Författararkiv: annette stolt

&Julia, Premiär, 19 februari, Cirkus

19 torsdag Feb 2026

Posted by in Musikalupplevelser

≈ Lämna en kommentar

Äntligen har musikalen &Julia kommit ”hem” till Stockholm där så mycket av Max Martins musik har skapats och spelats in. Den sattes först upp i Manchester 2019 innan den flyttade ner till West End där den gjorde stor succé och har sen dess även spelats bland annat på Broadway. Men nu är det dags för den svenska publiken att under våren 2026 få underhållas av den här girl power-musikalen full av Max Martins fantastiska låtskatt. Det här är den första non-replica uppsättningen av &Julia i världen vilket innebär att koreografi (Zain Odelstål, scenografi (Marcus Englesson) kostym (Annsofi Nyberg), mask &peruk (Katrin Wahlberg) och ljusdesign (Robert Hvenström) är skapat för den här svenska uppsättningen och inte som den sett ut t ex i London. Max Martin har varit väldigt involverad i castingen och tittat på flera publikrepetitioner och självklart var han med i premiärens applådtack tillsammans med David West Read som skrivit originalmanuset.

Den svenska översättningen är gjort av Calle Norlén som fångar det underfundiga och humoristiska i musikalen väl. Dialogen är på svenska men alla låtar framförs på engelska utom One more try som specialöversatts till En chans till, en extra liten skatt till den svenska publiken. Att låtarna framförs på engelska är självklart i övrigt eftersom det är låtar som alla känner väl till och ofta även kan texterna. Finurligt vävs den in i historien om Julia och Romeo och parallellhistorien om Anne Hathaway och William Shakespeare. Vi kommer rakt in i urpremiären av Shakespeares Romeo och Julia. Shakespeares fru Anne (Linda Olsson) är inte nöjd med slutet där Julia (Joanné Nugas) ska begå självmord när hon hittar sin Romeo (Oscar Zia) död. Anne övertalar Shakespeare (Viktor Norén) att Julia ska fortsätta leva och själv bestämma om sin framtid. Men inte nog med det Anne skriver in sig själv i historien som Julias vän April. När Julias föräldrar vill sätta henne i kloster flyr Julia, Anne, Julias amma Angelique (Sussie Eriksson) och Julias bästa vän May (Simon Delmel Lund) från Verona till Paris. Där tar de sig in på en fest som hålls för den unge François (Martin Redhe Nord). En fest där François far Lance (Rennie Mirro) hoppas att han ska hitta sig en fru. Här drar sen en rad förvecklingar igång när Anne och William kämpar om vem som ska få skriva vad i historien om Julia. Flera bra tvister och överraskningsmoment som lockar till skratt – med extra finess ju mer man kan Max Martins låtskatt.

Publiken bjudes på ett energiskt humoristiskt musikaliskt fyrverkeri i bästa girl poweranda. Under kvällens gång så inser man hur många starka låtar med girlpower som Max Martin skrivet till internationella kvinnliga artister. Här är det verkligen Anne, Julia och Angelique som ger de största avtrycken och briljerar i sina roller. Joanné Nuga gör en fantastisk musikaldebut och med sin enormt starka röst och intensitet ger hon en ordentlig kraft till sin Julia. Julia växer i självförtroende under föreställningen och fullkomligt exploderar i finalen. Joanne äger sin Julia och visar att hon är helt rätt val. Både Linda Olsson och Sussie Eriksson är väletablerade musikalartister och frågan är om inte det här är det bästa jag har sett dem göra i en musikal.  Linda får visa upp hela sitt register som musikalartist och har en röst som bär de stora powerballaderna. Sussies är ett rent glädjepiller på scenen och hennes komiska timing är underbar.

Anne som hittills fått hålla sig hemma med barnen i Stratford upon Avon, har en frikväll som hon nyttjar maximalt när hon sätter sin William på plats och överglänser honom med sin kvinnliga list och bestämdhet. Det är ibland så man undrar hur kunde hon falla för honom som i Viktor Noréns händer får en rätt självgode och lite struttig framtoning. Gnistan som ska finnas mellan Anne och William når inte riktigt ut till publiken även om det tar sig lite mot slutet.

Däremot slår det gnistor om Angelique och Lance! Där hettar det till ordentlig i den humoristiska sängkammarscenen som belönas både med mycket skratt och en av kvällens längsta applåder. Rennie Mirro imponerar både sångmässigt, med sin franska brytning, charm och humoristiska sida.
Martin Rede Nordh som François har återigen fått en roll som passar honom som handen i handsken. Hans François är en blyg, sökande ung man som får blomma ut när han hittar sin sanna kärlek. Med perfekt komisk timing, känslighet och med sin starka musikalisk sångröst glänser han. Simon Deimel Lund gör en superb musikaldebut som May och det är bara att tacka Edward af Sillén för att han hittade honom på Golden Hits. Han är lika självklar i sin roll som Joanne är som Julia.  I kissed the girl tillsammans med Martin är en av föreställningens höjdpunkter.

