För 13 år satte Gladys Del Pilar, Blossom Tainton, Kayode ”Kayo” Shekoni, Vivian Cardinal och Fransesca Quartey upp föreställning B.U.S Brun Utan Sol och nu är det dags för dem att bege sig runt om i landet med en ny föreställning med nya reflektioner och historier att berätta. Under åren har de samlat på sig mer livserfarenhet och samhället har förändras.
Det blir en musikalisk resa där deras personliga erfarenheter varvas med historiska kvinnors liv – de kvinnor som gått före dem och trampat upp vägen. Men en väg som trots att århundraden gått fortfarande till viss del kantas av samma hinder och samhällssyn.
Föreställningen utspelas i en scenloge full med teaterkostymer, som kommer väl till pass under föreställningen. Dörren går i baklås. En snöstorm rasar ute, elen kommer och går, ingen kommer fram för att hjälpa dem. Men i logen gör sig några historiska kvinnorna påminda och vi förflyttas bakåt i tiden med start på 1400-talet och fram till nutid. Intressanta kvinnor som inte finns omnämnda i de vanliga historieböckerna, men som i dubbel bemärkelse satt färg på den svenska historien.
Systerligt delar kvintetten på utrymmet i föreställningen. Här är ingen den uttalade stjärnan utan det är gruppen som helhet som är föreställningen. Med stor inlevelse, personlig touch och starka röster berättar de historierna. Berättelserna varvas med musik och när snöstormen i föreställningen bedarrat, tar de sig ut från logen och äntrar scenen som stjärnorna de är. Det blir en oväntad, men väldigt bra och medryckande, konsertavslutning på föreställningen.
Jag lämnar Riksteatern med härlig svängig musik i kroppen och med ny insikt och kunskap i knoppen.
Premiären är i Tumba den 18 oktober och spelas sedan runt om i landet med avslutning i Skillingaryd den 5 december.
Det är nästan exakt 30 år sedan Kristina från Duvemåla hade urpremiär och ingen annan svensk musikal har nog blivit så älskad som den och den gav oss musikalstjärnor som Helen Sjöholm, Peter Jöback och Anders Ekoborg. Det är snart 10 år sen den sist sattes upp i fullskalig scenversion.
Nu är det dags både för en ny generation musikalälskare att få se den på scen och för en ny generation musikalartister att få sätta sin prägel på den.
Den här uppsättningen har två stora problem. Det första att den sätts upp just i Sundsvall – för mig som bor i Stockholm är det lite långt att åka och se den flera gånger. Det går dock att lösa. Men det andra problemet är större – den spelas bara till den 20 november och i stort sett alla föreställningar är slutsålda! Teater Västernorrland – hur tänkte ni med en så kort spelperiod för detta musikalernas mästerverk? Björn och Bennys andra musikaler Chess och Mamma Mia må spelas utomlands, i partyuppsättningar och nu senast en ny version av Chess på Broadway, men Kristina är Herrarnas Underverk!
Direkt när Nordiska Kammarorkestern spelade de första tonerna kom rysningarna och lyckokänslan att återigen få se Kristina på scen bubblade inom mig. Redan där får jag känslan av att här har man förvaltat Kristina på bästa sätt.
En liten bit in i föreställningen glider ett Astrakanträd in på scenen och en gunga hissas ned. Tuva B Larsen kommer in på scenen, börjar gunga och sjunger ”Sedan han lämnat Korpamoen” , de första orden i Duvemåla hage och redan vid ordet Sedan var det glasklart och helt tonsäkert att stafettpinnen från Helen Sjöholm nu har överlämnats till Tuva. Hos Tuva är Kristina I gott bevar. Tuva B Larsen förkroppsligar Kristina på ett fulländat sätt i varje scen. Hennes inlevelse är magisk, sång- och uttrycksmässigt. Finns ingen tvivel om att hon är Kristina och att hon har hittat sin Kristina. Hemma och Du måste finnas går rakt in i hjärtat.
Hani Arrabi spelar Kristinas man och livslånga kärlek Karl Oscar med självklarhet och bravur. Samspelet och kemin med Tuva bär ända upp till balkongen. Deras förtvivlan när de måste hålla sig från varandra är så stark. Kärleken mellan Kristina och Karl Oscar är den bärande punkten i historien och de håller den närvarande på ett fantastiskt sätt.
