2010 sattes Spamalot upp första gången i Sverige och nu är det dags igen. Den 25 september har den premiär på Nöjesteatern i Malmö. Kvar från den svenska originaluppsättningen är musikalveteranerna Kim Sulocki som betjäntenen Patsy och Anki Albertsson som återigen gör Lady of the Lake. I övrigt en helt ny ensemble där Samuel Fröler gestaltar Kung Arthur och ”Ankan” Johansson tar sig an Sir Robin.

Vad betyder Spamalot och Monty Python för er?

• Det här var öppningen till en helt ny värd för mig, säger ”Ankan”.  Jag var jätteliten när Monty Python kom och jag kommer ihåg att vi hyrde filmen ”The Holy Gral” och blev helt slagna i stolarna ner i källaren hos kompisen när vi började titta. Redan i förtexterna var det knas. Jag blev helt besatt i den här humorn. De var verkligen före sin tid. Supertramsigt men de tog det på största allvar. Det var trams med bildning. I ena stunden kunde de slå varandra med en fisk och sen citera nån filosof. De fick in historia och annat i sina sketcher. Det passade både akademiker och verkstadsarbetare. Men alla fattade inte, som min pappa. Men det gjorde det mer spännande för mig att jag fattade något som han inte förstod och gillade.

• Samuel säger att han har följt Monty Python sen de kom och de var verkligen unika när de kom. Från Monty Python gick de sen vidare till att göra andra saker som Fawlty Towers, A fish Named Wanda och så Spamalot.

• På nåt sätt är det här tidlös komik, säger Anki. Det finns viss samhällskritik men framförallt är det oerhört roligt. Det ska bli jättekul att göra Lady of the Lake igen.

• Kim håller också med om att det är kul att göra sin roll, Betjänten Patsy igen. Han säger vidare att han gjorde rollen både i Malmö, Stockholm och i Oslo. Det är så kul att jobba med något som är så välskrivet som det här. Då är det lätt att vara bra.

Hur tar ni er an att jobba med en ny uppsättning och med nya kollegor?

• Vara snäll, vänlig, lyssna och inte vara snål, säger Samuel. Man behöver passa och justera in sig i kollektivet. Men man ska behålla sin integritet och driva sin roll också.

• Ankan säger att han blir ofta lite försiktigt. Vissa lägger in femman men jag kör på friläge. Jag behöver känna mig fram i gruppen.

• De flesta man jobbar med är lätta att lära känna och många öppnar sig snabbt, säger Anki. Alla jobbar mot samma mål. Det här är mer en kollektiv uppsättning och det är inte direkt några stjärnor utan alla är på scenen nästa hela tiden. När man jobbar med humor är det väldigt viktigt att man följer manus, fortsätter hon.

• Det är känns som ett jättebra gäng att jobba med och jag går in i det med öppna ögon, säger Kim. Försöker vara lyhörd och se vilken plats som finns för mig i gruppen. Se hur gruppdynamiken utvecklas och man väntar in varandra lite för att hitta sina platser. Sen kommer vi att bo tillsammans och då blir det att man hänger mer och det är bra när man inte känner varandra. Kanske går på bio och man äter tillsammans. Vardagens måsten finns inte på samma sätt.

Hur upplever ni Malmö som kulturstad?

• Jag tycker mycket om Malmö, säger Kim. Jag var här för ett par veckor sen när vi spelade Pjäsen som går åt helvete och varje gång jag kommer hit tänker jag på hur det påminner mig om New York. Känner igen stämningen från New York. Det är välkomnande på något sätt. Så det ska bli jättekul att spela här en längre period igen.

• Jag bor här halvtid, säger ”Ankan”. Jag har varit med och stått på scen i en hel del och sett mycket som spelas här. Det är en väldigt bra kulturstad och man har ett starkt humor community här. Det är en stor stad men liten ändå. Vänligt och hjälpsamt. Snällt och omstänksamt. Har man för vassa armbågar får man inte vara med och leka. Kul att komma tillbaka och spela här.

• Anki säger att det är fin publik i Malmö. Jag har jobbat en hel del här, senast i Jamie på Malmö Opera. Då kom den riktige Jamie till Malmö och var en vecka med sin mamma. Så det är ett fint minne jag har.

• Senast jag var här och spelade var med Riksteatern och Lida, säger Samuel. Den gillade publiken. Den är ju både otäck och rolig. Men Spamalot är inte otäck. Det är roligt att spela så pass olika roller och föreställningar. Det är nödvändigt för att utvecklas som skådespelare, fortsätter han. Själv var jag och såg Malmö Dockteater för inte så länge sen.

Berätta lite om era roller och hur ni jobbar med dem.

• Det ska bli kul och lustfullt att spela Kung Arthur, säger Samuel. Texten är väldigt viktig och måste levereras alert och med rätt timing.
• Min roll Patsy är tjänare till Kung Arthur och jag är också hans häst, säger Kim. Inte så att han sitter på mig men jag har all packning i en ryggsäck och sen använder jag kokosnötter för att det ska låta som vi kommer ridande. Min uppgift är att muntra upp kungen och då sjunger jag ”Always look on the bright side” för honom. Även om jag har spelat Patsy tidigare så kommer det att bli annorlunda för det är ju en annan cast nu.