Romeo visar sig tidigt vara en riktig Casanova och Oscar Zia gör honom helt rättvisa som den självupptagne men charmige kille som Julia förälskat sig i.

Edwards af Sillén som regissör har tillsammans med koreografen Zain Odenståhl  lyft upp hela den starka ensemblen och fått dem att sjunga, agera och dansa på en mycket hög nivå. Koregorafin och Max Martins låtar bjuder på enormt mycket energi så det är svårt att sitta still.

&Julia är en underbar energisk glädjefull musikalisk girlpowerexplosion där alla får vara den de är.  

&Julia spelas bara maj ut så se till att skaffa biljetter för det här är bästa medicinen mot vinterkylan som bitet sig fast.  

Biljetter säljs här:

https://www.ochjuliamusikalen.se/

Jonah, premiär, 18 februari, Playhouse teater, Stockholm

18 onsdag Feb 2026

Posted by in Konsertupplevelser, Teaterupplevelse

≈ Lämna en kommentar

På Playhouse vårsamling fick vi ett lite smakprov på en scen ut Jonah som verkligen gav mersmak och förväntningarna infriades med råge. Rachel Bonds pjäs handlar om Ana vi får följa hennes liv och hur tre män påverkar och format hennes liv, sexualitet och förhållande till män. Pjäsen inleds när Ana pluggar och träffar Jonah. Två ungdomar som söker sig till varandra i den där första förälskelsen. Det är pirrigt, fnittrigt och lite fumligt – och det lockar till skratt av situationerna på scenen men också av lite igenkänning, alla har ju varit unga och förälskade. Men mitt i förälskelsen finns det något som skaver och ligger och lurar. Vågar Ana lita på honom? På ett fascinerande och smart sätt får vi pusselbitarna till Anas liv och det som börjar lite sött och charmigt blir snart till något annat. Stämningen växlar mellan roande och väldigt berörande. På slutet när pusslet är lagt ser man hur genialiskt pjäsen är uppbyggt och man förstår varför den heter Jonah.

Nina Dahn i rollen som Ana är magiskt bra. Hon växlar mellan perfekt komisk timing och att vara skör och sårbar. Övergångarna är helt naturliga och hon har publiken i som hand från första till sista scenen. En närvaro som är superb. Männen i hennes liv spelas av Arvid von Heland, Egon Ebbersten och Victor Iván. Tre helt olika karaktärer och alla bär sina roller på bästa sätt.

Scenografin är enkel och effektfull. Det är så snyggt att Anas rums färger går i samma nyanser som hennes kläder – en varm brunrosa färg som ger en ombonad känsla. Det känns som det behövs ju längre in i pjäsen vi kommer.

Än en gång har Playhouse plockat hem en ny spännande amerikansk nyskriven pjäs och förvaltat den på ett ypperligt sätt. Jonah är en fantastisk pjäs med briljanta skådespelare som ni inte ska missa. Den passar för alla åldrar och upp till 30 år har man dessutom möjlighet att boka en gratisbiljett.

Jonah spelas till den 11 april och biljetter kan bokas här:

https://playhouseteater.se/forestallning/jonah/

Intervju med Ellen Lindblad, Hanna Lindblad, Peter Jöback och Edward af Sillén om Chicago på Oscars, 11 februari

11 onsdag Feb 2026

Posted by in Intervju

≈ Lämna en kommentar

Den 10 september har Chicago premiär på Oscarsteatern med ett fantastiskt team både på scen och bakom. Broadway- och West End stjärnan Peter Jöback tillsammans med systrarna Hanna och Ellen Lindblad i huvudrollerna i regi av Edward af Sillén, just nu aktuell som regissör i Max Martin-musikalen &Julia men dessförinnan regisserat Stalker på Broadway, Trassel mm.

Ellen Lindblad spelar Roxie Hart som placeras i ett kvinnofängelse efter ett triangeldrama som slutar med mord. Där möte hon vaudeville-stjärnan Velma Kelly (Hanna Lindblad) som är lika farlig som ambitiös. Med hjälp av advokaten Billy Flynn (Peter Jöback) gör de rättssalen till sin scen där de vänder och vrider de på sanningen. Roxies timide och ”osynlige” man Amos spelas av Ola Forssmed och Mama Morton av Laila Adele. Till det en högklassig ensemble och orkester under ledning av Johan Landqvist.

Alla lyfter fram hur kul det ska bli att jobba med varandra och det fantastiska kreativa teamet med Zain Odelstål – koregrafi, Lehna Edwall – scenografi och kostymdesign samt Sara Klänge – mask- och perukdesign i spetsen. Redan den fantastiska reklamfilmen visar att här storsatsar producenterna på att bjuda musikalpubliken på en lyxig storlagen uppsättning av Chicago.