En av mina absoluta favoriter i Kristina är Vildgräs och den sitter helt som den ska med Hani.
Karl Oscars lillebror Robert spelas av Simon Oscarsson. Robert, drömmaren som tillsammans med vännen Arvid (Alfred Tobiasson) ger sig iväg för att leta guld när de kommer fram till Amerika. Han återvänder ensam och sjuklig. Simon får fram den rätta lite naiva och känsliga sidan hos Robert. Hans smärta och förtvivlan över Arvids död är väldigt påtaglig i Guldet blev till Sand. Det spröda i Ut mot ett hav sitter där det ska.
Kristina Lindgren imponerar stort som Ulrika i Västergöhl, särskilt i Aldrig där ilskan och kämparandan lyser starkt. Det är helt klart att hennes dotter ska få ett bättre liv i Amerika.
Det är en otroligt bra och samspelt ensemble, mycket tack vare att regissören Melker Sörensen har med sig känslan och magin sen han själv spelade barn i Kristina. Kärleken och respekten för musikalen är tydlig.
Scenografin av Nina Fransson är fantastisk och lyfter verkligen uppsättningen till en storslagen helhet tillsammans med resten av tekniken, kostym och peruk. Det är helt genialiskt i andra akten når skuggan av ett Astrakanträd reflekteras på scengolvet. Det är så snyggt och stämningshöjande.
Musiken är som alla känner till underbar rakt igenom. När sista tonerna klingar ut vill man bara höra mer. Det tar slut alldeles för fort. Ca 3 timmar och 45 minuters musikalnjutning och jag vill se den igen och igen!
Jag lämnar Tonhallen med en lyckokänsla som jag kommer bär med mig länge.
Högt i tak (Eureka Day) av Jonathon Spector hade premiär 2018 i Calefornien. Pjäsen utspelar sig på Eurekaskolan och den engagerade styrelsen samlas varje vecka för att beslut och värdegrunden är att ingen ska exkluderas och konsensus ska gälla för varje beslut. Alla ska få komma till tals, man ska känna in varandra och allt ska vara så trevligt.
På ett möte får de beskedet att ett barn har fått påsjuka och skolan uppmanas att se till att alla barn vaccineras för att förhindra smittspridning. Då blir det en livlig diskussion om skolan ska stängas, vilka som ska få vara i skolan. Antivaxxare hävdar sin rätt till frihet att välja men möter motstånd av de som anser att alla måste ta sitt ansvar för att stoppa smittspridningen.
Intressant att pjäsen skrevs innan Covid och hade jag sett den 2018 hade den nog känts lite dystopisk men nu sätts skratten lite i halsen för antivaxxrörelsen har ju fått ett starkare fäste i USA.
Men det går inte att låta bli att skratta. Det här är en riktig igenkänningskomedi där mötesflosklerna haglar och när de radas upp en efter en blir det helt absurt. Det är mycket prat, men inget beslut tas. Teamsmötet som rektorn (Figge Norling) är en perfekt parodi på ett teamsmöte som går helt fel. Inledande teknikstrul, ett kommentarsfält som visas på storskärm där kommentarerna helt spårar ut och frustrationen som växer när det inte går att få styr på deltagarna.
Dialogerna är rappa och levereras med perfekt komisk underton av den samspelade ensemblen. Minspelen är härliga att se och förstärker det komiska. Särskilt är Palmira Koukkari Mbenga minspel obetalbart när hon som den nya styrelseledamoten växlar mellan att se förvånad, road och upprörd ut. Det är som hon tänker ”men är det här på riktigt? Vad är det här för människor? vad är det de säger?”.
Älskar scenografin som är ett bibliotek där bokhyllorna blir kombinerad soffa/trappa där möten hålls och för att förstärka att det är de mjuka värden som gäller på skolan är ett gäng saccosäckar utplacerade – inget vanligt konferensbord med hårda stolar här.
Pjäsens titel är genialisk – Högt i tak! Hur många företag har inte det som värdegrund men är det där egentligen när åsikterna går i sär?
Jag bara älskar hur Östgötateatern vågar ge sig på de musikaler som inte har spelats i Norden förut. I år har de verkligen lyckats hitta en musikal som inte så många kände till innan och som bara spelats i Storbritannien. Urpremiären var 2019 på Edingburgh Fringe Festival. Sen har den spelats kort i London och varit på en UK Tour och nu på Östgötateatern. Stor eloge till den som hittade den och såg till att den sattes upp. För det är en helt underbar utflippad musikalparodi!
