Waitress handlar om servitrisen Jenna (Mercedesz Csampai) som är fast i en småstad med sin våldsamme man, Earl (Jesper Barkselius) i ett kärlekslöst äktenskap. När hon blir gravid träffar hon den trevlige läkaren Dr Jim Pomatter (David Alvefjord) som överöser henne med beröm för hennes fantastiska pajer. Pajer som hon komponerat och bakat sen hon var liten flicka och som är kända i hela stan. De är så goda att den surmulne ägaren (Sven Angleflod) till cafét uppmuntrar henne till att ställa upp i en pajbakningstävling. Kan en vinst i den innebära att hon kan bryta upp från sitt äktenskap?

Det här är första gången som Waitress sätts upp i Sverige och det är lite Östgötateaterns signum att hitta en rätt ny musikal som inte spelats i Sverige tidigare. Något som de verkligen gör bra och sätter en hög standard på. Jag såg Waitress i London för några år sen och tyckte att det var en trevlig feelgoodmusikal som underhöll för stunden. Den berör inte på samma sätt som t ex Come From Away vare sig till handling eller musikaliskt, men man blir underhållen och glad av den, även om det finns vissa saker i den som skaver lite. Dr Jim är ju egentligen inte så mycket bättre än Jennas man. Men det blir ju ett väldigt bra slut i alla fall och det är mycket kärlek och kvinnokraft i den.

Som vanligt när något sätts upp på Östgötateatern görs ett gediget jobb med scenografi, kostym, ljussättning så allt är snyggt på scen och så har man en ensemble som är skönsjungande och samspelad i alla roller. Mercedesz Csampai har en gedigen musikalbakgrund och hon imponerar verkligen både sångmässigt och i skådespeleriet. Någon som jag imponerades av redan 2017 när han spelade Marius i Les Miserable på Wermlands operan är David Alvefjord och han matchade Mercedesz väldigt väl i sin roll som den charmige läkaren Jim. De två har en härlig kemi på scenen. Sofia Jung, som spelar Jennas vän och kollega Becky, har en fantastisk röst och utstrålning och det är lika kul att se henne varje gång. Likaså Camilo Ge Bresky som gör en härlig och rolig tolkning av Ogie som dejtar en annan av Jennas vänner. Jesper Barkselius spelar Jennas osympatiske man med stor bravur. Ja, tillsamman gör de och alla andra den här uppsättningen av Waitress till en som är minst lika bra som den jag såg i London.

Alla som bor i Östergötland ska vara stolt för vad Östgötateatern åstadkommer år efter år när det gäller musikaler. Väl värd varenda skattekrona som gör det möjligt för alla att kunna se så här bra musikal. Och det är så värt att åka från Stockholm och se också.

Waitress är en musikal för välmåendet som rekommenderas till alla!

Rossinis opera Askungen hade premiär 1817 i Rom. Folkoperans uppsättning är en härlig blandning av Rossini, Disney och Barbie. Handlingen följer inte helt den gängse utan prinsen (Conny Thimander) ger sig själv ut för att söka en fru utklädd till betjänt när han träffar Askungen (Josefine Andersson), som bor hemma hos sin styvfar (Peter Kajlinger) och två styvsystrar (Susanna Andersson och Katija Dragojevic) . Styvsystrarna tycker de är otroligt vackra och har en självbild som inte stämmer helt med verkligheten. Dandini, prinsens betjänt (Sebastian Durán) låtsas vara prinsen och de bägge styvsystrarna gör allt för att imponera på honom. Första akten går i en mer nedtonad skala men avslutas med att Askungen får hjälp av Alidoro (Sami Yousri) som förvandlar henne från piga till en riktig Disneyprinsessa i en ljusblå vacker klänning under ett fyrverkeriregn. Andra akten eskalerar till ett färgsprakande crescendo när det är dags för bal på slottet. Inredningen är en rosaorgie i bästa Barbiestil, en gigantiskt tårtbuffé och klädena som exploderar i färgprakt i klara starka färger. Efter alla förvecklingar och glasskon återigen sitter på Askungens fot, avslutas allt i ett uppblåsbart rosa slott när prinsen och Askungen får varandra.

