Wicked hade premiär 2003 i San Fransisco men det är först i år som den får Sverigepremiär och då slår man på stort på Göteborgsoperan med att göra den största uppsättningen hittills av Wicked.

Jag har sett den i Los Angeles och London för ett antal år sen och är riktigt imponerad av den här uppsättningen. Det blir väldigt mäktigt med hela Göteborgsoperans orkester och den stora scenen som man har att tillgå. Snygga effektfulla men samtidigt enkla scenerier. Stor samspelt ensemble där den goda häxan Glinda spelas av Lina Svahn Larsson och den onda häxan Elphaba av Feline Andersson. Bägge är strålande i sina tolkningar och sätter en ungdomlig fräschör och prägel på musikalen. Max Jansson spelar Fiyero och matchar dem väl. Calle Norléns översättning är väldigt bra och de speciella Wickedutrycken/orden finns med.

Wicked är en rätt mörk historia som utspelas innan Dorothy kommer till Oz. Den handlar om det onda och det goda, om rädslan för den som inte är som alla andra, makt och hur man kuvar de intelligenta som säger sin mening. Här undervisar människo och djur på skolan. Men nu börjar djuren stegvis förlorar sin rätt att undervisa, sätts i burar och kuvas till tystnas så de till slut inte kan tala utan bara göra djurläten. En musikal i tiden med andra ord. Så det är inte den mest upplyftande musikalen och musikmässigt inte en där musiken sätter sig. De låtar som man mest känner till är Defying Gravity och Popular.

Göteborgsoperans uppsättning av Wicked är imponerande musikaliskt och sångmässigt. Har man sett Wicked utomlands så ska man absolut se den här likaså om man har kvar den på listan över musikaler att se, för mer storslaget än så här blir inte Wicked.

Jag har sett Jamie ett par gånger i London och det är en underbar feelgood musikal om sextonårige Jamie New som drömmer om att bli drag queen. Skolan är på väg att sluta och den stora avslutningsbalen ska snart gå av stapeln och Jamie vill gå till balen i klänning. I London präglas den här av ungdomlig charm och energi. Men den ungdomliga charmen tappas bort i Malmö för man har valt en Jamie som är 20 år äldre än sin karaktär och det märks. Oscar Pierrou Lindén som spelar Jamie är en fullfjädrad musikalartist och gör en fantastisk insats, men blir inte helt trovärdig som sextonåring och det skaver. Det hjälper inte heller att man har valt skoluniformer i brunt/beige och i ett gubbigt snitt, och en peruk som får ett gråaktigt skimmer. Det får honom inte att verka yngre, tvärtom. De brun/beiga skoluniformerna får hela klassen att helt smälta in i träväggen och det känns lite trist. Men bortser man från det här så är det en bra uppsättning som man bjuds på. Sceneriet är väldigt enkelt och avskalat och scenen vrids runt för att skapa olika rum och plaster. Operans symfoniorkester är placerad på en upphöjning på scenen så det syns i stort sett hela tiden och blir en del i förställningen vilket är väldigt trevligt. I första akten är det nästan bara Jamies röda klänning och Miss Hedge skor som ger färg, men det blir lite mer färgsprakande i andra akten.

Överlag är det en bra ensemble med proffsiga musikalartister som t ex Anki Albertsson, Vivan Cardinal, Anna-Maria Hallgarn och Leila Jung som är strålande i sina roller. Men den som verkligen visar var skåpet ska stå är Loa Falkman som spelar Hugo/ Loco Chanelle, en äldre drag queen som tar Jamie under sina vingar. Falkman är manligt kraftfull feminin i sin roll med en röst med en sån kraft att ingen skulle kunna vifta bort honom som en fjantig fjolla oavsett vad han har på sig. Klänningarna bär han verkligen upp med pondus.

Jamie är en feelgood musikal med bra poppig musik som man blir glad av, men samtidigt vidrör den olika ämnen som berör och som får publiken att tänka till. Och den visar att drag queens är som vem som helst, ofarliga med drömmar och önskan om att få vara sig själva. Drag Queensen har inte så stor plats i musikalen som man kanske kan tro, men i pausen cirkulerar de runt i foajén och det var väldigt populärt att ta selfies med dem.

