I några har har Smofa satt upp musikal i det gamla bruket i Forsvik. I år dags för den nyskrivna komedi-cirkus-rockmusikalen SOT Gjutrock. Det är verkligen en blandning av alla tre när vi får följa de tre syskon Sam (Jakob Stadell), Oda (Therese Persson) och Tor (Johan Charles) när de får veta att bruket ska läggas ner där de alla jobbar. Den som lämnar nedläggningsbudet är den nytillträdde vd:n (Martin Stokke Mathiesen). Han blir lika chockad över beskedet som de. Vad ska de göra nu? Den som har råd på det är den ständigt vindrickande sekreteraren Mia (Clara Singerholm Christiansen). De ska bilda band och vara med i melodifestivalen.
Det här är en underhållande, rolig och stundtals till och med berörande musikal när syskonen börjar reda ut sina syskonrelationer och avslöjar sina hemligheter. Vilka det är får ni veta när ni ser den.
Musiken som är skriven av Simon Swahnström och Markus Frykèn är medryckande och driver handlingen framåt.
Jakob Stadell är den mest rutinerade musikalartisten i uppsättningen och har den tyngsta rollen som storebror Sam. En roll som han spelar med bravur och med stor känsla i de finstämda sångerna. Martin Stokke Mathisen visar på en härlig komisk talang som man kunnat se lite av när han spelar Mårten i Änglagård. Men här i rollen som Vdn får han ta mer plats på alla sätt, han till och med spelar piano ibland. Till en börja irriterade jag mig på sekreteraren Mia, men hon visar mer och mer sina mänskliga sidor och blir brukets hjälte och även jag gillar henne efter ett tag.
Det är kul med de skickliga akrobaterna och jonglörerna som dyker upp i vissa nummer. Hela salongen används av dem. Teatern är i ett av de gamla husen på bruksområdet och det är verkligen kul att man satsar på nyskriven musikal på ett sånt här ställe!
Forsvik kan för många upplevas som långt bort, drygt 3 timmar med bil från Stockholm, men musikalen är bra och tillsammans med mysiga Forsvik vid Vättern, Göta kanals äldsta sluss, historisk bruksmiljö och god mat är det ett väldigt trevligt utflyktsmål. Missa inte de fyllda croissanterna på Kafé Ada! Rekommenderar varmt att ni gör en musikalutflykt till Forsvik och ser SOT.
Två dagar mer Höga Kustens Bygdespel – genrep i regn och premiär i fantastisk kvällssol – publiken nöjt lika mycket av spelet oavsett väder, för det här är bra – riktigt bra.
Innan genrepet berättade Tomas Ledin om sin farfar Jonas och farmor Svea, som spelets kärlekshistoria bygger på och som hittade sitt hem i Lövvik. En bygd som Tomas själv älskar. Hur spelet kom till och hur det fantastiska i att en plast som Lövvik med ca 80 invånare kan skapa något sånt här – visserligen med hjälp av stora 2Entertain i ryggen. Det hjälper att ha vänner och kontakter både på bygden och i branschen. Gemensamt har de skapat det här fantastiska bygdespelet. Ett spel som Markus Virta har regisserat med bravur och han berättade om regiprocessen och hur kul han har tyckt det varit att jobba med det här bygdespelet.
Premiärkvällen inleddes självklart också av att Tomas berättade om bakgrunden till spelet och friluftsteatern invigdes högtidligen med bandklippning.
Vad utmärker då ett bygdespel? Jo det ska framföras främst av folk från bygden och minns jag inte fel är det fyra personer på scen som inte har koppling till bygden så där kvalificerar det in väl. Sen ska det vara en historia från bygden och här landar vi i mellankrigstidens Sverige. Ett Sverige där fattigbarn såldes av socknen till lägsta pris, sågverken sänkte lönerna för arbetarna som ledde till att arbetarna gick ut i strejk och demonstrerade. Militär sattes in och Skotten i Ådalen 1931 där fem personer blev skjutna och som fick följdverkningar i hela Sverige.
Bättre lokal förankring finns knappt, men det är ju också en händelse som skakade hela Sverige – ett lokalt bygdespel som är hela Sveriges bygdespel.
Det här är också ett bygdespel som speglar mycket av sin tid och som även präglat Sverige; kampen för rättvisa arbetsvillkor, kvinnokamp, nykterhetsrörelsen men också en framtidstro om att man kan skapa sig en bättre framtid.