Edward af Sillén kallar det för ett A-team att jobba med, där varje roll är noggrant utvald och tillsammans ska de kunna skapa den ultimata Chicago uppsättningen som den är tänkt att vara. Peter Jöback var självklar som Billy Flynn och Hanna är helt unik som musikalartist. Edward berättar vidare att han såg Ellen första gången i Matilda på Stadsteatern där hon gick in som understudy till Matildas mamma. Han blev så imponerad av hennes dans och komiska timing att han skrev ett brev och berättade det och nu ska de jobba för första gången tillsammans. Tidigare har han jobbat med Laila Adele i Dreamgirls och enligt Edward kommer hon passa perfekt i rollen som Mama Morton med sin kraftfulla röst.

För Edward har det varit en dröm, sedan han var 16 år och såg Chicago med Petra Nielsen och Jan Malmsjö på Oscars, att en gång få vara med och sätta upp den. Nu blir drömmen sann på samma teater. Edward har nyligen varit över i New York och tittat på Chicago där för att få inspiration och känsla för hur den fungerar idag. I New York har man 90-tals uppsättningen med orkestern på scenen men här kommer Lehna Edwall att skapa en ny scenisk vision, väl anpassat för Oscarsteatern scen.

Hanna, Ellen och Peter är eniga om att det här är drömroller för dem. Att få framföra Kander/Ebbs hits som ”All That Jazz” ”Razzel Dazzel” och ”Roxie” kommer att vara magiskt. För Ellen är Cell Block Tango en favorit och även om hennes karaktär Roxie inte är med i den kommer det vara underbart att se sin syster Hanna i den.

Det verkar vara unikt att två systrar spelar Roxie och Vemla i samma uppsättning, något som de tycker ska bli otroligt kul. I Chicago finns en konkurrens och rivalitet mellan Roxie och Velma, men det är inget som systrarna upplever finns mellan dem privat. Hanna säger att hon tycker det är jättekul att spela med Ellen och de har gjort det tidigare i A Chorus Line på Stadsteatern. Hon har svårt att slita blicken från Ellen när hon är på scenen för hon är så bra. Hanna är så glad för att Ellen ställde skåpet på sin audition så de nu kan spela den tillsammans. ”Ett minne för livet”. Ellen lyfter att det känner varandra väldigt bra och det finns en dynamik mellan dem som de nu kan använda sig av. Den här gången ska de också spela mot varandra på ett annat sätt än i A Chorus Line och det ser hon framemot. Förutom att spela tillsammans gläds Ellen åt att Hanna kommer vara mer i Stockholm en tid eftersom hon numera bor i Göteborg.

Varken Ellen eller Hanna har spelat med Peter tidigare och ser framemot att få spela mot denne musikalikon. Peter i sin tur lyfter att det är tjejerna som är musikalens stora roller och att de är perfekta för rollerna. Det här är en musikal där tjejerna ska få glänsa.

Billy Flynn är en av rollerna Peter har velat spela och fick förfrågan om att spela när han var på Broadway 2013 men då passade det inte med familjelivet. När han nu fick erbjudande att spela den på Oscars tackade han ja direkt. Han tycker det är kul att återvända till musikalscenen efter att ha varit borta från den i fem år. Nu ska han ha fullt fokus på att vara skådespelare och inte också medproducent som han varit i de senaste han medverkat i.  Peter tycker Kander/Ebbs musikaler är viktiga och även Cabaret och Kiss of a Spiderwoman är hans favoriter för de tar upp modiga ämnen och är samtidigt fulla av fantastiska nummer. Det finns ett mörker i dem som är intressant. Han tycker Richard Geres version av Billy Flynn var bra och han vill göra sin Billy Flynn vass, svart och giftig, men exakt hur rollen kommer att bli utvecklas under processen och hur det känns under repetitionerna.

Ellen berättar att hon håller på och nördar ner sig i materialet för att forma sin Roxie och tycker det är spännande att den har verklighetsbakgrund med två kvinnor som mördade sina män. På sin audition spelade hon en Roxie som var lite mer komisk och charmig. En kvinna som kan lura en man dit hon vill. Hon ser Roxie som manipulativ och kan få vad som helst. Slug och streetsmart. Ellen poängterar att hon gillar att få spela en roll i en musikal där kvinnorna tillåts vara komiska också.

Velma är för Hanna en ikonisk roll, hon är glamorös, livsfarlig och har humor. Hannar har tidigare haft Edward som regissör i Förklädet och gillar hur han har en bra känsla för verktygen och ger skådespelarna frihet att kunna gå loss och skapa sina roller. Det gör att det blir väldigt inspirerande och att man vill ge allt. Han skapar en trygghet i hela ensemblen. Hanna säger vidare att hon ska se hur rå och galen hennes Velma kan bli.