De flesta känner till Disneys Den lilla sjöjungfrun. Sjöjungfrun Ariel som med sitt röda långa hår blir förälskad i en prins och drömmer om att få ben så hon kan leva på land med honom. Men i vägen för hennes lycka år är den hemska bläckfisken Ursula. Fast är hon så hemsk egentligen? Hur kom det sig att hon är så arg och bitter? Är det det riktiga slutet som hittills har berättats? När vi nu får höra historien från Ursulas perspektiv då framkommer en helt bild av det som hänt.
Sofia Jung är helt underbar som Ursula, vilken röst och komisk talang! Har sett henne i andra mindre roller men här tar hon, bokstavligen och rättmätigt, jättestor plats i sin enorma och häftiga bläckfiskklänning. Maja Döblings kläder är helt underbara och Anna Anderssons mask och peruk fulländar det. Hur kul har inte de haft det på jobbet när de skapat dessa kreationer?
I sin ungdom blir den smarta Ursula förälskad i den vackre prins Triton (Martin Stokke Mathisen) och kärleken är besvarad. Tritons far Neptunus (Stefan Clarin) har helt andra planer för sin son och skiljer dem åt på ett brutalt sätt. Deras vägar möts inte igen förrän Tritons dotter Ariel (Julia Küster) behöver Ursulas hjälp. Och det är nu vi får se vad som egentligen hände med Ariel.
Martin Stokke Mathisen får också spela ut hela sitt register och jag har nog aldrig sett honom så rolig förut. Att han kan sjunga har han senast visat i Dear Evan Hansen och här får han också visa att han verkligen kan sjunga kraftfulla låtar. Sofia och Martin är helt perfekta i sina roller.
Väldigt imponerad av Stefan Clarin som även han var en stark röst. Julia Küster är underbar som en rätt korkad komisk Ariel. Hennes minspel är helt underbart när hon hamnar i prinsen kök och den franska kocken Colette (Moa Eklöf) sjunger om de olika underbara fiskar hon ska tillaga.
Men ingen Lilla Sjöjungfrun utan krabba Sebastian. Lisa Hu Yu förkroppsligar Sebastian på ett underbart komiskt sätt.
Här har man verkligen lyckats locka fram den komiska sidan hos alla och de lyfts fram av kostymerna. Snabbt slutar man tänka på att flera karaktärer är dockor som nån i heltäckande kroppsdräkt styr – de känns levande på nåt konstigt sätt. Camilo Ge Breskys regi och koreografi är så bra. Sebastians stela krabbdans, räkor som dansar can-can – ja här är verkligen allt möjligt! Calle Norléns text är rapp och aktuell med många roliga referenser och levereras med perfekt timing.
Unfortunate är ett lyckokast för alla musikalälskare!
Spelas i Norrköping till den 12 oktober och i Linköping 1 november till 6 december.
För fyra år sedan spelades Astrids Lindgrens älskade Ronja Rövardotter på Intiman och nu är det dags att en ny generation barn får uppleva den på scen.
Rövardottern Ronja föds en ovädersnatt i Mattisborgen. Samma natt föds Birk, son till rivaliserande rövarledaren Borka. Ronja och Birk möts när de är 11 år och blir själsfränder. Ronja är en härlig varmhjärtat fri själ som inte vill blir rövare när hon blir stor. Ronja och Birk ger sig iväg till Mattisskogen där olika faror lurar som vildvittror, grådvärgar och de charmiga rumpnissarna huserar. Frigörelse och omvärdering av gamla principer går som en röd tråd.
Kålle Gunnarsson uppsättning fångar den grundläggande känslan i Ronja och för alla som har sett långfilmen eller den nyare serien känns många scener igen och de klassiska replikerna finns med. En av de mest älskade scenerna i Ronja är när hon fastnar med foten i Rumpnissarna hus och här hittar man både charmen, myset och humorn och belönas med kvällens varmaste applåd. Vem älskar inte en rumpnisse?
Ronja rekommenderas från fem år och är man däromkring kan nog både vildvittrorna och grådvärgarna känns lite skrämmande. Caroline Eriksson kostymer är genomgående bra och hon lyckas väl med konststycket att inte göra för barnsliga dräkter utan låter vissa väsen vara lite otäcka.
