För drygt ett års sedan hade Joyride the musical världspremiär på Malmö opera en solig och varm septemberdag. Stockholms premiären drabbas tyvärr av ihållande regn så feststämningen på röda mattan utanför kommer av sig lite men inne på China Teatern är stämningen desto högre.

När de första tonerna av Joyride spelas är publiken med från start.

Handlingen i Joyride bygger på Jane Fallons bok Got You Back om designern/stylisten Stephanie (Jessica Marberger) som en dag upptäcker att hennes sambo Joe (Lucas Krüger) är otrogen med Katie (Emelie Evbäck). Stephanie kontaktar Katie och det visar sig att Joe har sagt till henne att de är skilda. Dubbelspelet av Joe underlättas av att Stephanie, Joe och deras tonårsdotter Stella bor i London men Joe som är veterinär jobbar veckovis på landet där han bor med Katie. Stephanie och Katie träffas och börjar planera sin hämnd på Joe.

Det här är en musikal som lyfter fram flera starka kvinnliga karaktärer som den exentriska Meredith (Hanna Hedlund) som är en av Stephanies kunder, Stephanies kollega Natasha (Pia Törnström) och inte minst dottern Stella som har en stark vilja. Jämfört med de starka kvinnliga karaktärerna har Joe en rätt blek framtoning och det slår inte gnistor mellan vare sig Stephanie eller Katie och tanken slår en hur föll de för honom? En starkare kemi, fast rent platonisk, är det mellan Natasha och chefen Gary (Anton Lundqvist) som lyfter varandra på ett fantastiskt sätt. Anton är helt briljant med en perfekt komisk balans i minspel, kroppsspråk och leveransen av repliker.

Kombinationen av triangeldrama och att den delvis utspelas i modevärlden ger en perfekt ingång till Roxettes låtar som fartfyllda Dressed for Success, The Look, Dangerous och balladerna Spending my time, Listen to your heart och It must have been love som får en stark och känslosam innebörd. Jane Fallons Got You Back och Roxettes är en bra matchning.

Jämfört med originaluppsättningen har en hel del förändrats. Från Malmö är Jessica Marberger kvar som Stephanie men övriga roller är utbytta. Katies framtoning som tjejen från landet förstärks mer i val av kläder än i Malmö och kontrasterna mellan Stephanie och Katie märks mer. Den exentriska Meredith har det skruvats lite mer på åt det exentriska hållet och något mindre pondus.

Scenmässigt är Malmö Opera och China Teatern väldigt olika vilket gör att man har gjort anpassningar sceniskt och använt ljustekniken på olika sätt. Kvar är trappan som används för att illustrera deras hem. Men det är andra ljus och bildbakgrunder. Den största skillnaden är dock att på Malmö Opera framfördes musiken av full symfoniorkester vilket ger en mäktighet på ett annat sätt. Mest saknade jag det i Listen to your heart som blev så stark, känslosam och pampig i Malmö med Sanna Martin. Med det sagt är Listen to your heart en oerhörd stark låt även i Stockholm och Hanna Hedlunds röst imponera stort i den. Musiken med den mindre orkestern blir mer som man är van att höra dem, vilket passar den mindre scenen.

Dansnumren är helt fantastiska och ett av de mest minnesvärda är de silvriga provdockorna.

Många fantastiska sånginsatser och häftiga fartfyllda dansnummer sprider en glädjefylld energi ut i publiken.

Applådtacket inledes med en videokavalkad från Roxette som blir en fin hyllning även till Marie Fredriksson som övergår till ett fartfyllt Roxettemedley som gör att det är nog inte någon som lämnar China Teatern utan att småsjunga på en Roxettelåt.

Joyride tog Malmö med storm och kommer att göra det i Stockholm också och det är nog bara en tidsfråga innan den sätts upp i London och på Broadway.

Ska ni se en föreställning i höst är det den här!

Runt Aviciis musik har Benke Rydman skapat något man aldrig upplevt förut. Gränsen mellan publiken, skådespelarna, dansarna och orkestern är helt utraderad i den här innovativa, läckra och häftiga 360 graders föreställning. Interaktionen med publiken pågår hela tiden och scener rörs sig runt i publikhavet på scengolvet. Det händer saker hela tiden. Ljussättningen är så snygg och effektfull.

Aviciis musik driver och förstärker handlingen som kretsar kring livets olika skeenden, hemligheter och kärlek som avslutas med en circle of life-tvist. Känslosamt och tänkvärt.

Dansen är intensiv, varierande och full av känslor. Man häpnas över den extrema kroppskontrollen som t ex Anton Borgströms uppvisar i den makalöst bra marionettinspirerade dansen.