Rikards Bergqvist översättning förvandlar Askungen till en modern och rolig föreställning. Sångtexterna förvaltas och tolkas väl av hela den välsjungande ensemblen. Publiken lockas till skratt många gånger både av sångtexterna och karaktärerna. Det är hårfint att det slår över till buskis men de håller sig på rätt sida.

Folkoperan är tänkt att sätta upp opera som passar alla och den här uppsättningen lever verkligen upp till det. En förställningen som är en färgsprakande smällkaramell, rolig, välsjungen och välartikulerad så man i stort sett hela tiden hör vad de sjunger. Men i några sånger är det så mycket ord som man inte har en chans att hinna med, imponerande att de hinner sjunga alla dess ord. Askungen roar både den inbitne operabesökaren som den ovane förstagångsbesökaren. Så har du inte varit på Folkoperan tidigare varför inte ge den här en chans. Det är är utan tvekan det bästa jag har sett på Folkoperan. Applåderna var långa och intensiva och det strålade om alla på scenen.

Askungen spelas till den 26 november.

The One är en nyskriven musikal av Fredrik ”Benke” Rydman och Åsa Lindholm. Till mångt och mycket påminner både handlingen och karakärerna om The Chorus Line – här ska det dock bara hittas en stjärna som ska nå ut i sociala medier – men nu räcker det inte bara att kunna dansa bra, man ska vara beredd att visa allt, inget är längre privat. Det har varit en omfattande audition via sociala media men nu har ett gäng hoppfulla dansare samlats till den sista uttagningen där den snälle koreografen Alex (Erik Johansson) och den tuffa och inte helt sympatiska producenten Josie (Christine Meltzer) ska välja ut den lycklige vinnaren. Dansarna som sen tar sig vidare är ett gäng med blandad bakgrund t ex den rike väluppfostrade sextonåriga Max (Oscar Wallgren), den kaxiga tuffa Salima (Amelis Riquelma Nicoletti) från Rinkeby, dansaren Linda (Isa Tengblad) med en världskarriär men som nu av någon anledning återvänt hem. Så har vi paret Rodrigo (Alvaro Estrella) och Cyntiha (Victoria Pèrez) som träffades i tonåren och nu tjugo år senare börjar vara i slutet av sin karriär. Jamal (Emilio Araya) och Lukas (Marcus Møller) är helt fantastisk i sina roller och så Nina (Janice Kamya Asante) som haft ett kort förhållande med Alex. Hur jämställt var det det förhållandet egentligen, anar vi en #metoo där? En antydan som kunde tagits mer tillvara. The One lider precis som A Chorus Line att ett stort antal dansares liv ska avhandlas på en tid som är för kort för att man riktigt ska gripas tag. Det blir mest ett skrap på ytan av vem de är och vilket bagage de har med sig.

Jämfört med A Chorus Line är tjejerna tuffare och tar för sig mer. Det är lite så att man tonar ner vissa av de manliga dansarna. Rodrigo är så lojal mot Chyntia att han sätter sin egen karriär på vänt, men drömmer om att nu få tag steg fram och visa vad han kan och inte bara vara Evig Swing. Det är en av få sånger i musikalen som är lite mer allvarsam och berörande och Alvaro Estrellas visar att han behärskar både dans och sång. Josie manipulerar Alex och har sin egen agenda med tävlingen.

Det är genomgående helt nyskriven musik som blir till många häftiga dansnummer, antingen där en av dansarna är i fokus eller stora läckra ensemble dansnummer. Dansen håller verkligen en väldigt hög och nytänkande nivå. Musiken faller mig inte helt i smaken, men tillsamman med den läckra koreografin blir det en helhet som ger intryck. Musiken, dansen, mångfalden hos karaktärerna, fokus på individen och blinkningen till social medier får The One att kännas modern, aktuell och helt rätt i tiden. Är man mest lycklig av att bli en solitär stjärna, eller att vara del i en grupp där man kompletterar varandra? Premiärkvällen var musikalen nästan tre timmar och den hade tjänat på att tightas till lite.

