Petra Nilsen har stått på scen mer eller mindre hela sitt liv och här får vi följa med från hennes period som katt i både Pelle Svanslös och Cats till det stora äventyret som Roxie på Broadway och fram till där hon är idag. Petra Nilsen tillhör musikalartistgeneration som fick sitt stora genombrott när Chinateatern började sätta upp ungdomsmusikaler som Grease och Fame. Plötsligt skrev t ex Veckorevyn om de här unga musikalartisterna och ungdomar flockades kring teatern för att få en glimt av Petra, Peter Jöback, Pernilla Wahlgren och de andra musikalartisterna. Därifrån rullade karriären på i en hög hastighet för Petra, musikalrollerna avlöste varandra och blandades med tv-roller som succén med Anna Holt. Rollen som Roxie i Chicago tog henne till både West End och Broadway 2001. En karriär som sen fortsatte med olika roller runt om i Sverige.

Inledningen kändes lite trevande men rätt snart har hon publiken fast i sitt grepp när hon blandar anekdoter med små dans- och sångnummer från olika föreställningar. Det handlar om slitet bakom, auditions som inte går som förväntat, rösten som inte håller, idolskapet och annat som hör artistlivet till. Har man som jag följt Petra genom åren så är det väldigt intressant att får ta del av vad som händer bakom och runtomkring föreställningarna. Jag bodde i London när hon spelade Roxie och såg hennes premiär på Adelphi Theatre så det var lite extra intressant när hon berättade om tiden med Roxie. Hur hon ständigt behövde hjälpa sin medspelare i London när han tappade bort sig på scenen och om det tuffa beslutet som alla teatrar på Broadway tog att fortsätta spela musikal efter terroristattacken den 11 september.

Det här är främst en föreställning om Petra fantastiska karriär och privatlivets problem väljer hon att inte berätta om utan det gestaltas i en dans. Petra kan konsten att berätta, och det görs med inlevelse men samtidigt med en visst distans som om hon går in i en karaktär som berättar om hennes liv, hon släpper inte helt ner garden och låter oss komma nära. Det är helt ok, för det här en föreställning om hennes liv på scen och den lever verkligen upp till det. En fängslande föreställning om och med en av de fyra svenska musikalartisterna som hittills spelat på Broadway.

Under våren spelas några förställningar till och här hittar ni information om var: https://www.petranielsen.se/

Operetten Vita Hästen skrevs 1930 i Berlin av Ralph Benatsky och är en av världens mest kända och spelade operetter med sånger som många känner igen som t ex ”Det skulle vara underbart”. Den kan lätt tas för lättsam underhållning för det är en förväxlingsoperett som lockar till skratt och utspelas i idyllen vid Wolfgangsee, där flera par till slut får varandra – slutet gott allting gott. Med det finns en underton av den mörkare tidsandan som rådde på 1930-talet och som det finns paralleller till idag.  Då liksom nu vill folk gärna roas och fly vardagen. Folkoperan lyckas väldigt väl med det, så till den grad att den är utsåld innan premiären, vilket är helt förståeligt med den namnkunniga ensemblen av skådespelare och operasångare – en blandning som gifter sig perfekt.

Jonas Karlsson, som spelar den kärlekskranke kyparen Leopold, gör en lysande skådespelarinsats och överraskar med en imponerande kraftfull sångröst. Föremålet för hans heta känslor är Stina Ekblad (Vitas Hästen ägare Josepha) som med sin svalare och lite bitska framtoning håller honom på halster. Strålande insatser av samtliga men en extra eloge till Joakim Larsson som inhoppare i rollen som Piccolon Gustl, utöver sina ordinarie. En fröjd också att njuta av t ex Elin Rombo, Alexandra Büchel och Richard Hamrins fantastiska röster. De kommer fram på ett annat sätt när det är operett och det är lättare att höra vad de sjunger.

Minimalt med scenografi, i stort sett bara en flaggstång och en balkong till rum 4. Men även Tyrolerorkestern används delvis som scenografi då de byter plats då och då under föreställningen. Pianot får agera bardisk. Inga klädbyten utan alla skådespelare är på scenen mer eller mindre hela tiden. Kläderna i lite dyster brunskala men tidsenlig.

En föreställning som roar och där allas insatser är genomproffsiga och imponerar.

Det här är en färgsprakande, poppig och medryckande familjemusikal som roar hela familjen. Wilberth Gonzalez makalöst fantasifulla kostymer och mask/peruk som han skapat tillsammans med Johanna Lysdahl lyfter verkligen hela musikalen och skapar illusionen av att man befinner sig i havet med havsfolket och musikalmagin skapas.

