2017 satte Dröse & Norberg upp Aladdin för första gången och då kallades den för Äventyret Aladdin. Nu har den uppdaterats med helt nyskriven musik, kostym, peruk och en ny ensemble.

Föreställningen bygger på Aladdin men det är en egen version och inte en Disneyuppsättning, t ex heter inte prinsessan Jasmine utan Safa (Kiana Blanckert) och Jafar är här en elak makthungig trollpacka vid namn Tant Zallam (Anna Norberg). Nils Boyer är charmig som Aladdin och har en fin kemi med Kiana Blanckert och jag hade gärna sett mer av deras kärlekshistoria. Ingen romantisk flygande matt-tur för dem. Mattflygning blev det för Aladdin och hans nyfunne vän Mattadår – en småkomisk ny karaktär spelad av Einar Alvarador Lönnberg.

Den stora publikfavoriten i dubbelbemärkelse var dock Anden (Prince Mpedzisi). Lång, praktfulla kläder, cool, rolig och med ett av föreställningens bästa sång och dansnummer vann han publikens gillande.

Flera medryckande dansnummer där de fantastiska kostymerna av Wilberth Gonzales satte färg på föreställningen. Tyvärr var den förinspelade musiken ibland för hög så sången inte kom till sin rätta. Vid ett tillfälle fick man även avbryta för det blev tekniskt fel, men ensemblen hanterade det proffsigt.

Cirkustält som teaterlokal är ett kul grepp och skapar lite extra pirr. Men med tanke på att det är en familjeföreställning dit hela familjer går kan man med fördel gradera raderna mer. Det behövs när långa bredaxlade föräldrar skymmer sikten för de bakom när rader är på samma nivå.

Det här är en familjeföreställning på ca 2 timmar med paus som satte färg på en annars rätt grå första maj.

Aladdin the musikal spelas i Stockholm och på olika platser runt om i Sverige hela 2025.

Så som i himmelen är en musikal som hyllar körsången och gemenskapen som den skapat och det känns så rätt att den här fantastiska musikalen spelad på en mindre ort som Kristianstad. Ensemblen här är en blandning av etablerade musikalartister med t ex John Martin Bengtsson som Daniel Dareus och lokala förmågor som har ”vanliga” jobb. På nåt sätt strålar den sångglädjen igenom på ett väldigt autentiskt sätt i alla scener med Ljusåkers kör. En glädje och energi som når ut i publiken på ett fantastiskt sätt – på nåt sätt ännu starkare än på Oscarsteatern.

John Martin Bengtsson är helt strålande som Daniel Dareus. Rösten, scennärvaron och känslospelet – ja allt är på West End/Broadwaynivå. Sara Ollinen fångar Lena väldigt väl samtidigt som hon gör Lena till sin. Hennes röst är klar, bär och berör och en härlig kemi finns mellan Lena och Daniel.

På Oscars såg jag alla tre ”Gabriellor” och de har berört olika mycket. Gabriella ska inte bara sjunga tonsäkert utan hon ska kunna förmedla sin smärta och frigörelsekamp också. Hanna Boquist klarar det med bravur – en av de bästa Gabriellor jag sett.

Musikalens roliga karaktär är Arne som driver affären och styr i byn. En man som bryr sig om byn men som också har en trist jargong. Arne spelas av Kristianstadsbon Anton Salvin och han gör det storartat. Han hittar helt rätt i det komiska utan att spela över.

Det märks att det här är en ensemble som älskar att stå på scenen och att man i produktionen har varit måna om att göra det här till sin version.

Snygg scenografi och vissa scener är gjorde på ett annorlunda sätt. T ex i En sång för livet låter man barnen stå för introt när de leker med muggarna. Först efter ett tag stämmer de vuxna in. Jag gillar den här och andra ändringar som gjorts.

Så som i himmelen är en feelgoodmusikal som man lämnar med ett glatt sinne och leende på läpparna, men en och annan tår rinner nerför kinden i de sorgliga starka scenerna.

