När Hamburger Börs slår upp dörrarna efter sommarupphållet har man dammat av pojkbandseran och uppdaterat till 2023. Man blickar tillbaka ända till The Temptations, det blir lite Jackson 5 och Michael Jackson men främst är det pojkbanden som Backstreet Boys, Boyzone, Westlife, One Direction och New Kids On The Block som lyfts fram i en hitkavalkad som de flesta nog kan sjunga med i. En hyllning till pojkbanden men även hitmakarna som bland andra Dennis Pop och Max Martin hyllas, de som är en del av det stora svenska musikundret.
David Lindgren, Borie René Lumbana, Greg Curtis, Kenny Lantz och Marco Whilborg bjuder på fartfylld show där stämsången och dansstegen sitter som de ska. För att förstärka pojkbandskänslan så finns Erik Segerstedt och Mattias Andreason från E.M.D med i bandet tillsammans med Mathilda Fritzell, Kalle Persson under ledning av kapellmästare Kristian Kraftling.
Supersnygg show med läcker ljussättning som verkligen förstärker showen och skapar en helhetskänsla, retro och nutid på samma gång.
Det här är nostalgi och energi som inte går att värja sig mot – en show där man verkligen vill dansa med – boybands back again! En show som lyser upp i höstdunklet som börjar sänka sig över oss.
Rossinis opera Askungen hade premiär 1817 i Rom. Folkoperans uppsättning är en härlig blandning av Rossini, Disney och Barbie. Handlingen följer inte helt den gängse utan prinsen (Conny Thimander) ger sig själv ut för att söka en fru utklädd till betjänt när han träffar Askungen (Josefine Andersson), som bor hemma hos sin styvfar (Peter Kajlinger) och två styvsystrar (Susanna Andersson och Katija Dragojevic) . Styvsystrarna tycker de är otroligt vackra och har en självbild som inte stämmer helt med verkligheten. Dandini, prinsens betjänt (Sebastian Durán) låtsas vara prinsen och de bägge styvsystrarna gör allt för att imponera på honom. Första akten går i en mer nedtonad skala men avslutas med att Askungen får hjälp av Alidoro (Sami Yousri) som förvandlar henne från piga till en riktig Disneyprinsessa i en ljusblå vacker klänning under ett fyrverkeriregn. Andra akten eskalerar till ett färgsprakande crescendo när det är dags för bal på slottet. Inredningen är en rosaorgie i bästa Barbiestil, en gigantiskt tårtbuffé och klädena som exploderar i färgprakt i klara starka färger. Efter alla förvecklingar och glasskon återigen sitter på Askungens fot, avslutas allt i ett uppblåsbart rosa slott när prinsen och Askungen får varandra.
Rikards Bergqvist översättning förvandlar Askungen till en modern och rolig föreställning. Sångtexterna förvaltas och tolkas väl av hela den välsjungande ensemblen. Publiken lockas till skratt många gånger både av sångtexterna och karaktärerna. Det är hårfint att det slår över till buskis men de håller sig på rätt sida.
Folkoperan är tänkt att sätta upp opera som passar alla och den här uppsättningen lever verkligen upp till det. En förställningen som är en färgsprakande smällkaramell, rolig, välsjungen och välartikulerad så man i stort sett hela tiden hör vad de sjunger. Men i några sånger är det så mycket ord som man inte har en chans att hinna med, imponerande att de hinner sjunga alla dess ord. Askungen roar både den inbitne operabesökaren som den ovane förstagångsbesökaren. Så har du inte varit på Folkoperan tidigare varför inte ge den här en chans. Det är är utan tvekan det bästa jag har sett på Folkoperan. Applåderna var långa och intensiva och det strålade om alla på scenen.