Ensemblen gestaltar sin karaktärer väl och får publiken att känna som att vi är en del av rövarbanden. Dansen och sången förstärker rövarbandskänslan på ett bullrigt hemtrevligt sätt .
Årets Ronja är ett känslobatteri, skratt, en aning rädsla, känslosam, bullrig och varmhjärtad.
En riktig familjeföreställning som alla åldrar kommer uppskatta, vissa av nostalgiska skäl andra för äventyret.
Ronja spelas till den 30 december så ta med hela familjen och kompisar och titta på dem. Lämna höstmörkret ute, anslut till rövarbanden, utforska Mattisskogen och brist ut i ett vårskrik.
Niklas Strömstedt är en av våra mest folkkära artister och har under årens lopp arbetat med många andra artister. Röda mattan hade rullats ut framför Maxim, fotoblixtarna används flitigt när artisteliten, programledare och många andra kändisar passerade på väg in till bubbel och mingel.
I ca 100 minuter bjuds vi på en varm, humoristisk och väldigt personlig show. Simon Norrthon har regisserat och med Niklas byggt en show som skapar en intim känsla mellan Niklas och publiken. Ödmjukt, känslosamt med en humoristisk underton berättar Niklas om allt från barndomen, skilsmässan, fotboll, kändisskapet, turnéer, terapisamtal och hans älskade katt Kerstin. Både med och motgångar, allvar och skratt ges utrymme. Anekdoterna övergår sömlöst till en av Niklas låtskatter som lyfter berättelsen och driver vidare till nästa.
Effektfulla bildspel och snygg ljussättning lyfter fram både den intima känslan och konsertkänslan.
Skickliga Sara Niklasson och Emanuel Norrby ackompanjerar och ger passande stickrepliker.
Niklas är ju balladens mästare och under showen får vi njuta av flera av dem och tempot skruvas upp på slutet och allsången är ett faktum.
En show man blir varm i själen av och när sista tonen klingar ut och Niklas ler lyckligt mot publiken – då tycker man OM Niklas i kubik!
I år är det 125 år sedan Puccinis Tosca hade urpremiär i Rom och för mig var det premiär ikväll att se den och det kan absolut bli någon annan gång.
Dramatik, passion, lögner och svek är svårt att värja sig mot när det framförs av skickliga operasångare. Känslostormarna strömmar ut över publiken och tiden springer snabbt iväg. Tosca utspelas i Rom i juni år 1800. De konservativa har tagit makten men Napolone Bonapart är på väg vilket revolutionärerna välkomnar. En av revolutionärerna, Angelotti (Gustav Johansson) har fängslats men lyckas fly och söker sig till kyrkan. Där håller hans vän målaren Mario (Per Lindström) hus och han får hjälp med en skyddad plats. När Marios flickvän Floria Tosca (Elisabeth Meyer) dyker upp slår hennes svartsjuka rot när hon ser en tavla. Baron Scarpio tillika polischef (Marcus Jupither) och hans man letar efter Angeloitto i kyrkan. De hittar honom inte men misstänker att Tosca vet var han är. Djävulska planer smids som kommer att leda till både politisk dramatik och passionerade känslor. En handling man snabbt kommer in i och sugs in i till sista tonen tas. Ibland till och med så dramatiskt att man håller andan.
I första akten är den stora orkestern på scenen och blir som en del i handlingen när skådespelarna rör sig runt dem i kyrkan. I andra akten har de flyttats bort från scenen. En lite gladare stämning uppstår när elever från bland annat Adolf Fredriks musikklasser rusar in på scenen i första akten. Storslaget med en barnkör.
Scenografin är sparsmakad och tillsammans med snyggt ljus och bild blir det effektfullt i sin enkelhet.
Folkteaterns uppsättning av Tosca är lättillgänglig, musikaliskt och sångmässigt på väldigt hög nivå och fångar både erfarna operabesökare och förstagångspubliken.
Ett spänningsdrama med passion och ond bråd död – väl värd att fira 125-års jubileumet!
Det här är nionde året i följd som musikalkonserten Från Broadway till Duvemåla ger sig ut på turné genom Sverige, med premiär och avslut i Stockholm.
