till!
I år fick vi också en musikalisk julklapp i form av en helt nyskriven jullåt (av Rennie Mirro och Johan Landqvist), Dancin’ at Christmas. En svängig glad jullåt som verkligen passade dem.
Om två veckor ska jag se den här konserten igen och det är jag verkligen glad för!
Turnén rullar vidare i landet och sista konserten är den 19 december i Malmö. De återkommer till Stockholm den 8 december och den 15 december på Oscarsteatern – passa på att köpa innan de tar slut.
En pjäs som är åtta timmar kan låta som en utmaning men när jag lämnade Lilla Scenen ca 21 så förundrades jag över hur snabbt tiden gått. Det finns pjäser som är mycket kortare än så som jag vänt och vridit mig på men det hände inte en enda gång under Arv.
Jag valde att se Arv som en heldags föreställning och då är första andra akten uppdelad i tre delar om ca 1 timme med 15 min paus mellan varje del och 1 timmes middagspaus mellan akt 1 och akt 2. Man kan också välja att se den uppdelad på två kvällar. Jag gillade verkligen heldagsupplägget så jag riktigt kunde gå in i Arv-bubblan och lära känna alla karaktärer.
Arv handlar om ett gäng homosexuella män i New York runt 2016 och tiden för valet mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Här möts den yngre generationen män, som lever ett relativt fritt liv som homosexuella, den äldre generationen som överlevde AIDS-epidemin och levde under ett starkt förtryck. De äldre har sett vän efter vän tyna bort och dö i AIDS och varit med och kämpa för sina rättigheter. Men även dagens unga män nyttjas skamlöst av de som kan betala, en handelsvara som man nyttjar när man vill.
Med startpunkt i en skrivkurs rullas de olika karaktärernas liv upp där det unga paret Eric och Toby står i centrum och hur deras relation utvecklas och vännerna runt dem.
Att se Arv är en känslomässig berg-och-dalbana. Jag skrattade och grät om vartannat. Hade blivit förvarnad om risk för tårar, men inte att den var så rolig. Oväntade roliga situationer, lite som får man skratta åt det här? Så kastas det om och blir nära och berörande och jag känner tårarna börjar rinna ner för kinden. Publiken, som är väldigt ung, skrattar och gråter högt. Det går inte att värja sig från känslorna som förmedlas från scenen.
Otroligt välspelad pjäs och allas insatser är så bra, minspel, kroppsspråk och replikerna levereras med exakt rätt känsla. Jag trollbinds och vid varje paus undrar jag vart tog tiden vägen, samtidigt som det är lite skönt att få en känslomässig paus och smälta det som nyss hänt.
Scenografin är väldigt enkel, i stort sett ett tomt golv, några stolar men det som gör det riktigt effektfullt är en stor vinklad spegel så man ser allt som händer på scenen snett uppifrån. Särskit effektfullt var det i andra akten när de reser till huset på landet med ett stort blommande körsbärsträd.
Jag var i tonåren när Aids-epidemin pågick och via nyheterna förstod man att det var något hemskt, men en rätt vinklad bild. Det var mer först efter ett tag som det blev mer fokus på individerna som drabbades på ett mänskligt sätt. Precis som i Gardells Torka aldrig tårar – får man här en inblick i hur det var att leva under epidemin, men även efter som överlevare och de nya generationerna.
Arv är en helt speciell teaterupplevelse och något jag alltid kommer att bära med mig. Den berör verkligen på djupet – väl värt att tillbringa en dag på Dramaten för!
I år är det 15 år sedan jag var i New York och såg min första musikal på Broadway, Shrek the musical, en fantastisk familjemusikal. Den 5 januari 2025 har den premiär på klassiska Maxim Teatern och det är första musikalen som sätts upp där efter renoveringen av teatern. Musikalen Shrek bygger på filmen från Dreamworks om det utstötta träsktrollet Shrek som tillsammans med sin vapendragare Åsnan ska rädda prinsessan Fiona, en prinsessa som visar sig vara tuffare än många Disneyprinsessor. Har man sett filmen så kommer man att känna igen handlingen och många av de fantastiska karaktärerna, som är med.
