Musikalen Les Misérables firar i år 40 år sen uruppförandet 1985 i London och är nu ute på en storslagen världsturné som nu har nått Sverige där de första föreställningarna är i Göteborg. I Sverige fortsätter turnén till Stockholm och Malmö innan den beger sig vidare ut i världen.
Les Misérables är en musikal som fungerar väldigt bra som arenauppsättning med sin stora ensemble och orkester. Snyggt och effektfullt skapas samma känsla som på en mindre teater.
Från första tonen trollbinds man av Claude- Michel Schönbergs välkända musik. Både de storslagna, bombastiska och de finstämda numren framförs på ett magnifikt sätt av den otroligt musikaliska ensemblen och en magiskt bra orkester. Det här är högsta West End klass.
Ensemblen är i huvudsak brittisk men i Sverige spelas ett par roller av två av Sveriges främsta musikalartister. Tommy Körberg som spelade Jean Valjean i Stockholm 1990 tar sig nu an rollen som biskopen. En liten roll, men där Tommy hinner visa vilken magisk röst kvalitet han fortfarande har. Peter Jöback spelade Jean Valjean i London några veckor förra året och det är underbart att återigen få se och njuta av honom i den här rollen. En kraftfull och känslig Jean Valjean på samma gång.
Bradley Jayden har både spelat Javert och Enjolras på West End och visar ikväll hur fantastisk han är som Javert. Tommy, Peter och Bradleys omgångsrika röstresurser nockade hela Scandinavium.
Bradley Jayden var med i konsertversionen som spelades i London för några år sen och i den uppsättningen var också Matt Lucas med som värdshusvärden Thénardier. Jag var över och såg två föreställningar av konsertversionen och tyvärr spelade inte Matt Lucas då. Men nu fick jag äntligen se honom och det var väl värt väntan, Han är som klippt och skuren för rollen, absolut en av de bästa jag sett i den rollen. Hans komiska timing är outstanding. Många känner nog igen Matt Lucas från komediserien Little Britain och Hela England bakar.
Jag har sett många olika uppsättningar av Les Misérables och jag njöt i fulla drag av den uppsättningen – den lever verkligen upp till Spectacular! Många magiska Les Mis-stunder från den här kvällen kommer leva kvar i minnet länge.
Änglagård, en av de bästa svenska musikaler som skrivits, går nu in på sin fjärde och sista säsong på Oscarsteatern och det med en delvis ny cast.
Hjalmar Freij tar över rollen som Mårten och Jenny Holmgren rollen som Eva. Klara Nilsson och Lauge Demant i ensemblen i olika roller. Strålande insatser av alla.
Det stora bytet är att Tommy Körberg efter 1,5 år tackade för sig som Gottfrid och rollen tas över av Claes Malmberg som direkt sätter sin egen prägel på rollen vid första entrén. Gåendes gör han entré när Gottfrids och Ivars hus rullas in på scen, en scen där Tommy Körberg satt ned. Små ändringar som ger Gottfrid en något yngre framtoning. Claes Malmbergs varma, mysiga och nyfikne Gottfrid tar publiken med storm. När han sjunger om sin ungdomskärleks Lena, som han aldrig blev hans och som han drömmer om än idag, är det med en känslighet som går rakt in i hjärtat. Claes Malmberg är ett strålande val som Gottfrid och tillsammans med Gustav Levin, som brodern Ivar, charmar de publiken och lockar till skratt och handklapp i takt.
Som musikalälskare är det en ynnest varje gång man ser Änglagård. Det var förälskelse vid genrepet och en kärlek som växer hela tiden. Man hittar hela tiden nya detaljer beroende på var man sitter i salongen. Från rad 12 på parketten kunde vi fullt ut njuta av den fantastiska scenografin. I öppningsnumret är den magisk. Fredriks Kempes musik är helt enkel genialisk och håller högsta klass rakt igenom hela föreställningen. Den verkligen gifter sig med handlingen. Det är så underbart att se hur dessa duktiga musikalartister så väl förvaltar sina karaktärer. Tuva B Larsenoch Fredrik Lycke, som varit med från start, är briljanta i sina roller, som Fanny och Axel, varje gång jag sett dem.
Som publik känner man att man är en liten del av något större, precis som Fanny sjunger på slutet. Budskapet om gemenskap värmer när man lämnar Oscarsteatern och hamnar i en kylig snöstorm.