Hanna beskriver precis det som Edward själv insåg när han regisserade Stalker i New York. En upplevelse som han är oerhört tacksam för att ha fått göra. Han berättar att han blev väldigt varmt välkomnad av alla där. För honom som regissör är det viktigt med ett snällt arbetsklimat och att hans uppgift är att få skådespelarna att skina på scenen. För att det ska lyckas är det lika viktigt att alla runt omkring också blir sedda och han ser till att lära sig namnet på alla tekniker och andra som jobbar i produktionen. Just det snälla arbetsklimatet och att alla känner sig trygga var något som uppskattades i New York. Även om man bara träffat Edward en kort stund så ger han den känslan och energin till alla möter.

Just nu är det bara en vecka kvar till premiären (19 februari) på &Julia där Edward är regissör. Till skillnad från Chicago är det en relativt ny musikal som spelats några år på West End och Broadway och nu för första gången i Sverige. Han har tidigare gjort mycket komedi och man skulle kunna tro att det är skillnad på att regissera komedi och musikal, men så är inte fallet berättar Edward. I komedi handlar det om att hitta rytmen precis som i musikal. Rytmen behöver följas för att komiken ska uppstå och det finns mycket likheter i sättet att jobba med komedier och musikaler. Han gillar blandningen av olika genrer men favoritgenren är ändå musikal. Edward, Hanna och Ellen säger är det variation i det man jobbar med som är det roliga och som skapar drömroller och drömjobb. Hanna säger att hon skulle kunna tänka sig att jobba mer med film framöver – det var så kul att jobba med reklamfilmen för Chicago då det kunde vara kul att utveckla mer. Ellen kan tänka sig att göra något helt annat någon gång – kanske en Norén-pjäs på Dramaten för att utveckla den allvarliga sidan i skådespeleriet.

Men nu är det Chicago som gäller under hösten 2026 med premiär den 10 september. Det kommer garanterat att gå ett antal bussar från Motala som är systrarna Lindblads hemstad för att se stadens stora musikalstjärnor på samma sen i den här klassiska musikalen.

Ellen och Hanna vill ge den publiken och alla andra en musikalupplevelse på allra högsta nivå. De vill att man ska känna energin och som Hanna sa – Jazza vidare ut i natten.

Biljetter till Chicago släpps den 17 februari

Qhttps://showtic.se/forestallningar/chicago-the-musical

Foto:

Mats Bäcker

Johan Paulin

Intervju med Annika Andersson 10 februari 2026

10 tisdag Feb 2026

Posted by in Intervju

≈ Lämna en kommentar

Annika Andersson är en av våra stora komiska skådespelerskor och är känd för de flesta både för sina roller på Vallarnas friluftsteater och från Parlamentet på tv. Hennes karriär började för 30 års sedan i en roll i Hemlighuset, den allra första buskisen som sattes upp på Vallarna. Vallarna som grundades av Stefan Gerhardsson och Krister Claesson (Stefan och Krister). I år återvänder hon till Vallarna för att spela Rut i nyskrivna Saltstänk och Smuggelsprit, som hon också skrivit manus till med Pär Nymark.

Hur känns det att fira både Vallarna 30 år och att du firar 30 år som skådespelare samtidigt?

  • Det är svårt att hänga med att tiden har gått så fort, säger Annika som debuterad som skådespelare i ”Hemlighuset” den allra första uppsättningen på Vallarna. Det är en tradition som jag är riktigt stolt över att vara delaktig i. I år har vi en jättebra ensemble med en del nya och så förstås Jojje Jönsson som har varit med i alla 30 år. De är jättekul att hans populära karaktär Dag-Otto är med i år igen tillsammans med alla nya karaktärer som vi skapat.

Har du något roligt minne från de här åren som du kan dela med dig?

  • Finns många, men ett som är speciellt var första året med ”Hemlighuset” och det var mycket som gick fel. En av skådespelerskorna bröt benet och det regnade och regnade. De båda grundarna Stefan och Krister tyckte det blev lite väl mycket så tillslut fick Krister nog och gick ut och ropade upp mot himmeln ”Nu får du för fan ge dig”. Och regnet slutade och därefter kallades de för Stefan och Kristus.

Nu när det har spelats buskis i 30 år – vad gör ni för att förnya er?