Trots att nästan 100 år har gått sen skotten i Ådalen så är det här högst aktuellt för kampen om för bra arbetsvillkor och skäliga löner pågår, se bara på strejken på Tesla som pågått sen förra året. . Disponenterna har bara bytts ut mot internationella megamoguler.
Redan när man kommer in och ser scenen och den fantastiskt genomtänkta scenografin så andas det här bygdespel av klass. Genomgående i trä som för tankarna till sågverket. Skickligt användas den enkla men geniala scenografin för att skapa allt från socknens utauktionering av fattighjon, bondgård, kontor, arbetarbostad, disponentvilla, dansbana , till Valkallen som de klättrar upp på den tidiga morgonen innan skotten avfyras. Scenografin och historien gifter sig perfekt.
Bygdespelet framförs med bravur av samtliga på scen. Morgan Alling är suverän som den ”hårde men rättvise” storbonden Nordström som köper Jonas (spelad av Sixten Norberg som barn och Nils Reinholz som vuxen) till lägstbjudande. Nordström gör själv en klassresa när han köper upp skog och så småningom blir disponent och bruksägare över ett stort sågverk. Allings Norström är grym men någonstans glimtar ett hjärta till att han gör det här för sin älskade familj som han vill ska få det bättre. Hans fru Ella, spelad av Sussie Eriksson, ömmar däremot för alla, även Jonas, men hon är fast i den tidens roll att frun gör det maken vill och bara i smyg kan hon hjälpa till. En roll i bakgrunden tills hon hittar sin röst via kvinnokampen. Den äldsta dottern Svea (spelad av Henrietta Glade som barn och Tova Hollender som vuxen) vill skapa sig ett eget liv och en frihet. Redan som barn blir Svea och Jonas oskiljaktiga vänner som sen spirar till ung kärlek till Nordströms förtret. Det är en härlig kemi mellan Jonas och Svea både som barn och vuxna och man känner verkligen deras kärlek stråla ut. Unga musikalartister som redan har gjort en del på scen och som med all säkerhet kommer att synas mycket framöver för de är riktigt bra. De mer komiska insatserna står Victor Morell och Klas Wiljegård för i rollerna som Jonas bästa vänner Edvin och Gusten. Stark sånginsatser kombinerat med perfekt leverans av repliker och kroppsspråk lockar till många skratt .
Hela ensemblen imponerar stort och det finns ett fantastiskt sampel på scen.
Tomas Ledins musik från Höga Kusten skivan och nyskrivet har vävts in i historien skickligt och sätter sinnesstämningen, berörande, glädje, kärlek, hopplöshet, kamplust, sorg och framtidstro blandas. När det blir som mest sorgligt och en och annan tår har fällts vänds det till en final som är full av framtidstro och där familjen och kärleken vinner.
Årets föreställningar är nästan slutsålda så skynda om du vill se det i år. Förhoppningsvis kommer det här att fortsätta spelas i flera år. Så boka in en resa till Höga Kusten, se bygdespelet och upplev den fantastiska naturen runt omkring.
Skotten i Ådalen ekar på nytt i form av ett magnifikt bygdespel – missa inte!
Det är något speciellt att som första publik få se en helt nyskriven svensk musikal. Hazel är inte baserad på någon film eller bok utan här är det helt nytt. Delar av musiken finns sedan tidigare på Spotify och en filmad version på Youtube, men det har kommit till dansare och ytterligare låtar sen dess och nu är den alltså mogen för att möta en publik för första gången. Jag hade förmånen att få se ett helt vanligt rep av akt 1 och redan då kände jag att här kan det finnas något som kan blir bra. Det var verkligen kul att få se uppsättningen i sin helhet och hur det har utvecklats sedan dess.
Musikalen Hazel ger den där mysiga känsla av high school som finns i amerikanska filmer. Hazel (Frida Jokinen) är en skötsam, smart bokmal som pluggar psykologi och hon är tillsammans med Henry (Teodor Wennö), en extravagant, impulsiv och egocentrisk låtskrivare. Två tonåringar som håller på att hitta och förverkliga sina drömmar. Henry får möjligheten att delta i ett tvåveckors låtskrivar-campus på lyxiga The Rosewood i London. När man är så ung är två veckor en lång tid och Hazel vill absolut inte att hon och Henry ska vara ifrån varandra så länge, men han åker och meddelar det på en lapp och lämnar lite glass i frysen. Bristande kommunikation och oförmågan att lyssna gör att de glider ifrån varandra i jakten på att följa sin drömmar. En klassisk rätt person men vid fel tidpunkt.
