Tomtemor är fru till tomtefar är en nyskriven musikal i en akt av Matilda Bördin (manus och regi) och Marcus Sturewall (text och musik) och man kan ju lätt tro att det här blir en julig musikal, men så är inte riktigt fallet. Nej här får vi möta Katrin (Ida Beimo) som har en dröm om att få ge glädje till barnen i staden hon bor i. Tillsammans med sina vänner i föreningen Nystana (Ida Löfholm, Jessie Lewis Skoglund och Stina Gunnarsson) förverkligar hon sin dröm om att alla leksaker de gjort ska delas ut till barnen. Ett stort projekt som inte får något gehör hos kommunmannen när de söker bidrag. Men de ger inte upp utan jobbar vidare. En olycklig omständighet göra att Katrin måste ta hjälp av sin man Niklas och sen dess är det han som hyllas världen över. Tyvärr är det mitt i prick att en man får äran av kvinnornas hårda jobb. Det är en del repliker som träffar mitt i prick och har hög igenkänningsfaktor men som mest verkar uppskattas av den kvinnliga publiken.

Musiken är lättillgänglig, trevlig och medryckande men lokalen är inte den mest ideal för att det ska blir bra balans mellan musiken och sången så tyvärr överröstar musiken då och då sången, vilket är synd för texten är rätt underhållande. Scenografin består främst av tråloder som flyttas om för att skapa nya rum men det blir lite störande och ibland känns det som det inte har något syfte utan tar lite fokus från sång och dialog. En bit in i akten så bjuds det på glögg och pepparkakor, men det gäller att sitta rätt för att man ska få något. Trevligt inslag men lite bättre organisation så skulle det bli ännu trevligare.

Även om den inte var så julig som jag hade trott så får man en viss julkänsla men jag gillar den ändå. Den är väl framförd, tjejerna har bra röster, musiken överlag är trevlig och positiv. Jag hoppas att alla som ser den får sig en tankeställare och blir bättre på att äras den som äras bör och varför inte börja med det som vi blir uppmanade till – att låta tomtemor dela ut julklapparna i år.

Tomtemor är fru till tomtefar spelas till den 16 december och är väl värd att ses. Aliasteatern har en trevlig liten bar med bra priser – perfekt för ett glas Cava innan musikalen börjar.

Det här är första gången jag ser Matilda som musikal på scen och jag är så imponerad. En uppsättning där scenografin, kostym, koreografi, ljussättning tillsammans med ensemblen skapar en helhet som verkligen sticker ut. Jag är helt charmad och knockad av Maja Söderström som spelar Matilda. Hon är bara 12 år men är en sån självklar stjärna. Liten men intar och fyller upp scenen med sin utstrålning och talang. Adam Gardelins finurliga och ordrika översättning levererar hon perfekt både i tal och sång.

Robert Fux passar som hand i handsken som den grymma Rektor Agatha Trunchball. Han balanserar så perfekt det allvarliga och stränga med en underliggande komisk/ironisk ton. Lisette Pagler är hans motpol som den vänliga och omtänksamma Fröken Honey som ser geniet i Matilda. Sara Jangfeldt är härlig som Fru Wormwood, Matildas mamma, som tycker utseende går före utbildning. Jörgen Thorsson som Herr Wormwood ligger på gränsen till överspel av det komiska. Det blir lite för mycket och långdraget i numret direkt efter akt 1 där det ironiseras över bokläsare.

Koreografin står Fredrik Benke Rydman för och sällan har jag sett en koreografi som är så väl anpassad till de yngre barnen och de mer erfarna. Det blir så mäktig när det börjar i en liten skala och sen fyller de mer erfarna dansarna på och intar hela scenen med läcker dans i bästa Benke Rydman stil. Finurligast är bokstavsnumret där dansarna formar bokstäver på olika sätt i en rasande fart. Avslutningsnumret, När jag blir stor , är bara en energi och glädjefest som gör att man går glad och lycklig från teatern.

Matilda är en tidig julklapp till alla musikalälskare! Se den innan jul och ge bort i julklapp. Den spelas till den 28 april. Det här kommer att bli succé.

Wicked hade premiär 2003 i San Fransisco men det är först i år som den får Sverigepremiär och då slår man på stort på Göteborgsoperan med att göra den största uppsättningen hittills av Wicked.

Jag har sett den i Los Angeles och London för ett antal år sen och är riktigt imponerad av den här uppsättningen. Det blir väldigt mäktigt med hela Göteborgsoperans orkester och den stora scenen som man har att tillgå. Snygga effektfulla men samtidigt enkla scenerier. Stor samspelt ensemble där den goda häxan Glinda spelas av Lina Svahn Larsson och den onda häxan Elphaba av Feline Andersson. Bägge är strålande i sina tolkningar och sätter en ungdomlig fräschör och prägel på musikalen. Max Jansson spelar Fiyero och matchar dem väl. Calle Norléns översättning är väldigt bra och de speciella Wickedutrycken/orden finns med.