  • Man jobbar verkligen för att göra något nytt varje år och det speciella för Vallarna är det varje år är en nyskriven buskis som sätts upp. Det är unikt i Sverige att man inte tar något känt och sätter upp. Det är Vallarnas grej. Det är kul men det gör det också svårare för man vet inget, har ingen mall att utgå från när man skapar sin roll samtidigt ger det en extra nerv i föreställningen. Genom att ta in en del nya skådespelare skapas ny energi samtidigt som det viktigt att ha kvar en del välbekanta ansikten. Hitta en lagom balans mellan det nya och det traditionella. Bra traditioner ska man vara rädd om.
  • Varje år säljer vi 50-55 000 biljetter och det är många som kommer tillbaka år från år. Man hör de som var barn för 20 år och gick med sina föräldrar som nu kommer och har med sig sina egna barn och även föräldrarna. Det är speciellt att se flera generationer som samlas och har roligt tillsammans. Det gör att vi har en lägre medelålder här än på många andra teatrar.

Årets föreställning Saltstänk och Smuggelsprit har du varit med och skrivet. Berätta lite om manusprocessen.

  • Pär Nymark och jag skriver tillsammans och det är en helt fri process där vi hittar på och spånar fram idéer tillsammans. Jag är en ensemblemänniska och gillar att skriva tillsammans med någon. Idéerna växer fram och vi skapar en stämning tillsammans för pjäsen. Börjar med strukturen och sätter ett skelett för handlingen och karaktärerna. När det är på plats börja vi bygga på med det roliga och det vi tror får folk att skratta.

Vad handlar Saltstänk och Smuggelsprit om och vem är din karaktär Rut?

  • Den utspelas på ett halländskt badhotell på 1920 talet. Hotellet ägs av Estrid och hon vill renovera huset men det finns inte pengar för det. Men det kanske skulle kunna gå att finansiera med smuggelsprit, nåt som egentligen är otänkbart, men kanske bara nån gång för att rädda badhotellet. Samtidigt ska det också hållas en minnestund och här börjar allt gå fel.
  • Min roll, Rut Pettersson, är gift med Ragnar som pratar mycket och gärna, men ingen förstår honom utom Rut, Men det inser inte Rut och Ragnar. Rut och Ragnar är ett glatt äldre par som älskar varandra mycket. Det är mycket värme i Rut och hon är jättepositiv och en rolig karaktär att spela.

Du har också varit med i en del tv-program som Parlamentet – hur är det jämfört med att stå på scenen?

  • Det är väldigt roligt båda två. Men när jag spelar på scen så vet jag direkt när jag går av scenen vad jag har levererat och nått ut med till publiken. Vid en tv-inspelning, även när den spelas in med publik och de skrattar, så vet man inte vad slutprodukten blir om det inte direktsänds. Programmet klipps av någon som bestämmer vad som kommer med och inte. Man vet inte heller hur det tas emot av de som tittar hemma i soffan.

Till sist, vad vill du att publiken ska uppleva och ta med sig hem från Vallarna?

  • Skratt!!! De ska ha haft en rolig stund. Vi har inte med något politiskt budskap. Det kan möjligen finnas något positivt mänskligt budskap. Det ger kraft och är något fantastiskt att med publiken skapa en föreställning där man får skratta tillsammans. Vi vill få publiken att skratta och ha kul!

Saltstänk och Smuggelsprit spelas 28 juni till 9 augusti och biljetterna släpps den 25 februari och kan köpas här:

https://showtic.se/forestallningar/saltstank-smuggelsprit

Foton: Bo Håkansson, Bilduppdraget

Frankenstein, publikrep, 9 februari, Kulturhuset Stadsteatern

09 måndag Feb 2026

Posted by in Teaterupplevelse

≈ Lämna en kommentar

Benke Rydman har tagit sig an Mary Shelleys klassiska skräckroman från 1818 om vetenskapsmannen Frankenstein som skapar en varelse eller är det en människa.

Mer än 200 år senare känns den aktuell där den tar upp frågorna om hur vi bemöter människor som ser annorlunda ut och rädslan för främlingar. Frankesteins varelse är god från och början och vill bara bli vänligt bemött. Men han skrämmer sin omgivning med sitt utseende och till och med Frankestein vänder sin skapelse ryggen. Den ende som ser Frankestein för den han är, är en blind man. Människornas avsky och rädsla för honom omformar honom och han blir ond och hämndlysten. En tydlig påminnelse om hur omgivningen formar oss. Den sätter också fokus på frågan om all vetenskap är framsteg eller inte?

Benke har skapat en modern obehaglig föreställning där dans blir inslag som förstärker handlingen och den obehagliga känslan. Marcus Vögeli gestaltar Varelsen med stor inlevelse och stela kantiga realistiska kroppsrörelser. En varelse som man först sympatiserar med men som man sen blir mer kluven mot genom hans utvecklingsresa. Vad är hans egna val och andvar? Kan man lägga all skuld på omgivningen för hur det utvecklas?