Den Lilla Sjöjungfrun ska spelas både i Sverige och Norge och det märks att man har rollbesatt med både svenska och norska artister och den framförs på bägge språken. Kiana Blanckert i rollen som Den Lilla Sjöjungfrun är perfekt, hon har en utstrålning som når ända upp på läktaren. Hon rör sig på sjöjungfruliknande sätt. Norske Kenneth Engen som Olauv, killen som Sjöjugfrun räddar och förälskar sig i, är charmig.

Mest imponerande är de storslagna ensemble numren när scenen fylls av de fantastiska kostymerna och det blir en viss kontrast och mer mörker i andra akten när de ersätts av brunare/svartare kläder när Sjöjungfrun lämnar havet och följer med Olauv till hans föräldrars fiskerifabrik på land. Det är lätt att förstå att han sen väljer att följa Sjöjungfrun tillbaka till färgprakten i havet.

En riktigt underhållande familjemusikal som bitvis kan verka lite skrämmande för de minsta men roliga karaktärer och färgprakten tar udden av det. Det är härligt att se hur barnen interagerar med det som utspelar sig på scenen. Så ta med hela familjen för två timmars underhållning där barnen efter förställningen får möjlighet att träffa Sjöjungfrun och de andra.

Den Lilla Sjöjungrun spelas runt om i Sverige och Norge under 2024 och 2025.

Biljetter kan köpas här:https://www.drosenorberg.se/sjojungfrun

Barberaren i Sevilla är Rossinis kända opera som baseras den första pjäsen i trilogin skrivna av den franske 1700-talsförfattaren Pierre Augustin Caron de Beaumarchais. Operan ska nästa år sätta upp del två Figaros bröllop som Mozart gjort opera och planerar den avslutade delen 2026. Den kommer att bil en mer moderniserad version.

Barberaren är en lättsam opera, en fars med förvecklingar och kärleksproblem, som även om den framförs på italienska är lättförstådd. Handlingen är rätt tunn och snart har man förstått vem som är vem på klassiskt farsmanér och man kan förutse hur det ska gå. Barberaren Figaro (Luthando Qave) som hjälper greven Almaviva (Konu Kim) och hans älskade Rosina (Dara Savinova) att få varandra när andra sätter hinder i vägen. En välsjungen, samspelad och stundtals komisk trio. Likt en vanlig fars dras ibland de komiska delarna några varv för mycket, fast i en opera så sjungs det förstås, men det gör att det blir lite utdraget och tappar fart.

För mig ska en kväll på operan vara en verklighetsflykt när man går in i den fantastiskt vackra guldglänsande byggnaden. Men tyvärr förtas den upplevelsen av scenografin och kostymerna i den här uppsättningen. Färgskalan på kläderna som uteslutande gick i grått, vitt, svart och beige, speglade bara det trista vädret ute och satte en viss nedstämd känsla över föreställningen. Det trista plywood/masonit-färgade huset där Rosina bodde, bidrog inte till att lysa upp föreställningen heller även om det fanns vissa röda inslag, men de gjorde att den mer liknade en lada än en italiensk villa. Jag vill inte se en svartvit föreställning – jag vill ha färg. Trots de musikaliska insatserna som var bra, gav scenografin och kostymerna uppsättningen en helhetskänsla av lågbudget.

Det här är Bowies sista verk och han hann se premiären 2015 innan han gick bort och nu sätts den upp för första gången i Sverige. En uppsättning som inte är lik någon annan musikal och frågan är om musikal är rätt benämning. Här har samma filmiska grepp använts som i Lille Eyolf på Dramaten och Gengångare på Stadsteatern där skådespeleri blandas med filmade sekvenser, men här har det filmiska fått övertaget på gott och ont. Medans publiken kommer in i salongen visas vad som händer i kulisserna på en heltäckande filmduk. När det är dags att gå in på scen följs Linus Wahlgren, som spelar den odödlige utomjordingen Newton, av en kameraman in på scenen och försvinner upp i lägenheten som är byggd mitt på scenen. Därefter är det en dryg timmes direktsänd filmad teater som visas på filmduken innan filmduken blir mer och mer genomskinlig och man återigen ser skådespelarna på scenen. Greppet med direktfilmade närbilder som projiceras samtidigt som man man ser skådespelarna live är effektfullt och snyggt i de avslutande scenerna. Här tänder det till och närvaron ökar och kulminerar i näst sista numret när Linus Wahlgren kraftfullt framför ”When I Met You” samtidigt som lägenheten snurrar runt och han balanserar runt i den. Filmsekvenser projiceras under tiden på den genomskinliga filmduken och lyfter helheten. Det är först i föreställningens allra sista nummer, Heros, en avskalad och finstämd version, som filmningen upphör helt.

