Det är nog inte många som inte någon gång har sett Sagan om Karl-Bertil Jonsson Julafton som har sänts varje år på julafton sedan 1975. En julklassiker av Tage Danielsson och där han med sin karismatiska röst berättar om den fjortonårige Karl-Bertil Jonsson som på jullovet jobbar extra för att tjäna lite egna pengar. Inte för att det behövs då han kommer från en rik familj, men för att det känns bra. Men hans stora idol är Robin Hood. Och på vägen hem sätter sig mantrat ”Ta från de rika och ge till de fattiga” i hans huvud och så bestämmer han sig för att göra det. Nästa dag på jobbet sorterar han ut ett antal paket som han sedan på julafton delar ut till fattiga.

Nu har den blivit musikal med nyskriven musik av Carl Bagge, men musiken som alla känner igen från filmen finns med. Henrik Dorsin är berättaren och han hälsar oss välkomna redan när vi kommer och ska gå ner till salongen. Flera andra i ensemblen går också runt och hälsar välkomna. Trevligt! Per Åhlin som tecknade filmen är produktionsdesigner och det märks.

Henrik Dorsin gör berättaren på sitt eget fantastiska sätt och har en lagom balans av allvar och humor. I grunden är det ju ett fint och viktigt budskap som ska fram så det gäller att hålla humorn på rätt nivå för att det inte ska skämtas bort. Men Henrik gör det med mycket värme. Anton Lundqvist spelar Karl-Bertil, eller rättare sagt, han är Karl-Bertil. Helt rätt val av person. Det är verkligen som den tecknade Karl-Bertil har blivit förvandlad till människa. Anton har den rätta naiva och vänliga glimten i ögat och levererar alla de klassiska replikerna så perfekt. Att han har fått en peruk som gör att han ser ut som den tecknade figuren är pricken över iet. Peter Dalle spelar fadern Tyko Jonsson och Vanna Rosenberg spelar den ömma modern som här har fått ett namn, Bojan!. Förutom att hon har fått ett namn får hon också mer utrymme än i filmen. Antons fyraåriga lillasyster spelas helt underbart av Katrin Sundberg. Andreas Rothlin Svensson spelar Byrådirektör H. K. Bergdah. De tär ju ett antal figurer som dyker upp i historien och dessa spelas av ovannämnda och även av Björn Wikström, Lisa Veronica Andersson och Isabelle Billstein. Överlag märks det att alla tycker om den här historien och de olika karaktärerna och att de har väldigt roligt på scenen.

Filmen är 23 minuter lång och det skulle ju vara lite väl kort för en musikal. Med en paus på 15-20 minuter var den knappt 2 timmar. Personligen tycker jag nog att den hade tjänat på att man tog bort pausen och berättade hela historien i en akt. Det är ett par nummer som inte är dåliga men som inte tillförde så mycket som man antingen kunde ha kortat ner eller tagit bort helt för att hålla uppe tempot och stämningen i historien. En av mina favoritlåtar var den när Karl-Bertil håller på och sorterar ut julklapparna och de brister ut i en glad rolig låt som får hela publiken att klappa med. Det är lite svårt att tidsätta handlingen men att det inte är nutid det är ju klart, men det kunde vara det och det refererar man till väldigt bra och fyndigt när man tar upp vilka titlar som Karl-Bertil Jonsson skulle ha sorterat ut, IT, Finansmäklare, Ungdomar som byggt en app, influenser etc. Bianca Ingrosso, Isabella Löwengrip och Zlatan nämns som några som skulle ha fått skänka sina julklappar till de fattig. Tror inte att någon av dem ar något emot att nämnas på det sättet. Och även han som tjänade 1 miljon på Solsidan skulle få dela med sig! Så självironi finns med! Överlag är det en rolig uppsättning och att alla inte är stora musikalartister men sjunger ändå bidrar bara till stämningen. Det behöver inte vara perfekt här, tvärtom hade det nog blivit lite konstigt om det varit för mycket skönsång. Nu finns det en igenkänningston med filmen som jag tror alla vill ha. Man sitter med ett stort leende på läpparna och det sprids en varm känsla i salongen och mycke skratt. Gör ingenting att Henrik tappar texten någon gång då och då, det passar rätt bra in.

Tycker man om Karl-Bertil Jonsson så kommer man att gilla det här och är man inte ett stort fan tror jag att man kommer att tycka om den för det är en rolig och varm historia som alla behöver nu när det är grått och tråkigt ute. En perfekt inledning på julen!

Something Rotten! är en rätt nyskriven musikal som hade premiär på St James Theatre i New York den 22 april 2015 och ikväll drygt 3,5 år senare är det dags för Europapremiären på Wermland Operan i Karlstad. Jättekul att få vara med på premiären. Dessutom fick vi en liten pratstund innan med regissören Markus Virta som berättade lite om den kreativa processen, rollbesättningen och det speciella med att sätta upp en komisk musikal. Att hitta personer som både är bra musikalartister och har en bra komisk träffsäkerhet kan vara lite knivigt.

