Molières Tartuffe är en riktig klassiker. Den uruppfördes 1664 men fick så stark kritik från kyrkan att till slut förbjöd kungen den från att spelas. Först efter en hel del omarbetningar fick den sättas upp igen 1669 och det är den versionen som spelas efter det.

Handlingen är fortfarande förlagd till 1664 vilket står i skrift på en ljusramp som hänger ner. Texten ändrad sedan för att presentera de olika karaktärerna när de kommer in i handlingen första gången. Skulle inte årtalet vara angivet skulle den tidsmässigt kunna utspelas i nutid. Kläderna är av modernt snitt och själva handlingen är tidslös då den handlar om manipulation, moral och maktmissbruk.

Bedragen Tartuffe (Magnus Krepper) har lurat sig in hos den välbärgade Orgon (Peter Andersson) som blivit hjärntvättad av Tartuffe. Han lyssnar inte på vare sig sin nuvarande fru Elmire (Helena af Sandeberg), sin son Damis (Emil Almén) eller någon av de andra i hans närhet när de försöker få honom att skicka iväg Tartuffe. Tartuffe spelar skickligt på alla känslor hos Orgon och vänder på alla argument som de andra framför mot honom.

Kreppers får fram allt det obehagliga, beräknande och lismandet som finns i Tartuffe. Man förundras över att Orgon inte ser hur pinsam han är, särskilt när han dansar eller ska vara förförisk. Peter Anderssons Orgon blickar nästan förälskat på Tartuffe och är undfallandet mot honom, helt manipulerad. Mest styrka och intelligens finns hos Elmire och hos kammarjungfrun Dorine som spelas med stor pondus av Marie Rickardsson.

Det här är en välspelad och skickligt framförd uppsättning av Tartuffe som både är underhållande och tankeväckande. Den enkla scenografi låter historien stå i centrum.

Tartuffe har premiär den 28 augusti och spelas till den 18 oktober på Stora Scenen på Stockholms stadsteater.