Trots det snygga filmfotot och alla närbilder, det avskalade och nära, som är i de filmade sekvenserna så är det på bekostnad av känslan av att vara på teater. Skådespelarna jobbar med kameran och inte med publiken. Biokänslan som ibland övergår till en känsla av läckra musikvideos hänger sig kvar och påverkar helhetsintrycket. Det filmade är starkt men det känns inte här och nu fullt ut.

Skådespelarinsatser är dock otroligt bra och jag skulle så gärna vilja se det helt utan filmduk, eller i alla fall mycket mer av scennärvaro och projicering blandat för där är det skickligt och visuellt snyggt paketerat.

Linus Wahlgren är helt briljant i sin tolkning av Newton och utan tvekan är det här en av hans bästa insatser. I galenskapen , förtvivlan och dödslängtan är han extremt närvarande och känsloladdad utan att spela över och sångmässigt har han nog inte varit bättre. Bowies låtar är som klippt och skurna för honom. Tove Styrke är skör och spröd och flera gånger visar hon att hon kan leverera komiska repliker och får publiken att skratta med. S J Berger får till en känsla av obehag så fort han är med i en scen och han har den rätta Bowiekänslan i alla låtar han sjunger. Samtliga i ensemblen levererar på hög nivå.

Totalt sett är det sjutton låtar ur Bowies gedigna låtskatt som finns med t ex . Lazarus, Life on Mars, Absolut beginners, This is not America och Changes så den som gillar Bowie kommer att hitta en del godbitar här.

Det är tredje gången som jag ser Lazarus och från det första publikrepet den 10 februari så har de fått till en bättre känsla i och med det omgjorda öppningsnumret. Men det är en väldigt speciell förställning med det filmiska konstgreppet och berättartekniken. En föreställning som fascinerar.

Gillar man musikal och/eller Bowie så är det ingen tvekan om att man ska se den för att uppleva den och se vad man själv tycker. Det är kanske inte det bästa man har sett, men en föreställning som etsar sig fast och inte släpper taget om den som sett den. Se den med öppet sinne!

Foto Mats Bäcker

Foto Mats Bäcker

Foto Mats Bäcker

Tomtemor är fru till tomtefar är en nyskriven musikal i en akt av Matilda Bördin (manus och regi) och Marcus Sturewall (text och musik) och man kan ju lätt tro att det här blir en julig musikal, men så är inte riktigt fallet. Nej här får vi möta Katrin (Ida Beimo) som har en dröm om att få ge glädje till barnen i staden hon bor i. Tillsammans med sina vänner i föreningen Nystana (Ida Löfholm, Jessie Lewis Skoglund och Stina Gunnarsson) förverkligar hon sin dröm om att alla leksaker de gjort ska delas ut till barnen. Ett stort projekt som inte får något gehör hos kommunmannen när de söker bidrag. Men de ger inte upp utan jobbar vidare. En olycklig omständighet göra att Katrin måste ta hjälp av sin man Niklas och sen dess är det han som hyllas världen över. Tyvärr är det mitt i prick att en man får äran av kvinnornas hårda jobb. Det är en del repliker som träffar mitt i prick och har hög igenkänningsfaktor men som mest verkar uppskattas av den kvinnliga publiken.

Musiken är lättillgänglig, trevlig och medryckande men lokalen är inte den mest ideal för att det ska blir bra balans mellan musiken och sången så tyvärr överröstar musiken då och då sången, vilket är synd för texten är rätt underhållande. Scenografin består främst av tråloder som flyttas om för att skapa nya rum men det blir lite störande och ibland känns det som det inte har något syfte utan tar lite fokus från sång och dialog. En bit in i akten så bjuds det på glögg och pepparkakor, men det gäller att sitta rätt för att man ska få något. Trevligt inslag men lite bättre organisation så skulle det bli ännu trevligare.

Även om den inte var så julig som jag hade trott så får man en viss julkänsla men jag gillar den ändå. Den är väl framförd, tjejerna har bra röster, musiken överlag är trevlig och positiv. Jag hoppas att alla som ser den får sig en tankeställare och blir bättre på att äras den som äras bör och varför inte börja med det som vi blir uppmanade till – att låta tomtemor dela ut julklapparna i år.

Tomtemor är fru till tomtefar spelas till den 16 december och är väl värd att ses. Aliasteatern har en trevlig liten bar med bra priser – perfekt för ett glas Cava innan musikalen börjar.