Den här uppsättningen får mig att känna allt jag vill känna och lite till. Imponerande hög klass rakt igenom och jag älskar varje sekund. Som musikalälskare blir jag så lycklig av att den här underbara musikalen framförs på det här fantastiska sättet i Kristianstad. Verkligen värt att åka från Stockholm för att se.

Det är nästan 23 år sen som jag såg We Will Rock You på Dominio Theatre i London. Originaluppsättningen och både Brian May och Roger Taylor från Queen var på plats. Sen såg jag den med Peter Johansson som Galileo Figaro och när den sattes upp på Cirkus 2010 var det Bruno Mitsogiannis som var Galileo. Alla olika i sina tolkningar och med Viktor Norén i rollen i den här arenauppsättningen blir det lite känslan av Queen möter Rolling Stones för Viktor struttar runt och poserar i stil med Mick Jagger.

Kvällens i särklass starkaste prestation är Sarah Dawn Finer som Killer Queen. Rösten och hennes karisma överglänser alla andra på scenen. Entrén liggandes på en divan indragen av manliga dansare marker tydligt vem det är som sätter tonen. Och i andra akten i Another one bits the dust är hon magnifik. Självsäker och med glimten i ögat när hon visar Kashoggi vem som verkligen styr. Kashoggi spelas suveränt av Alexander Lycke och där önskar jag bara att den rollen hade ännu fler starka solopartier.

We will rock you med Queens välkända musik och dystopiska handling om som utspelas 2049 (snart är vi där!) passar väl på en arena scen. Dansnumren, koreograferade av Patrik Riber, är storslagna och liksom Margeta Julles kostymer förstärker den dystopiska framtidskänslan där alla ser likadana ut och inte har någon egen vilja. Riktig musik finns inte. Sociala medier och AI har tagit över allt.

Men ljudet var inte helt perfekt för både Viktor Noréns och Dotters (Scaramouch) sång var lite svag och nådde inte fullt ut utan överröstades av orkestern. (Jag satt på rad 3 parkett).

We will rock you spelas på olika arenor runt om i landet t o m 24 maj – den som gillar Queens musik och musikal bör inte missa den!

Fastnade inte riktigt för filmen med Brad Pitt som kom 2008 men älskar verkligen musikalen. Vilket glädjepiller! Satt och log hela tiden även om det mot slutet var så där vackert sorgligt så en liten tår smyger sig ner över kinden.

Musikalen bygger på Scott Fitzgeralds bok om Benjamin Button som föds när det är fullmånen och tidvattnet går åt fel håll – så på nåt sätt föds Benjamin som en gammal man och blir yngre och yngre tills han är en bebis. Musiken är skriven av Darren Clark och ger en irländsk känsla. Musiken framförs av musiker/artist/ensemblen på 13 personer. I stort sett är de på scen hela tiden och spelar och agerar i olika roller. Fartfyllt, glatt men också känsligt på rätt ställen. Ensemblen är helt fantastisk och utstrålar så mycket energi. Här år det samma scenografi hela tiden som får utgöra vind, pub, båt mm och justeras bara med lite trälådor då och då – men ger rätt känsla och inramning till handlingen. Det behövs inte massa effekter eller konfetti för att imponera. Det är det magiska med musikal – musikaler kan vara så olika, men som publik kan man älska dem alla.

Jag hade inte så höga förväntningar när jag köpte biljetten (rush ticket) och för knappt 30 £ fick jag plats på rad 4 parkett (D3). Så jag blev glatt överraskad och älskade varje minut!

Ännu en film har gjorts om till musikal och den här gången med riktigt bra resultat. Den hade galapremiär den 1 december 2024.

Musiken är skriven av Elton John och det är medryckande poppig musik och några kraftfulla ballader. Vanessa Williams är suverän som Miranda Priestley, den tuffa chefredaktören på tidningen Runway. Hennes nya assistent, Andrea, spelades idag av Olivia Saunders och hon var också bra. Mirandas vapendragare Nigel spelades av Matt Henry som jag tidigare sett som Lola i Kinky Boots. Gillar honom och han imponerade stort här också.