Everybody´s talking about Jamie spelas till den 31 december.

Det här är en jukeboxmusikal som bygger på Lasse Holms stora låtskatt som många känner igen och kan sjunga med i. Av hans ca 700 låtar har man valt ut 26 låtar som Främling, Bra vibrationer, Eloise, Växeln Hallå, Diggilo Diggiley, Kärleken är evig, Tommy tycker om mig och Canneloni Macaroni som vävs ihop till en härlig medryckande feelgood musikal. Den lilla orten Målinge ska få husera värd till en stor talangjakt som ska tv-sändas. Befolkningen går man ur huse för att vara med. Programledaren Alexander och hans entourage anländer till staden och det blir en kulturkrock mellan det fina tv-folket och lokalbefolkningen. Lokalbefolkningen har sina interna stridigheter också både jobbmässigt och kärleksmässigt. Handlingen är lite tunn även om det finns en story om en bebis som fick lämnas bort och en mor som söker efter honom, men det blir aldrig riktigt känslosamt. Nej, det här är en lättsam, lättsmält musikal som roar för stunden och som lyser upp det gråa trista höstvädret. I första akten vävs låtarna lite ihop för att föra handlingen framåt och där har man finurligt fått till Växel Hallå till att både handla om en telefonväxel men även om växelpengar. En härlig sångduell mellan hotellägaren Bella (Elisa Lindström) och handlare Yngrot (Stefan Clarin). I andra akten låter man talangjakten blomma ut för fullt och låtarna blir rena scenframträdande även om flera av bidragen framförs till särskild person. Även om det blir en svaghet i själva musikalen så kommer låtarna mer till sin rätt där. Publiken förses även med ljusstavar för att visa vilka låtar man gillar. Handlingen blir svagare till vinsten av ett större publikengagemang.

Musikalen är en stor hyllning till åttiotalet, kläderna, frisyrerna, dansstegen och även några av de roligaste replikerna är en blinkning till hur man tänkte om TV då. Målinges fixare Vikström (Robert Ryberg) kommer på den ena idén efter den andra på TV-program som han föreslår till Alexander ”Man skickar ett gäng vanliga människor till en öde ö och så får man rösta ut en varje vecka”. Idéer som alla tycker är heltokiga.. Och det skrattas gott i publiken. Musikalen ligger och balanserar på en tunn tråd till att slå över till buskis men man lyckas hållas sig på rätt sida så det inte blir att man driver med karaktärerna utan det finns med ett hjärta för dem.

Det märks att hela ensemblen har ett stort hjärta och kärlek till låtarna och glädjen sprider sig till publiken. Musikalen framförs av en välsjungen, samspelad ensemble där framförallt Bruno Mitsogiannis glänser i sin roll. Bruno är som klippt och skuren i rollen som pizzabagaren Gunnar Armani, charmig, rolig och med en otroligt bra röst som lyfter musikalen.

Många av Lasse Holms låtar är ju melodifestivallåtar och Mello är ju folkligt, glädje och feelgood och det har man verkligen lyckats förmedla i den här musikalen.

Man har precis förlängt spelperioden för musikalen och den är nu planerad att spelas fram till den 18 februari.

Waitress handlar om servitrisen Jenna (Mercedesz Csampai) som är fast i en småstad med sin våldsamme man, Earl (Jesper Barkselius) i ett kärlekslöst äktenskap. När hon blir gravid träffar hon den trevlige läkaren Dr Jim Pomatter (David Alvefjord) som överöser henne med beröm för hennes fantastiska pajer. Pajer som hon komponerat och bakat sen hon var liten flicka och som är kända i hela stan. De är så goda att den surmulne ägaren (Sven Angleflod) till cafét uppmuntrar henne till att ställa upp i en pajbakningstävling. Kan en vinst i den innebära att hon kan bryta upp från sitt äktenskap?