Det här är första gången jag ser Matilda som musikal på scen och jag är så imponerad. En uppsättning där scenografin, kostym, koreografi, ljussättning tillsammans med ensemblen skapar en helhet som verkligen sticker ut. Jag är helt charmad och knockad av Maja Söderström som spelar Matilda. Hon är bara 12 år men är en sån självklar stjärna. Liten men intar och fyller upp scenen med sin utstrålning och talang. Adam Gardelins finurliga och ordrika översättning levererar hon perfekt både i tal och sång.

Robert Fux passar som hand i handsken som den grymma Rektor Agatha Trunchball. Han balanserar så perfekt det allvarliga och stränga med en underliggande komisk/ironisk ton. Lisette Pagler är hans motpol som den vänliga och omtänksamma Fröken Honey som ser geniet i Matilda. Sara Jangfeldt är härlig som Fru Wormwood, Matildas mamma, som tycker utseende går före utbildning. Jörgen Thorsson som Herr Wormwood ligger på gränsen till överspel av det komiska. Det blir lite för mycket och långdraget i numret direkt efter akt 1 där det ironiseras över bokläsare.

Koreografin står Fredrik Benke Rydman för och sällan har jag sett en koreografi som är så väl anpassad till de yngre barnen och de mer erfarna. Det blir så mäktig när det börjar i en liten skala och sen fyller de mer erfarna dansarna på och intar hela scenen med läcker dans i bästa Benke Rydman stil. Finurligast är bokstavsnumret där dansarna formar bokstäver på olika sätt i en rasande fart. Avslutningsnumret, När jag blir stor , är bara en energi och glädjefest som gör att man går glad och lycklig från teatern.

Matilda är en tidig julklapp till alla musikalälskare! Se den innan jul och ge bort i julklapp. Den spelas till den 28 april. Det här kommer att bli succé.

Wicked hade premiär 2003 i San Fransisco men det är först i år som den får Sverigepremiär och då slår man på stort på Göteborgsoperan med att göra den största uppsättningen hittills av Wicked.

Jag har sett den i Los Angeles och London för ett antal år sen och är riktigt imponerad av den här uppsättningen. Det blir väldigt mäktigt med hela Göteborgsoperans orkester och den stora scenen som man har att tillgå. Snygga effektfulla men samtidigt enkla scenerier. Stor samspelt ensemble där den goda häxan Glinda spelas av Lina Svahn Larsson och den onda häxan Elphaba av Feline Andersson. Bägge är strålande i sina tolkningar och sätter en ungdomlig fräschör och prägel på musikalen. Max Jansson spelar Fiyero och matchar dem väl. Calle Norléns översättning är väldigt bra och de speciella Wickedutrycken/orden finns med.

Wicked är en rätt mörk historia som utspelas innan Dorothy kommer till Oz. Den handlar om det onda och det goda, om rädslan för den som inte är som alla andra, makt och hur man kuvar de intelligenta som säger sin mening. Här undervisar människo och djur på skolan. Men nu börjar djuren stegvis förlorar sin rätt att undervisa, sätts i burar och kuvas till tystnas så de till slut inte kan tala utan bara göra djurläten. En musikal i tiden med andra ord. Så det är inte den mest upplyftande musikalen och musikmässigt inte en där musiken sätter sig. De låtar som man mest känner till är Defying Gravity och Popular.

Göteborgsoperans uppsättning av Wicked är imponerande musikaliskt och sångmässigt. Har man sett Wicked utomlands så ska man absolut se den här likaså om man har kvar den på listan över musikaler att se, för mer storslaget än så här blir inte Wicked.

Jag har sett Jamie ett par gånger i London och det är en underbar feelgood musikal om sextonårige Jamie New som drömmer om att bli drag queen. Skolan är på väg att sluta och den stora avslutningsbalen ska snart gå av stapeln och Jamie vill gå till balen i klänning. I London präglas den här av ungdomlig charm och energi. Men den ungdomliga charmen tappas bort i Malmö för man har valt en Jamie som är 20 år äldre än sin karaktär och det märks. Oscar Pierrou Lindén som spelar Jamie är en fullfjädrad musikalartist och gör en fantastisk insats, men blir inte helt trovärdig som sextonåring och det skaver. Det hjälper inte heller att man har valt skoluniformer i brunt/beige och i ett gubbigt snitt, och en peruk som får ett gråaktigt skimmer. Det får honom inte att verka yngre, tvärtom. De brun/beiga skoluniformerna får hela klassen att helt smälta in i träväggen och det känns lite trist. Men bortser man från det här så är det en bra uppsättning som man bjuds på. Sceneriet är väldigt enkelt och avskalat och scenen vrids runt för att skapa olika rum och plaster. Operans symfoniorkester är placerad på en upphöjning på scenen så det syns i stort sett hela tiden och blir en del i förställningen vilket är väldigt trevligt. I första akten är det nästan bara Jamies röda klänning och Miss Hedge skor som ger färg, men det blir lite mer färgsprakande i andra akten.