Det som imponerade ordentligt var kostymerna. Många klädbyten och alltid snyggt. I slutet av första akten håller Miranda en bal och där fick jag lite Masqurade-känsla när hela ensemblen festklädda samlas i en stor trappa. Likaså var numret när de kommer till Paris effektfullt. Ett sprakande Eiffeltorn och ensemblen klädda i rött, vitt och blått och formeras som franska flaggar i koreografin. Snygga dansnummer överlag. Bra scenografi!.

Ska ni till London så passa på och se den här – och försöka hinna med när Vanessa Williams och Matt Henry spelar!

Kinky Boots är precis vad vi och världen behöver nu och det märks ju på publiktrycket för den är slutsåld redan innan premiären har varit. De kommer dock att släppas upp fler biljetter på tisdag.

Det som är fantastiskt med Kinky Boots är att den baseras på skofabrikören Steve Pateman i Earls Barton i Northamtonshire som för att klara skoindustrins fall började tillverka häftigaste möjliga damskor för karlar. Nåt som uppmärksammades i en dokumentär och som sen blev en musikalsuccé! Hur oväntat, galet och underbart är inte det?! Extra kul att Steve Pateman såg premiären ikväll!

En feelgoodstory med Cyndi Laupers gladpoplåtar blir till ett glädjerus och lyckopiller på scen – så väl förvaltad av Uppsala Stadsteater med Ronny Danielsson vid rodret.

Jag har sett Kinky Boots både i London och New York och den här uppsättningen står sig väl mot dem. Calle Norlén översättnings flyter bra. Camilla Thulins kostymer är fantastiska, möjligen något snällare och inte fullt så sassy som på West End och Broadway.

Men wow vilken trio man har plockat fram till huvudrollerna! Philip Jalmelid är suveränt bra som Charlie som ärver faderns skofabrik. Martin Redhe Nord får återigen glänsa i en huvudroll när han förvandlas till Lola. Båda får briljera med sina röstresurser där varje ton är en njutning. När de tar i för fullt styrke- och känslomässigt då är det världsklass. Linda Kulle, som spelar fabrikstjejen Lauren, har perfekt komiskt anslag när hon brister ut i sång där hon trånar efter Charlie. Ett av mina absoluta favoritnummer i musikalen. I ensemblen finns flera starka röster som Daniel Engman och Gladys del Pilar. Ensemblen är samspelt och bra. Fantastiska dansare!

Det är mycket show, glamour och härliga dansnummer, men det finns också svärta, mörker och ett viktigt budskap – acceptera alla som de är. En musikal som värmer i vinterkylan.

Det är ingen tvivel om att premiärpubliken älskar den här föreställningen. Det klappas i takt i många nummer, bravorop och glädjetjut. Ibland lite för tidiga glädjetjut för de hände mer än en gång att de överröstade sluttonerna – vilket blir ett lite antiklimax. Gärna glädjeskrik men först när artisten slutat sjunga.

Slutnumret och applådtacket är en energikick och glädjespridare utöver det vanliga. Mer Kinky Boots till folket!

Grattis till alla som har biljett redan och ni andra se till att kunna boka på tisdag.

På Stadsteatern går just nu Amadeus som främst handlar om hovkompositören Antonio Salieri som inser Mozarts musikaliska genialitet men som är avundsjuk och motarbetar honom på alla sätt. Trollflöjten (skrevs 1791) finns med i handlingen som den folkliga operan som Mozart skrev som inte gillades av hovet för att den var för enkel och folklig och dessutom hade med en tempelorden som upplevdes som ett svek av Frimurarna att han avslöjade deras hemliga ritualer. Salieri lyckades med att motarbeta Mozart, men hans gudomliga straff blev att hans egen musik glömdes bort medans Mozarts operor ännu spelas världen över.

Trollflöjten är en opera för folket och därmed perfekt för Folkoperan att sätta upp. Tidsmässigt perfekt när man först kan få lite bakgrund till den på Stadsteatern och sen få njuta av den i sin helhet här på Folkoperan och på svenska.

Jag har, vad jag minns, aldrig sett Trollflöjten på scen och var tills idag inte fullt insatt i själva handlingen. I och med att den är på svenska så är det mycket lättare att ta till sig hela handlingen. Det är fantastiskt att få den kända Nattens Drottnings Aria i sitt rätta kontext och väldigt vackert och känslosamt framförd av Karolina Andersson.