Alexander Lycke, Fredrik Lycke och Lisette Pagler och Anna Åström röster pendlar mellan full styrka och intensiv smärtsam känsla i sina karaktärer. Sofia Papadimitriou Ledarp och Peter Gardiner guidar oss igenom datingvärldens djungel med både humor och allvar.

Det här är en föreställning man behöver uppleva för att riktigt förstå vad det är. Man omsluts av musiken och känslorna från de första pulserande ljuden på den helmörka scenen till det euforiska avslutet där publiken, dansare, skådespelare och musikerna i full eufori stämmer in i Aviciis Wake me up och man dansandes leds ut från scenen.

Det har varit en ära att ha fått följa Lonely Together från eftermiddagen den 8 september 2024 som testpublik när Benke testade sin idé utan att säga vad det skulle bli, via olika rep där förställningen byggts på och gjorts om här och där, till den här fantastiska premiärkvällen.

Det här kan bara vara början för det här är världsklass och jag kan inte tänkta mig annat än att den kommer att flyga ut i världen. Ett perfekt sätt för Aviciis musik att leva vidare som passar alla åldrar.

,

Stockholm Musikalartistutbildning har valt att sätta upp The Prom som slutproduktion för avgångsklassen 2025. Väldigt bra val dels för att den handlar om en high school bal, men också för att den upp rätten att vara sig själv – ett ämnen som är ständigt aktuellt. Dessutom är det Nordenpremiär för The Prom.

Ett par musikalstjärnor på Broadway får så dåliga recensioner att föreställningen läggs ner direkt efter premiären. För att skapa positiva rubriker bestämmer de sig för att göra en god gärning. Men vad? De läser om en tjej i en småstad i Indiana som vill ta med sig sin flickvän till avslutningsbalen men det sätter sig föräldrarkommitén emot. Perfekt litet projekt för musikalstjärnor att hjälpa tjejen att få sin bal – men kan några extremt narcissistiska stjärnor lyckas med det?

Efter par ett minuter släppte alla tankar på att det här är en skoluppsättning för det är genomgående väldigt bra. Starka sånginsatser, härliga ensemblenummer, bra komisk timing – länge sen jag skrattade så mycket på en musikal – men mitt i det komiska och härliga musikalglättiga berörde den också. Bra balans mellan allvar och lättsamhet.

Enkel men effektfull scenografi och i slutscenen får man känslan av en amerikansk Prom.

Musiken och koreografin känns stundtals som härliga gamla musikalfilmer och ett läckert Bob Fosse-inspirerat nummer finns med, jazzhands och allt.

Det här är en musikal som man lämnar med ett stort leende på läpparna. Både för att det är en energifylld feelgoodmusikal men också för att här visar man att tillväxten av nya musikalartister är riktigt bra.

Sista föreställningen av The Prom spelas den 29 maj på Intiman – missa inte!

2017 satte Dröse & Norberg upp Aladdin för första gången och då kallades den för Äventyret Aladdin. Nu har den uppdaterats med helt nyskriven musik, kostym, peruk och en ny ensemble.

Föreställningen bygger på Aladdin men det är en egen version och inte en Disneyuppsättning, t ex heter inte prinsessan Jasmine utan Safa (Kiana Blanckert) och Jafar är här en elak makthungig trollpacka vid namn Tant Zallam (Anna Norberg). Nils Boyer är charmig som Aladdin och har en fin kemi med Kiana Blanckert och jag hade gärna sett mer av deras kärlekshistoria. Ingen romantisk flygande matt-tur för dem. Mattflygning blev det för Aladdin och hans nyfunne vän Mattadår – en småkomisk ny karaktär spelad av Einar Alvarador Lönnberg.

Den stora publikfavoriten i dubbelbemärkelse var dock Anden (Prince Mpedzisi). Lång, praktfulla kläder, cool, rolig och med ett av föreställningens bästa sång och dansnummer vann han publikens gillande.

Flera medryckande dansnummer där de fantastiska kostymerna av Wilberth Gonzales satte färg på föreställningen. Tyvärr var den förinspelade musiken ibland för hög så sången inte kom till sin rätta. Vid ett tillfälle fick man även avbryta för det blev tekniskt fel, men ensemblen hanterade det proffsigt.

Cirkustält som teaterlokal är ett kul grepp och skapar lite extra pirr. Men med tanke på att det är en familjeföreställning dit hela familjer går kan man med fördel gradera raderna mer. Det behövs när långa bredaxlade föräldrar skymmer sikten för de bakom när rader är på samma nivå.

Det här är en familjeföreställning på ca 2 timmar med paus som satte färg på en annars rätt grå första maj.

Aladdin the musikal spelas i Stockholm och på olika platser runt om i Sverige hela 2025.