Dansglädjen på scenen sköljer över publiken och smittar av sig ända fram till den avslutande The One.

The One spelas till den 29 oktober.

Foto: Peter Knutsson

Musikalen Moulin Rouge baseras på Baz Lurhmanns film som gjorde stor succé med Nicole Kidman och Ewan McGregor i huvudrollerna som Satine och den unge låtskrivaren Christian som kommer till Paris för att skriva låtar. Han träffar på ett par bohemer, Henri Toulouse Lautrec och Santiago, som upptäcker hans låtskrivarförmåga och tar med honom till Moulin Rouge. Christian blir blixtförälskad i Satine när han ser henne uppträda, men även Greven Monroth vill ha Satine, eller rättare sagt äga henne. Greven går in som finansiär och delägare i Moulin Rouge när klubben hotas av finansiella problem.

Musikalen hade urpremiär 2018 i Boston, premiär på Broadway 2019 och har sen 2021 spelats på West End. Den fick 10 Tony Awards, bland annat för bästa musikal. Det är en jukebox musikal med en lång radda av hits från David Bowie, Lady Gaga, Queen m fl. Alla har en otrolig högigenkännings faktor och publiken med på noterna från start.

Den svenska uppsättningen är den första som sätts upp där man inte behöver följa det fastställa konceptet utan har fått forma uppsättningen på sitt eget sätt t ex vad gäller scenografin. Scenografin är extravagant och riktigt bra, men man har lite tappat bort känslan av att man träder in på Moulin Rouge när man kommer in i salongen, en känsla som finns på The Piccadilly Theatre där den går i London. Väderkvarnen och ett stort elefanthuvud är på plats. Publiken bjuds på underhållning av ensemblen medans man kommer in, så se till att vara på plats i tid så ni inte missar något.

Direkt när ridån går upp, musikerna spelar upp de första tonerna ur Lady Marmalade och dansarna släpps fram i det första stora dansnumret då uppstår magin och den enorma energin som är musikalens stora behållning. De superläckra såns-och dansnummer, koreograferade av Jennie Widegren, Zain Odelstål, Kirsty Mcdonald, Anja Gaarder, tar verkligen publiken med storm.

Marsha Songcome som Satine är helt outstanding, stark och sårbar på samma gång och med en röst som är så känslosam, kraftfull och bara kan matchas sångmässigt av Fred Johanssons (greve Monroth). Men den som vinner Satines hjärta är unge Christian som ungdomligt och lite naivt bortkommen spelas av Andreas Wijk, som nu gör musikaldebut. Victor Morell fick med kort varsel hoppas in som Henri Toulouse Lautrec när Alexander Larsson råkat ut för en cykelolycka på vägen till teatern. Ett inhopp som han ska ha en stor eloge för.

Morgan Alling är som klippt och skuren som klubbdirektören Harold Zidler som kämpar för att hålla klubben vid liv. Zidler är karaktären som bjuder på skratten, men som även visar en känslosam sida och berör. Har Alling någonsin haft en roll som passat honom bättre?

Moulin Rouge är en jukebox-musikal med extra allt, hit efter hit, energi, magnifika dansnummer, extravagant scenografi, Morgan Alling i sitt esse, Fred Johansson med en pondus och röst som få och Marsha Songcome är föreställnings mest glittrande och glimrande diamant som får skimra med all sin lyskraft.

Moulin Rouge är en nästan tre-timmar kort energikick som ni inte ska missa! Det är inte ofta en sån här musikal spelas i Sverigem så passa på och sen den minst en gång.