Överlag är det en bra ensemble med proffsiga musikalartister som t ex Anki Albertsson, Vivan Cardinal, Anna-Maria Hallgarn och Leila Jung som är strålande i sina roller. Men den som verkligen visar var skåpet ska stå är Loa Falkman som spelar Hugo/ Loco Chanelle, en äldre drag queen som tar Jamie under sina vingar. Falkman är manligt kraftfull feminin i sin roll med en röst med en sån kraft att ingen skulle kunna vifta bort honom som en fjantig fjolla oavsett vad han har på sig. Klänningarna bär han verkligen upp med pondus.

Jamie är en feelgood musikal med bra poppig musik som man blir glad av, men samtidigt vidrör den olika ämnen som berör och som får publiken att tänka till. Och den visar att drag queens är som vem som helst, ofarliga med drömmar och önskan om att få vara sig själva. Drag Queensen har inte så stor plats i musikalen som man kanske kan tro, men i pausen cirkulerar de runt i foajén och det var väldigt populärt att ta selfies med dem.

Everybody´s talking about Jamie spelas till den 31 december.

Det här är en jukeboxmusikal som bygger på Lasse Holms stora låtskatt som många känner igen och kan sjunga med i. Av hans ca 700 låtar har man valt ut 26 låtar som Främling, Bra vibrationer, Eloise, Växeln Hallå, Diggilo Diggiley, Kärleken är evig, Tommy tycker om mig och Canneloni Macaroni som vävs ihop till en härlig medryckande feelgood musikal. Den lilla orten Målinge ska få husera värd till en stor talangjakt som ska tv-sändas. Befolkningen går man ur huse för att vara med. Programledaren Alexander och hans entourage anländer till staden och det blir en kulturkrock mellan det fina tv-folket och lokalbefolkningen. Lokalbefolkningen har sina interna stridigheter också både jobbmässigt och kärleksmässigt. Handlingen är lite tunn även om det finns en story om en bebis som fick lämnas bort och en mor som söker efter honom, men det blir aldrig riktigt känslosamt. Nej, det här är en lättsam, lättsmält musikal som roar för stunden och som lyser upp det gråa trista höstvädret. I första akten vävs låtarna lite ihop för att föra handlingen framåt och där har man finurligt fått till Växel Hallå till att både handla om en telefonväxel men även om växelpengar. En härlig sångduell mellan hotellägaren Bella (Elisa Lindström) och handlare Yngrot (Stefan Clarin). I andra akten låter man talangjakten blomma ut för fullt och låtarna blir rena scenframträdande även om flera av bidragen framförs till särskild person. Även om det blir en svaghet i själva musikalen så kommer låtarna mer till sin rätt där. Publiken förses även med ljusstavar för att visa vilka låtar man gillar. Handlingen blir svagare till vinsten av ett större publikengagemang.

Musikalen är en stor hyllning till åttiotalet, kläderna, frisyrerna, dansstegen och även några av de roligaste replikerna är en blinkning till hur man tänkte om TV då. Målinges fixare Vikström (Robert Ryberg) kommer på den ena idén efter den andra på TV-program som han föreslår till Alexander ”Man skickar ett gäng vanliga människor till en öde ö och så får man rösta ut en varje vecka”. Idéer som alla tycker är heltokiga.. Och det skrattas gott i publiken. Musikalen ligger och balanserar på en tunn tråd till att slå över till buskis men man lyckas hållas sig på rätt sida så det inte blir att man driver med karaktärerna utan det finns med ett hjärta för dem.

Det märks att hela ensemblen har ett stort hjärta och kärlek till låtarna och glädjen sprider sig till publiken. Musikalen framförs av en välsjungen, samspelad ensemble där framförallt Bruno Mitsogiannis glänser i sin roll. Bruno är som klippt och skuren i rollen som pizzabagaren Gunnar Armani, charmig, rolig och med en otroligt bra röst som lyfter musikalen.

Många av Lasse Holms låtar är ju melodifestivallåtar och Mello är ju folkligt, glädje och feelgood och det har man verkligen lyckats förmedla i den här musikalen.

Man har precis förlängt spelperioden för musikalen och den är nu planerad att spelas fram till den 18 februari.