Scenkostymen för oss tillbaka till 1800-talet men tekniken, musik och koreografi andas nutid. Ljud och ljus används effektfullt för att bygga stämningen och mer en än en gång hoppar man till av överraskande ljud. En 3d-spot som följer skådespelarna och sätter ljuset. Scenografin är genomgående stora tygsjok som spänns upp och ner och skapar olika miljöer och ger dramatik.

Under våren går också Benkes förställning Lonely Together. Båda välspelade och håller publiken i ett fast grepp från start men förmedlar helt olika känslor. Lonely Togehter lämnar man med en extrem energiboost och full av glädje. Frankestein lämnas istället med en känsla av obehag och undran om vart är världen på väg.

Frankenstein spelas till den 5 juni och biljetter kan köpas här:

https://kulturhusetstadsteatern.se/teater/frankenstein

Pressbild

All Shook Up, genrep, 5 februari, Dieselverkstaden, Nacka

06 fredag Feb 2026

Posted by in Musikalupplevelser

≈ Lämna en kommentar

All Shook Up är en jukeboxmusikal baserad på musik från Elvis Presleys musikskatt.

Till en liten grå småstad på femtiotalet kommer en dag Chad (Gabriel Hammarström) en kringresande färgstark kille. Borgmästaren har precis infört diverse påbud som förbjuder mer eller mindre allt som är kul och man får absolut inte visa några ömhetsbetygelser på allmän plats. Men Chad rör om ordentligt och kärlek börjar spira här och där vilket ger upphov till en del komplikationer och missförstånd. Men som sig bör ordnar allt till sig på slutet – fast kanske inte exakt som man anat och det är kul när man kan bli lite överraskad.

Snyggt vävs låtar som Jailhouse Rock, One night with you och All Shook Up in i handlingen och förstärker känslorna och inbjuder också till en hel del skratt.

West End Stockholms uppsättning av All Shook Up har inte några stora affischnamn men en stabil och samspelet ensemble med flera starka soloinsatser hos huvudrollsinnehavarna. Extra minnesvärt är ”There’s Always Me” som framförs av Sanna Sagvik när hennes karaktär Sylvia försöker få sin gode vän Jim (Niklas von Proschwitz) att förstå att det kanske finns mer känslor mellan dem än bara vänskap. Jim har dock bara ögon för den sexiga Miss Sandra (Hanna Thelander) som förvrider huvudet på mer än en karl i stan.

Det här en musikal där publiken bjuds på många dansnummer som framförs av den energirika, musikaliska och dansanta ensemblen. Det är genomgående fart och fläkt och en smittande glädje som sprider sig till publiken. Det är svårt att inte ryckas med av musiken.

Uppsättningen kan dock tightas till en aning men det kommer säkert efter nån föreställning till.

Jag gillar det avskalade upplägget där man låter handlingen, musiken, dansen och musikalartisterna stå i fokus. Väl uppbackade av ett liveband under Johan Mörks ledning. Kulisserna rullas på en skärm som enkelt och effektfullt placerar handlingen på rätt plats i staden.

Jag lämnar Dieslverkstan med ett leende på läpparna och med lite rockn’ roll i kroppen.

All Shook up spelas 6 – 14 februari och ger en härlig energi- och glädjedos i gråa och kalla februari.

Biljetter via Nortic.

https://www.nortic.se/ticket/event/74912

Pjäsen som går åt helvete, premiär, 23 januari, Göta Lejon

23 fredag Jan 2026

Posted by in Konsertupplevelser, Teaterupplevelse

≈ Lämna en kommentar

När Pernilla Wahlgren, Kim Sulocki, Måns Nathanaelson, Christine Melzer, Andreas T Olsson mfl sätter upp en komedi i samma anda som Peter Pan går åt helvete då blev det trångt på röda mattan med kändisar. Vem tackar väl nej till möjlighet till skratt en fredagkväll. Det är bra avkoppling från jobb och världsläget. Här ges möjlighet till en hel del skratt.

Vi bjuds in till en deckargåta på Gammelby Herrgård i Cluedo-anda. Dock blir det lite problem redan innan föreställningen när den lilla hunden som ska vara med springer bort så nu står de utan hund till pjäsen. Det är bara början på allt som går fel på scen. En smällidörrfars där dörren går i baklås, rekvisitawhiskeyn är urdrucken men den rådiga sufflösen (Pernilla Wahlgren) hittar snabbt en annan full flaska som får duga. Bit för bit under pjäsens gång faller scenografi sönder och det är nästan så att det borde stå en text ”ingen skådespelare blev skadad på riktigt”. Det kräver precision för att inget ska gå åt helvete på riktigt.