Det här är första gången som Waitress sätts upp i Sverige och det är lite Östgötateaterns signum att hitta en rätt ny musikal som inte spelats i Sverige tidigare. Något som de verkligen gör bra och sätter en hög standard på. Jag såg Waitress i London för några år sen och tyckte att det var en trevlig feelgoodmusikal som underhöll för stunden. Den berör inte på samma sätt som t ex Come From Away vare sig till handling eller musikaliskt, men man blir underhållen och glad av den, även om det finns vissa saker i den som skaver lite. Dr Jim är ju egentligen inte så mycket bättre än Jennas man. Men det blir ju ett väldigt bra slut i alla fall och det är mycket kärlek och kvinnokraft i den.

Som vanligt när något sätts upp på Östgötateatern görs ett gediget jobb med scenografi, kostym, ljussättning så allt är snyggt på scen och så har man en ensemble som är skönsjungande och samspelad i alla roller. Mercedesz Csampai har en gedigen musikalbakgrund och hon imponerar verkligen både sångmässigt och i skådespeleriet. Någon som jag imponerades av redan 2017 när han spelade Marius i Les Miserable på Wermlands operan är David Alvefjord och han matchade Mercedesz väldigt väl i sin roll som den charmige läkaren Jim. De två har en härlig kemi på scenen. Sofia Jung, som spelar Jennas vän och kollega Becky, har en fantastisk röst och utstrålning och det är lika kul att se henne varje gång. Likaså Camilo Ge Bresky som gör en härlig och rolig tolkning av Ogie som dejtar en annan av Jennas vänner. Jesper Barkselius spelar Jennas osympatiske man med stor bravur. Ja, tillsamman gör de och alla andra den här uppsättningen av Waitress till en som är minst lika bra som den jag såg i London.

Alla som bor i Östergötland ska vara stolt för vad Östgötateatern åstadkommer år efter år när det gäller musikaler. Väl värd varenda skattekrona som gör det möjligt för alla att kunna se så här bra musikal. Och det är så värt att åka från Stockholm och se också.

Waitress är en musikal för välmåendet som rekommenderas till alla!

Rossinis opera Askungen hade premiär 1817 i Rom. Folkoperans uppsättning är en härlig blandning av Rossini, Disney och Barbie. Handlingen följer inte helt den gängse utan prinsen (Conny Thimander) ger sig själv ut för att söka en fru utklädd till betjänt när han träffar Askungen (Josefine Andersson), som bor hemma hos sin styvfar (Peter Kajlinger) och två styvsystrar (Susanna Andersson och Katija Dragojevic) . Styvsystrarna tycker de är otroligt vackra och har en självbild som inte stämmer helt med verkligheten. Dandini, prinsens betjänt (Sebastian Durán) låtsas vara prinsen och de bägge styvsystrarna gör allt för att imponera på honom. Första akten går i en mer nedtonad skala men avslutas med att Askungen får hjälp av Alidoro (Sami Yousri) som förvandlar henne från piga till en riktig Disneyprinsessa i en ljusblå vacker klänning under ett fyrverkeriregn. Andra akten eskalerar till ett färgsprakande crescendo när det är dags för bal på slottet. Inredningen är en rosaorgie i bästa Barbiestil, en gigantiskt tårtbuffé och klädena som exploderar i färgprakt i klara starka färger. Efter alla förvecklingar och glasskon återigen sitter på Askungens fot, avslutas allt i ett uppblåsbart rosa slott när prinsen och Askungen får varandra.

Rikards Bergqvist översättning förvandlar Askungen till en modern och rolig föreställning. Sångtexterna förvaltas och tolkas väl av hela den välsjungande ensemblen. Publiken lockas till skratt många gånger både av sångtexterna och karaktärerna. Det är hårfint att det slår över till buskis men de håller sig på rätt sida.

Folkoperan är tänkt att sätta upp opera som passar alla och den här uppsättningen lever verkligen upp till det. En förställningen som är en färgsprakande smällkaramell, rolig, välsjungen och välartikulerad så man i stort sett hela tiden hör vad de sjunger. Men i några sånger är det så mycket ord som man inte har en chans att hinna med, imponerande att de hinner sjunga alla dess ord. Askungen roar både den inbitne operabesökaren som den ovane förstagångsbesökaren. Så har du inte varit på Folkoperan tidigare varför inte ge den här en chans. Det är är utan tvekan det bästa jag har sett på Folkoperan. Applåderna var långa och intensiva och det strålade om alla på scenen.

