Chicago av Bob Fosse och Fred Ebb med musik av John Kander är en av de största och mest ikoniska musikaler som spelats över hela världen sen premiären på Broadway 1975. En mörk komisk musikal om mord, kändisskap, medier och rättegångar som mest liknar en cirkusföreställning och där sannings inte spelar så stor roll, bäst stort vinner. Teman som är lika aktuella idag med sociala medier och fakes news. Den som styr vinklingen på en story är den som har makten.

Roxie Hart (Ellen Lindblad) och Velma Kelly (Hanna Lindblad von Spreti) har båda mördat sina älskare i vredesmod. De möts i fängelset där de slåss om att få pressens uppmärksamhet. Deras försvarsadvokat är den slipprige Billy Flynn (Peter Jöback) som skickligt bygger försvaret genom att vrida på sanningen och skapa sympatier för att få dem fria.

På Oscarsteatern sattes den upp 1999 med Petra Nielsen som Roxie och hon spelade sen rollen både i West End och på Broadway. Jag såg både uppsättningen på Oscars och även Petra premiär, bra uppsättningar men Chicago i 2026 års-tappning är bättre än West End utan tvekan. Det är så proffsigt och genomarbetat in i minsta detalj. Inledningen med Roxie i All That Jazz är magnifik och Cell Block Tango är en äkta showstopper och belönas med en stående ovation, hur ofta händer det i en musikal i tredje numret efter Ouvertyren? Det är i de här stora numren som Chicago flyger högt högt! När Billy Flynn presenteras i Allt jag begär är kärlek är det med klassiska rosa solfjädrar i händerna på de kvinnliga dansarna.

Roxie, ett par nummer senare bjuder på så snygg och stilren scenografi med namnet Roxie i stora lysande bokstäver och de manliga dansarnas siluetter syns. Varje sånt nummer är en njutning för en musikalälskare. Men mest känslor väcks för Roxys man Amos (Ola Forssmed) i Mister Cellofan. Amos som älskar sin Roxy men ingen ser honom, inte ens hans skugga bli kvar vid hans sida. Extra kul att se Ola Forssmed i en roll som mer berör än roar.

Överlag är det här en otroligt snyggt paketerad musikal. Perfekt castad med Ellen och Hanna Lindbland som verkligen briljerar i sång och dans. Snyggt flankerade av Peter Jöback som elegant plockar fram sin mer hala sida och är lysande i sina sångnummer. Laila Adèle kraftfulla stämma ger pondus till Mamma Morton.

Hela ensemblen är verkligen strålande i varenda nummer. Det finns dock några svagare nummer men det har jag upplevt i alla uppsättningar så det ligger nog på själva grundmaterialet.

Det kreativa teamet lyfter föreställningen och ensemblen med snygg effektfull scenografi av Lehna Edvall som också står för de läckra kläderna som både känns tidstypiska och moderna. Sara Klänges mask och peruk likaså. Bob Fosses klassisk koreografi med jazz hands känns väl igen i Zaid Odeståhls koreografi men med en egen vidareutveckling och modern touch. Lysande effektfull ljusdesign av Mikael Kraft. Ingen musikal utan fantastiska musiker, här under ledning av Johan Landqvist. Sist men inte minst Edward af Sillèn har ännu en gång svingat sin magiska regi-trollstav och slutresultat kan bara sammanfattas som ”Snyggt, sassy, supersuccé”.

Bättre än så här kan inte Chicago bli!

Chicago är planerad att spelas till 19 december.

https://showtic.se/forestallningar/chicago-the-musical