När man kommer in i salongen möts man av en stor fågelbursliknande stålställning mitt på scenen. En bur, vars väggar sedan viks in och ut och skapar allt från ett rum där Prinsessan Pamina (Clarice Granada) hålls fången av Tempelherren Sarastro (Johan Schinkler) till en fond för ett palats/tempelborg. Känslan i rummet förändras efter hur de fäller in och ut väggarna. Ljus- och bildeffekter, som fåglar, lejon, eld och vatten, projiceras på väggarna och förhöjer dramatiken. Vid ett par tillfällen tar det lite långt tid att ställa om väggarna, men överlag är det en stilren snygg scenografi.

Det är en stark ensemble där man lyfter fram några som är med i Folkoperans talangprogram i stora roller och de imponerar stort, liksom övriga. Endre Aaberge Dahl (Prins Tamino) och Minna Tägil (Papagena) är ett par som är med i talangprogrammet. Clarice Granado, Karolina Andersson och Johan Schinkler är alla en fröjd att lyssna på med sina fantastiska operaröster. De är extremt välartikulerade vilket uppskattas av en något ovan operabesökare. I kväll kunde jag uppfatta i stort sett varje ord som de sjöng och därmed kunna ha fullt fokus på det som händer på scen. Anton Lundqvist är som klippt och skuren i rollen som Papageno. Hans skådespeleri och komisk timing är helt briljant. Antons mer musikalaktiga sätt att sjunga passar väl in i rollen som den frie och lättsamme Papageno.

Musikaliskt har Trollflöjten åldrats väl och det är en njutning att få höra den fina musiken väl framförd av orkestern. Kvinnosynen som sipprar igenom här och där, känns dock rätt förlegad.

En genomproffsig modern föreställning som är dramatisk och lockar till skratt. Det här är en av de bästa föreställningar jag har sett på Folkoperan. Den spelas bara till den 10 april så missa inte!

Elias och Agens Våhlunds barnbokserie Handbok för Superhjältar är en dundersuccé och slukas av många barn och nu har den blivit musikal med nyskriven musik av Nils-Petter Ankarblom och Cecilia Mörnhed. Boken har transformerats till en berörande och fartfyllt musikal för hela familjen.

Lisa (Ninni Falk) måste bo hos sin mormor (Annika Edstam) några månader när hennes mamma är borta och hon hamnar i en ny skola och en ny klass. Där trivs hon inte alls och blir mobbad av killgänget Robert (Emil Johnasson), Nick (Oscar Törnell) och Max (Marvin Asante). För att få lugn och ro är hon mycket på biblioteket för att fly in i böckernas underbara värld. En dag hittar hon en bok, eller rättare sagt boken hittar henne, och det är en handbok för superhjältar. Hon tar med sig boken hem och nu börjar hennes resa mot att bli en superhjälte – Röda Masken. Hon börjar hjälpa människor i stan något som stadens farligaste skurk Wolfgang (Nils Reinholtz) inte gillar. Ska Röda Masken kunna stoppa Wolfgangs framfart i stan och kan Lisa få stopp på mobbarna och börja trivas?

Det här ett äventyr som lämpar sig väl för en musikal, ett ämne med mobbning, utanförskap och att tro på sig själv, som många kan relatera till och som berör, händelser som skapar dramatik och fart på scenen och två klassiska karaktärer, Superhjälten och Superskurken, som bra motpoler till varandra. Den poppiga och lättillgängliga musiken förhöjer handlingen med både känsliga ballader och dansanta låtar där stora delar av ensemblen är med i de fartfyllda numren, koreograferade av Daniel Koivunen. Röda Masken flyger fram över scenen i flera nummer när hon jagar bovarna, något som går hem hos alla barnen. Flera av numren är låtar som peppar att ge självförtroende och har ett positivt glatt anslag som skapar en härlig stämning, men mitt favorit nummer är ändå Superskurkens Wolfgangs i Värdelösa där han skäller ut sitt skurkgäng. Nils Reinholz är allt annat än värdelös och har inte svårt för att leverera, en powerlåt för en powerskurk! En karaktär så långt ifrån den snälle Jonas i Bygdespelet Höga Kusten som nog var det senaste jag såg honom i.