Askungen spelas till den 26 november.

The One är en nyskriven musikal av Fredrik ”Benke” Rydman och Åsa Lindholm. Till mångt och mycket påminner både handlingen och karakärerna om The Chorus Line – här ska det dock bara hittas en stjärna som ska nå ut i sociala medier – men nu räcker det inte bara att kunna dansa bra, man ska vara beredd att visa allt, inget är längre privat. Det har varit en omfattande audition via sociala media men nu har ett gäng hoppfulla dansare samlats till den sista uttagningen där den snälle koreografen Alex (Erik Johansson) och den tuffa och inte helt sympatiska producenten Josie (Christine Meltzer) ska välja ut den lycklige vinnaren. Dansarna som sen tar sig vidare är ett gäng med blandad bakgrund t ex den rike väluppfostrade sextonåriga Max (Oscar Wallgren), den kaxiga tuffa Salima (Amelis Riquelma Nicoletti) från Rinkeby, dansaren Linda (Isa Tengblad) med en världskarriär men som nu av någon anledning återvänt hem. Så har vi paret Rodrigo (Alvaro Estrella) och Cyntiha (Victoria Pèrez) som träffades i tonåren och nu tjugo år senare börjar vara i slutet av sin karriär. Jamal (Emilio Araya) och Lukas (Marcus Møller) är helt fantastisk i sina roller och så Nina (Janice Kamya Asante) som haft ett kort förhållande med Alex. Hur jämställt var det det förhållandet egentligen, anar vi en #metoo där? En antydan som kunde tagits mer tillvara. The One lider precis som A Chorus Line att ett stort antal dansares liv ska avhandlas på en tid som är för kort för att man riktigt ska gripas tag. Det blir mest ett skrap på ytan av vem de är och vilket bagage de har med sig.

Jämfört med A Chorus Line är tjejerna tuffare och tar för sig mer. Det är lite så att man tonar ner vissa av de manliga dansarna. Rodrigo är så lojal mot Chyntia att han sätter sin egen karriär på vänt, men drömmer om att nu få tag steg fram och visa vad han kan och inte bara vara Evig Swing. Det är en av få sånger i musikalen som är lite mer allvarsam och berörande och Alvaro Estrellas visar att han behärskar både dans och sång. Josie manipulerar Alex och har sin egen agenda med tävlingen.

Det är genomgående helt nyskriven musik som blir till många häftiga dansnummer, antingen där en av dansarna är i fokus eller stora läckra ensemble dansnummer. Dansen håller verkligen en väldigt hög och nytänkande nivå. Musiken faller mig inte helt i smaken, men tillsamman med den läckra koreografin blir det en helhet som ger intryck. Musiken, dansen, mångfalden hos karaktärerna, fokus på individen och blinkningen till social medier får The One att kännas modern, aktuell och helt rätt i tiden. Är man mest lycklig av att bli en solitär stjärna, eller att vara del i en grupp där man kompletterar varandra? Premiärkvällen var musikalen nästan tre timmar och den hade tjänat på att tightas till lite.

Dansglädjen på scenen sköljer över publiken och smittar av sig ända fram till den avslutande The One.

The One spelas till den 29 oktober.

Foto: Peter Knutsson

Musikalen Moulin Rouge baseras på Baz Lurhmanns film som gjorde stor succé med Nicole Kidman och Ewan McGregor i huvudrollerna som Satine och den unge låtskrivaren Christian som kommer till Paris för att skriva låtar. Han träffar på ett par bohemer, Henri Toulouse Lautrec och Santiago, som upptäcker hans låtskrivarförmåga och tar med honom till Moulin Rouge. Christian blir blixtförälskad i Satine när han ser henne uppträda, men även Greven Monroth vill ha Satine, eller rättare sagt äga henne. Greven går in som finansiär och delägare i Moulin Rouge när klubben hotas av finansiella problem.

Musikalen hade urpremiär 2018 i Boston, premiär på Broadway 2019 och har sen 2021 spelats på West End. Den fick 10 Tony Awards, bland annat för bästa musikal. Det är en jukebox musikal med en lång radda av hits från David Bowie, Lady Gaga, Queen m fl. Alla har en otrolig högigenkännings faktor och publiken med på noterna från start.