Det här är en musikal som osar av ungdomlighet och energi och framförs av en ung ensemble. Det är så härligt att se att det finns en tillväxt både vad gäller nya musikaler och musikalartister. Frida Jokinen tar sig an rollen med bravur och har en fantastisk röst. Emma Pucek som The Narrator, lotsar oss igenom musikalen och gör det med både elegans och kaxighet. Mikaela Carlson, är låtskrivaren Zoey som Henry träffar på tåget till London och de slår följe. Mikaela har, förutom en bra sångröst, en komisk timing som gör att hon sticker ut extra när hon är på scen. Tillsammans med Teodor Wennö avslutar det första akten med den medryckande Rockstar Fairytale som fastnar direkt när man hör den.
Överlag är musiken av Henrik Langemyr (även manus och regi) riktigt bra. Glada, medryckande poppiga låtar som blandas upp med några kraftfulla lite känslosamma ballader. Jag saknade dock en riktigt bra slutlåt, antingen ska det vara något riktigt känslosamt eller mer åt glatt shownummer hållet, men tyvärr så rann slutet lite bort i tomma intet. Det lämnade lite en känsla av ”hände det inte mer?” Men det är något som kan stärkas upp vartefter musikalen mognar på scenen.
Carin Juborgs koreografi med ensemblen ger en extra dimension till scenerna och Rockstar Fantasy är den den perfekta avslutningen på första akten med ett snyggt nummer med hela ensemblen.
Med små medel i scenografin så lyckas man väl med att skapa känslan av att det utspelas på olika platser. Snillrikt använder man sig också av scenluckan för entréer för att skapa lite extra liv och rörelse, liksom att delar av ensemblen kommer in på scenen via publiken.
Hazel framförs på engelska och det är ju också en del av att den får en viss high school-känsla som jag verkligen gillar. Hur underbart är det inte att få lite engelsk musikal här i Sverige och det är tack vare West End Stockholm som vågat satsa på ett helt okänt kort.
Missa inte chansen att få se den här nyskrivna musikalen med några av morgondagens musikalstjärnor. Den piggar verkligen upp i det gråa ute.
Hazel har premiär den 5 april och spelas till den 13 april. Biljetter köps via Nortic.se
Petra Nilsen har stått på scen mer eller mindre hela sitt liv och här får vi följa med från hennes period som katt i både Pelle Svanslös och Cats till det stora äventyret som Roxie på Broadway och fram till där hon är idag. Petra Nilsen tillhör musikalartistgeneration som fick sitt stora genombrott när Chinateatern började sätta upp ungdomsmusikaler som Grease och Fame. Plötsligt skrev t ex Veckorevyn om de här unga musikalartisterna och ungdomar flockades kring teatern för att få en glimt av Petra, Peter Jöback, Pernilla Wahlgren och de andra musikalartisterna. Därifrån rullade karriären på i en hög hastighet för Petra, musikalrollerna avlöste varandra och blandades med tv-roller som succén med Anna Holt. Rollen som Roxie i Chicago tog henne till både West End och Broadway 2001. En karriär som sen fortsatte med olika roller runt om i Sverige.
Inledningen kändes lite trevande men rätt snart har hon publiken fast i sitt grepp när hon blandar anekdoter med små dans- och sångnummer från olika föreställningar. Det handlar om slitet bakom, auditions som inte går som förväntat, rösten som inte håller, idolskapet och annat som hör artistlivet till. Har man som jag följt Petra genom åren så är det väldigt intressant att får ta del av vad som händer bakom och runtomkring föreställningarna. Jag bodde i London när hon spelade Roxie och såg hennes premiär på Adelphi Theatre så det var lite extra intressant när hon berättade om tiden med Roxie. Hur hon ständigt behövde hjälpa sin medspelare i London när han tappade bort sig på scenen och om det tuffa beslutet som alla teatrar på Broadway tog att fortsätta spela musikal efter terroristattacken den 11 september.
Det här är främst en föreställning om Petra fantastiska karriär och privatlivets problem väljer hon att inte berätta om utan det gestaltas i en dans. Petra kan konsten att berätta, och det görs med inlevelse men samtidigt med en visst distans som om hon går in i en karaktär som berättar om hennes liv, hon släpper inte helt ner garden och låter oss komma nära. Det är helt ok, för det här en föreställning om hennes liv på scen och den lever verkligen upp till det. En fängslande föreställning om och med en av de fyra svenska musikalartisterna som hittills spelat på Broadway.