Innan ridån gick upp åt vi också en god buffé inne i operahuset. Mätta och belåtna intog vi våra platser på rad 1 på balkongen. Wermland Operan är inte så stor så även när man sitter på balkongen har man en rätt bra närhet till skådespelarna och det som händer på scenen.

Something Rotten! utspelas på 1590 talet när Shakespeare är den stora stjärnan, allt han gör blir stor succé. Han är sin tids stora rockstjärna och här i musikalen framställs han verkligen som en rockstjärna i läderbyxor och allt. Patrik Martinsson är helt underbar som den divige Shakespeare. Bra tryck i rösten när han t ex sjunger ”Will Power” i första akten. Men det är inte alla som har samma framgång som Shakespeare Bröderna Nick (Christer Nerfont) och Nigel Bottom (Tord Hansson) kämpar på med sitt skrivande men får inte till det på samma sätt som Shakespeare. Nick blir alltmer desperat och till slut tar han alla sparpengar och ber en siare, Nostradamus (Tobias Lundqvist) om hjälp. Och svaret är ”Musikal”. Nåt helt nytt som inte har gjorts förut, ska man låta skådespelarna brista ut i sång, och sen börja dansa??? Numret ”En Musikal” är helt underbart. Så mycket härliga referenser till massa musikaler, steppdans och allt man kan önska sig och så roligt gjort. Tobias Lundqvist sätt att beskriva hur man bygger upp en musikal har perfekt komisk timing. Och det är det här som är hela grejen med den här musikalen, man hyllar och driver med musikal på en och samma gång. Det är så många underbara referenser till olika musikaler som smyger sig in här och där och man måste verkligen vara alert så man inte missar något. Och det blir absurt och helt galet emellanåt. Helt plötsligt kan t ex Shrek vandra in över scenen. När Nostradamus slänger ur sig sina olika framtidsversioner om vad som ska ingå i en musikal blir det helt galet, katter blandas hej vilt med sjungande nunnor och barn och är nazisterna goda eller onda? Helt galet! Nick och Nigel sätter i alla fall igång att skriva på sin musikal Omelett för enligt Nostradamus så kommer Shakespeares största kommande verk handla om en dansk prins som äter omelett….. Numret ”Gör en omelett” i akt två är nog bland det galnaste jag sett i en musikal men så underbart bra. Men det är ju helt galet att dansande ägg kan vara bra! Och hur kommer man på en idé att göra en kostym med en stekpanna med en omelett med en kjol med kandelabrar på och personen som bär den har ett utsmetat ägg över halva ansiktet? Kostymerna av Nigel Hook (som även gjort scenografin) är fantastiska, en blandning av väldigt vackra och en del helt galna.

Men en historia på Shakespeares tid måste ju även ha en kärlekshistoria. Nigel blir förälskad i Portia (Jenny Holmgren), vars far är Papistpräst och anser att teater är en av de största synderna som finns. Nick har sin fru Bea (Cecilie Nerfont Thorgersen) som tröttnar på att det inte finns några pengar och börjar jobba själv, men på den tiden var det mest män som jobbade. Dock ser hon framför sig att på 1600-talet, då ska minsann kvinnor och män var helt jämställda.

Det vore självklart inte så bra om inte Calle Norlén hade fått till en väldigt bra svensk översättning, och i sångerna är det väldigt mycket text så det gäller att hänga med och lyssna ordentligt. Musiken och originaltexterna är skrivna av Karey Kirkpatrick och Wayne Kirkpatrick. Karey har skrivit handlingen tillsammans med John O´Farrell. Det är en galen, rolig, och kärleksfull hyllning till musikalen. Medryckande låtar ofta i högt tempo och snabba repliker. Färgsprakande och mycket steppdans! Vem älskar inte en musikal med mycket stepp och maffiga dansnummer? Ljusdesignen av Pelle Palme är väldigt bra. Ibland vet man inte om det ska vara en referens till en musikal  eller inte som när ljuset i Will Power är väldigt grönt vilket får mig direkt att tänka Wicked. Så är det bara nåt jag tänker eller har jag tänkt samma som sak om upphovsmakarna?

Alla huvudrollsinnehavare och hela ensemblen är välsjungande och hittar rätt balans i komiken utan att det går överstyr, så man har prickat in casten väldigt bra, håller fullt med Markus Virta där.

Gillar man musikal känns det här lite som en måstemusikal om man vill testa sina kunskaper. Gillar man dessutom musikaler som det är lite fart och fläkt i och steppdans i så kommer man att bli väldigt nöjd. Men vill man ha en musikal i stil med Les Miserable och få gråta en skvätt, då ska man se Ghost eller Så som i Himmelen.

Premiärpubliken verkade nöjda, det skrattades och applåderas i takt med musiken under föreställningen och stående ovationer i applådtacket. Själv är jag jättenöjd att jag åkte till Karlstad för den här musikalen ville inte jag ha missat. Sista föreställningen är den 3 mars 2019 om den inte förlängs och jag kan varmt rekommendera den!

@matsbäcker wermland opera hemsida

@matsbäcker wermland opera hemsida