Pernilla, Kim och Måns har en speciell kemi sen alla föreställningar tillsammans. Kim som spelar butlern på herrgården har en fingertoppskänsla när det gäller att få fram det komiska, små rörelser, felbetoningar på ord skulle kunna bli lyteskomik men han gör det med rätt fingertoppskänsla. Måns har en liten stelar och korrekt framtoning i sin roll, precis som Andreas T Olsson. Andreas är kommissarien som bli dit kallad för att lösa mordet som har skett. Anders och Måns lyfter fram den engelskan understatement humorn på ett exemplariskt sätt i pjäsen.

Alla sätter verkligen sina karaktärer perfekt. Med några få undantag så lyckas man väl i att inte upprepa skämten in absurdum. Tack vare att pjäsen är föredömligt kort, 90 minuter utan paus, så har man helt enkelt inte tid att upprepa allt hela tiden för att hinna fram till slutet och avslöja vem mördaren är. Tempot och humornivå hålls uppe på en hög nivå hela tiden.

Scenografin är snygg, rummet känns varmt och ombonat och skapar en herrgårdsliknande känsla. Väl genomtänkt för att kunna hålla ända till sista föreställningen. Den blir som en egen karaktär i pjäsen.

Ett gott skratt förlänger livet och har man sett den här så får man en hel del år till. Humorgänget leverera en pjäs som roar och lockar till skratt – en perfekt dos skratt i vinterrusket!

Dear Evan Hansen, nypremiär, 22 januari, Intiman, Stockholm

22 torsdag Jan 2026

Posted by in Musikalupplevelser

≈ Lämna en kommentar

Dear Evan Hansen återvänder till Intiman efter förra vårens stora succé. Martin Stokke Mathiesen spelar återigen den ensamme, ångestfyllde tonårskillen Evan Hansen som får i uppdrag att skriva ett brev till sig själv. Ett brev som börjar med Käre Evan Hansen och som hamnar i händerna på en annan ensam kille, Connor (Simon Oskarsson) som mår så dåligt att han tar livet av sig. När han hittas finner man Evans brev i hans ficka och felaktigt dras slutsatsen att det är hans självmordsbrev skrivit till sin vän Evan – ett missförstånd som Evan inte klarar av att rätta till utan dras in i familjen och lögnerna.

Dear Evan Hansen är en fin och berörande musikal om ungdomars utanförskap och att känna sig osynlig men också om föräldrar som inte finns där för sina ungdomar. Ensamheten kan man göra nästan vad som helst för att slippa. En lögn som upprepas tillräckligt ofta kan bli en sanning även för en själv, särskild när den sprids på sociala medier och man plötsligt blir sedd.

Martin Stokke Mathiesen är absolut briljant i rollen som Evan Hansen. En närvaro i rollen in i minsta detalj och kroppsrörelse – en darrning, en skygg och rädd blick, osäkerheten och ångesten vibrerar i luften och är ständigt närvarande. En känslighet i rösten som är omöjlig att värja sig mot.

Simon Oskarsson har återvänt hem från London efter att ha spelat i Hadestown och jag hade turen att se honom som Orfeus i dem. Nu tar över i rollen som Connor. Med stor scennärvaro och med en tonsäkerhet i rösten matchar han väl Martin Stokke Mathiesen. Karaktärerna Evan och Connor är varandras motpoler, Evan blyg och skygg medans Connor är den stökige och svåra typen – bägge lider av sin ensamhet men visar det på olika sätt.

Ensemblen som helhet är väl samspelt och de olika karaktärerna lyfts fram skickligt och trovärdigt.

Musikaliskt finns det några riktigt bra låtar där Det finns någon där (You Will be found) avslutar första akten på ett storartat sätt och inte lämnar något öga torrt. Samma känsla finns också i slutnumret Finale.

Det här är en musikal man lämnar berörd men också med en känsla av hopp – och fullständigt knockad av Martin Stokke Mathiesen.

Dear Evan Hansen spelas till den 22 mars – missa inte!

Äntligen jul, The High Society och Blåsarsymfonikerna, 14 december, Konserthuset

14 söndag Dec 2025

Posted by in Konsertupplevelser

≈ Lämna en kommentar

Det har blivit en julmusiktradition med The High Society som sjunger svängig julmusik som inga andra. Den här gången fick vi vänta ända till tredje advent men väl värt väntan. I år var det också i Konserthuset för första gången. Tillsammans med Blåsarsymfonikerna blev det dryga 1,5 timmes julstämning där julsångerna till stor är från den amerikanska julsångsskatten uppblandat med lite annat. I kvällens program hade några ”nya” låtar fått plats men annars känns mycket igen från tidigare julkonserter och tur är ju det. De gör fantastiska versioner av t ex Little Drummer Boy och My grown up Christmas list och de vill jag absolut inte vara utan. Inte heller deras egna jullåt Dancin at Christmas som passar killarna perfekt. Och så vill jag ju ha julmedleyt och lite Disney… ja jultraditioner får man bara byta ut lite lite i taget.