Årets uppsättning är en av de starkaste både röstmässigt och urval av musikallåtar trots att t ex inte nån sång ur Les Miserables finns med! I år bjuds det på en fantastisk blandning av riktigt gamla musikalklassiker till rätt nya musikallåtar som redan hunnit bli klassiker. Ett program som också lyfter fram spännvidden bland artisterna. Från rutinerade Malena Tuvung, Philip Jalmelid och Martin Redhe Nord till unga lovande Alma Bengtsson. Dessutom var tyska musikalstjärnan Judith Caspari med som för mig var en helt ny bekantskap, men vilken otroligt bra röst hon har! Hon har varit med i bland annat Anastasia och Tarzan och bjöd på smakprov från dem båda. Alma Bengtsson var med i Dear Evan Hansen i våras. Med stark klar känsloladdad stämman inledde hon numret ur Dear Evan Hansen som sen övriga anslöt till. Många fina ensemble nummer och väldigt kul att man gjorde ett OZ-nummer där det mixades ihop låtar både från Trollkarlen från Oz och Wicked.
Musikal är ju också pampiga känslosamma ballader och Philip Jalmelid bjöd på några riktiga gåshudstolkningar i Anthem och Farfars händer ur Änglagård.
Martin Redhe Nord kan både beröra och roa vilket han visade med Ut mot ett hav och en reprisering av sitt medley från förra året som han dock utökat med fler låtar. Han har en härlig komisk sida.
Malena Tuvung har i alla år visat att hon kan sjunga det mesta vilket hon inte minst visade i en makalöst kraftfull Listen to your heart ur musikalen Joyride i år.
Med både Philip och Martin på scen hade jag hoppats på ett härligt nummer från Kinky Boots som de gjorde succé i på Uppsala Stadsteater, men det fick inte plats i det nästan två timmar långa programmet. Med så mycket bra musikallåtar som finns kan man inte få allt, men man får väldigt mycket och en del som jag inte ens visste att jag ville ha.
I årets Från Broadway till Duvemåla finns nåt för alla musikalälskar, ung som gammal. Låtarna framförs av fantastiska musikalartister med kraftfulla röster som levererar både i ballader och rockiga poplåtar – missa inte att boka biljett till det här!
Höstrusket närmar sig ute och med världsläget kan vi verkligen behöva få skratta lite och vad passar då bättre än en klassisk smäll-i-dörrarna-fars? För att bevara lite sommarkänsla flyttar Oscarsteatern in skrattsuccén Trassel som spelades på Krusenstiernska teatern i Kalmar sommaren 2019. En del av ensemblen från då återvänder till sin roller nu och andra ansluter till den här stjärnspäckade uppsättningen. Ett bra tillfälle att se stora delar av humoreliten på en och samma scen.
1990 sattes Ray Cooneys Out of order upp för första gången och har spelats i Sverige några gånger sen dess. Edward af Sillén har med sin komiska fingertoppskänsla översatt och regisserat pjäsen så den både känns uppdaterade och ger en 60-tals känsla.
Året är 1964 när justitieministern Ragnar Rundqvist (Peter Dalle) checkar in på Grand Hotel med partisekreteraren Lena Stiernström (Sussie Eriksson) för ett hemligt kärleksmöte. Ett möte som avbryts abrupt när de upptäcker ett lik (Ola Forssmed). Panik utbryter, hur ska de undvika en skandal? Ragnar kallar in sin virrige assistent Göran (Robert Gustafsson) för att han ska flytta liket till annan plats. Komplikationer uppstår när hotelldirektören (Per Svensson), roomservicekyparen (Anders Jansson) och hotellstäderskan (Hanna Dorsin) ständigt knackar på och avbryter deras försök att bli av med liket. Mitt i allt dyker också både Lenas svartsjuke man (Henrik Johansson) och Ragnars fru (Anki Albertsson) upp. Förvirringen och de allt mer desperata försöken att undvika skandalen och gömma liket rullar på i en snabbare takt. Här trasslar det till sig ordentligt där många dråpliga situationer och rapp dialog lockar till skratt.