Så som i himmelen är en musikal som hyllar körsången och gemenskapen som den skapat och det känns så rätt att den här fantastiska musikalen spelad på en mindre ort som Kristianstad. Ensemblen här är en blandning av etablerade musikalartister med t ex John Martin Bengtsson som Daniel Dareus och lokala förmågor som har ”vanliga” jobb. På nåt sätt strålar den sångglädjen igenom på ett väldigt autentiskt sätt i alla scener med Ljusåkers kör. En glädje och energi som når ut i publiken på ett fantastiskt sätt – på nåt sätt ännu starkare än på Oscarsteatern.

John Martin Bengtsson är helt strålande som Daniel Dareus. Rösten, scennärvaron och känslospelet – ja allt är på West End/Broadwaynivå. Sara Ollinen fångar Lena väldigt väl samtidigt som hon gör Lena till sin. Hennes röst är klar, bär och berör och en härlig kemi finns mellan Lena och Daniel.

På Oscars såg jag alla tre ”Gabriellor” och de har berört olika mycket. Gabriella ska inte bara sjunga tonsäkert utan hon ska kunna förmedla sin smärta och frigörelsekamp också. Hanna Boquist klarar det med bravur – en av de bästa Gabriellor jag sett.

Musikalens roliga karaktär är Arne som driver affären och styr i byn. En man som bryr sig om byn men som också har en trist jargong. Arne spelas av Kristianstadsbon Anton Salvin och han gör det storartat. Han hittar helt rätt i det komiska utan att spela över.

Det märks att det här är en ensemble som älskar att stå på scenen och att man i produktionen har varit måna om att göra det här till sin version.

Snygg scenografi och vissa scener är gjorde på ett annorlunda sätt. T ex i En sång för livet låter man barnen stå för introt när de leker med muggarna. Först efter ett tag stämmer de vuxna in. Jag gillar den här och andra ändringar som gjorts.

Så som i himmelen är en feelgoodmusikal som man lämnar med ett glatt sinne och leende på läpparna, men en och annan tår rinner nerför kinden i de sorgliga starka scenerna.

Den här uppsättningen får mig att känna allt jag vill känna och lite till. Imponerande hög klass rakt igenom och jag älskar varje sekund. Som musikalälskare blir jag så lycklig av att den här underbara musikalen framförs på det här fantastiska sättet i Kristianstad. Verkligen värt att åka från Stockholm för att se.

Det är nästan 23 år sen som jag såg We Will Rock You på Dominio Theatre i London. Originaluppsättningen och både Brian May och Roger Taylor från Queen var på plats. Sen såg jag den med Peter Johansson som Galileo Figaro och när den sattes upp på Cirkus 2010 var det Bruno Mitsogiannis som var Galileo. Alla olika i sina tolkningar och med Viktor Norén i rollen i den här arenauppsättningen blir det lite känslan av Queen möter Rolling Stones för Viktor struttar runt och poserar i stil med Mick Jagger.

Kvällens i särklass starkaste prestation är Sarah Dawn Finer som Killer Queen. Rösten och hennes karisma överglänser alla andra på scenen. Entrén liggandes på en divan indragen av manliga dansare marker tydligt vem det är som sätter tonen. Och i andra akten i Another one bits the dust är hon magnifik. Självsäker och med glimten i ögat när hon visar Kashoggi vem som verkligen styr. Kashoggi spelas suveränt av Alexander Lycke och där önskar jag bara att den rollen hade ännu fler starka solopartier.

We will rock you med Queens välkända musik och dystopiska handling om som utspelas 2049 (snart är vi där!) passar väl på en arena scen. Dansnumren, koreograferade av Patrik Riber, är storslagna och liksom Margeta Julles kostymer förstärker den dystopiska framtidskänslan där alla ser likadana ut och inte har någon egen vilja. Riktig musik finns inte. Sociala medier och AI har tagit över allt.

Men ljudet var inte helt perfekt för både Viktor Noréns och Dotters (Scaramouch) sång var lite svag och nådde inte fullt ut utan överröstades av orkestern. (Jag satt på rad 3 parkett).

We will rock you spelas på olika arenor runt om i landet t o m 24 maj – den som gillar Queens musik och musikal bör inte missa den!

Fastnade inte riktigt för filmen med Brad Pitt som kom 2008 men älskar verkligen musikalen. Vilket glädjepiller! Satt och log hela tiden även om det mot slutet var så där vackert sorgligt så en liten tår smyger sig ner över kinden.