Wicked är en rätt mörk historia som utspelas innan Dorothy kommer till Oz. Den handlar om det onda och det goda, om rädslan för den som inte är som alla andra, makt och hur man kuvar de intelligenta som säger sin mening. Här undervisar människo och djur på skolan. Men nu börjar djuren stegvis förlorar sin rätt att undervisa, sätts i burar och kuvas till tystnas så de till slut inte kan tala utan bara göra djurläten. En musikal i tiden med andra ord. Så det är inte den mest upplyftande musikalen och musikmässigt inte en där musiken sätter sig. De låtar som man mest känner till är Defying Gravity och Popular.

Göteborgsoperans uppsättning av Wicked är imponerande musikaliskt och sångmässigt. Har man sett Wicked utomlands så ska man absolut se den här likaså om man har kvar den på listan över musikaler att se, för mer storslaget än så här blir inte Wicked.

Jag har sett Jamie ett par gånger i London och det är en underbar feelgood musikal om sextonårige Jamie New som drömmer om att bli drag queen. Skolan är på väg att sluta och den stora avslutningsbalen ska snart gå av stapeln och Jamie vill gå till balen i klänning. I London präglas den här av ungdomlig charm och energi. Men den ungdomliga charmen tappas bort i Malmö för man har valt en Jamie som är 20 år äldre än sin karaktär och det märks. Oscar Pierrou Lindén som spelar Jamie är en fullfjädrad musikalartist och gör en fantastisk insats, men blir inte helt trovärdig som sextonåring och det skaver. Det hjälper inte heller att man har valt skoluniformer i brunt/beige och i ett gubbigt snitt, och en peruk som får ett gråaktigt skimmer. Det får honom inte att verka yngre, tvärtom. De brun/beiga skoluniformerna får hela klassen att helt smälta in i träväggen och det känns lite trist. Men bortser man från det här så är det en bra uppsättning som man bjuds på. Sceneriet är väldigt enkelt och avskalat och scenen vrids runt för att skapa olika rum och plaster. Operans symfoniorkester är placerad på en upphöjning på scenen så det syns i stort sett hela tiden och blir en del i förställningen vilket är väldigt trevligt. I första akten är det nästan bara Jamies röda klänning och Miss Hedge skor som ger färg, men det blir lite mer färgsprakande i andra akten.

Överlag är det en bra ensemble med proffsiga musikalartister som t ex Anki Albertsson, Vivan Cardinal, Anna-Maria Hallgarn och Leila Jung som är strålande i sina roller. Men den som verkligen visar var skåpet ska stå är Loa Falkman som spelar Hugo/ Loco Chanelle, en äldre drag queen som tar Jamie under sina vingar. Falkman är manligt kraftfull feminin i sin roll med en röst med en sån kraft att ingen skulle kunna vifta bort honom som en fjantig fjolla oavsett vad han har på sig. Klänningarna bär han verkligen upp med pondus.

Jamie är en feelgood musikal med bra poppig musik som man blir glad av, men samtidigt vidrör den olika ämnen som berör och som får publiken att tänka till. Och den visar att drag queens är som vem som helst, ofarliga med drömmar och önskan om att få vara sig själva. Drag Queensen har inte så stor plats i musikalen som man kanske kan tro, men i pausen cirkulerar de runt i foajén och det var väldigt populärt att ta selfies med dem.

Everybody´s talking about Jamie spelas till den 31 december.

Det här är en jukeboxmusikal som bygger på Lasse Holms stora låtskatt som många känner igen och kan sjunga med i. Av hans ca 700 låtar har man valt ut 26 låtar som Främling, Bra vibrationer, Eloise, Växeln Hallå, Diggilo Diggiley, Kärleken är evig, Tommy tycker om mig och Canneloni Macaroni som vävs ihop till en härlig medryckande feelgood musikal. Den lilla orten Målinge ska få husera värd till en stor talangjakt som ska tv-sändas. Befolkningen går man ur huse för att vara med. Programledaren Alexander och hans entourage anländer till staden och det blir en kulturkrock mellan det fina tv-folket och lokalbefolkningen. Lokalbefolkningen har sina interna stridigheter också både jobbmässigt och kärleksmässigt. Handlingen är lite tunn även om det finns en story om en bebis som fick lämnas bort och en mor som söker efter honom, men det blir aldrig riktigt känslosamt. Nej, det här är en lättsam, lättsmält musikal som roar för stunden och som lyser upp det gråa trista höstvädret. I första akten vävs låtarna lite ihop för att föra handlingen framåt och där har man finurligt fått till Växel Hallå till att både handla om en telefonväxel men även om växelpengar. En härlig sångduell mellan hotellägaren Bella (Elisa Lindström) och handlare Yngrot (Stefan Clarin). I andra akten låter man talangjakten blomma ut för fullt och låtarna blir rena scenframträdande även om flera av bidragen framförs till särskild person. Även om det blir en svaghet i själva musikalen så kommer låtarna mer till sin rätt där. Publiken förses även med ljusstavar för att visa vilka låtar man gillar. Handlingen blir svagare till vinsten av ett större publikengagemang.