Repetitionerna inför premiären pågår för fullt ute i Hässelby men en dag har de repeterat på Maxim Teatern för att bekanta sig med scenen och jag hade förmånen att får vara med då. Det kändes i luften att hela ensemblen på 25 personer och produktionsteamet från West End Stockholm (WES) var taggade för att spela på Maxim. Ett ombyggt Maxim som nu tar 366 personer på parkett och 90 på balkongen där man även kan äta och dricka om man vill. Nyinstallerat ljud- och ljusteknik. I föreställningen kommer de att ha 24 trådlösa mikrofoner så viktigt med bra tekniska förutsättningar. Riktigt kul att det är en familjemusikal som blir den första stora produktionen som sätts upp på nya Maxim för att spelas i två månader.
Musikalen inleds med att man får träffa Shrek och Fiona som barn för att sen förflyttas i tiden till att de är vuxna. Shrek och Fiona spelas av tre barnlag och alla fick vara med och spela sin roller i de olika scenerna under repetitionen och jag blev verkligen imponerade av dem alla. Den stora ensemblen gör det möjligt att få till storslagna dansnummer och även om man på repetitionen testade placeringar och inte tog ut dansstegen helt så var det tydligt att när man lägger till kostym och scenografi kommer det här att bjudas på en färgsprakande härlig familjemusikal.
Carin Juborg som gjort koreografin och även spelar Elaka Häxan berättade att det har varit en kul och spännande utmaning att jobba med en så stor ensemble och varierande musikstilar. Det har också varit speciellt att sätta koreografi till en Drake och få till hur draksvansen ska röra sig. Carin utlovar att det kommer att bli allt från klassiska storslagna Broadwaynummer till stepp i föreställningen. Hur underbart låter inte det?
Maja Malm som spelar Fiona är också maskör/kostymör och scenograf i föreställningen. Det är hela 120 kostymer som är med och en del har kunnat sys om och återanvändas från POFFs uppsättning av Shrek år 2020, där Maja också gjorde rollen som Fiona. I den här uppsättningen har Maja jobbat med en färgskala där det är lite mer brunt i början och även byborna går i brunt men sen när sagofigurerna dyker upp då blir det färgglatt. Scenografimässigt jobbar de med att få fram sagokänslan utan att ha med avancerad teknik.
Den mest utmanade masken och kostymen har självklart Shrek och att lägga masken tar ett par timmar. Kostymen är gjort på ett sätt att den ska förstärka Shreks stela rörelser. Mathias Terwander Stintzing, som spelar Shrek, berättar att masken fäster bra, att det går bra att andas i den men det som påverkas mest är hörseln. När han får på sig masken och kostymen så känner han sig som Shrek.
Maja som har spelat Fiona tidigare tycker det är en jätterolig roll att spela och är väldigt glad att göra den igen. Fiona är på ytan en klassisk prinsessa men hon kan också ta för sig och säga ifrån och bli arg. Hon tycker att hon är en mer modern version av en prinsessa.
Även Mathias har jobbat med Shrek musikalen tidigare då delar av den var med på hans vårshow på musikteaterskolan i Bjärnum 2010. Mathias är väldigt glad att nu få möjligheten att spela Shrek i sin helhet. Han tycker att Shrek är en viktig karaktär och att många, både barn och vuxna, kan relatera till den osäkerhet och utanförskap Shrek känner. Man kan ha fått glåpord i skolan och känt sig mindre värd. Att vara annorlunda och inte helt passa in.
Sagan om Shrek har lite mörka inslag med det lättas upp av en del olika lite komiska karaktärer som
t ex Åsnan (spelad av Benjamin Vagnhammar Sundström) och som i alla sagor så slutar det väl. Musiken är glad och upplyftande. Slutnumret handlar om att får vara som man är och WES-teamet hoppas att publiken ska lämna Maxim lyckliga, hoppfulla, upplyfta och stärkta i känslan i att få vara som jag är – med sitt starka kreativt team, en engagerad ensemble med en energi som smittar har de alla förutsättningar för att lyckas med det.
Jag ser verkligen framemot att få premiären den 5 januari!