• Lady of the Lake är jätterolig att göra, säger Anki. Hon är en diva som kommer in och ut på scenen. I akt två undrar hon vad som ska hända med sin roll och hon vänder sig mot publiken och bryter den fjärde väggen när hon sjunger ”Diva”(Diva’s Lament / Whatever Happened to My Part). Duetten ”En som tror på oss” (The Song That Goes Like This) som jag gör med Sir Galahad tycker jag också om. Men hon lägger till att det finns inte mycket av Lady of the Lake i mig.

• Jag tycker det är så kul att jobba med fallhöjder och därför passar Sir Robin mig väldigt bra, säger ”Ankan”. Sir Robin är feg och rädd men får ett stort uppdrag. Han klär sig som en riddare men inuti är det en liten killen och den kroppsliga krocken är roliga att jobba med. Jag är väldigt noggrann när jag jobbar fram en roll, berättar han vidare. Det stora uppstår ofta i detaljerna. Så jag funderar på hur gör man när man blir rädd? Ta till exempel en kille som ska köpa underkläder till sin tjej och han inte är helt bekväm med det, vad händer inom honom. Eller som den gången jag var på en strand och det var ett gäng vältränade killar där. Vad de inte visste var att det var som ett stort hål i vattnet och det var intressant att se hur de försökte upprätthålla sitt sätt även när de hamnat i hålet. Hur de jobbade med att behålla sin värdighet. Sånt är intressant att ha med sig när man jobbar med en sån här roll. Man måste var analytisk när det gäller trams för att det ska bli rätt. Jag tycker det är jätteroligt att jobba med trams men någon gång skulle det vara kul att få spela ett riktigt as. Tänk att få vara elak när man har ett vänligt yttre.

Några av er har tidigare jobbat med Anders Albien som är regissör för Spamalot, hur är det att jobba med honom?

• Anders har väldigt bra struktur, ordning och är väl förberedd, säger Anki. Det är roligt att jobba med honom för man kan slänga käft. Man kan vara med och påverka rollen och man är rätt fri men det är noga med att replikerna är som de ska. När det gäller humor måste replikerna vara exakta.

• Det är nog tre år sen jag jobbade med honom, säger ”Ankan” med det känns som tre minuter. Anders är väldigt bra på stora projekt. Fantastisk på att casta rätt. Han har stor tillit till skådespelarna.

• Kim håller med i att Anders är bra på att jobba med stora projekt. Han är bra på att baxa dem i land, säger Kim. Jag tycker om att jobba med honom och han är också väldigt bra på att hålla tempo vilket är jätteviktigt när det är komik. Som skådespelare måste man alltid var lite före, överraska publiken och också ge utrymme till skratt. När man börjar repa kan man tycka något är kul, men sen efter ett tag tänker man inte på det. Det kan vara jättetråkigt att repetera komedier. Men så fort publiken kommer in och man märker att de skrattar då blir det kul igen. Bryggan som uppstår mellan publiken och skådespelarna är limmet och utan den går det inte att spela. Publiken är delaktig i uppsättningen och behövs för att ge energi. Då blir skämten roliga igen.

Kim och Anki, när Spamalot sattes upp första gången träffade ni Erik Idle, hur är han?

• Han är helt fantastisk, säger Kim lyriskt. Underbar och väldigt engagerad. Han gav tips och han vill fortfarande mycket och är produktiv. Han är en riktig virvelvind och han har mer energi än jag, säger Kim och berättar att han ska se Erik Idles show när den kommer till Stockholm den 14 april.
• Anki håller med och hoppas att han kommer och stannar en vecka som förra gången och inte bara kommer till premiären.

När det är dags för premiär, vad vill ni att publiken ska ha med sig efter föreställningen?

Alla säger att de hoppas att publiken ska skratta mycket och ha med sig det hem.

• Kim säger att de ska ha med sig den galna världen med engelska riddare som ska ut på korståg men som inte kommer så långt. De gillar de här knasiga karaktärerna.
• Anki sammanfattar det väldigt bra med att publiken ska uppleva ”sann glädje”. Det är något som vi alla behöver nu.

Biljetter kan köpas här:

https://spamalot.se/

Foton:  Jonas Persson

Den 25 september sätts Grease upp på Rondo i Göteborg av 2Entetain och Vickeys Nöjesproduktion med Nanette Hayes som producent. Via auditions har man fått fram en cast som känns fräsch och spännande. Anton Ewald, som just nu spelar Santiago i Moulin Rouge, ska spela Danny. Som den färgstarka Pink Lady, Frenchy, gör Arantxa Álvarez sin musikaldebut.

Nanette, hur kommer det sig att ni väljer att sätta upp Grease nu och varför på Rondo?

• Det är första gången som 2Entertain sätter upp Grease och vi tycker att nu är rätt i tiden, vi behöver något med fart som är glatt, trevlig och lite nostalgiskt. Något som alla känner igen. Grease har också varit högst upp på önskelistan när vi har gått ut och frågat publiken vad de vill att vi ska sätta upp. Men mycket ska falla på plats och rätt plats ska vara ledig.
• Rondo är perfekt för musikal och helt rätt för Grease. Här kan man bygga ut i rummet på ett annat sätt än t ex på China Teatern.