@matsbäcker

@matsbäcker

@matsbäcker

Under föreställningen tänker jag flera gånger, vad lyckliga jag är som bor i Sverige och kan få uppleva så här genialiskt bra nyskriven musikal. Det nya som sätts upp på Broadway och West End kan jag ju åka dit och se, eller så kommer det förr eller senare hit, men för att riktigt förstå det genuina och äkta som finns i musikaler som Änglagård, Så som i himlen och Kristina från Duvemåla behöver man nog vara svensk, även om det skulle kunna utspelas var som helst. Klangen, tonen, vemodet som ligger och lurar i flera av Fredrik Kempes fantastiska melodier i Änglagård känns så svenskt. De flesta har nog sett filmerna om Änglagård och när berättelsen sätts i händerna på Fredrik Kempe (musik och text), Edward af Sillén (manus och regi) och Daniel Réhn (manus) skapar de tillsammans musikalmagi och musikalhistoria. Musiken vandrar mellan tysk cabaré, svulstiga känslofyllda ballader, kvinnokampssånger och roliga klämkäcka låtar, riktiga publikfriarlåtar där publiken från första tonen är med på noterna och klappar takten. Det är skratt och allvar om vartannat. Berättelsen känns igen från filmerna, men lite anpassningar är gjorda valen lyfter verkligen berättelsen. Det är mer fokus på de kvinnliga karaktärerna. Rut ges mer plats och är tillsammans med Fanny de bärande karaktärerna som driver handlingen framåt. Helt rätt vinkling på historien. Även om den utspelar sig i början av 90-talet så är den aktuell med främlingsfientlighet och rädslan för det okända hos byborna i Yxared, när cabarestjärnorna Fanny och Zac anländer dit för att Fanny har ärvt sin morfars gård Änglagård.

Allt framförs av fantastiska musikalartister som är så perfekta för sina roller. Tuva B Larsen verkligen äger rollen som Fanny, cool, tuff och sårbar med en stämma som är både ljuvlig och känslosam på samma gång. Helen Sjöholm är som klippt och skuren för Rut, kvinnan som burit på en hemlighet i tjugo år. Så mycket känslor som finns i den roll och Helen sång är så uttrycksfull och känslosam. Lindy Larsson är en ny bekantskap för mig, men som han gestaltar Zac. Färgstark personlighet men samtidigt lågmäld och iakttagande och vilken röst sen! Önskar att han hade fått tagit lite mer plats sångmässigt. Fredrik Lycke har en otrolig pondus som Axel och det är väldigt mäktigt när han tidigt i föreställningen sjunger Änglagård. Så har vi de godhjärtade bröderna Gottfrid (Tommy Körberg) och Ivar (Gustav Levin). Bröderna får den tacksamma uppgiften att vara de lite roliga farbröderna som charmar publiken med sina glad lite lättsammare låtar. Men visst har Körberg en liten sång som kräver lite mer röstresurser också. Det blir känslosamt när han sjunger om sin ungdomskärlek. Per Svensson är strålande i rollen som prästen Henning, kuvad och from i början men sen tar han mer plats. Strålande insatser övriga och hela ensemblen.

Scenografin av Lars Östbergh är väldigt bra. Huset Änglagård ger en viss dockskåpskänsla som jag verkligen gillar. Ljusdesign, mask, peruker, kostymer, ja allt är verkligen uttänkt i minsta detalj och blir blir en perfekt helhet.

Förvandlingen av filmerna om Änglagård till musikal är gjord med så mycket genuin kärlek till berättelse, musik och texter är skrivna med otrolig fingertoppskänsla och rollbesättningen verkligen genialisk. Man har blandat kortleken helt rätt och spelat ut de bästa korten – det här kan inte bli annat än en formidabel succé. Applåderna ville aldrig ta slut på den här premiärkvällen. Fantastiskt att det än en gång har skapats en makalöst bra svensk musikal.

Biljetter är redan släppta till april 2024 så missa inte att boka.