Musikalen är en stor hyllning till åttiotalet, kläderna, frisyrerna, dansstegen och även några av de roligaste replikerna är en blinkning till hur man tänkte om TV då. Målinges fixare Vikström (Robert Ryberg) kommer på den ena idén efter den andra på TV-program som han föreslår till Alexander ”Man skickar ett gäng vanliga människor till en öde ö och så får man rösta ut en varje vecka”. Idéer som alla tycker är heltokiga.. Och det skrattas gott i publiken. Musikalen ligger och balanserar på en tunn tråd till att slå över till buskis men man lyckas hållas sig på rätt sida så det inte blir att man driver med karaktärerna utan det finns med ett hjärta för dem.

Det märks att hela ensemblen har ett stort hjärta och kärlek till låtarna och glädjen sprider sig till publiken. Musikalen framförs av en välsjungen, samspelad ensemble där framförallt Bruno Mitsogiannis glänser i sin roll. Bruno är som klippt och skuren i rollen som pizzabagaren Gunnar Armani, charmig, rolig och med en otroligt bra röst som lyfter musikalen.

Många av Lasse Holms låtar är ju melodifestivallåtar och Mello är ju folkligt, glädje och feelgood och det har man verkligen lyckats förmedla i den här musikalen.

Man har precis förlängt spelperioden för musikalen och den är nu planerad att spelas fram till den 18 februari.

Waitress handlar om servitrisen Jenna (Mercedesz Csampai) som är fast i en småstad med sin våldsamme man, Earl (Jesper Barkselius) i ett kärlekslöst äktenskap. När hon blir gravid träffar hon den trevlige läkaren Dr Jim Pomatter (David Alvefjord) som överöser henne med beröm för hennes fantastiska pajer. Pajer som hon komponerat och bakat sen hon var liten flicka och som är kända i hela stan. De är så goda att den surmulne ägaren (Sven Angleflod) till cafét uppmuntrar henne till att ställa upp i en pajbakningstävling. Kan en vinst i den innebära att hon kan bryta upp från sitt äktenskap?

Det här är första gången som Waitress sätts upp i Sverige och det är lite Östgötateaterns signum att hitta en rätt ny musikal som inte spelats i Sverige tidigare. Något som de verkligen gör bra och sätter en hög standard på. Jag såg Waitress i London för några år sen och tyckte att det var en trevlig feelgoodmusikal som underhöll för stunden. Den berör inte på samma sätt som t ex Come From Away vare sig till handling eller musikaliskt, men man blir underhållen och glad av den, även om det finns vissa saker i den som skaver lite. Dr Jim är ju egentligen inte så mycket bättre än Jennas man. Men det blir ju ett väldigt bra slut i alla fall och det är mycket kärlek och kvinnokraft i den.

Som vanligt när något sätts upp på Östgötateatern görs ett gediget jobb med scenografi, kostym, ljussättning så allt är snyggt på scen och så har man en ensemble som är skönsjungande och samspelad i alla roller. Mercedesz Csampai har en gedigen musikalbakgrund och hon imponerar verkligen både sångmässigt och i skådespeleriet. Någon som jag imponerades av redan 2017 när han spelade Marius i Les Miserable på Wermlands operan är David Alvefjord och han matchade Mercedesz väldigt väl i sin roll som den charmige läkaren Jim. De två har en härlig kemi på scenen. Sofia Jung, som spelar Jennas vän och kollega Becky, har en fantastisk röst och utstrålning och det är lika kul att se henne varje gång. Likaså Camilo Ge Bresky som gör en härlig och rolig tolkning av Ogie som dejtar en annan av Jennas vänner. Jesper Barkselius spelar Jennas osympatiske man med stor bravur. Ja, tillsamman gör de och alla andra den här uppsättningen av Waitress till en som är minst lika bra som den jag såg i London.

Alla som bor i Östergötland ska vara stolt för vad Östgötateatern åstadkommer år efter år när det gäller musikaler. Väl värd varenda skattekrona som gör det möjligt för alla att kunna se så här bra musikal. Och det är så värt att åka från Stockholm och se också.

Waitress är en musikal för välmåendet som rekommenderas till alla!