Filmen Grease kom 1978 hur tänker ni kring att sätta upp den nu 2026?

• Vi tänker oss en Grease 2.0. Den utspelare sig fortfarande på 50-talet och det ska man kunna se t ex på snittet på kostymerna (som görs av takis) men samtidigt ska de andas 2026, kanske via materialet eller färgerna, säger Nanette. Hon fortsätter, vi kommer ha en ny fräsch översättning av manuset med ett kvickare språk men låtarna kommer vara engelska. Publiken kan dem och vi har märkt från andra musikaler att det fungerar bra att blanda. I den här typen av musikaler där publiken kan den engelska texten är det bättre att ha den kvar på engelska, men i andra som Dreamgirls för de handlingen framåt på ett annat sätt och då kan svensk text behövas i sångerna. Alla sånger från filmen kommer att vara med även de som normalt sett inte är med i musikaluppsättningar.
• Med det skickliga kreativa teamet med t ex Jennie Widegren (koreografi), takis (scenografi och kostym) och Klas Wiljergård (regi och översättning) och den fantastiska casten kommer vi att kunna hitta en ny modern känsla på Grease utan att tappa kärnan. 
• Det här är en superikonisk musikal, säger Arantxa, och det finns en ribba som här hög som man måste nå. Men vi ska hitta en jargong som känns 2026. Det blir en ny tvist med en 50-talskänsla som man ser med 2026s ögon.

Anton och Arantxa,ni har gjorde båda auditions, hur gick de till?

• Jag hade precis kommit hem från inspelningen av Expedition Vildmark och jobbat på att överleva och var i ett helt annat mindset, berättar Arantxa. Så ser jag att har Klas har kontaktat mig och vill att jag ska komma och göra audition för Grease. Jag har ju dansat, sjungit och stått på scenen tidigare men aldrig i musikal. Men tänkte direkt att klart jag ska göra audition. Så jag gjorde det med ett öppet sinne. Först fick jag läsa som Marty men sen bestämde de sig för att det var rollen som Frenchy som passade mig. När jag fick erbjudandet tackad jag självklart ja.

• När jag gjorde audition så sa de åt mig att jag skulle vara mig själv och få fram så mycket av min energi till rollen, säger Anton. Jag var också med när de andra killarna gjorde audition för T- Birds. Det här är killar som jag känner sen tidigare och är mina kompisar. Jag tror att det kommer att märkas på scenen att vi är trygga med varandra och att det inte känns som att vi spelar kompisar.

Hur känns det nu när ni har fått rollerna och det nu presenteras att ni ska vara med?

• Jag är jätteexalterad, säger Arantxa. Det här är något som jag vill förvalta väl. Känner inte någon negativ stress utan jag vill dra igång direkt. Tänk att jag ska få göra musikaldebut!

• Jag har levt med Grease hela mitt liv, säger Anton, så det här ska bli jättekul. Travolta är ju så ball som Danny och så ska jag få göra den rollen. Det har varit otroligt kul och en ära att få spela Santiago i Moulin Rouge och nu få spela i ännu en musikal direkt är jättekul. Jag trivs verkligen med att jobba i ett sammanhang och vara en del av en ensemble. När jag varit med i Mello så har man bara sett 10 % av mig, men i musikal får jag visa allt jag kan. Det är kul att få vara med i en uppsättning med så många unga och att vi är en yngre generation musikalartister.

Arantxa, hur ska du forma din Frenchy?

• Vi kommer att workshoppa fram Frenchy och plocka fram det i mig som jag kan använda till henne. Frenchy är den trogna lojala tjejen och det ska bli kul att se vad det kan finnas för konflikter i henne att lyfta fram. Hon är en modig tjej. Även att det blir fel med håret som färgas rosa så vågade hon ända testa sin dröm och bryta sig loss lite från sitt gäng. Hon lär sig av sina misstag.
• Att få göra ”Beauty School Dropout” med Boris René som Teen Angel ska bli jättekul. Det är ju ett av Grease stora nummer.

Anton, det här blir din första huvudroll i en musikal och det blir mer fokus på dig och helheten med sång, dans och skådespeleriet – hur tänker du kring det?

• Dansat har jag gjort länge och gick Kungliga Balett Akademin. Jag har träffade Jenny när jag var 12 år och har sen jobbat med henne både som dansare och koreograf. Jag älskar verkligen att jobba med henne, hon är min ”dansmamma”. Hon vet vad jag kan när det gäller dans och kommer att utmana mig. Hennes ambition kommer att vara hög. Hon kan fråga mig om jag kan göra en volt, och jag säger att det löser jag. Det är så häftigt att de gör den här satsningen och killarna i dansensemblen känner jag sen tidigare och det är verkligen högsta klass på alla. Jenny brukar alltid fråga vad tycker ni, hur känns det här, funkar det att placera handen här osv. En kreativ process men där hon är chefen förstås.