Dags för nypremiär för Alltid vara vi, som bygger på musik av Veronica Maggio och Oscar Lindroos. Scenen är riggad som en musikstudio där musikerna och skådespelarna redan är på plats när publiken kommer in i salongen. Bandet, som splittrades för 10 års sedan, samlas för att spela in en sista platta och samtidigt göra en dokumentärfilm. Kameralinsen följer varenda min och gest som sker på scenen och spelas upp i direktsändning. Uttrycken och känslorna förstärks och når alla i publiken. Det är en spänd återförening, särskilt mellan bandets sångare Louise (Lousie Peterhoff) och Oscar (Oscar Töringe). En låtduell bryter ut mellan dem där växelvis Veronica Maggios och Oscar Lindroos musik och texter lyfter fram känslorna kring uppbrottet som aldrig fick ett avslut. Sånginsatserna är oväntade bra. Louise gestaltar en kvinnlig artists kroppsspråk realistiskt och Oscars känslor för återföreningen ligger och darrar på ytan hela tiden.

Tyvärr är storyn för tunn för att gripa tag, men ett och annat förlösande skratt bjuds det på. Blir mest en känsla av att man hänger med bandet under en dag på jobbet i studion. Det spelas musik, tjafsas lite, chefen (Gerhard Hoberstorfer) försöker emellanåt styra upp det lite. Men det blir lite utdraget och nerven saknas. Blir bättre i andra akten som också är kortare och där tätas handlingen till. Musiken överröstar stundvis sången så texterna når inte fullt ut i publiken, vilket mest är ett problem för de som inte är inbitna Maggio/Lindroos-fans. Fansen fyller säkert själva ut texterna där de inte når ut.

En musikteater i jukeboxanda, där musiken, trots den unga publiken, mest tas emot med artiga applåder och där det först i slutnumret blir mer entusiastiskt. Trivsam underhållning som inte riktigt lyfter.

Disneys Frozen blev ju en mega succé från start när den kom på film 2013 och musikalen hade premiär på Broadway 2018 och 2021 var det dag för West End. Så nu vE det dags för mig att se den. Köpte biljetter via TodayTix när jag landat. 29.50£ är ett lagom pris för en musikal. Men den är värd mer än så.

Nu är jag inte nån superexpert på Frozen, men tycker de följde den bra så det är inga problem för barn att följa med. Riktigt snygg scenografi där man använde ljus och videoprojicering på ett otroligt snyggt och effektfullt sätt. Var småkyligt inne i salongen så det var en effekt för att vi skulle uppleva snön och isen…

Imponerad av både de som spelade Anna och Elsa, både som vuxna och barn. Laura Emmit som Elsa gjorde Let it go väldigt stark. Så snyggt både musikaliskt och teknikmässigt. Ja, det är värt att se den bara för det numret

Det här är en musikal som både barn och vuxna har glädje av. Der kryllade av småAnnor och Elsor, men även av många vixna utan barn. Hade en man bredvid mig som var van musikalbesökare och han tyckte filmen var sådär, men riktigt imponerad av filmen. Så är ni i London så är den absolut värd att se. Den finns på appen TodayTix med Rushtickets så det går att få billiga biljetter också.

Ikväll hade jag äran att få se readingen av musikalen Norrtullsligan, som baserar sig på Elin Wägners bok Norrtullsligan.

En helt fantastisk nyskriven musikal av Staffan Berg. Medryckande musik med texter som driver handlingen framåt. Rapp och rolig dialog. Den är ca 1.45 h och tiden bara flög iväg. När det är slut vill man veta mer vad som hände personerna.
Samtliga musikalartister som var med gjorde det med bravur och det behövdes ingen scenografi eller kostym för att förflytta oss till Stockholm 1907.

Den spelades bara idag för att testas med publik men som sagt, riktigt riktigt bra – så håll koll efter Norrtullsligan för när den sätts upp vill ni inte missa den!

Vad handlar den då om?