Välcastad jämn uppsättning och det är en fröjd att att se hur väl alla tas till vara. Här lockar alla karaktärer till skratt men några lite mer. Ola Forssmed är som klippt och skuren i rollen som det alltmer livliga liket där han briljerar med sin makalösa kroppskontroll. Robert Gustavsson virrighet blir en perfekt motpol till den strikte men allt mer desperate Peter Dalle. Sussie Eriksson är urtypen för den glada glättiga 60-talsfrun och har snyggt stylats tidsenligt av Camilla Thulin.
Om man inte riktigt hängt med i allt trassel avslutas allt med en genialisk snabbrepris! Föreställningens absoluta höjdpunkt.
Humoreliten levererar höstens skrattfest på Oscarsteatern!
För drygt ett års sedan hade Joyride the musical världspremiär på Malmö opera en solig och varm septemberdag. Stockholms premiären drabbas tyvärr av ihållande regn så feststämningen på röda mattan utanför kommer av sig lite men inne på China Teatern är stämningen desto högre.
När de första tonerna av Joyride spelas är publiken med från start.
Handlingen i Joyride bygger på Jane Fallons bok Got You Back om designern/stylisten Stephanie (Jessica Marberger) som en dag upptäcker att hennes sambo Joe (Lucas Krüger) är otrogen med Katie (Emelie Evbäck). Stephanie kontaktar Katie och det visar sig att Joe har sagt till henne att de är skilda. Dubbelspelet av Joe underlättas av att Stephanie, Joe och deras tonårsdotter Stella bor i London men Joe som är veterinär jobbar veckovis på landet där han bor med Katie. Stephanie och Katie träffas och börjar planera sin hämnd på Joe.
Det här är en musikal som lyfter fram flera starka kvinnliga karaktärer som den exentriska Meredith (Hanna Hedlund) som är en av Stephanies kunder, Stephanies kollega Natasha (Pia Törnström) och inte minst dottern Stella som har en stark vilja. Jämfört med de starka kvinnliga karaktärerna har Joe en rätt blek framtoning och det slår inte gnistor mellan vare sig Stephanie eller Katie och tanken slår en hur föll de för honom? En starkare kemi, fast rent platonisk, är det mellan Natasha och chefen Gary (Anton Lundqvist) som lyfter varandra på ett fantastiskt sätt. Anton är helt briljant med en perfekt komisk balans i minspel, kroppsspråk och leveransen av repliker.
Kombinationen av triangeldrama och att den delvis utspelas i modevärlden ger en perfekt ingång till Roxettes låtar som fartfyllda Dressed for Success, The Look, Dangerous och balladerna Spending my time, Listen to your heart och It must have been love som får en stark och känslosam innebörd. Jane Fallons Got You Back och Roxettes är en bra matchning.
Jämfört med originaluppsättningen har en hel del förändrats. Från Malmö är Jessica Marberger kvar som Stephanie men övriga roller är utbytta. Katies framtoning som tjejen från landet förstärks mer i val av kläder än i Malmö och kontrasterna mellan Stephanie och Katie märks mer. Den exentriska Meredith har det skruvats lite mer på åt det exentriska hållet och något mindre pondus.
Scenmässigt är Malmö Opera och China Teatern väldigt olika vilket gör att man har gjort anpassningar sceniskt och använt ljustekniken på olika sätt. Kvar är trappan som används för att illustrera deras hem. Men det är andra ljus och bildbakgrunder. Den största skillnaden är dock att på Malmö Opera framfördes musiken av full symfoniorkester vilket ger en mäktighet på ett annat sätt. Mest saknade jag det i Listen to your heart som blev så stark, känslosam och pampig i Malmö med Sanna Martin. Med det sagt är Listen to your heart en oerhörd stark låt även i Stockholm och Hanna Hedlunds röst imponera stort i den. Musiken med den mindre orkestern blir mer som man är van att höra dem, vilket passar den mindre scenen.
Dansnumren är helt fantastiska och ett av de mest minnesvärda är de silvriga provdockorna.
Många fantastiska sånginsatser och häftiga fartfyllda dansnummer sprider en glädjefylld energi ut i publiken.
Applådtacket inledes med en videokavalkad från Roxette som blir en fin hyllning även till Marie Fredriksson som övergår till ett fartfyllt Roxettemedley som gör att det är nog inte någon som lämnar China Teatern utan att småsjunga på en Roxettelåt.
Joyride tog Malmö med storm och kommer att göra det i Stockholm också och det är nog bara en tidsfråga innan den sätts upp i London och på Broadway.
Konsert och musikal 