I år är det 50 år sen Astrid Lindgren skrev Bröderna Lejonhjärta och nu sätter Kålle Gunnarsson upp den på Intiman. Vi tas med på Jonatan och Skorpans spännande äventyr från branden i det lilla trähuset i Stockholm när Jonatan räddar sin dödssjuke lillebror och dör själv och kommer till Nangijala. Platsen där sagorna och lägereldarna ska leva kvar, men där den hemske Tengil har tagit över Törnrosdalen. Skorpan dör strax efter och bröderna återförenas, bara för att behöva kämpa mot den hemske Tengil för att befria folket i Törnrosdalen.
Det här är en berättelse som är sorglig, spännande och hjärtevärmande om vartannat. En av de finaste berättelserna som finns om döden. Den här speciella känslan som finns i böckerna återfinns genom hela föreställning. Det är hjärteknipande när Jonatan räddar Skorpan och dör själv. Strax därefter landar man i en lyckokänsla när de återförenas och det är nästan så en lyckotår kommer. Sorg, lycka och spänning varvas om vartannat.
Det är överlag en ung ensemble med bröderna Oskar och Erik Norgren i spetsen som Jonatan och Skorpan. Så det lockade till skratt när Skorpan säger nåt i stil med ”Det står en gammal tant där borta” och pekar på Emma Karlsson som spelar Sofia i Körsbärsdalen och hon ser inte alls gammal ut. Den unga ensemblen är väldigt samspelad och fångar publiken direkt.
Scenografin används på ett snillrikt sätt när man med små medel vänder och vrider på den och skapar allt från deras hem till Katlagrottan med samma scenbygge. Ljussättningen skapar också olika miljöer. Lite körsbärsblomsgrenar skapar idyllen i Körsbärsdalen. Scenen när deras hem brinner är effektfullt gjort och man nästan känner värmen från eldens lågor. Jag saknade dock lite eldsprutande från Katla – rök och snygga ljuseffekter gav dramatik till Katla, men lite eld hade gett ytterligare effekt.
Kostymerna är snygga och förhöjer karaktärerna och stämningen i handlingen.
Det här är en familjeföreställning men inte för de minsta för historien är mörk och kan nog upplevas lite skrämmande på sina ställen. Mitt tioåriga sällskap tyckte den var spännande och bra, så hon var nöjd.
Missa inte den här föreställning som med stor respekt och kärlek förvaltat stämningen och budskapet om onda och goda, liv och död och en fantastisk syskonkärlek som finns i Bröderna Lejonhjärta. En odödlig berättelse som nu fått ett nytt liv på Intiman.
Premiären förgylldes också av att Astrid Lindgrens barnbarn Malin Billing var på plats och fick ta emot blommor istället för Astrid. Även Staffan Götestam som spelade Jonatan i filmen syntes i publikvimlet.
The One är en nyskriven musikal av Fredrik ”Benke” Rydman och Åsa Lindholm. Till mångt och mycket påminner både handlingen och karakärerna om The Chorus Line – här ska det dock bara hittas en stjärna som ska nå ut i sociala medier – men nu räcker det inte bara att kunna dansa bra, man ska vara beredd att visa allt, inget är längre privat. Det har varit en omfattande audition via sociala media men nu har ett gäng hoppfulla dansare samlats till den sista uttagningen där den snälle koreografen Alex (Erik Johansson) och den tuffa och inte helt sympatiska producenten Josie (Christine Meltzer) ska välja ut den lycklige vinnaren. Dansarna som sen tar sig vidare är ett gäng med blandad bakgrund t ex den rike väluppfostrade sextonåriga Max (Oscar Wallgren), den kaxiga tuffa Salima (Amelis Riquelma Nicoletti) från Rinkeby, dansaren Linda (Isa Tengblad) med en världskarriär men som nu av någon anledning återvänt hem. Så har vi paret Rodrigo (Alvaro Estrella) och Cyntiha (Victoria Pèrez) som träffades i tonåren och nu tjugo år senare börjar vara i slutet av sin karriär. Jamal (Emilio Araya) och Lukas (Marcus Møller) är helt fantastisk i sina roller och så Nina (Janice Kamya Asante) som haft ett kort förhållande med Alex. Hur jämställt var det det förhållandet egentligen, anar vi en #metoo där? En antydan som kunde tagits mer tillvara. The One lider precis som A Chorus Line att ett stort antal dansares liv ska avhandlas på en tid som är för kort för att man riktigt ska gripas tag. Det blir mest ett skrap på ytan av vem de är och vilket bagage de har med sig.
