Den 10 september har Chicago premiär på Oscarsteatern med ett fantastiskt team både på scen och bakom. Broadway- och West End stjärnan Peter Jöback tillsammans med systrarna Hanna och Ellen Lindblad i huvudrollerna i regi av Edward af Sillén, just nu aktuell som regissör i Max Martin-musikalen &Julia men dessförinnan regisserat Stalker på Broadway, Trassel mm.

Ellen Lindblad spelar Roxie Hart som placeras i ett kvinnofängelse efter ett triangeldrama som slutar med mord. Där möte hon vaudeville-stjärnan Velma Kelly (Hanna Lindblad) som är lika farlig som ambitiös. Med hjälp av advokaten Billy Flynn (Peter Jöback) gör de rättssalen till sin scen där de vänder och vrider de på sanningen. Roxies timide och ”osynlige” man Amos spelas av Ola Forssmed och Mama Morton av Laila Adele. Till det en högklassig ensemble och orkester under ledning av Johan Landqvist.

Alla lyfter fram hur kul det ska bli att jobba med varandra och det fantastiska kreativa teamet med Zain Odelstål – koregrafi, Lehna Edwall – scenografi och kostymdesign samt Sara Klänge – mask- och perukdesign i spetsen. Redan den fantastiska reklamfilmen visar att här storsatsar producenterna på att bjuda musikalpubliken på en lyxig storlagen uppsättning av Chicago.

Edward af Sillén kallar det för ett A-team att jobba med, där varje roll är noggrant utvald och tillsammans ska de kunna skapa den ultimata Chicago uppsättningen som den är tänkt att vara. Peter Jöback var självklar som Billy Flynn och Hanna är helt unik som musikalartist. Edward berättar vidare att han såg Ellen första gången i Matilda på Stadsteatern där hon gick in som understudy till Matildas mamma. Han blev så imponerad av hennes dans och komiska timing att han skrev ett brev och berättade det och nu ska de jobba för första gången tillsammans. Tidigare har han jobbat med Laila Adele i Dreamgirls och enligt Edward kommer hon passa perfekt i rollen som Mama Morton med sin kraftfulla röst.

För Edward har det varit en dröm, sedan han var 16 år och såg Chicago med Petra Nielsen och Jan Malmsjö på Oscars, att en gång få vara med och sätta upp den. Nu blir drömmen sann på samma teater. Edward har nyligen varit över i New York och tittat på Chicago där för att få inspiration och känsla för hur den fungerar idag. I New York har man 90-tals uppsättningen med orkestern på scenen men här kommer Lehna Edwall att skapa en ny scenisk vision, väl anpassat för Oscarsteatern scen.

Hanna, Ellen och Peter är eniga om att det här är drömroller för dem. Att få framföra Kander/Ebbs hits som ”All That Jazz” ”Razzel Dazzel” och ”Roxie” kommer att vara magiskt. För Ellen är Cell Block Tango en favorit och även om hennes karaktär Roxie inte är med i den kommer det vara underbart att se sin syster Hanna i den.

Det verkar vara unikt att två systrar spelar Roxie och Vemla i samma uppsättning, något som de tycker ska bli otroligt kul. I Chicago finns en konkurrens och rivalitet mellan Roxie och Velma, men det är inget som systrarna upplever finns mellan dem privat. Hanna säger att hon tycker det är jättekul att spela med Ellen och de har gjort det tidigare i A Chorus Line på Stadsteatern. Hon har svårt att slita blicken från Ellen när hon är på scenen för hon är så bra. Hanna är så glad för att Ellen ställde skåpet på sin audition så de nu kan spela den tillsammans. ”Ett minne för livet”. Ellen lyfter att det känner varandra väldigt bra och det finns en dynamik mellan dem som de nu kan använda sig av. Den här gången ska de också spela mot varandra på ett annat sätt än i A Chorus Line och det ser hon framemot. Förutom att spela tillsammans gläds Ellen åt att Hanna kommer vara mer i Stockholm en tid eftersom hon numera bor i Göteborg.

Varken Ellen eller Hanna har spelat med Peter tidigare och ser framemot att få spela mot denne musikalikon. Peter i sin tur lyfter att det är tjejerna som är musikalens stora roller och att de är perfekta för rollerna. Det här är en musikal där tjejerna ska få glänsa.