Superskurken matchas väldigt bra av musikalens Superhjälte, Lisa/Röda masken, som spelas av Ninni Falk. Hon gestaltar sin karaktärs resa från osäker till Superhjälte och att kunna stå upp för sig själv på ett övertygande sätt. Stark berörande närvaro i de känsliga delarna och med en smittande energi i numren som Det är mig ni borde se upp för och Stå upp för dig själv.

Hela ensemblen är samspelt och levererar med stor energi, men jag kan inte låta bli att fundera på om det inte hade varit snäppet bättre om barnrollerna hade spelats av barn istället? Autenciteten blir högre när barn spelar barn och främst saknar jag det en aning hos killarna, de blir kroppsligt lite för stora för att ses som pojkar.

Handbok för Superhjältar är en familjemusikal som roar hela familjen. De som har läst boken kommer att känna igen sig och gilla den, och har man inte läst är det inga problem att hänga med i handlingen. Rekommenderad ålder är från 6 år. Det finns vissa nummer, t ex när Lisa blir mobbad, som kanske kan kännas lite obehagliga för yngre barn. Det kan därför vara bra att ha läst boken tillsammans innan så de vet att det blir bra på slutet.

Handbok för Superhjältar spelas nu i Stockholm till den 22 februari och flyger sen vidare till Malmö, Kungsbacka och Skellefteå.

Dear Evan Hansen hade premiär på Broadway 2016 och vann 6 Tony awards, bland annat för bästa musikal. 2021 filmatiserades den men hade inte samma framgång som film. Igår var det dags för Sverigepremiären.

Dear Evan Hansen är en musikal som jag är tudelad för. Jag såg den för några år sedan i London och blev inte så berörd av dem som jag hört många bli.

Det är en musikal med ett djup som tar upp samhällsproblem som utanförskap, ensamhet och psykisk ohälsa bland ungdomar samt dysfunktionella familjeförhållande. Bekräftelsebehov och jakten på likes och synligt på sociala media.

Evan Hansen går på High School och är en av eleverna som är utanför och har problem med sociala kontakter. Men till skillnad från t ex amerikanska high schoolfilmer där oftast de som är udda tillhör ett gäng mot det coola gänget, så är de som är utanför inte vänner ens. När Connor Murphy, en av de mer stökig killarna som är utanför, begår självmord, uppstår helt plötsligt möjligheter för de här personerna att få stå i rampljuset. De drar igång ett projekt för att hedra Connor. Ett projekt som mångt och mycket bygger på Evan Hansens oavsiktliga lögn om att han och Connor var hemliga vänner. En lögn som kom till av ett missförstånd och sen eskalerar utom kontroll.

Mest imponerad är jag av den manliga unga trion. Martin Stokke Mathiesen briljerar som Evan, både sång- och skådespelarmässigt. I Evan Hansens introverta karaktär blommar han ut och äger scenen. Han fångar Evans karaktär ut i fingerspetsarna.

Evans familjevän Jared, spelas av Joel Adolphson, är den karaktären som står för de humoristiska inslagen med sina vältimade repliker och kroppsspråk – karaktären som är en välbehövlig motpol i det tunga temat. Kristian Grundberg, som Connor, imponerar också storligen.

Anna-Maria Hallgarn är strålande som överklassmamman som lagt mer tid på sitt eget självförverkligande än att finnas där för sonen Connor. När han begår självmord väcks skuldkänslorna och saknaden och känslorna darrar utanpå.

Även om den inte griper tag i mig på det sätt jag skulle önska är det en stark handling. Den här svenska uppsättningen är otroligt välspelad och tillsammans med de skickliga musikerna, under ledning av Nils-Petter Ankarblom, är det här utan tvekan bättre än West End!

Ska man se någon uppsättning av Dear Evan Hansen, så är det den här.

Spelas fram till den 12 april.