Jämfört med A Chorus Line är tjejerna tuffare och tar för sig mer. Det är lite så att man tonar ner vissa av de manliga dansarna. Rodrigo är så lojal mot Chyntia att han sätter sin egen karriär på vänt, men drömmer om att nu få tag steg fram och visa vad han kan och inte bara vara Evig Swing. Det är en av få sånger i musikalen som är lite mer allvarsam och berörande och Alvaro Estrellas visar att han behärskar både dans och sång. Josie manipulerar Alex och har sin egen agenda med tävlingen.
Det är genomgående helt nyskriven musik som blir till många häftiga dansnummer, antingen där en av dansarna är i fokus eller stora läckra ensemble dansnummer. Dansen håller verkligen en väldigt hög och nytänkande nivå. Musiken faller mig inte helt i smaken, men tillsamman med den läckra koreografin blir det en helhet som ger intryck. Musiken, dansen, mångfalden hos karaktärerna, fokus på individen och blinkningen till social medier får The One att kännas modern, aktuell och helt rätt i tiden. Är man mest lycklig av att bli en solitär stjärna, eller att vara del i en grupp där man kompletterar varandra? Premiärkvällen var musikalen nästan tre timmar och den hade tjänat på att tightas till lite.
Dansglädjen på scenen sköljer över publiken och smittar av sig ända fram till den avslutande The One.
Musikalen Moulin Rouge baseras på Baz Lurhmanns film som gjorde stor succé med Nicole Kidman och Ewan McGregor i huvudrollerna som Satine och den unge låtskrivaren Christian som kommer till Paris för att skriva låtar. Han träffar på ett par bohemer, Henri Toulouse Lautrec och Santiago, som upptäcker hans låtskrivarförmåga och tar med honom till Moulin Rouge. Christian blir blixtförälskad i Satine när han ser henne uppträda, men även Greven Monroth vill ha Satine, eller rättare sagt äga henne. Greven går in som finansiär och delägare i Moulin Rouge när klubben hotas av finansiella problem.
Musikalen hade urpremiär 2018 i Boston, premiär på Broadway 2019 och har sen 2021 spelats på West End. Den fick 10 Tony Awards, bland annat för bästa musikal. Det är en jukebox musikal med en lång radda av hits från David Bowie, Lady Gaga, Queen m fl. Alla har en otrolig högigenkännings faktor och publiken med på noterna från start.
Den svenska uppsättningen är den första som sätts upp där man inte behöver följa det fastställa konceptet utan har fått forma uppsättningen på sitt eget sätt t ex vad gäller scenografin. Scenografin är extravagant och riktigt bra, men man har lite tappat bort känslan av att man träder in på Moulin Rouge när man kommer in i salongen, en känsla som finns på The Piccadilly Theatre där den går i London. Väderkvarnen och ett stort elefanthuvud är på plats. Publiken bjuds på underhållning av ensemblen medans man kommer in, så se till att vara på plats i tid så ni inte missar något.
Direkt när ridån går upp, musikerna spelar upp de första tonerna ur Lady Marmalade och dansarna släpps fram i det första stora dansnumret då uppstår magin och den enorma energin som är musikalens stora behållning. De superläckra såns-och dansnummer, koreograferade av Jennie Widegren, Zain Odelstål, Kirsty Mcdonald, Anja Gaarder, tar verkligen publiken med storm.