Operetten Vita Hästen skrevs 1930 i Berlin av Ralph Benatsky och är en av världens mest kända och spelade operetter med sånger som många känner igen som t ex ”Det skulle vara underbart”. Den kan lätt tas för lättsam underhållning för det är en förväxlingsoperett som lockar till skratt och utspelas i idyllen vid Wolfgangsee, där flera par till slut får varandra – slutet gott allting gott. Med det finns en underton av den mörkare tidsandan som rådde på 1930-talet och som det finns paralleller till idag. Då liksom nu vill folk gärna roas och fly vardagen. Folkoperan lyckas väldigt väl med det, så till den grad att den är utsåld innan premiären, vilket är helt förståeligt med den namnkunniga ensemblen av skådespelare och operasångare – en blandning som gifter sig perfekt.
Jonas Karlsson, som spelar den kärlekskranke kyparen Leopold, gör en lysande skådespelarinsats och överraskar med en imponerande kraftfull sångröst. Föremålet för hans heta känslor är Stina Ekblad (Vitas Hästen ägare Josepha) som med sin svalare och lite bitska framtoning håller honom på halster. Strålande insatser av samtliga men en extra eloge till Joakim Larsson som inhoppare i rollen som Piccolon Gustl, utöver sina ordinarie. En fröjd också att njuta av t ex Elin Rombo, Alexandra Büchel och Richard Hamrins fantastiska röster. De kommer fram på ett annat sätt när det är operett och det är lättare att höra vad de sjunger.
Minimalt med scenografi, i stort sett bara en flaggstång och en balkong till rum 4. Men även Tyrolerorkestern används delvis som scenografi då de byter plats då och då under föreställningen. Pianot får agera bardisk. Inga klädbyten utan alla skådespelare är på scenen mer eller mindre hela tiden. Kläderna i lite dyster brunskala men tidsenlig.
En föreställning som roar och där allas insatser är genomproffsiga och imponerar.
Det här är en färgsprakande, poppig och medryckande familjemusikal som roar hela familjen. Wilberth Gonzalez makalöst fantasifulla kostymer och mask/peruk som han skapat tillsammans med Johanna Lysdahl lyfter verkligen hela musikalen och skapar illusionen av att man befinner sig i havet med havsfolket och musikalmagin skapas.
Den Lilla Sjöjungfrun ska spelas både i Sverige och Norge och det märks att man har rollbesatt med både svenska och norska artister och den framförs på bägge språken. Kiana Blanckert i rollen som Den Lilla Sjöjungfrun är perfekt, hon har en utstrålning som når ända upp på läktaren. Hon rör sig på sjöjungfruliknande sätt. Norske Kenneth Engen som Olauv, killen som Sjöjugfrun räddar och förälskar sig i, är charmig.
Mest imponerande är de storslagna ensemble numren när scenen fylls av de fantastiska kostymerna och det blir en viss kontrast och mer mörker i andra akten när de ersätts av brunare/svartare kläder när Sjöjungfrun lämnar havet och följer med Olauv till hans föräldrars fiskerifabrik på land. Det är lätt att förstå att han sen väljer att följa Sjöjungfrun tillbaka till färgprakten i havet.
En riktigt underhållande familjemusikal som bitvis kan verka lite skrämmande för de minsta men roliga karaktärer och färgprakten tar udden av det. Det är härligt att se hur barnen interagerar med det som utspelar sig på scenen. Så ta med hela familjen för två timmars underhållning där barnen efter förställningen får möjlighet att träffa Sjöjungfrun och de andra.
Den Lilla Sjöjungrun spelas runt om i Sverige och Norge under 2024 och 2025.
Barberaren i Sevilla är Rossinis kända opera som baseras den första pjäsen i trilogin skrivna av den franske 1700-talsförfattaren Pierre Augustin Caron de Beaumarchais. Operan ska nästa år sätta upp del två Figaros bröllop som Mozart gjort opera och planerar den avslutade delen 2026. Den kommer att bil en mer moderniserad version.