I år är det 60 år sen Roald Dahls bok Charlie och chokladfabriken kom ut och det är ju passande att Göteborgsoperan firar det med Sverigepremiär av musikalen som sattes upp första gången 2013 på Theatre Royal Drury Lane i London. Många har nog sett Tim Burtons filmversion som kom 2005 där Jonny Depp spelade den excentriske och färgstarke chokladfabrikören Willy Wonka men redan 1971 kom första filmversionen med Gene Wilder som Willy Wonka. Här på Göteborgsoperan är det Ola Salo som spelar Willy Wonka, en roll som passar honom som handen i handsken. Han är verkligen Willy Wonka! Handlingen är välkänd men musikmässigt har den inte så många låtar som spelas så ofta eller är med i musikalkonserter, men den är lätt att ta in under föreställningen.
Charlie växer upp under fattiga förhållanden och bor med sin mamma och sina far- och morföräldrar. Charlie samlar på skräp och skapar nya användningsområden för dem. En dag får de höra att Willy Wonka ordnar en tävling där fem barn kan hitta en guldlott i en av Wonkas chokladkakor och vinsten är en tur i chokladfabriken. Charlie blir en av de lyckliga barnen men den guidade turen i chokladfabriken blir inte riktigt som barnen tänkt sig. Håller man sig inte till reglerna som Wonka sätter upp kan konstiga saker hända…
Charlie spelas växelvis av två pojkar och två flickor och i dagen föreställning spelade fantastiska Edith Lyttkens. Med charm, energi, skådespelartalang och tonsäker röst trollband hon publiken från start och har den absolut största rollen då Charlie är på scenen nästa hela tiden. Wonka håller sig rätt mycket i bakgrunden i första akten, det är är först i sista numret som han gör sin storartade entré när barnen tillsammans med en vuxen kommer för sin guidade tur. Första akten är lite mer grå och dyster i sin framtoning men i andra akten blir det en härlig färgprakt med chokladfabrikens fantastiska scenografi och ljussättning. Nu gör också Wonkas personal Oompa-Loompierna entré klädda i polkagrisrandiga kostymer och bjuder på ett klassiskt storstilat underhållande steppnummer. Här får den stora ensemblen visa vad de går för. Inne i fabriken släpps fantasin loss för fullt och allt kan hända och finns där.
Det är i de storslagna numren som musikalen helt kommer till sin rätt på GöteborgsOperans stora scen. Scenen är lyxigt stor för att vara en musikalscen och med hela GöteborgsOperans orkester så blir det mäktigt och imponerande. I de stora ensemblenumren omsluts publiken helt av musikalen och man njuter av varje sekund.
Charlie och chokladfabriken är genomarbetat och proffsig i varenda detalj. Delar har uppdaterats för att spegla nutiden, t ex är Mike Teavee, en av vinnarna av den guldlott, hela tiden klistrad vid sin mobiltelefon. Översättningen av Erik Fägerborn känns modern och kul.
Charlie och chokladfabriken är en underhållande familjemusikal som börjar lite mörkt med slutar glatt och färgstärkt. Än en gång har GöteborgsOperan visat att musikal absolut hör hemma i operahusen. Det är väl värt att resa till Göteborg om man inte redan bor här.
Charlie och chokladfabriken spelas till den 12 april 2025 – missa den inte!
Nu är det äntligen dags för Stockholmspubliken att få se musikalen som bygger på Lasse Holms låtar och som spelats för utsålda hus i Malmö.
Det är mitten på 80-talet och den lilla staden Målinge har lyckats bli utvald som en av platserna för en talangjakt som ska sändas på TV. Det är väldigt stort och hela staden engagerar sig i talangjakten. Det är färgglatt 80-tal med tidstypiska kläder och frisyrer. Småstadsanda där alla känner alla. Intriger och kärlek som spirar lite här och där. Det blir en kulturkrock när storstadsborna sveper in och inser att de har kommit till en ”håla” och den tänkta arenan bara är en lite lokalteater.
Det här är musikalen för schlagerälskare som får frossa i schlagerkungens låtskatt finurligt invävda i historien. En musikal där hela publiken kan låtarna och man bara väntar på att vissa ska dyka upp och man ler igenkännande när de första takterna spelas. Mycket humor som balanserar på gränsen till buskis men replikerna levereras med hjärtat så det balanseras rätt. Robert Rydberg är helt outstanding i sin roll som Vikström, den lokale fixaren på teatern.