• Sången kan jag också men det som är utmaningen är skådespeleriet, där har jag inte någon utbildning. Det är en konstform som jag vill utforska mer och jag kommer att jobba mycket med regissören för att hitta rätt. Men även ta en del skådespelarträning. Känslan i agerandet har jag med mig från dansen för där ska man hela tiden uttrycka och förmedla en känsla. Det som är utmaningen och det svåra är att säga replikerna så det känns naturligt och låter bra. Men jag älskar utmaningar och det som är svårt är det som är intressant.

• Det ska bli så kul att skapa min Danny och bjuda publiken på många häftiga dansnummer.

Många som kommer att komma och se uppsättningen har säkert sett den på film eller på scen tidigare. Vad vill ni att de ska ha med sig från Grease på Rondo?

• Jag vill att de ska känna att de har haft en kul stund, säger Arantxa med eftertryck. De ska sjunga och dansa ut. Alla kan ju låtarna!
• Publiken ska känna energin och glädjen. De ska vara helt överväldigad med en känsla av WOW, tycker Anton. Jag vill att de ska tänka ”vad fett – det här vill jag se igen”.

Med all positiv energi och glädje som låg och dallrade i luften under intervjuerna så är det nog ett säkert kort att den energi kommer även publiken att känna när det är dags för ridån att gå upp på Rondo den 25 september.

Medverkande

• Anton Ewald – Danny
• Lovisa Bengtsson – Sandy
• Nils Reinholtz – Kenickie
• Pia Ternström – Rizzo
• Vanja Engström – Marty
• Arantxa Álvarez – Frenchy
• Martin Jonsson – Sonny
• Martin Wallin Andersson – Roger
• Clive Rudd – Doody
• Emilie Evbäck – Patty
• Anna Mannheimer – Miss Lynch
• Emil Henrohn – Eugene
• Boris René – Teen Angel

Ensemble:

Emilia Berglind, Felicia Loveflo, Olivia Sears, Olivia Kungsman, Petter M Skoglund, Kenny Lantz, Daniel Koivunen, Vi Duc Vo

Produktionsteam och kreativt team:

• Producent: Nanette Hayes
• Exekutiv producent: Bosse Andersson
• Medproducent: Vicky von der Lancken
• Regi & Svensk översättning: Klas Wiljergård
• Koreograf: Jennie Widegren
• Musikaliskt ansvarig: Nils Petter Ankarblom
• Scenografi & kostym: takis 
• Ljusdesign: Palle Palmé / Johan Bjellsäter
• Ljuddesign: Oskar Johansson
• Smink & mask: Erika Niklasson
• LED content: Formförbundet
• Kostymansvarig: Emma Gauffin
• Kapellmästare: Alice Lidberg
• Upphovsmän:  Jim Jacobs och Warren Casey

Produceras av: 2Entertain och Vicky Nöjesproduktion

Biljetter till Grease säljs via Showtic.

Pressbild Christoffer Bendixen

Pressbild Christoffer Bendixen

För fjärde sommaren i rad sätts Musikalkväll upp med Emmi Christensson och Peter Johansson på några utomhusscener runt om i Sverige. En kväll där klassiska musikallåtar blandas med nyare, svenskt och engelskt och kanske något som inte alls är musikal. Tillsammans med ett 10-mannaband och en kör på 4 personer kommer de att spela i Brunnsparken (Ronneby), Vallarna (Falkenberg), Sollidens Slottspark (Öland) och Vadstena slott.

Hur började det här som nu har blivit en somrig efterlängtad tradition?

Peter berättar att han inför Doobidoo 2017 hade sett Emmi och var imponerad av hennes sångröst. Dessutom tyckte hand det var kul att de har gått samma musikalutbildningar som Musikalteaterskolan i Bjärnum och Balettakademin och därefter gjort karriär i London, så han förslog att de skulle tävla tillsammans. Så småningom växte tankarna om gemensamma sommarkonserter fram.

Vad är det som är så speciellt med sommarkonserter?

Peter och Emmi säger båda att det är något som de ser framemot och det är speciellt att det är utomhus.

• Utomhus känns här och nu och det inramas av träden och vinden. Vad som helst kan hända med vädret, sol eller regn. Man bygger inte upp så mycket med ljuseffekter. Inga starka strålkastare utan man ser publiken och det är lättare att få ögonkontakt. Man kan möta blickar och det blir mer intimt på det sättet, säger Emmi.
• På sommaren är jag mer utvilad och det känns lite lättare och jag får mer inspiration. Det här är en rätt kort spelperiod och stämningen är mer chill. Det är något visst med sommarkvällar, säger Peter.

Varför har ni valt det här konsertplatserna?

• Det ska vara platser som känns somriga och där det finns en traditions för konserter. Emmi är från Falkenberg och vill gärna spela hemma och jag som Östgöte vill spela någonstans i Östergötland och då är Vadstena Slott en väldigt unik plats för konserter. Det ska vara en mysig inramning och det finns det även i Brunnsparken och på Solliden. Miljön runt omkring är viktigt, säger Peter.

Hur påverkar vädret konserterna?