Marsha Songcome som Satine är helt outstanding, stark och sårbar på samma gång och med en röst som är så känslosam, kraftfull och bara kan matchas sångmässigt av Fred Johanssons (greve Monroth). Men den som vinner Satines hjärta är unge Christian som ungdomligt och lite naivt bortkommen spelas av Andreas Wijk, som nu gör musikaldebut. Victor Morell fick med kort varsel hoppas in som Henri Toulouse Lautrec när Alexander Larsson råkat ut för en cykelolycka på vägen till teatern. Ett inhopp som han ska ha en stor eloge för.
Morgan Alling är som klippt och skuren som klubbdirektören Harold Zidler som kämpar för att hålla klubben vid liv. Zidler är karaktären som bjuder på skratten, men som även visar en känslosam sida och berör. Har Alling någonsin haft en roll som passat honom bättre?
Moulin Rouge är en jukebox-musikal med extra allt, hit efter hit, energi, magnifika dansnummer, extravagant scenografi, Morgan Alling i sitt esse, Fred Johansson med en pondus och röst som få och Marsha Songcome är föreställnings mest glittrande och glimrande diamant som får skimra med all sin lyskraft.
Moulin Rouge är en nästan tre-timmar kort energikick som ni inte ska missa! Det är inte ofta en sån här musikal spelas i Sverigem så passa på och sen den minst en gång.
Danny Robbins pjäs 2:22 A Ghost Story hade premiär på Noël Coward Theatre 2021 och har sen spelats i flera omgångar på West End. Precis som titeln säger så är det något som spökar 2:22 i det nya huset som Jenny (Rakel Wärmländer) och Sam (Adam Pålsson) har flyttat in i med sin bebis. Varje natt vid 2:22 hör Jenny något men Sam, som alltid hänvisar till vetenskap. hävdar bestämt att spöken inte finns. När deras gamla vän Laura (Johanna Nordström) och hennes nye partner Benny (Johannes Kunke) kommer på middag blir kvällens stora samtalsämne övernaturliga fenomen och kan döda gå igen. Övertygelse och tvivel ställs mot varandra. Enda sättet att få svar är att invänta klockslaget 2:22…
Välspelad pjäs där spänningen byggs upp ju mer karaktärerna utmejslas och deras relationer och långa vänskap utmanas. En ödesmättas nerv vilar över salongen och upplevelsen är mer av psykologisk thriller än skräck. Visst rycker man till första gången man hör de skrikande rävarna som håller till utanför huset, men sen mattas effekten av när det upprepas ett par gånger för mycket. Känslan av att något hotar familjen är ständigt närvarande. Oförklarliga saker händer och antyds vilket ger ett visst obehag.
Kvartetten är samspelad och balanserar varandra väl. Det är en historia som fängslar mer än den skrämmer, som skulle tjäna på att tightas till något för att spänningen ska bibehållas rakt igenom. Det blir en liten uppförsbacke innan slutet kommer men då tar det å andra sidan ordentlig fart och mycket händer på väldigt kort tid.
Så om du undrar om spöken finns, är det här en chans att få svar på det.
2:22 A Ghost Story spelas på Rival/Intiman 14 september till den 16 december.
Under föreställningen tänker jag flera gånger, vad lyckliga jag är som bor i Sverige och kan få uppleva så här genialiskt bra nyskriven musikal. Det nya som sätts upp på Broadway och West End kan jag ju åka dit och se, eller så kommer det förr eller senare hit, men för att riktigt förstå det genuina och äkta som finns i musikaler som Änglagård, Så som i himlen och Kristina från Duvemåla behöver man nog vara svensk, även om det skulle kunna utspelas var som helst. Klangen, tonen, vemodet som ligger och lurar i flera av Fredrik Kempes fantastiska melodier i Änglagård känns så svenskt. De flesta har nog sett filmerna om Änglagård och när berättelsen sätts i händerna på Fredrik Kempe (musik och text), Edward af Sillén (manus och regi) och Daniel Réhn (manus) skapar de tillsammans musikalmagi och musikalhistoria. Musiken vandrar mellan tysk cabaré, svulstiga känslofyllda ballader, kvinnokampssånger och roliga klämkäcka låtar, riktiga publikfriarlåtar där publiken från första tonen är med på noterna och klappar takten. Det är skratt och allvar om vartannat. Berättelsen känns igen från filmerna, men lite anpassningar är gjorda valen lyfter verkligen berättelsen. Det är mer fokus på de kvinnliga karaktärerna. Rut ges mer plats och är tillsammans med Fanny de bärande karaktärerna som driver handlingen framåt. Helt rätt vinkling på historien. Även om den utspelar sig i början av 90-talet så är den aktuell med främlingsfientlighet och rädslan för det okända hos byborna i Yxared, när cabarestjärnorna Fanny och Zac anländer dit för att Fanny har ärvt sin morfars gård Änglagård.
