Operetten Vita Hästen skrevs 1930 i Berlin av Ralph Benatsky och är en av världens mest kända och spelade operetter med sånger som många känner igen som t ex ”Det skulle vara underbart”. Den kan lätt tas för lättsam underhållning för det är en förväxlingsoperett som lockar till skratt och utspelas i idyllen vid Wolfgangsee, där flera par till slut får varandra – slutet gott allting gott. Med det finns en underton av den mörkare tidsandan som rådde på 1930-talet och som det finns paralleller till idag. Då liksom nu vill folk gärna roas och fly vardagen. Folkoperan lyckas väldigt väl med det, så till den grad att den är utsåld innan premiären, vilket är helt förståeligt med den namnkunniga ensemblen av skådespelare och operasångare – en blandning som gifter sig perfekt.
Jonas Karlsson, som spelar den kärlekskranke kyparen Leopold, gör en lysande skådespelarinsats och överraskar med en imponerande kraftfull sångröst. Föremålet för hans heta känslor är Stina Ekblad (Vitas Hästen ägare Josepha) som med sin svalare och lite bitska framtoning håller honom på halster. Strålande insatser av samtliga men en extra eloge till Joakim Larsson som inhoppare i rollen som Piccolon Gustl, utöver sina ordinarie. En fröjd också att njuta av t ex Elin Rombo, Alexandra Büchel och Richard Hamrins fantastiska röster. De kommer fram på ett annat sätt när det är operett och det är lättare att höra vad de sjunger.
Minimalt med scenografi, i stort sett bara en flaggstång och en balkong till rum 4. Men även Tyrolerorkestern används delvis som scenografi då de byter plats då och då under föreställningen. Pianot får agera bardisk. Inga klädbyten utan alla skådespelare är på scenen mer eller mindre hela tiden. Kläderna i lite dyster brunskala men tidsenlig.
En föreställning som roar och där allas insatser är genomproffsiga och imponerar.
Det här är en färgsprakande, poppig och medryckande familjemusikal som roar hela familjen. Wilberth Gonzalez makalöst fantasifulla kostymer och mask/peruk som han skapat tillsammans med Johanna Lysdahl lyfter verkligen hela musikalen och skapar illusionen av att man befinner sig i havet med havsfolket och musikalmagin skapas.
Den Lilla Sjöjungfrun ska spelas både i Sverige och Norge och det märks att man har rollbesatt med både svenska och norska artister och den framförs på bägge språken. Kiana Blanckert i rollen som Den Lilla Sjöjungfrun är perfekt, hon har en utstrålning som når ända upp på läktaren. Hon rör sig på sjöjungfruliknande sätt. Norske Kenneth Engen som Olauv, killen som Sjöjugfrun räddar och förälskar sig i, är charmig.
Mest imponerande är de storslagna ensemble numren när scenen fylls av de fantastiska kostymerna och det blir en viss kontrast och mer mörker i andra akten när de ersätts av brunare/svartare kläder när Sjöjungfrun lämnar havet och följer med Olauv till hans föräldrars fiskerifabrik på land. Det är lätt att förstå att han sen väljer att följa Sjöjungfrun tillbaka till färgprakten i havet.
En riktigt underhållande familjemusikal som bitvis kan verka lite skrämmande för de minsta men roliga karaktärer och färgprakten tar udden av det. Det är härligt att se hur barnen interagerar med det som utspelar sig på scenen. Så ta med hela familjen för två timmars underhållning där barnen efter förställningen får möjlighet att träffa Sjöjungfrun och de andra.
Den Lilla Sjöjungrun spelas runt om i Sverige och Norge under 2024 och 2025.
Man behöver inte åka till West End i London för att ta del av Boubil och Shönbergs fantastiska låtskatt utan det räcker att bege sig väster ut, närmare bestämt till Blackeberg, där W.E.S musical choir tillsammans med solister bjuder på smakprov från Miss Saigon, Martin Guerre och självklart Les Misérable.