Mellan låtarna bjöd de på lite personliga julanekdoter och lite vänskapligt ”gnabb”.

De utstrålar sån glädje att få spela i Konserthuset och energi och julstämningen sprider sig till alla i publiken. Jag lämnar konserten men en känsla av att julen verkligen närmar sig!

Nån Måste Göra Det – En musikal i pocketformat, 26 oktober, Maxim, Stockholm

01 lördag Nov 2025

Posted by in Musikalupplevelser

≈ Lämna en kommentar

På Bokmässan var jag på ett seminarium där Helen Sjöholm, Gunilla Backman, Sissela Kyle och Per Naroskin berättade om musikalen de jobbat på tillsamman i fem års tid. Det var verkligen intressant att höra hur musikalen växt fram och hur valet av låtar gått till. Låtarna är ett hopplock av Helen och Gunillas favoriter som de tyckt passat ihop med manuset som Per Naroskin skrivit. Några har fått nya svenska texter som Kassandra, en ABBA-låt som Björn Ulvaeus översatt.

Musikalen hade också premiär i Göteborg samma helg som Bokmässan hölls och det var ju knappast en slump eftersom den handlar om ett Sverige där en stor utrensning av böcker sker. Böcker som antingen ska kastas eller som ska hamna i arkiv på hyllor med förbjudna böcker. Ett ämne som man tidigare kanske mest förknippar med andra världskriget där nazisterna bannlyste och brände böcker som de ansåg vara olämpliga. Men på senare tid under Trumps era har listan på Banned books vuxit sig längre och längre. En lista som innehåller bland andra Harry Potter, Wicked, 19 minuter och Flyga Drake. Böcker som på nåt sätt anses olämpliga att t ex finnas på skolbibliotek. Det som sågs som nåt historiskt hemskt som aldrig ska hända i en demokrati händer igen – vilket gör det här till en än mer samhällsaktuell musikal än vad den kanske var tänkt från början. Handlingen är inte originell för förbjudna böcker och utrensning av böcker finns det flera romaner som hanterar men är värd att berättas på det här sättet också.

Kassandra (Helen Sjöholm) har en förmåga att se in i framtiden och hon känner en stark oro för uppdraget hon och Felicia (Gunilla Backman) har fått. Felicia är mer lättsamt inställd till uppdraget, ”nån måste göra det så varför inte vi som är bäst på det”. Just det är en springande punkt, måste nån verkligen göra det? Vad händer om ingen gör det? Listorna på vad som ska föras till slutförvaringen, sorteras om och vad som är godkänt ändras hela tiden. Ena dagen ska är alla olika Lindgren förbjudna, nästa dag är de godkända igen. Nyckfullhet som styr och Kassandra och Felicia förstår aldrig varför nåt får vara kvar och annat inte. Deras egna favoriter ska bort, kan de ta med dem hem? Sakta börja de ifrågasätta uppdraget.

Kassandra och Felicia lär känna varandra mer och mer och båda har drag som flera kan känna igen sig i och beröras av. Vem kan inte känna frustration över att inte bli lyssnad på när man vet att något ska hända? Och andra kan känna igen sig i komplexiteten i bonusfamiljer som spricker.

Dialogen mellan Kassandra och Felica rymmer både ironi, underfundiga formuleringar och tänkvärda budskap.

Låtvalet är som sagt främst Helens och Gunillas egna och dessa två väletablerade musikalstjärnor levererar alltid med bravur oavsett material. Både kan berätta historien i texterna de sjunger med inlevelse och fantastiska röster. Men alla låtarna är inte så allmänt kända att man tar till sig dem på en gång. T ex ABBA-låten Cassandra är en b-sida till singeln The Day Before You Come, och inte en av alla ABBA-låtar som alla kan sjunga med i. En av låtarna som nog många känner igen men aldrig förväntat sig hitta i en musikal är Ebba Gröns Mental Istid från 1981. För mig är det musikalens höjdpunkt. Genialiskt placerad i handlingen och får en ny stark innebörd som om den var skriven för det här. Jag har alltid gillat den även om den har gett lite kalla kårar, framtidsvision om vad som kan hända när datorna tar över. Nu står vi inför AI och låten är lika aktuell. Helens och Gunillas robot-rörelser förstärker känslan att de ska bara agera – inte tänka eller känna.

Slutet är inte överraskande, om man som jag läst ett antal böcker med den här typen av handling, – men är ett slut som visar på mänsklighetens motståndskraft och vilja att göra rätt. Ett slut som inger hopp!

I bokens värld innebär pocketversionen jämfört med inbunden bok inte att den blir kortare utan att den är mycket billigare. Här är det mer tiden på musikalen som kapats än själva priset.

Nån Måste Göra Det spelas just nu på Maximteatern i Stockholm men ger sig ut på turné runt om i landet och avslutas i Malmö 15 februari.