Billy Flynn är en av rollerna Peter har velat spela och fick förfrågan om att spela när han var på Broadway 2013 men då passade det inte med familjelivet. När han nu fick erbjudande att spela den på Oscars tackade han ja direkt. Han tycker det är kul att återvända till musikalscenen efter att ha varit borta från den i fem år. Nu ska han ha fullt fokus på att vara skådespelare och inte också medproducent som han varit i de senaste han medverkat i.  Peter tycker Kander/Ebbs musikaler är viktiga och även Cabaret och Kiss of a Spiderwoman är hans favoriter för de tar upp modiga ämnen och är samtidigt fulla av fantastiska nummer. Det finns ett mörker i dem som är intressant. Han tycker Richard Geres version av Billy Flynn var bra och han vill göra sin Billy Flynn vass, svart och giftig, men exakt hur rollen kommer att bli utvecklas under processen och hur det känns under repetitionerna.

Ellen berättar att hon håller på och nördar ner sig i materialet för att forma sin Roxie och tycker det är spännande att den har verklighetsbakgrund med två kvinnor som mördade sina män. På sin audition spelade hon en Roxie som var lite mer komisk och charmig. En kvinna som kan lura en man dit hon vill. Hon ser Roxie som manipulativ och kan få vad som helst. Slug och streetsmart. Ellen poängterar att hon gillar att få spela en roll i en musikal där kvinnorna tillåts vara komiska också.

Velma är för Hanna en ikonisk roll, hon är glamorös, livsfarlig och har humor. Hannar har tidigare haft Edward som regissör i Förklädet och gillar hur han har en bra känsla för verktygen och ger skådespelarna frihet att kunna gå loss och skapa sina roller. Det gör att det blir väldigt inspirerande och att man vill ge allt. Han skapar en trygghet i hela ensemblen. Hanna säger vidare att hon ska se hur rå och galen hennes Velma kan bli.

Hanna beskriver precis det som Edward själv insåg när han regisserade Stalker i New York. En upplevelse som han är oerhört tacksam för att ha fått göra. Han berättar att han blev väldigt varmt välkomnad av alla där. För honom som regissör är det viktigt med ett snällt arbetsklimat och att hans uppgift är att få skådespelarna att skina på scenen. För att det ska lyckas är det lika viktigt att alla runt omkring också blir sedda och han ser till att lära sig namnet på alla tekniker och andra som jobbar i produktionen. Just det snälla arbetsklimatet och att alla känner sig trygga var något som uppskattades i New York. Även om man bara träffat Edward en kort stund så ger han den känslan och energin till alla möter.

Just nu är det bara en vecka kvar till premiären (19 februari) på &Julia där Edward är regissör. Till skillnad från Chicago är det en relativt ny musikal som spelats några år på West End och Broadway och nu för första gången i Sverige. Han har tidigare gjort mycket komedi och man skulle kunna tro att det är skillnad på att regissera komedi och musikal, men så är inte fallet berättar Edward. I komedi handlar det om att hitta rytmen precis som i musikal. Rytmen behöver följas för att komiken ska uppstå och det finns mycket likheter i sättet att jobba med komedier och musikaler. Han gillar blandningen av olika genrer men favoritgenren är ändå musikal. Edward, Hanna och Ellen säger är det variation i det man jobbar med som är det roliga och som skapar drömroller och drömjobb. Hanna säger att hon skulle kunna tänka sig att jobba mer med film framöver – det var så kul att jobba med reklamfilmen för Chicago då det kunde vara kul att utveckla mer. Ellen kan tänka sig att göra något helt annat någon gång – kanske en Norén-pjäs på Dramaten för att utveckla den allvarliga sidan i skådespeleriet.

Men nu är det Chicago som gäller under hösten 2026 med premiär den 10 september. Det kommer garanterat att gå ett antal bussar från Motala som är systrarna Lindblads hemstad för att se stadens stora musikalstjärnor på samma sen i den här klassiska musikalen.

Ellen och Hanna vill ge den publiken och alla andra en musikalupplevelse på allra högsta nivå. De vill att man ska känna energin och som Hanna sa – Jazza vidare ut i natten.

Biljetter till Chicago släpps den 17 februari

Qhttps://showtic.se/forestallningar/chicago-the-musical

Foto:

Mats Bäcker

Johan Paulin

Annika Andersson är en av våra stora komiska skådespelerskor och är känd för de flesta både för sina roller på Vallarnas friluftsteater och från Parlamentet på tv. Hennes karriär började för 30 års sedan i en roll i Hemlighuset, den allra första buskisen som sattes upp på Vallarna. Vallarna som grundades av Stefan Gerhardsson och Krister Claesson (Stefan och Krister). I år återvänder hon till Vallarna för att spela Rut i nyskrivna Saltstänk och Smuggelsprit, som hon också skrivit manus till med Pär Nymark.

Hur känns det att fira både Vallarna 30 år och att du firar 30 år som skådespelare samtidigt?