Ensemblen är samspelade och deras entusiasm och sångglädje sprider sig ut i publiken. Stor del av ensemblen är med från Malmö, t ex Elisa Lindström, Frida Bergh, Robert Rydberg och Rebecka Landing medans Jakob Stadell och Nando Fuentes Vargas är nya i sina roller.
Färgsprakande, glädjespridande och energiboostande musikal som lyser upp höstmörkret!
Godspell hade premiär 1971 och är baserade på Jesus liv i Matteusevangeliet så att spela den i en kyrka är väldigt lämpligt. Scenen är placerad i koret som lyses upp effektfullt under hela musikalen och är en snygg inramning till scenen. Särskilt effektfullt blir det i slutscenen, korsfästelsen, när ljuset skäcks ner på scenen och en ensam spot vandrar uppför väggen och stannar och ramar in det stora krucifixet. Så snyggt hade de inte kunnat göras på någon teater scen.
Godspell är en av kultmusikalerna och här i Sverige är t ex Björn Skifs med på inspelning av den. På ett litet komiskt sätt berättas välkända episoder ur Jesus liv upp och lyfter fram moralen och budskapet i varje episod. Ensemblen får därmed spela allt från frön som sås, fariséer, Lazarus till lärljungar.
För att vara en musikal är det rätt långa talade partier men när det väl blir en sång är sånginsatser genomgående bra, kraftfulla och med stark inlevelse som fyller upp kyrksalen. En av mina favoriter och som nog många känner igen är ”All for the best” som man här med små medel får till en härlig musikalkänsla i.
Det känns lite som Godspell har hittat hem nu när den spelas i Engelbrektskyrkan. En plats om lämpar sig väldig väl för lite mer konsertversioner av musikaler och jag hoppas de kommer fortsätta med fler. Varför inte Joseph and the Amazing Technicolor Raincoat?
En härlig glad familjemusikal som roar hela familjen. Färgglad och finurlig scenografi med roterande Villa Villekulla vars baksida både fungerar som tak som det klättras på och sjörövarskeppet Hoppetossan. Kostym och peruk är också färgrika och skapar en genuin Pippikänsla.
Amanda Andersson är en härlig kavat Pippi som också hittar en sorgsen ton när Pippi saknar sina föräldrar. Men det glada och positiva dominerar och det lockas till många skratt. Poliserna Kling (Anders Lindahl) och Klang (Thomas Strömberg) är precis så där virriga man vill ha dem utan att de blir tjatiga och buskis över det. Tommy (Ian Hammarbäck) och Annika (Emilia Rösund) fångar sina karaktärer med en härlig blandning av lillgammalt och naivitet.
Pippi ska vara tidlöst men ändå ha en aura av lite 60-tal över sig som man är van från Pippi-filmerna. Där träffar den här uppsättningen rätt och känns fräsch på samma gång.
Älskar att man har lagt in ett klassiskt steppnummer i den som lyfter musikalkänslan till mer än att det sjungs lite Pippi-sånger.
Barnen i publiken hade väldigt kul – skrattade mycket och ropade för att hjälpa skådespelarna på scenen. Underbar härlig publikinteraktion.
När höstmörkret, regn och rusk drar in över Stockholm är det är en energikick för hela familjen.
Pippi spelas på Intiman till och med den 30 december.
En musikal som handlar om Oliver och Nancy som ska skriva en episk musikal som ska sättas upp på West End, samtidigt som de funderar på varför just de två är singlar. Och vore inte det ett perfekt ämne att göra en musikal på? Det funderar de på hemma i Olivers lägenhet en kväll.
En helt ny musikal av skaparna till musikalen Six, Tony Marlow och Lucy Moss. Det här är engelsk komedimusikal när det är som bäst. Jag verkligen njöt av allt det engelska i den.
Ordvitsar, genialiska rim och vild flörtning med musikalen Oliver (älskar att en karaktär heter Fay Gin) och Mamma Mia får sig en släng av sleven. Underbar engelsk vardagsdialog som levereras med sån fingertoppskänsla. Singel eller inte, alla som ser sen den kommer att känna igen sig, eller sina vänner i den.
Musiken är bra och medryckande. Scenografin är den mest levande jag sett och jag kanske skulle kunn klara av rollen som gardin eller papperskorg? Snygga roliga nummer – här finns allt från stepp, galen bijakt (!) till en sjungande discokul.