Allt framförs av fantastiska musikalartister som är så perfekta för sina roller. Tuva B Larsen verkligen äger rollen som Fanny, cool, tuff och sårbar med en stämma som är både ljuvlig och känslosam på samma gång. Helen Sjöholm är som klippt och skuren för Rut, kvinnan som burit på en hemlighet i tjugo år. Så mycket känslor som finns i den roll och Helen sång är så uttrycksfull och känslosam. Lindy Larsson är en ny bekantskap för mig, men som han gestaltar Zac. Färgstark personlighet men samtidigt lågmäld och iakttagande och vilken röst sen! Önskar att han hade fått tagit lite mer plats sångmässigt. Fredrik Lycke har en otrolig pondus som Axel och det är väldigt mäktigt när han tidigt i föreställningen sjunger Änglagård. Så har vi de godhjärtade bröderna Gottfrid (Tommy Körberg) och Ivar (Gustav Levin). Bröderna får den tacksamma uppgiften att vara de lite roliga farbröderna som charmar publiken med sina glad lite lättsammare låtar. Men visst har Körberg en liten sång som kräver lite mer röstresurser också. Det blir känslosamt när han sjunger om sin ungdomskärlek. Per Svensson är strålande i rollen som prästen Henning, kuvad och from i början men sen tar han mer plats. Strålande insatser övriga och hela ensemblen.
Scenografin av Lars Östbergh är väldigt bra. Huset Änglagård ger en viss dockskåpskänsla som jag verkligen gillar. Ljusdesign, mask, peruker, kostymer, ja allt är verkligen uttänkt i minsta detalj och blir blir en perfekt helhet.
Förvandlingen av filmerna om Änglagård till musikal är gjord med så mycket genuin kärlek till berättelse, musik och texter är skrivna med otrolig fingertoppskänsla och rollbesättningen verkligen genialisk. Man har blandat kortleken helt rätt och spelat ut de bästa korten – det här kan inte bli annat än en formidabel succé. Applåderna ville aldrig ta slut på den här premiärkvällen. Fantastiskt att det än en gång har skapats en makalöst bra svensk musikal.
Biljetter är redan släppta till april 2024 så missa inte att boka.
Dags för nypremiär för Alltid vara vi, som bygger på musik av Veronica Maggio och Oscar Lindroos. Scenen är riggad som en musikstudio där musikerna och skådespelarna redan är på plats när publiken kommer in i salongen. Bandet, som splittrades för 10 års sedan, samlas för att spela in en sista platta och samtidigt göra en dokumentärfilm. Kameralinsen följer varenda min och gest som sker på scenen och spelas upp i direktsändning. Uttrycken och känslorna förstärks och når alla i publiken. Det är en spänd återförening, särskilt mellan bandets sångare Louise (Lousie Peterhoff) och Oscar (Oscar Töringe). En låtduell bryter ut mellan dem där växelvis Veronica Maggios och Oscar Lindroos musik och texter lyfter fram känslorna kring uppbrottet som aldrig fick ett avslut. Sånginsatserna är oväntade bra. Louise gestaltar en kvinnlig artists kroppsspråk realistiskt och Oscars känslor för återföreningen ligger och darrar på ytan hela tiden.