Den svenska uppsättningen är den första som sätts upp där man inte behöver följa det fastställa konceptet utan har fått forma uppsättningen på sitt eget sätt t ex vad gäller scenografin. Scenografin är extravagant och riktigt bra, men man har lite tappat bort känslan av att man träder in på Moulin Rouge när man kommer in i salongen, en känsla som finns på The Piccadilly Theatre där den går i London. Väderkvarnen och ett stort elefanthuvud är på plats. Publiken bjuds på underhållning av ensemblen medans man kommer in, så se till att vara på plats i tid så ni inte missar något.

Direkt när ridån går upp, musikerna spelar upp de första tonerna ur Lady Marmalade och dansarna släpps fram i det första stora dansnumret då uppstår magin och den enorma energin som är musikalens stora behållning. De superläckra såns-och dansnummer, koreograferade av Jennie Widegren, Zain Odelstål, Kirsty Mcdonald, Anja Gaarder, tar verkligen publiken med storm.

Marsha Songcome som Satine är helt outstanding, stark och sårbar på samma gång och med en röst som är så känslosam, kraftfull och bara kan matchas sångmässigt av Fred Johanssons (greve Monroth). Men den som vinner Satines hjärta är unge Christian som ungdomligt och lite naivt bortkommen spelas av Andreas Wijk, som nu gör musikaldebut. Victor Morell fick med kort varsel hoppas in som Henri Toulouse Lautrec när Alexander Larsson råkat ut för en cykelolycka på vägen till teatern. Ett inhopp som han ska ha en stor eloge för.

Morgan Alling är som klippt och skuren som klubbdirektören Harold Zidler som kämpar för att hålla klubben vid liv. Zidler är karaktären som bjuder på skratten, men som även visar en känslosam sida och berör. Har Alling någonsin haft en roll som passat honom bättre?

Moulin Rouge är en jukebox-musikal med extra allt, hit efter hit, energi, magnifika dansnummer, extravagant scenografi, Morgan Alling i sitt esse, Fred Johansson med en pondus och röst som få och Marsha Songcome är föreställnings mest glittrande och glimrande diamant som får skimra med all sin lyskraft.

Moulin Rouge är en nästan tre-timmar kort energikick som ni inte ska missa! Det är inte ofta en sån här musikal spelas i Sverigem så passa på och sen den minst en gång.

@matsbäcker

@matsbäcker

@matsbäcker

Under föreställningen tänker jag flera gånger, vad lyckliga jag är som bor i Sverige och kan få uppleva så här genialiskt bra nyskriven musikal. Det nya som sätts upp på Broadway och West End kan jag ju åka dit och se, eller så kommer det förr eller senare hit, men för att riktigt förstå det genuina och äkta som finns i musikaler som Änglagård, Så som i himlen och Kristina från Duvemåla behöver man nog vara svensk, även om det skulle kunna utspelas var som helst. Klangen, tonen, vemodet som ligger och lurar i flera av Fredrik Kempes fantastiska melodier i Änglagård känns så svenskt. De flesta har nog sett filmerna om Änglagård och när berättelsen sätts i händerna på Fredrik Kempe (musik och text), Edward af Sillén (manus och regi) och Daniel Réhn (manus) skapar de tillsammans musikalmagi och musikalhistoria. Musiken vandrar mellan tysk cabaré, svulstiga känslofyllda ballader, kvinnokampssånger och roliga klämkäcka låtar, riktiga publikfriarlåtar där publiken från första tonen är med på noterna och klappar takten. Det är skratt och allvar om vartannat. Berättelsen känns igen från filmerna, men lite anpassningar är gjorda valen lyfter verkligen berättelsen. Det är mer fokus på de kvinnliga karaktärerna. Rut ges mer plats och är tillsammans med Fanny de bärande karaktärerna som driver handlingen framåt. Helt rätt vinkling på historien. Även om den utspelar sig i början av 90-talet så är den aktuell med främlingsfientlighet och rädslan för det okända hos byborna i Yxared, när cabarestjärnorna Fanny och Zac anländer dit för att Fanny har ärvt sin morfars gård Änglagård.