Musikalen bygger på Scott Fitzgeralds bok om Benjamin Button som föds när det är fullmånen och tidvattnet går åt fel håll – så på nåt sätt föds Benjamin som en gammal man och blir yngre och yngre tills han är en bebis. Musiken är skriven av Darren Clark och ger en irländsk känsla. Musiken framförs av musiker/artist/ensemblen på 13 personer. I stort sett är de på scen hela tiden och spelar och agerar i olika roller. Fartfyllt, glatt men också känsligt på rätt ställen. Ensemblen är helt fantastisk och utstrålar så mycket energi. Här år det samma scenografi hela tiden som får utgöra vind, pub, båt mm och justeras bara med lite trälådor då och då – men ger rätt känsla och inramning till handlingen. Det behövs inte massa effekter eller konfetti för att imponera. Det är det magiska med musikal – musikaler kan vara så olika, men som publik kan man älska dem alla.

Jag hade inte så höga förväntningar när jag köpte biljetten (rush ticket) och för knappt 30 £ fick jag plats på rad 4 parkett (D3). Så jag blev glatt överraskad och älskade varje minut!

Ännu en film har gjorts om till musikal och den här gången med riktigt bra resultat. Den hade galapremiär den 1 december 2024.

Musiken är skriven av Elton John och det är medryckande poppig musik och några kraftfulla ballader. Vanessa Williams är suverän som Miranda Priestley, den tuffa chefredaktören på tidningen Runway. Hennes nya assistent, Andrea, spelades idag av Olivia Saunders och hon var också bra. Mirandas vapendragare Nigel spelades av Matt Henry som jag tidigare sett som Lola i Kinky Boots. Gillar honom och han imponerade stort här också.

Det som imponerade ordentligt var kostymerna. Många klädbyten och alltid snyggt. I slutet av första akten håller Miranda en bal och där fick jag lite Masqurade-känsla när hela ensemblen festklädda samlas i en stor trappa. Likaså var numret när de kommer till Paris effektfullt. Ett sprakande Eiffeltorn och ensemblen klädda i rött, vitt och blått och formeras som franska flaggar i koreografin. Snygga dansnummer överlag. Bra scenografi!.

Ska ni till London så passa på och se den här – och försöka hinna med när Vanessa Williams och Matt Henry spelar!

Kinky Boots är precis vad vi och världen behöver nu och det märks ju på publiktrycket för den är slutsåld redan innan premiären har varit. De kommer dock att släppas upp fler biljetter på tisdag.

Det som är fantastiskt med Kinky Boots är att den baseras på skofabrikören Steve Pateman i Earls Barton i Northamtonshire som för att klara skoindustrins fall började tillverka häftigaste möjliga damskor för karlar. Nåt som uppmärksammades i en dokumentär och som sen blev en musikalsuccé! Hur oväntat, galet och underbart är inte det?! Extra kul att Steve Pateman såg premiären ikväll!

En feelgoodstory med Cyndi Laupers gladpoplåtar blir till ett glädjerus och lyckopiller på scen – så väl förvaltad av Uppsala Stadsteater med Ronny Danielsson vid rodret.

Jag har sett Kinky Boots både i London och New York och den här uppsättningen står sig väl mot dem. Calle Norlén översättnings flyter bra. Camilla Thulins kostymer är fantastiska, möjligen något snällare och inte fullt så sassy som på West End och Broadway.

Men wow vilken trio man har plockat fram till huvudrollerna! Philip Jalmelid är suveränt bra som Charlie som ärver faderns skofabrik. Martin Redhe Nord får återigen glänsa i en huvudroll när han förvandlas till Lola. Båda får briljera med sina röstresurser där varje ton är en njutning. När de tar i för fullt styrke- och känslomässigt då är det världsklass. Linda Kulle, som spelar fabrikstjejen Lauren, har perfekt komiskt anslag när hon brister ut i sång där hon trånar efter Charlie. Ett av mina absoluta favoritnummer i musikalen. I ensemblen finns flera starka röster som Daniel Engman och Gladys del Pilar. Ensemblen är samspelt och bra. Fantastiska dansare!

Det är mycket show, glamour och härliga dansnummer, men det finns också svärta, mörker och ett viktigt budskap – acceptera alla som de är. En musikal som värmer i vinterkylan.

Det är ingen tvivel om att premiärpubliken älskar den här föreställningen. Det klappas i takt i många nummer, bravorop och glädjetjut. Ibland lite för tidiga glädjetjut för de hände mer än en gång att de överröstade sluttonerna – vilket blir ett lite antiklimax. Gärna glädjeskrik men först när artisten slutat sjunga.

Slutnumret och applådtacket är en energikick och glädjespridare utöver det vanliga. Mer Kinky Boots till folket!

Grattis till alla som har biljett redan och ni andra se till att kunna boka på tisdag.