Barberaren är en lättsam opera, en fars med förvecklingar och kärleksproblem, som även om den framförs på italienska är lättförstådd. Handlingen är rätt tunn och snart har man förstått vem som är vem på klassiskt farsmanér och man kan förutse hur det ska gå. Barberaren Figaro (Luthando Qave) som hjälper greven Almaviva (Konu Kim) och hans älskade Rosina (Dara Savinova) att få varandra när andra sätter hinder i vägen. En välsjungen, samspelad och stundtals komisk trio. Likt en vanlig fars dras ibland de komiska delarna några varv för mycket, fast i en opera så sjungs det förstås, men det gör att det blir lite utdraget och tappar fart.
För mig ska en kväll på operan vara en verklighetsflykt när man går in i den fantastiskt vackra guldglänsande byggnaden. Men tyvärr förtas den upplevelsen av scenografin och kostymerna i den här uppsättningen. Färgskalan på kläderna som uteslutande gick i grått, vitt, svart och beige, speglade bara det trista vädret ute och satte en viss nedstämd känsla över föreställningen. Det trista plywood/masonit-färgade huset där Rosina bodde, bidrog inte till att lysa upp föreställningen heller även om det fanns vissa röda inslag, men de gjorde att den mer liknade en lada än en italiensk villa. Jag vill inte se en svartvit föreställning – jag vill ha färg. Trots de musikaliska insatserna som var bra, gav scenografin och kostymerna uppsättningen en helhetskänsla av lågbudget.
Det här är Bowies sista verk och han hann se premiären 2015 innan han gick bort och nu sätts den upp för första gången i Sverige. En uppsättning som inte är lik någon annan musikal och frågan är om musikal är rätt benämning. Här har samma filmiska grepp använts som i Lille Eyolf på Dramaten och Gengångare på Stadsteatern där skådespeleri blandas med filmade sekvenser, men här har det filmiska fått övertaget på gott och ont. Medans publiken kommer in i salongen visas vad som händer i kulisserna på en heltäckande filmduk. När det är dags att gå in på scen följs Linus Wahlgren, som spelar den odödlige utomjordingen Newton, av en kameraman in på scenen och försvinner upp i lägenheten som är byggd mitt på scenen. Därefter är det en dryg timmes direktsänd filmad teater som visas på filmduken innan filmduken blir mer och mer genomskinlig och man återigen ser skådespelarna på scenen. Greppet med direktfilmade närbilder som projiceras samtidigt som man man ser skådespelarna live är effektfullt och snyggt i de avslutande scenerna. Här tänder det till och närvaron ökar och kulminerar i näst sista numret när Linus Wahlgren kraftfullt framför ”When I Met You” samtidigt som lägenheten snurrar runt och han balanserar runt i den. Filmsekvenser projiceras under tiden på den genomskinliga filmduken och lyfter helheten. Det är först i föreställningens allra sista nummer, Heros, en avskalad och finstämd version, som filmningen upphör helt.
Trots det snygga filmfotot och alla närbilder, det avskalade och nära, som är i de filmade sekvenserna så är det på bekostnad av känslan av att vara på teater. Skådespelarna jobbar med kameran och inte med publiken. Biokänslan som ibland övergår till en känsla av läckra musikvideos hänger sig kvar och påverkar helhetsintrycket. Det filmade är starkt men det känns inte här och nu fullt ut.
Skådespelarinsatser är dock otroligt bra och jag skulle så gärna vilja se det helt utan filmduk, eller i alla fall mycket mer av scennärvaro och projicering blandat för där är det skickligt och visuellt snyggt paketerat.
Linus Wahlgren är helt briljant i sin tolkning av Newton och utan tvekan är det här en av hans bästa insatser. I galenskapen , förtvivlan och dödslängtan är han extremt närvarande och känsloladdad utan att spela över och sångmässigt har han nog inte varit bättre. Bowies låtar är som klippt och skurna för honom. Tove Styrke är skör och spröd och flera gånger visar hon att hon kan leverera komiska repliker och får publiken att skratta med. S J Berger får till en känsla av obehag så fort han är med i en scen och han har den rätta Bowiekänslan i alla låtar han sjunger. Samtliga i ensemblen levererar på hög nivå.
Totalt sett är det sjutton låtar ur Bowies gedigna låtskatt som finns med t ex . Lazarus, Life on Mars, Absolut beginners, This is not America och Changes så den som gillar Bowie kommer att hitta en del godbitar här.
Det är tredje gången som jag ser Lazarus och från det första publikrepet den 10 februari så har de fått till en bättre känsla i och med det omgjorda öppningsnumret. Men det är en väldigt speciell förställning med det filmiska konstgreppet och berättartekniken. En föreställning som fascinerar.