• Helst vill man ha den där perfekt varma sommarkvällen säger Peter och fortsätter; när vi spelade på Vadstena Slott förra året var det en perfekt kväll och det togs häftiga flygbilder under konserten som är fantastiska att titta på. Men vi har haft några kvällar med regn, t ex på Vallarna och då är publiken snabba med att få på sig regnkläderna. Det märks att de är proffs på det där, säger han med ett skratt. Då var det häftigt att gå igenom publiken och sjunga ”Singin’ in the rain”. Men vi har också varit med om att det varit så varmt att kapellmästaren behövt stoppa in sin utrustning i kylen för den blivit överhettad under soundchecket. Vad som helst kan hända när man när man är utomhus.

Det finns så många musikallåtar i olika genrer, hur väljer ni ut vilka som ska vara med?

• Det är en lång process att bestämma låtarna. Vi bollar fram och tillbaka. Det finns så många låtar man vill ha med, gamla, nya och det blir en del ”kill your darlings” under tiden, säger Emmi. Programmet är inte klart än och vi ska sitta med det i eftermiddag och sen jobba vidare med det.

• Det är lyxigt att själva planera och börja med en blank canvas. Vi är båda snälla av oss och har lika tänk när det gäller hur konserten ska byggas upp. Låtvalet styrs ju också av konsertens längd. Vissa låtar förväntas vi ha med som något ur Phantom of the Opera och We will rock you. Vi vill också ha med sånt vi inte själva gjort som Kristina från Duvemåla. Det är också kul att plocka fram nåt man gjorde för länge sen, som t ex något från Gerda av Bosse Wastesson, säger Peter.

• Förra året var vi i London och tittade på lite nya musikaler och såg The Curious Case of Benjamin Button och vi funderar på att göra något från den, säger både Peter och Emmi. Peter berättar att han tyckte det var extra kul att se den för han spelade med Clare Foster i Saturday Night Fever i Tyskland och nu fick han se henne spela Elowen, Benjamins stora kärlek.

• Emmi fortsätter, det gäller att hitta nya låtar som ändå snabbt fångar publiken även om det är första gången som de hör den. Det som är så bra med musikallåtar är att varje låt har en egen historia. Det vore också kul att göra någon duett från Miss Saigon som ”The Last Night of the World”, eller något från Wicked.

• Även om det är en musikalkväll kan det också blir lite andra låtar som passar bra in. Barcelona är en fantastisk duett, säger Emmi.

• Air är en också möjlig låt som inte är musikal men som ger en häftig känsla, säger Peter.

• Det är också kul att göra lite annorlunda arrangemang på låtarna som en mer avskalad version av Over the Rainbow och mer soft som Falling Slowly ur Once, som vi gjort tidigare säger Emmi.

Att Emmi och Peter trivs att jobba med varandra råder inga tvivel om.

• Peter är en fantastisk glädjespridare och enormt. Vi kommer väldigt bra överens. Jag känner mig trygg på scenen med Peter. Jag utmanas att frångå de klassiska musikalerna och sjunga något annat, säger Emmi.
• Emmi är så lätt att jobba med och hennes röst är fantastik. Hon är trevlig och vi har samma infallsvinklar på allt. Vi tycker ofta lika och det blir enkelt. Det är så lyxigt att få jobba med personer man valt och att de vill jobba med en själv, säger Peter.

Både Emmi och Peter har gjort succé på West End, hur var det att jobba där och finns någon önskan om att jobba där igen?

• Tempot i London är väldigt högt och man spelar många fler föreställningar per veckan än i Sverige. En produktion är så mycket större där och går oftast mycket längre. När man kommer in i en musikal som spelats i många år får man som ny repetera med de som också är nya vid sidan av de ordinarie föreställningarna. Innan man själv har premiär har man bara spelat igenom den någon gång innan med hela ensemblen. Det är mer ”löpande bank” tänk för att det ska fungera, berättar Emmi. Men när man väl står på scenen så är det ingen större skillnad. Det är lika stort att möte publiken var man än är. Just nu med små barn har jag ingen större önskan om att få spela där igen, men absolut om rätt roll skulle dyka upp.
• Det var fantastiskt att fått möjligheten att spela i London och även i Tyskland. Men det är tufft och inte så glamouröst som det låter, säger Peter.

De senaste åren har ni gått från att spela musikalroller till att mer göra konserter, hur ser ni på det framåt?

• För mig är det ett medvetet val att mer jobba med konserter för det passar familjelivet. Men någon gång vore det jättekul att få spela i The light at the Piazza, Maria i Sound of Music eller Glinda i Wicked, säger Emmi.
• Jag är nöjd med livet som det är nu, säger Peter. Det finns en härlig nostalgikänsla när man ser affischerna på Jersey Boys och Rock af Ages när man är på China och ger konsert. Det är kul att jobba i en tight ensemble också. Men med konserter så kan man mer variera vad man gör. Jag har Musikalkväll med Emmi, Chess på Dalhalla, konserter i St Anna och också konserter nu med pappa. Men om någon skulle göra musikal av filmen Rocketman så skulle jag ju gärna spela Elton, lägger han till. Rätt roll är det som krävs.