Första akten är helt klart roligast – mot slutet av första akten kom till och med skrattårar. Andra akten blir lite mer allvarlig men oroa er inte det här är en musikal man lämnar med ett stort leende på läpparna!
Ska ni till London – missa inte Why am I so single?
Det här är en musikal jag verkligen hoppas att någon ser till att den sätts upp i Sverige! Med en bra svensk översättning kommer den fungera hemma också!
Musikalen är baseras på filmen med samma namn så det är hög igenkänningsfaktor på handlingen. Daniel som gör vad som helst för att få träffa sina barn, till och med att klä ut sig till äldre dam för att bli nanny hos dem.
På några ställen har man lagt in nästan dagsaktuella händelser och det skrattas friskt när det skämtas både om Trump och Harry och Meghan. Skämt som ändras när nåt annat dyker upp i världen. Det gör ju att historien alltid känns fräsch och aktuell.
Glad medryckande musik. Härliga ensemble nummer där ett favoritnummer helt klart är när Daniel ber ”Siri” att hjälpa honom med tips på hemlagad mat. Siri dyker upp i köket tillsammans med ett gäng kockar – ett häftigt steppnummer medans maten lagas.
Samspelad cast från lilla Natalie och upp till Daniel. Charmig, Färgsprakande och mycket underhållande. Men det finns även ledsamhet/förtvivlan som är en extra nerv och berör när det kommer upp till ytan.
Musikal som passar alla åldrar – man lämnar teatern med ett leende och ett varmt hjärta.
Det är bestämt att den ska läggas ner den 26 april 2025 – är ni i London innan dess tycker jag ni ska skaffa biljett. Jag köpte min biljett via appen Today tkts. Den kostade 30£ (normalpris (90£ ordinarie pris) och jag satt på plats H13 på Royal circle. Bra plats och jag såg allting.
En nyskriven musikal som baseras sig på en novell av Budd Schulberg från 1953 och manus till filmen som kom 1957. Kan låte som en gammal story men handlingen känns väldigt aktuell även om den fortfarande är förlagd till tiden då radion var det stora mediet och tv bara hade börjat komma in i hemmen.
I en liten stad i Arkansas har radiojournalisten Marcia Jeffries (Anoushka Lucas) ett radioprogram A Face in the Crowd och när hon besöker stadens fängelse träffar hon Lonesome Rhodes (Ramin Karimloo) och gör en story på honom. En man som inte stannar på något ställe länge, har med sig sin gitarr, lever på ströjobb och tar sig gärna ett glas. Hon bjuder in honom till radiokanalen och det visar sig att han har talets gåva. Han nåt ut till folket, en man som säger det andra inte vågar, som bryr sig om människorna. Radioprogrammet leder till tv-show, framgångarna bara växer och i takt med det förändras han.
Anoushka och Ramin är strålande i sin roller, likaså övriga i ensemblen.
Young Vic har en ganska liten scen som utnyttjas på ett bra sätt. En bakgrundsscenografi som kompletteras med stolar, ett podium eller nåt annat mindre för att förflytta handlingen till olika platser. Radio/tv-studions kontrollrum är byggt ovanpå. Orkestern placerad på högre scenkanten. Det här skapar en närhet till publiken.
Elvis Costello har skrivit musiken och den är riktigt bra. 40- och 50-tals inspirerat. Tidstypiska käcka glad kvinnliga trios som doar eller framför trevliga reklamslogans. Till mirakelpillren blir det till och med gula fjädervippor och stepp! Lite rockigare toner för Ramins del – som känns lite Elvisinspirerat.
Första akten osar av framtidshopp och ett USA där en man från gatan kan bli framgångsrik i rätt händer. Men en bit in blir Lonesome Rhodes mer och mer politisk och man lämnar teatern med en känsla av obehag och igenkänning. Kan inte låta bli att se parallellerna till t ex Elon Musk som hyllats men som nu börjar visa mer och mer skrämmande sidor.
A Face in the Crowd är en väldigt bra modern nyskriven musikal, lättillgänglig, bra musik och med ett underliggande budskap och med karaktärer som berör. Jag hoppas verkligen den sätts upp i Sverige.
Tills dess, åk till London och se den och ni får möjligheten att se Ramin Karimloo i en roll som är som gjuten för honom.
Konsert och musikal 