Kvällen inleddes med The Heats in on ur Miss Saigon och avslutats med One Day More från Les Misérable. Maja Malm och och Anders Hedlund guidar oss genom musikalerna så även den som inte har sett dem kan följa med. Själv har jag inte sett Martin Guerre som inte är lika frekvent uppsatt, men när Kalle Thunell sjöng I’m Martin Guerre med känsla och inlevelse och kören starkt och samsjunget framförde Bethlem gav det mersmak. Helt rätt i tiden att ha med den då den har nypremiär den 15 oktober i London.
Sandra Kassmann imponerade verkligen med sin starka musikalröst i I Dreamed a Dream liksom Martin Henriksson Urech i Bui Doi. Jag hade väldigt gärna hört Martin framföra Stars, men det är ju främst en körkonsert så där hade man valt ett körarrangemang istället. Efter att precis ha sett Les Misérable i London så fick hjärna jobba lite med att kalibrera om sig till att det är en körkonsert där körarrangemangen satte en annan prägel på låtarna än jag är van vid. Just de här musikalerna fungerar väldigt bra att framföra som konsertversioner med stor kör då det är flera stora ensemblenummer i dem som t ex At the End of the Day och Do You Hear The People Sing.
Kvällens mest energiska nummer stod Simon Holm utan tvekan för när han sjöng The American Dream som om han var med i en scenuppsättning av Miss Saigon.
Det är alltid härligt med en orkester med duktiga musiker, men i vissa partier blev musiken lite för stark och sången nådde inte riktigt fullt ut. Nåt som alltid är en utmaning i mindre lokaler. Första gången jag sett något på Kaskad och det är så kul att det ges möjligheter till kultur utanför innerstaden.
WES musical choir, musikerna och solisterna bjöd på en väl sammansatt musikalkonsert som framfördes med sångglädje, energi och en stor dos kärlek till musikalerna! En konsert som livade uppe en gråmulen dag.
Det finns en val som simmar ensam och skickar signaler på 52 hertz, en nivå som inte någon annan val kan höra. I många år har den här valen simmat för sig själv. Det här inspirerade Henrik Langemyr när han gick på Musikhögskolan att skriva låten An Extravagant Dispute om ett bråk mellan Hazel och Henry som sedan utvecklades med fler låtar till musikalen Hazel, An Extravagant Musical.
Musikalen handlar om den unge, egocentriska, extravaganta och impulsive låtskrivaren Henry som får en jättechans att åka på ett låtskrivar-camp. Han tar chansen men lämnar kvar sin flickvän Hazel, en förnuftig, smart och jordnära bokmal, hemma och hon kan inte förstå hur han kan åka och bara tala om det för henne på en lapp. Hazel är mitt uppe i slutspurten på sina studier och föredrar ett lugn i vardagen. Ett par som älskar varandra men som inte lyckas kommunicera med varandra, är på olika platser i livet och kan deras förhållande överleva när de vill förverkliga sina drömmar.
Hazel har hittills inte har satts upp på scen, men musiken finns på Spotify och en videoinspelning finns på YouTube. Dock är det en mer avskalad version för nu när den sätta upp av West End Stockholm har man utökat med en ensemble som tillfört fler bakgrundskaraktär men framför allt dans som förstärker handlingen och det blir en mer komplett musikal.
Om knappt en månad, den 5 april har Hazel världspremiär och det repas för fullt i Kulturamas lokaler i Hallonbergen och jag fick komma och titta på en repetition av akt 1. Här möts jag av en ung ensemble full av energi och entusiasm över att får vara med och skapa sina roller. Frida Jokinen (Hazel) och Teodor Wennö (Henry) berättar hur spännande det är just att få få skapa sina roller från grunden. Något som även koreografen Carin Juborg håller med om. Hon har tidigare bl a gjort koreografin till Rent, men där finns det redan förväntningar om hur vissa låtar ska göras. Med Hazel har hon från grunden fått skapa hur dansen och rörelserna ska förstärka känslorna och handlingen., en spännande och kul utmaning. Ett teamwork där alla får vara med och bidra och skapa.