Vad har det betytt för dig, Peter, att komma från en väldigt musikalisk familj?

• Det är fantastiskt att ha fått med sig det i blodet. Att spela med sin pappa, kusiner osv. Musiken finns naturligt i vår familj. Det är lyxigt att kunna jobba över generationerna. Det är kul att Hayden gärna spelar musik, även om han just nu spelar mer fotboll. Mille går på gymnasiet och dansar på House of Shape och det är jättekul att man kan inspirera dem och att de är gillar det man jobbar med, säger Peter.

Tillbaka till Musikalkväll och sommaren – vad vill ni att publiken ska ha med sig när konserten är slut?

• Jag vill att det ska känna sig glada. Uppfyllda av sångerna, kvällen och platsen de varit på, säger Emmi.
• WOW! De är vad de ska känna. Vi vill ge dem en storslagen upplevelse och gåshud. Ett minne som de kan titta tillbaka på när det blir kallt och grått igen, säger Peter.

Musikal i sommarkvällen låter ju helt underbart. Det blir spännande att se vilket program de kommer att bjuda på.

Biljetter säljs på Showtic

https://showtic.se/forestallningar/musikalkvall?gclsrc=aw.ds&gad_source=1&gad_campaignid=22258681805&gbraid=0AAAAADxpWfCUNcpVN6G8mmeu9UdABtWeF&gclid=CjwKCAiA2PrMBhA4EiwAwpHyC2IE2BxbXrJ58l_1hbqZQ6lmiyeIDA04GCNyYYzhPfuhIUKVH8co3hoCLN4QAvD_BwE

Den 10 september har Chicago premiär på Oscarsteatern med ett fantastiskt team både på scen och bakom. Broadway- och West End stjärnan Peter Jöback tillsammans med systrarna Hanna och Ellen Lindblad i huvudrollerna i regi av Edward af Sillén, just nu aktuell som regissör i Max Martin-musikalen &Julia men dessförinnan regisserat Stalker på Broadway, Trassel mm.

Ellen Lindblad spelar Roxie Hart som placeras i ett kvinnofängelse efter ett triangeldrama som slutar med mord. Där möte hon vaudeville-stjärnan Velma Kelly (Hanna Lindblad) som är lika farlig som ambitiös. Med hjälp av advokaten Billy Flynn (Peter Jöback) gör de rättssalen till sin scen där de vänder och vrider de på sanningen. Roxies timide och ”osynlige” man Amos spelas av Ola Forssmed och Mama Morton av Laila Adele. Till det en högklassig ensemble och orkester under ledning av Johan Landqvist.

Alla lyfter fram hur kul det ska bli att jobba med varandra och det fantastiska kreativa teamet med Zain Odelstål – koregrafi, Lehna Edwall – scenografi och kostymdesign samt Sara Klänge – mask- och perukdesign i spetsen. Redan den fantastiska reklamfilmen visar att här storsatsar producenterna på att bjuda musikalpubliken på en lyxig storlagen uppsättning av Chicago.

Edward af Sillén kallar det för ett A-team att jobba med, där varje roll är noggrant utvald och tillsammans ska de kunna skapa den ultimata Chicago uppsättningen som den är tänkt att vara. Peter Jöback var självklar som Billy Flynn och Hanna är helt unik som musikalartist. Edward berättar vidare att han såg Ellen första gången i Matilda på Stadsteatern där hon gick in som understudy till Matildas mamma. Han blev så imponerad av hennes dans och komiska timing att han skrev ett brev och berättade det och nu ska de jobba för första gången tillsammans. Tidigare har han jobbat med Laila Adele i Dreamgirls och enligt Edward kommer hon passa perfekt i rollen som Mama Morton med sin kraftfulla röst.

För Edward har det varit en dröm, sedan han var 16 år och såg Chicago med Petra Nielsen och Jan Malmsjö på Oscars, att en gång få vara med och sätta upp den. Nu blir drömmen sann på samma teater. Edward har nyligen varit över i New York och tittat på Chicago där för att få inspiration och känsla för hur den fungerar idag. I New York har man 90-tals uppsättningen med orkestern på scenen men här kommer Lehna Edwall att skapa en ny scenisk vision, väl anpassat för Oscarsteatern scen.

Hanna, Ellen och Peter är eniga om att det här är drömroller för dem. Att få framföra Kander/Ebbs hits som ”All That Jazz” ”Razzel Dazzel” och ”Roxie” kommer att vara magiskt. För Ellen är Cell Block Tango en favorit och även om hennes karaktär Roxie inte är med i den kommer det vara underbart att se sin syster Hanna i den.

Det verkar vara unikt att två systrar spelar Roxie och Vemla i samma uppsättning, något som de tycker ska bli otroligt kul. I Chicago finns en konkurrens och rivalitet mellan Roxie och Velma, men det är inget som systrarna upplever finns mellan dem privat. Hanna säger att hon tycker det är jättekul att spela med Ellen och de har gjort det tidigare i A Chorus Line på Stadsteatern. Hon har svårt att slita blicken från Ellen när hon är på scenen för hon är så bra. Hanna är så glad för att Ellen ställde skåpet på sin audition så de nu kan spela den tillsammans. ”Ett minne för livet”. Ellen lyfter att det känner varandra väldigt bra och det finns en dynamik mellan dem som de nu kan använda sig av. Den här gången ska de också spela mot varandra på ett annat sätt än i A Chorus Line och det ser hon framemot. Förutom att spela tillsammans gläds Ellen åt att Hanna kommer vara mer i Stockholm en tid eftersom hon numera bor i Göteborg.