Tyvärr är storyn för tunn för att gripa tag, men ett och annat förlösande skratt bjuds det på. Blir mest en känsla av att man hänger med bandet under en dag på jobbet i studion. Det spelas musik, tjafsas lite, chefen (Gerhard Hoberstorfer) försöker emellanåt styra upp det lite. Men det blir lite utdraget och nerven saknas. Blir bättre i andra akten som också är kortare och där tätas handlingen till. Musiken överröstar stundvis sången så texterna når inte fullt ut i publiken, vilket mest är ett problem för de som inte är inbitna Maggio/Lindroos-fans. Fansen fyller säkert själva ut texterna där de inte når ut.
En musikteater i jukeboxanda, där musiken, trots den unga publiken, mest tas emot med artiga applåder och där det först i slutnumret blir mer entusiastiskt. Trivsam underhållning som inte riktigt lyfter.
Min fantastiska väninna baseras på Elena Ferrantes serie om Elena (Lenù) och Lilas vänskap. Böckerna var en stor succé när de kom men jag har inte läst dem. Började på den första men fastnade inte för den. Pjäsen är gjord av April de Angelis och i den här uppsättningen är den cirka 3 timmar och 30 minuter lång Det känns långt också och hade tjänat på att kortas ner ör att få mer nerv i den. Vissa delar känns som transport och lite utdragna.
Lenù (Maja Rung) och Lilas (Nina Zanjanis) vänskap följs från 1950 till 2010 i Italien. En tidsresa där klädmodet och dansstilar skickligt förflyttar handlingen framåt. Greppet att låta samma skådespelare gestalta karaktärerna som barn och vuxna leder till att de överspelar som barn. Kantigt, onaturligt rörelsemönstret ger en känsla av barnkarikatyrer. Överspelet slipas bort delvis i takt med att de åldras, men finns kvar när det ska vara känslomässigt och jag blir inte berörd. Det skapas även en konstig obehaglig dynamik när det är så stor åldersskillnad på vissa av de manliga skådespelarna och de ska föreställa jämnåriga med de unga Lenù och Lilas. Ju äldre de blir ju mer växer de ihop främst för att kvinnorna sminkas och kläs äldre, men man har inte gjort något för att få de manliga att verka yngre. De har samma ålder utseendemässigt hela tiden. Oavsett skådespelartalang eller inte så blir det inte rätt och det känns inte trovärdigt. Man förstår vilken ålder de ska vara i, men det känslomässiga engagemanget, beröring och närvaron infinner sig inte.
Vänskapen mellan Lenù och Lila är komplex, deras liv är i obalans i stort sett hela tiden, ett osunt konkurrerande och beroende av varandra. Kvinnor ur olika samhällsklasser som kämpar mot en mansdominerad värld där i stort alla män är osympatiska, oavsett om de tillhör Camorra eller är intellektuella. Det manliga geniet hyllas och får bete sig hur som helst, men kvinnorna får bara blomstra i mån av tid av familjen. Det blir en tydlig skildring av kvinnors roll i en manlig värld men där tyvärr kvinnorna inte stöttar varandra utan bidrar till det. Jag har svårt att sympatisera med någon av dem och det är är rätt dyster och mörk pjäs.
Med de kraftiga högervindarna som blåser igen i Italien och resten av Europa blir det en påminnelse om den fascistiska tiden och det känns helt rätt i tiden att den spelas nu igen. Men jag önskar att jag blivit mer berörd och engagerad i Lenù och Lilas liv.