Hazel är för Frida en tjej som står för Girlpower, en tjej som efter lite om och men vågar ta steget från tryggheten för att följa sina drömmar. Henry kan uppfattas som egoistisk säger Teodor men han följer ju också sin dröm, så det är från vems perspektiv man ser det. Hazel och Henry inte helt i synk med varandra. Båda säger att de tror att många som kommer och ser musikalen kan relatera till att man i bland är på fel plats mer rätt person, eller träffar rätt person men i fel tid. Och att våga satsa på sina drömmar kan påverka olika relationer och man vet inte hur förrän man gör valet.
Hur det går för Henry och Hazel vet jag inte för jag har ju bara sett första akten. Men det jag fick se lockade verkligen till att vilja se hela musikalen. Henrik Langemyrs musik är medryckande på ett glatt och positivt sätt. En blandning av ballader och uptempolåtar. Ensemblen har en härlig energi som når ut. En ny låt hade nyligen lagts till och saker håller på och sätta sig, men det finns ett bra flyt mellan scenerna och låtarna redan nu. Det här känns som en musikal man blir glad av att se.
Jag ser verkligen framemot att se den färdiga produktion av Hazel, An Extravagant Musical. Riktigt kul också att den sätts på engelska.
Ta tillfället i akt och se en helt nyskriven musikal. Hazel spelas 5 – 13 april och biljetter kan bokas här: https://nortic.se/ticket/event/52978
Barberaren i Sevilla är Rossinis kända opera som baseras den första pjäsen i trilogin skrivna av den franske 1700-talsförfattaren Pierre Augustin Caron de Beaumarchais. Operan ska nästa år sätta upp del två Figaros bröllop som Mozart gjort opera och planerar den avslutade delen 2026. Den kommer att bil en mer moderniserad version.
Barberaren är en lättsam opera, en fars med förvecklingar och kärleksproblem, som även om den framförs på italienska är lättförstådd. Handlingen är rätt tunn och snart har man förstått vem som är vem på klassiskt farsmanér och man kan förutse hur det ska gå. Barberaren Figaro (Luthando Qave) som hjälper greven Almaviva (Konu Kim) och hans älskade Rosina (Dara Savinova) att få varandra när andra sätter hinder i vägen. En välsjungen, samspelad och stundtals komisk trio. Likt en vanlig fars dras ibland de komiska delarna några varv för mycket, fast i en opera så sjungs det förstås, men det gör att det blir lite utdraget och tappar fart.
För mig ska en kväll på operan vara en verklighetsflykt när man går in i den fantastiskt vackra guldglänsande byggnaden. Men tyvärr förtas den upplevelsen av scenografin och kostymerna i den här uppsättningen. Färgskalan på kläderna som uteslutande gick i grått, vitt, svart och beige, speglade bara det trista vädret ute och satte en viss nedstämd känsla över föreställningen. Det trista plywood/masonit-färgade huset där Rosina bodde, bidrog inte till att lysa upp föreställningen heller även om det fanns vissa röda inslag, men de gjorde att den mer liknade en lada än en italiensk villa. Jag vill inte se en svartvit föreställning – jag vill ha färg. Trots de musikaliska insatserna som var bra, gav scenografin och kostymerna uppsättningen en helhetskänsla av lågbudget.