Varken Ellen eller Hanna har spelat med Peter tidigare och ser framemot att få spela mot denne musikalikon. Peter i sin tur lyfter att det är tjejerna som är musikalens stora roller och att de är perfekta för rollerna. Det här är en musikal där tjejerna ska få glänsa.

Billy Flynn är en av rollerna Peter har velat spela och fick förfrågan om att spela när han var på Broadway 2013 men då passade det inte med familjelivet. När han nu fick erbjudande att spela den på Oscars tackade han ja direkt. Han tycker det är kul att återvända till musikalscenen efter att ha varit borta från den i fem år. Nu ska han ha fullt fokus på att vara skådespelare och inte också medproducent som han varit i de senaste han medverkat i.  Peter tycker Kander/Ebbs musikaler är viktiga och även Cabaret och Kiss of a Spiderwoman är hans favoriter för de tar upp modiga ämnen och är samtidigt fulla av fantastiska nummer. Det finns ett mörker i dem som är intressant. Han tycker Richard Geres version av Billy Flynn var bra och han vill göra sin Billy Flynn vass, svart och giftig, men exakt hur rollen kommer att bli utvecklas under processen och hur det känns under repetitionerna.

Ellen berättar att hon håller på och nördar ner sig i materialet för att forma sin Roxie och tycker det är spännande att den har verklighetsbakgrund med två kvinnor som mördade sina män. På sin audition spelade hon en Roxie som var lite mer komisk och charmig. En kvinna som kan lura en man dit hon vill. Hon ser Roxie som manipulativ och kan få vad som helst. Slug och streetsmart. Ellen poängterar att hon gillar att få spela en roll i en musikal där kvinnorna tillåts vara komiska också.

Velma är för Hanna en ikonisk roll, hon är glamorös, livsfarlig och har humor. Hannar har tidigare haft Edward som regissör i Förklädet och gillar hur han har en bra känsla för verktygen och ger skådespelarna frihet att kunna gå loss och skapa sina roller. Det gör att det blir väldigt inspirerande och att man vill ge allt. Han skapar en trygghet i hela ensemblen. Hanna säger vidare att hon ska se hur rå och galen hennes Velma kan bli.

Hanna beskriver precis det som Edward själv insåg när han regisserade Stalker i New York. En upplevelse som han är oerhört tacksam för att ha fått göra. Han berättar att han blev väldigt varmt välkomnad av alla där. För honom som regissör är det viktigt med ett snällt arbetsklimat och att hans uppgift är att få skådespelarna att skina på scenen. För att det ska lyckas är det lika viktigt att alla runt omkring också blir sedda och han ser till att lära sig namnet på alla tekniker och andra som jobbar i produktionen. Just det snälla arbetsklimatet och att alla känner sig trygga var något som uppskattades i New York. Även om man bara träffat Edward en kort stund så ger han den känslan och energin till alla möter.

Just nu är det bara en vecka kvar till premiären (19 februari) på &Julia där Edward är regissör. Till skillnad från Chicago är det en relativt ny musikal som spelats några år på West End och Broadway och nu för första gången i Sverige. Han har tidigare gjort mycket komedi och man skulle kunna tro att det är skillnad på att regissera komedi och musikal, men så är inte fallet berättar Edward. I komedi handlar det om att hitta rytmen precis som i musikal. Rytmen behöver följas för att komiken ska uppstå och det finns mycket likheter i sättet att jobba med komedier och musikaler. Han gillar blandningen av olika genrer men favoritgenren är ändå musikal. Edward, Hanna och Ellen säger är det variation i det man jobbar med som är det roliga och som skapar drömroller och drömjobb. Hanna säger att hon skulle kunna tänka sig att jobba mer med film framöver – det var så kul att jobba med reklamfilmen för Chicago då det kunde vara kul att utveckla mer. Ellen kan tänka sig att göra något helt annat någon gång – kanske en Norén-pjäs på Dramaten för att utveckla den allvarliga sidan i skådespeleriet.

Men nu är det Chicago som gäller under hösten 2026 med premiär den 10 september. Det kommer garanterat att gå ett antal bussar från Motala som är systrarna Lindblads hemstad för att se stadens stora musikalstjärnor på samma sen i den här klassiska musikalen.

Ellen och Hanna vill ge den publiken och alla andra en musikalupplevelse på allra högsta nivå. De vill att man ska känna energin och som Hanna sa – Jazza vidare ut i natten.