• Det är svårt att hänga med att tiden har gått så fort, säger Annika som debuterad som skådespelare i ”Hemlighuset” den allra första uppsättningen på Vallarna. Det är en tradition som jag är riktigt stolt över att vara delaktig i. I år har vi en jättebra ensemble med en del nya och så förstås Jojje Jönsson som har varit med i alla 30 år. De är jättekul att hans populära karaktär Dag-Otto är med i år igen tillsammans med alla nya karaktärer som vi skapat.

Har du något roligt minne från de här åren som du kan dela med dig?

• Finns många, men ett som är speciellt var första året med ”Hemlighuset” och det var mycket som gick fel. En av skådespelerskorna bröt benet och det regnade och regnade. De båda grundarna Stefan och Krister tyckte det blev lite väl mycket så tillslut fick Krister nog och gick ut och ropade upp mot himmeln ”Nu får du för fan ge dig”. Och regnet slutade och därefter kallades de för Stefan och Kristus.

Nu när det har spelats buskis i 30 år – vad gör ni för att förnya er?

• Man jobbar verkligen för att göra något nytt varje år och det speciella för Vallarna är det varje år är en nyskriven buskis som sätts upp. Det är unikt i Sverige att man inte tar något känt och sätter upp. Det är Vallarnas grej. Det är kul men det gör det också svårare för man vet inget, har ingen mall att utgå från när man skapar sin roll samtidigt ger det en extra nerv i föreställningen. Genom att ta in en del nya skådespelare skapas ny energi samtidigt som det viktigt att ha kvar en del välbekanta ansikten. Hitta en lagom balans mellan det nya och det traditionella. Bra traditioner ska man vara rädd om.
• Varje år säljer vi 50-55 000 biljetter och det är många som kommer tillbaka år från år. Man hör de som var barn för 20 år och gick med sina föräldrar som nu kommer och har med sig sina egna barn och även föräldrarna. Det är speciellt att se flera generationer som samlas och har roligt tillsammans. Det gör att vi har en lägre medelålder här än på många andra teatrar.

Årets föreställning Saltstänk och Smuggelsprit har du varit med och skrivet. Berätta lite om manusprocessen.

• Pär Nymark och jag skriver tillsammans och det är en helt fri process där vi hittar på och spånar fram idéer tillsammans. Jag är en ensemblemänniska och gillar att skriva tillsammans med någon. Idéerna växer fram och vi skapar en stämning tillsammans för pjäsen. Börjar med strukturen och sätter ett skelett för handlingen och karaktärerna. När det är på plats börja vi bygga på med det roliga och det vi tror får folk att skratta.

Vad handlar Saltstänk och Smuggelsprit om och vem är din karaktär Rut?

• Den utspelas på ett halländskt badhotell på 1920 talet. Hotellet ägs av Estrid och hon vill renovera huset men det finns inte pengar för det. Men det kanske skulle kunna gå att finansiera med smuggelsprit, nåt som egentligen är otänkbart, men kanske bara nån gång för att rädda badhotellet. Samtidigt ska det också hållas en minnestund och här börjar allt gå fel.
• Min roll, Rut Pettersson, är gift med Ragnar som pratar mycket och gärna, men ingen förstår honom utom Rut, Men det inser inte Rut och Ragnar. Rut och Ragnar är ett glatt äldre par som älskar varandra mycket. Det är mycket värme i Rut och hon är jättepositiv och en rolig karaktär att spela.

Du har också varit med i en del tv-program som Parlamentet – hur är det jämfört med att stå på scenen?

• Det är väldigt roligt båda två. Men när jag spelar på scen så vet jag direkt när jag går av scenen vad jag har levererat och nått ut med till publiken. Vid en tv-inspelning, även när den spelas in med publik och de skrattar, så vet man inte vad slutprodukten blir om det inte direktsänds. Programmet klipps av någon som bestämmer vad som kommer med och inte. Man vet inte heller hur det tas emot av de som tittar hemma i soffan.

Till sist, vad vill du att publiken ska uppleva och ta med sig hem från Vallarna?

• Skratt!!! De ska ha haft en rolig stund. Vi har inte med något politiskt budskap. Det kan möjligen finnas något positivt mänskligt budskap. Det ger kraft och är något fantastiskt att med publiken skapa en föreställning där man får skratta tillsammans. Vi vill få publiken att skratta och ha kul!

Saltstänk och Smuggelsprit spelas 28 juni till 9 augusti och biljetterna släpps den 25 februari och kan köpas här:

https://showtic.se/forestallningar/saltstank-smuggelsprit

Foton: Bo Håkansson, Bilduppdraget