Kvinnor har börjat få ta vissa jobb som tidigare varit reserverade för män men männen klagar på att kvinnorna tar deras jobb. Kvinnorna får hälften av lönen och de har ännu ingen rösträtt. Elisabeth (Jenny Holmberg) flyttar från Kalmar till Stockholm när föräldrarna dör för att försörja sig och sin bror. Hon delar lägenhet med Eva (Stina Nordberg), Baby (Kitty Chan) och, Emma/Sofia (Jessica Olsson)t och de kallar sig Norrtullsligan. Elisabeth börjar jobba som kontorist och hennes chef (Christopher Wollter) visar visst intresse för henne, men han är fast i konventionen med att gifta sig efter klass. Hennes manliga kollegor (Hani Arrabi och David Lindell) är inte glada att hon är där. Elisabeths kusin Görel, är dotter till ägaren till företaget där de andra tjejerna jobbar och hon är också fast i traditionen och ska gifta sig med Sven (Hani Arrabi). Elisabeth och hennes vänner är inte nöjda med sin lott och tillsammans med Stenberg (Sanna Martin) börjar de kämpa för att förbättra de kvinnliga villkoren och rättigheterna överlag i samhället.

En del har blivit bättre men mer än 100 år senare är det fortfarande inte lika villkor för kvinnor och män. Så en musikal helt rätt i tiden!

Det är nästan 21 år sen jag såg Queen musikalen We Will Rock You första gången i London, En visning där Brian May och Roger Taylor från Queen berättade om den och även Ben Elton som skrivit manus med dem. Då var känslan mycket större av en dystopi, men nu tjugo år senare så är det vissa saker som inte alls känns lika främmande utan tvärtom skrämmande nära med all diskussion om AI och dess påverkan på olika upphovsrättsliga områden. Här har man uppdaterar den än mer med referenser till Instagram, Tiktok osv. I We Will Rock You är det musiken som numera bara görs med hjälp av AI, det finns inga instrument kvar och Rockn´roll är en myt. Alla ska vara lika och bete sig på samma sätt, det är viktigare att umågs på nätet osv och allt styrs hårt av Killer Queen (Lissy Rebecka Wik) och hennes hemliga polis med Khashoggi (Tomas Järvheden) i spetsen. Men en ung kille som kallar sig för Galileo Figaro (Léon Ohrling) hör konstiga textrader i huvudet och när han träffar på en tuff cool tjej som inte klär sig i pastell som de andra tjejerna slår de sig ihop och beger sig iväg. Galileo kallar henne för Scaramouche (Mikaela Carlson). De stöter ihop med några rebeller, bohemer, som försöker återskapa den riktiga musiken.

Det här är en uppsättning med en blandning av rätt nya musikalartister och amatörer och man lyckas riktigt bra att få till rätt känsla i musikalen. Den robotliknande koreografin i ett par nummer lyfter fram den där dystopiska känslan och det är så snyggt med de små handrörelserna, lite Fosse-känsla. Det är en otrolig energi som strålar ut från scenen och det går inte att värja sig från den. De har inga problem med att få publiken att klappa med i de klassiska Queen-låtarna. Ibland blir publiken lite väl entusiastisk och överröstar sånginsatserna så man får inte riktigt möjlighet att höra de där sista långa utdragna höga tonerna för då sjungs det med och jublas redan för fullt. Det är synd för det finns flera som gör riktigt bra insatser under kvällen. Min absoluta personliga favorit är Mikaela Carlsson, otrolig närvaro och intensitet precis hela tiden. Hennes minspel är helt oslagbart och så kan hon ju verkligen sjunga också. Girlpower! Henne ska det verkligen bli kul att följa framöver.

Det är kul att se We Will Rock You på en liten mindre scen och det fungerar väldigt bra. Behövs inte så mycket scenografi utan här lyfter man fram musiken och sången först och främst. Musikalartisterna, kören och bandet bjuder hela publiken på en häftig musikalupplevelse som de och alla i det kreativa teamet kan vara riktigt stolta över att ha varit del i. Det är otroligt kul att se att den är utsåld redan innan premiären. Playhouse Teater är helt rätt plats för West End Stockholm att sätta upp sina föreställningar på.