Det här är Bowies sista verk och han hann se premiären 2015 innan han gick bort och nu sätts den upp för första gången i Sverige. En uppsättning som inte är lik någon annan musikal och frågan är om musikal är rätt benämning. Här har samma filmiska grepp använts som i Lille Eyolf på Dramaten och Gengångare på Stadsteatern där skådespeleri blandas med filmade sekvenser, men här har det filmiska fått övertaget på gott och ont. Medans publiken kommer in i salongen visas vad som händer i kulisserna på en heltäckande filmduk. När det är dags att gå in på scen följs Linus Wahlgren, som spelar den odödlige utomjordingen Newton, av en kameraman in på scenen och försvinner upp i lägenheten som är byggd mitt på scenen. Därefter är det en dryg timmes direktsänd filmad teater som visas på filmduken innan filmduken blir mer och mer genomskinlig och man återigen ser skådespelarna på scenen. Greppet med direktfilmade närbilder som projiceras samtidigt som man man ser skådespelarna live är effektfullt och snyggt i de avslutande scenerna. Här tänder det till och närvaron ökar och kulminerar i näst sista numret när Linus Wahlgren kraftfullt framför ”When I Met You” samtidigt som lägenheten snurrar runt och han balanserar runt i den. Filmsekvenser projiceras under tiden på den genomskinliga filmduken och lyfter helheten. Det är först i föreställningens allra sista nummer, Heros, en avskalad och finstämd version, som filmningen upphör helt.
Trots det snygga filmfotot och alla närbilder, det avskalade och nära, som är i de filmade sekvenserna så är det på bekostnad av känslan av att vara på teater. Skådespelarna jobbar med kameran och inte med publiken. Biokänslan som ibland övergår till en känsla av läckra musikvideos hänger sig kvar och påverkar helhetsintrycket. Det filmade är starkt men det känns inte här och nu fullt ut.
Skådespelarinsatser är dock otroligt bra och jag skulle så gärna vilja se det helt utan filmduk, eller i alla fall mycket mer av scennärvaro och projicering blandat för där är det skickligt och visuellt snyggt paketerat.
Linus Wahlgren är helt briljant i sin tolkning av Newton och utan tvekan är det här en av hans bästa insatser. I galenskapen , förtvivlan och dödslängtan är han extremt närvarande och känsloladdad utan att spela över och sångmässigt har han nog inte varit bättre. Bowies låtar är som klippt och skurna för honom. Tove Styrke är skör och spröd och flera gånger visar hon att hon kan leverera komiska repliker och får publiken att skratta med. S J Berger får till en känsla av obehag så fort han är med i en scen och han har den rätta Bowiekänslan i alla låtar han sjunger. Samtliga i ensemblen levererar på hög nivå.
Totalt sett är det sjutton låtar ur Bowies gedigna låtskatt som finns med t ex . Lazarus, Life on Mars, Absolut beginners, This is not America och Changes så den som gillar Bowie kommer att hitta en del godbitar här.
Det är tredje gången som jag ser Lazarus och från det första publikrepet den 10 februari så har de fått till en bättre känsla i och med det omgjorda öppningsnumret. Men det är en väldigt speciell förställning med det filmiska konstgreppet och berättartekniken. En föreställning som fascinerar.
Gillar man musikal och/eller Bowie så är det ingen tvekan om att man ska se den för att uppleva den och se vad man själv tycker. Det är kanske inte det bästa man har sett, men en föreställning som etsar sig fast och inte släpper taget om den som sett den. Se den med öppet sinne!
Under årens gång så har jag ofta tänkt att Nanne påminner mycket om Tina Turner på scen, liknade rörelsemönster, starka röster, utstrålning och fulla av energi. Men det är inte bara scennärvaron de delar utan Nanne berättar med stor inlevelse bland annat om deras liknande tuffa hemförhållande som barn som satt spår i dem och att det var styrkan och kärleken till sången som fick dem att de tog sig därifrån.
När Nanne hyllar Tina har alla stora hits, som It’s takes two, Simply the Best, Son of a preacher man och What’s love got to do with it, plockats fram och det är full fart nästan hela tiden, men kvällens stora behållning är Nannes finstämda version av Private Dancer som går rakt in i hjärtat. I Golden Eye, som inleds snyggt med klassiska Bondtemat, bjuds vi på en mäktig tolkning där hennes stora röstomfång får briljera.