Från början hade jag bara en sittplats biljett till den 28 juni, men sen med det fantastiska resale-systemet dök det upp en biljett till den 24 juni ett par dagar innan konserten. Med lite trixande gick det att få till tåg och ett hotellrum och är det nåt man inte ångrar så är det en hastigt påkommen Springsteenkonsert! Göteborg bjöd på strålande solsken den här midsommardagen. Härlig glad stämning i hela stan och runt Ullevi. Strax efter utsatt tid kommer bandmedlemmarna ur E Street Band ut på scenen och jublet när Bruce stiger fram hördes nog över hela Göteborg. Från första tonen i The Ties That Binds är magisk och sen rullar det på med No surrender. En liten bit in i blir det i min smak en lite dipp i konserten med Kittys Back men det tar sig rätt snabbt och från My home town som är låt 12 ökar det bara hela tiden. En magiskt bra The River som sedan följs av Last Man Standing där Bruce reflekterar över att det är just det han är från sitt första band. Den här turnén är en turné med en rätt fast set-list så man visste ju vad som skulle komma men vad gör det när man bara vet att det från mitten i stort sett bara är favoritlåtar? Beacause the night, Wrecking Ball, The Rising, Badlands, Thunder Road, Born in the USA, Born to Run, Bobby Jean, Glory Days och Dancing in the Dark. Näst sista sången är Tenth Avenue Freeze Out och så avslutas det med bara Bruce på scenen och en finstämd I See You In My Dreams som den 29e och sista låten. Inte illa för en 73-årig gubbe.
Det här är verkligen en kväll som jag inte kommer att glömma, men det är ju bara uppvärmningen inför den avslutande konserten den 28 juni. Däremellan är det en konsert den 26 juni som nästan regnade bort som jag inte var på. Till den 28 juni sålde jag min sittplats för det dök upp biljetter till sektionen närmast scenen och efter lördagens konsert kände jag att jag bara måste uppleva Springsteen en gång från den sektionen. Först lång väntan för att hålla en plats. Men jag hade ju inte haft möjlighet att köa i flera dagar för att få ett könummer och komma in tidigt och få plats vid staketet, men fick ändå okej plats i den sektionen. Men var kommer alla långa människor i från?? Det var bra den 24 juni, men den här kvällen var helt obeskrivligt bra. Dock ”bara” 28 låtar lång. Men med en rätt omstuvad låtlista vilket publiken älskade för många hade ju sett alla tre konserter. Nytt var bland andra, första låten Night, Darkness on the Edge on Town, Trapped, Johnny 99, The E Street Shuffle och så kommer den som hela Ullevi har väntat på, han plockar upp en skylt från publiken med ”It’s time to break the stadium” på. Men han håller lite på den godbiten, drar ut på Dancing in the Dark och Tenth Avenue Freeze out innan det blir Twist and Shout. Vad jag vet är det första gången på den här turnén som den spelas, och det är ju Ullevis låt sen 1985. När den spelas är det bara glädje och lycka i hela publiken. Det är en kärlekshyllning från Bruce till alla sina svenska fans. Där och då så är vi den bästa Springsteen-publiken. Precis som alla kvällar avslutas det med I See You In My Dreams men han lämnar Ullevi inte bara med löftet om att vi ses i drömmarna utan med orden ”I will be back”. Och när han kommer tillbaka så kommer jag vara där!
Det är något fantastiskt med en konsert med Springsteen – även om man inte är ett jättefan av hans publik så går det inte att stå emot den här spelglädjen och kraften som han har. Det är bara ett band och en sångare på scenen, inte nåt snyggt påkostat scenbygge, inga dansare, ingen show utan bara ett rockband som spelar sin musik rakt upp och ner. Lite stapplande danssteg, en del utdragna solon där bandet får visa vilka fantastiska musiker de är. Men ändå eller är det tack vara det avskalade som de når ut och får publiken att sjunga med i nästan tre timmar. Gillar man musik och livekonserter så ska man minst en gång uppleva en Springsteen konsert. Finns inget som det. Visst ljudet var inte det bästa, särskilt inte första kvällen, men är det någonsin det på en sån här arena? Några låtar var inte mina favoriter, men helheten är att det här bara är så bra.
Efter konserten är det en folkmassa som vandrar i ett Brucerus från Ullevi genom Göteborgs gator.
Konsert och musikal 