Allt framförs av fantastiska musikalartister som är så perfekta för sina roller. Tuva B Larsen verkligen äger rollen som Fanny, cool, tuff och sårbar med en stämma som är både ljuvlig och känslosam på samma gång. Helen Sjöholm är som klippt och skuren för Rut, kvinnan som burit på en hemlighet i tjugo år. Så mycket känslor som finns i den roll och Helen sång är så uttrycksfull och känslosam. Lindy Larsson är en ny bekantskap för mig, men som han gestaltar Zac. Färgstark personlighet men samtidigt lågmäld och iakttagande och vilken röst sen! Önskar att han hade fått tagit lite mer plats sångmässigt. Fredrik Lycke har en otrolig pondus som Axel och det är väldigt mäktigt när han tidigt i föreställningen sjunger Änglagård. Så har vi de godhjärtade bröderna Gottfrid (Tommy Körberg) och Ivar (Gustav Levin). Bröderna får den tacksamma uppgiften att vara de lite roliga farbröderna som charmar publiken med sina glad lite lättsammare låtar. Men visst har Körberg en liten sång som kräver lite mer röstresurser också. Det blir känslosamt när han sjunger om sin ungdomskärlek. Per Svensson är strålande i rollen som prästen Henning, kuvad och from i början men sen tar han mer plats. Strålande insatser övriga och hela ensemblen.

Scenografin av Lars Östbergh är väldigt bra. Huset Änglagård ger en viss dockskåpskänsla som jag verkligen gillar. Ljusdesign, mask, peruker, kostymer, ja allt är verkligen uttänkt i minsta detalj och blir blir en perfekt helhet.

Förvandlingen av filmerna om Änglagård till musikal är gjord med så mycket genuin kärlek till berättelse, musik och texter är skrivna med otrolig fingertoppskänsla och rollbesättningen verkligen genialisk. Man har blandat kortleken helt rätt och spelat ut de bästa korten – det här kan inte bli annat än en formidabel succé. Applåderna ville aldrig ta slut på den här premiärkvällen. Fantastiskt att det än en gång har skapats en makalöst bra svensk musikal.

Biljetter är redan släppta till april 2024 så missa inte att boka.

Dags för nypremiär för Alltid vara vi, som bygger på musik av Veronica Maggio och Oscar Lindroos. Scenen är riggad som en musikstudio där musikerna och skådespelarna redan är på plats när publiken kommer in i salongen. Bandet, som splittrades för 10 års sedan, samlas för att spela in en sista platta och samtidigt göra en dokumentärfilm. Kameralinsen följer varenda min och gest som sker på scenen och spelas upp i direktsändning. Uttrycken och känslorna förstärks och når alla i publiken. Det är en spänd återförening, särskilt mellan bandets sångare Louise (Lousie Peterhoff) och Oscar (Oscar Töringe). En låtduell bryter ut mellan dem där växelvis Veronica Maggios och Oscar Lindroos musik och texter lyfter fram känslorna kring uppbrottet som aldrig fick ett avslut. Sånginsatserna är oväntade bra. Louise gestaltar en kvinnlig artists kroppsspråk realistiskt och Oscars känslor för återföreningen ligger och darrar på ytan hela tiden.

Tyvärr är storyn för tunn för att gripa tag, men ett och annat förlösande skratt bjuds det på. Blir mest en känsla av att man hänger med bandet under en dag på jobbet i studion. Det spelas musik, tjafsas lite, chefen (Gerhard Hoberstorfer) försöker emellanåt styra upp det lite. Men det blir lite utdraget och nerven saknas. Blir bättre i andra akten som också är kortare och där tätas handlingen till. Musiken överröstar stundvis sången så texterna når inte fullt ut i publiken, vilket mest är ett problem för de som inte är inbitna Maggio/Lindroos-fans. Fansen fyller säkert själva ut texterna där de inte når ut.

En musikteater i jukeboxanda, där musiken, trots den unga publiken, mest tas emot med artiga applåder och där det först i slutnumret blir mer entusiastiskt. Trivsam underhållning som inte riktigt lyfter.