Genom hela showen så visar Nanne att hon är verkligen kan göra Tina Turners låtar rättvisa men hon sätter sin egen prägel på varje låt. Nanne bjuder på hjärta, smärta och en energinivå som få kan uppnå. Showens avslutas med en högintensiv Proud Mary som elektrifiera hela publiken och med ett budskap om att tro på dig själv och förverkliga dina drömmar! Det här är precis vad man behöver för att orka med de sista kalla vinterveckorna.
Gengångare av Ibsen kretsar kring fru Alving som tolkas med stor intensitet och känslostyrka av Helena af Sandeberg. Fru Alvings make bedrog henne och hon bär på familjehemligheter som är på väg att brisera nu när sonen Oswald (Emil Johnsen) kommit hem och visar intresse för Regine (Matilda Ragnerstam) som jobbar och bor i huset. Fadern Snickare Engstrand (Gerhard Hoberstorfer) vill ta henne med sig hem. Pastor Manders (Johannes Kuhnke) är på besök och det finns en spänning mellan honom och fru Alving. Frågan är hur långt Fru Alving är beredd att gå för att bevara familjehemligheterna. Dilemmat om vad hon ska välja och kunna leva med konsekvenserna. Mansidealet känns förlegat men dessvärre har vi inte kommit så långt man kan önska kring kvinnors rättigheter. Andra saker som könsjukdomar, incest som var tabubelagda när pjäsen kom 1881 kan man nu ha med och lyfts upp utan att det väcker samma känslor. Oswald är dödligt sjuk och aktiv dödshjälp tillåts fortfarande inte.
Nu spelas Ibsen både på Dramaten (Lille Eyolf) och här på Stadsteaten Gengångare. Bägge pjäserna bjuder på enastående kraftfullt och starkt engagerande skådespeleri. Det är ingen pjäs man går oberörd från. Precis som på Dramaten är det Sven Haraldsson som står för scenografin och använder sig även här av direkt filmade sekvenser. Ett grepp som även här ger mer distans än närhet, skapar en biokänsla istället för här och nu. Distans blir något större här för till stor del utspelas det i ett rum med en glasfond mot publiken. Snyggt grepp att vi tittar in genom glaset i deras hem, men glaset distanserar och filmade sekvenser ytterligare. Blir lite för lika sceniska grepp när det används på två uppsättningar så nära varandra i tiden.
Är det så att man tror att publiken inte klarar av för starka känslor direkt från scenen? Nu är skådespelarna så skickliga att de når ut trots det.
Ibsen skrev Lille Eyolf i slutet av 1800-talet men känns modern och dagsaktuell i den här uppsättningen. Alfred (Erik Ehn) slits mellan sitt skrivande och att vara närvarande far för nioårige sonen Eyolf, som är förlamad i ena benet efter en fallolycka som bebis. Rita (Livia Millhagen) är djupt förälskad i sin man och vill ha ensamrätt på honom. Hon är svartsjuk på hans skrivande, deras son och Alfreds syster Asta (Karin Franz Körlof). Så inträffar det tragiska att Eyolf drunknar och det värsta som kan hända har hänt. En pjäs full av starka känslor, osunda relationer, sorg, skam, passion varvat om vartannat. Intressant hur mycket starkare det blir när Ibsen låter Rita var den med starkt ägandebehov i en tid när vi nästan dagligen läser om hur någon man mördat den han bor med för att hon är på väg att lämna
Skådespelarinsatserna är fantastiska. De gräver djupt i känsloregistret och spelar ut sina känslor med intensitet och kraft. För att förstärka känslorna än mer har scenografen Sven Haraldsson använt sig av tekniken att filma direkt i föreställningen och projicera filmen på väggen. Ett grepp som bara delvis fungerar förstärkande. För samtidigt som ansikten och känsloyttringar visas i storbild skapas en distans till publiken och det blir mer en biokänsla än en scenisk känsla. Speciellt som i många av scenerna ser man inte skådespelarna på scenen utan bara filmat.
Starkast är det när skådespelarna är på scen och får briljera med sina starka känsloyttringar som balanseras utan överspel.
Konsert och musikal 