Biljetter till Chicago släpps den 17 februari

Qhttps://showtic.se/forestallningar/chicago-the-musical

Foto:

Mats Bäcker

Johan Paulin

Annika Andersson är en av våra stora komiska skådespelerskor och är känd för de flesta både för sina roller på Vallarnas friluftsteater och från Parlamentet på tv. Hennes karriär började för 30 års sedan i en roll i Hemlighuset, den allra första buskisen som sattes upp på Vallarna. Vallarna som grundades av Stefan Gerhardsson och Krister Claesson (Stefan och Krister). I år återvänder hon till Vallarna för att spela Rut i nyskrivna Saltstänk och Smuggelsprit, som hon också skrivit manus till med Pär Nymark.

Hur känns det att fira både Vallarna 30 år och att du firar 30 år som skådespelare samtidigt?

• Det är svårt att hänga med att tiden har gått så fort, säger Annika som debuterad som skådespelare i ”Hemlighuset” den allra första uppsättningen på Vallarna. Det är en tradition som jag är riktigt stolt över att vara delaktig i. I år har vi en jättebra ensemble med en del nya och så förstås Jojje Jönsson som har varit med i alla 30 år. De är jättekul att hans populära karaktär Dag-Otto är med i år igen tillsammans med alla nya karaktärer som vi skapat.

Har du något roligt minne från de här åren som du kan dela med dig?

• Finns många, men ett som är speciellt var första året med ”Hemlighuset” och det var mycket som gick fel. En av skådespelerskorna bröt benet och det regnade och regnade. De båda grundarna Stefan och Krister tyckte det blev lite väl mycket så tillslut fick Krister nog och gick ut och ropade upp mot himmeln ”Nu får du för fan ge dig”. Och regnet slutade och därefter kallades de för Stefan och Kristus.

Nu när det har spelats buskis i 30 år – vad gör ni för att förnya er?

• Man jobbar verkligen för att göra något nytt varje år och det speciella för Vallarna är det varje år är en nyskriven buskis som sätts upp. Det är unikt i Sverige att man inte tar något känt och sätter upp. Det är Vallarnas grej. Det är kul men det gör det också svårare för man vet inget, har ingen mall att utgå från när man skapar sin roll samtidigt ger det en extra nerv i föreställningen. Genom att ta in en del nya skådespelare skapas ny energi samtidigt som det viktigt att ha kvar en del välbekanta ansikten. Hitta en lagom balans mellan det nya och det traditionella. Bra traditioner ska man vara rädd om.
• Varje år säljer vi 50-55 000 biljetter och det är många som kommer tillbaka år från år. Man hör de som var barn för 20 år och gick med sina föräldrar som nu kommer och har med sig sina egna barn och även föräldrarna. Det är speciellt att se flera generationer som samlas och har roligt tillsammans. Det gör att vi har en lägre medelålder här än på många andra teatrar.

Årets föreställning Saltstänk och Smuggelsprit har du varit med och skrivet. Berätta lite om manusprocessen.

• Pär Nymark och jag skriver tillsammans och det är en helt fri process där vi hittar på och spånar fram idéer tillsammans. Jag är en ensemblemänniska och gillar att skriva tillsammans med någon. Idéerna växer fram och vi skapar en stämning tillsammans för pjäsen. Börjar med strukturen och sätter ett skelett för handlingen och karaktärerna. När det är på plats börja vi bygga på med det roliga och det vi tror får folk att skratta.

Vad handlar Saltstänk och Smuggelsprit om och vem är din karaktär Rut?

• Den utspelas på ett halländskt badhotell på 1920 talet. Hotellet ägs av Estrid och hon vill renovera huset men det finns inte pengar för det. Men det kanske skulle kunna gå att finansiera med smuggelsprit, nåt som egentligen är otänkbart, men kanske bara nån gång för att rädda badhotellet. Samtidigt ska det också hållas en minnestund och här börjar allt gå fel.
• Min roll, Rut Pettersson, är gift med Ragnar som pratar mycket och gärna, men ingen förstår honom utom Rut, Men det inser inte Rut och Ragnar. Rut och Ragnar är ett glatt äldre par som älskar varandra mycket. Det är mycket värme i Rut och hon är jättepositiv och en rolig karaktär att spela.

Du har också varit med i en del tv-program som Parlamentet – hur är det jämfört med att stå på scenen?

• Det är väldigt roligt båda två. Men när jag spelar på scen så vet jag direkt när jag går av scenen vad jag har levererat och nått ut med till publiken. Vid en tv-inspelning, även när den spelas in med publik och de skrattar, så vet man inte vad slutprodukten blir om det inte direktsänds. Programmet klipps av någon som bestämmer vad som kommer med och inte. Man vet inte heller hur det tas emot av de som tittar hemma i soffan.

Till sist, vad vill du att publiken ska uppleva och ta med sig hem från Vallarna?

• Skratt!!! De ska ha haft en rolig stund. Vi har inte med något politiskt budskap. Det kan möjligen finnas något positivt mänskligt budskap. Det ger kraft och är något fantastiskt att med publiken skapa en föreställning där man får skratta tillsammans. Vi vill få publiken att skratta och ha kul!

Saltstänk och Smuggelsprit spelas 28 juni till 9 augusti och biljetterna släpps den 25 februari och kan köpas här:

https://showtic.se/forestallningar/saltstank-smuggelsprit

Foton: Bo Håkansson, Bilduppdraget