Gillar man musikal och/eller Bowie så är det ingen tvekan om att man ska se den för att uppleva den och se vad man själv tycker. Det är kanske inte det bästa man har sett, men en föreställning som etsar sig fast och inte släpper taget om den som sett den. Se den med öppet sinne!
Tomtemor är fru till tomtefar är en nyskriven musikal i en akt av Matilda Bördin (manus och regi) och Marcus Sturewall (text och musik) och man kan ju lätt tro att det här blir en julig musikal, men så är inte riktigt fallet. Nej här får vi möta Katrin (Ida Beimo) som har en dröm om att få ge glädje till barnen i staden hon bor i. Tillsammans med sina vänner i föreningen Nystana (Ida Löfholm, Jessie Lewis Skoglund och Stina Gunnarsson) förverkligar hon sin dröm om att alla leksaker de gjort ska delas ut till barnen. Ett stort projekt som inte får något gehör hos kommunmannen när de söker bidrag. Men de ger inte upp utan jobbar vidare. En olycklig omständighet göra att Katrin måste ta hjälp av sin man Niklas och sen dess är det han som hyllas världen över. Tyvärr är det mitt i prick att en man får äran av kvinnornas hårda jobb. Det är en del repliker som träffar mitt i prick och har hög igenkänningsfaktor men som mest verkar uppskattas av den kvinnliga publiken.
Musiken är lättillgänglig, trevlig och medryckande men lokalen är inte den mest ideal för att det ska blir bra balans mellan musiken och sången så tyvärr överröstar musiken då och då sången, vilket är synd för texten är rätt underhållande. Scenografin består främst av tråloder som flyttas om för att skapa nya rum men det blir lite störande och ibland känns det som det inte har något syfte utan tar lite fokus från sång och dialog. En bit in i akten så bjuds det på glögg och pepparkakor, men det gäller att sitta rätt för att man ska få något. Trevligt inslag men lite bättre organisation så skulle det bli ännu trevligare.
Även om den inte var så julig som jag hade trott så får man en viss julkänsla men jag gillar den ändå. Den är väl framförd, tjejerna har bra röster, musiken överlag är trevlig och positiv. Jag hoppas att alla som ser den får sig en tankeställare och blir bättre på att äras den som äras bör och varför inte börja med det som vi blir uppmanade till – att låta tomtemor dela ut julklapparna i år.
Tomtemor är fru till tomtefar spelas till den 16 december och är väl värd att ses. Aliasteatern har en trevlig liten bar med bra priser – perfekt för ett glas Cava innan musikalen börjar.
Det här är första gången jag ser Matilda som musikal på scen och jag är så imponerad. En uppsättning där scenografin, kostym, koreografi, ljussättning tillsammans med ensemblen skapar en helhet som verkligen sticker ut. Jag är helt charmad och knockad av Maja Söderström som spelar Matilda. Hon är bara 12 år men är en sån självklar stjärna. Liten men intar och fyller upp scenen med sin utstrålning och talang. Adam Gardelins finurliga och ordrika översättning levererar hon perfekt både i tal och sång.
Robert Fux passar som hand i handsken som den grymma Rektor Agatha Trunchball. Han balanserar så perfekt det allvarliga och stränga med en underliggande komisk/ironisk ton. Lisette Pagler är hans motpol som den vänliga och omtänksamma Fröken Honey som ser geniet i Matilda. Sara Jangfeldt är härlig som Fru Wormwood, Matildas mamma, som tycker utseende går före utbildning. Jörgen Thorsson som Herr Wormwood ligger på gränsen till överspel av det komiska. Det blir lite för mycket och långdraget i numret direkt efter akt 1 där det ironiseras över bokläsare.
Koreografin står Fredrik Benke Rydman för och sällan har jag sett en koreografi som är så väl anpassad till de yngre barnen och de mer erfarna. Det blir så mäktig när det börjar i en liten skala och sen fyller de mer erfarna dansarna på och intar hela scenen med läcker dans i bästa Benke Rydman stil. Finurligast är bokstavsnumret där dansarna formar bokstäver på olika sätt i en rasande fart. Avslutningsnumret, När jag blir stor , är bara en energi och glädjefest som gör att man går glad och lycklig från teatern.
Matilda är en tidig julklapp till alla musikalälskare! Se den innan jul och ge bort i julklapp. Den spelas till den 28 april. Det här kommer att bli succé.
Konsert och musikal 