Från och med idag och t o m den 16 februari intas nyrenoverade Maxim av ett gäng sagofigurer med Shrek, Prinsessan Fiona och Åsnan i spetsen. Musikalen från 2008 är baserad på filmerna om Shrek. Det är en härlig underhållande familjemusikal som på ett hjärtligt sätt driver med klassiska sagor och sagofigurer och är samtidigt en fin saga om att få vara sig själv och att man ska ta hand om sina vänner.
Träsktrollet Shrek (Mathias Terwander Stintzing) blir ivägskickad från sina föräldrar när han är sju och växer upp för sig själv i sitt träsk. En dag stöter han på Åsnan (Benjamin Vagnhammar Sundström) och motvillig låter Shrek Åsnan slå följe med honom. De får uppdrag av Lord Farquaad (Petter Hilber) att befria Prinsessan Fiona (Maja Malm) vars föräldrar spärrade in henne i ett torn när hon var 10 år och suttit där i mer än tjugo år. Som alla andra prinsessor väntar hon på att bli räddad av sin hjälte med en ”true love kiss”. Men så räddas hon av ett grönt träsktroll. Utöver huvudkaraktärerna är det en stor ensemble som spelar olika vakter och olika sagofigurer som t ex Pinocchio, Elaka Häxan, Peter Pan och Stora Stygga Vargen.
Shrek, Fiona och Åsnan levererar sin karaktärer med härlig intensitet, fantastiska sånginsatser och deras samspel är underbart. Man känner den spirande kärleken mellan Shrek och Fiona. Åsnan är dessutom en komisk talang av rang. Det här är en musikal som bjuder på mycket skratt och med skämt för både stora och små, med blinkningar till nya fenomen.
Det är kul att se unga musikaltalanger, som Sam Herrgård och Olivia Malm, charmigt och med full energi ge liv till Lilla Shrek och Lilla Fiona.
Hela ensemblen är samspelt och framför många stora dansnummer i sann musikalanda. Bensparkar, jazzhands, hattar och råttstepp, ja här finns det mesta i musikaldansväg. Koreografen Carin Juborg har till och med fått Drakens svans att dansa i takt.
Kostymerna av Maja Malm är färgrika och höjer sagostämningen på musikalen.
En underbar familjemusikal som är inkluderande, underhållande, rolig, energirik och med stark feelgoodkänsla! Man lämnar Maxim leende.
Barnen i salongen älskade den, glada skratt överallt. Mitt elva-åriga sällskap pratade om den hela vägen hem på pendeln och Draken (Jenny Felldin) sång var en stor favorit!
Jag kan verkligen rekommendera att ni tar med er hela familjen och njuter av Shrek!
Årets sista musikal är Änglagård och det är också sista Änglagård på Oscarsteatern för Tommy Körberg, Martin Stokke Mathiesen, Sofia Pekkari och Petter Mario Skoglund. Tommy och Martin kommer dock att vara med på arenaturnén våren 2025.
Jag har sett Änglagård några gånger och sett ersättare i de flesta huvudrollerna men ikväll var första gången jag fick se Hanna Ullvan som Fanny och hon gjorde en strålande insats, stark och känslig på rätt ställen i sin tolkning. Hanna är i vanliga fall en i ensemblen och det är alltid kul att se hur de olika ensemblerollerna täcks upp av övriga. Det är ju bara sånt som vi som ser musikalen flera gånger som lägger märke till.
Jag såg Sanna som Ruth en vecka in i hennes spelperiod och hon var bra då men har vuxit in mer i rollen som Ruth nu. Ikväll var det Fredrik Lycke som spelade hennes man Axel och de har en riktigt bra dynamik mellan sig.
Änglagård är en stark musikal där handlingen och musiken lever sitt eget liv och eftersom man har en genomgående hög nivå på hela ensemblen så är det här som helhet en musikal i världsklass oavsett vem som spelar.
Tack alla som med den här föreställning slutar. Det ska bli spännande att se hur Claes Malmberg formar Gottfrid till sin.
För trettionde året är det Stjärnjul med Rönninge Show Chorus och The EntertainMen. Här bjuds det på julmusik på hög energinivå. Med de här två körerna är det inte bara att sjunga fint som gäller utan det är full show och inlevelse i varje låt som gäller. Här är det en härlig blandning av jullåtar som showiga nummer, ett Disneymedley och Frosty the Snowman, finstämt med Jul Jul Strålande Jul och Det strålar en stjärna och mäktiga Hosianna. Varje rörelse är välrepeterad och synkroniserad – det är inte för inte som Rönninge Show Chorus har vunnit VM tre gånger.
Årets gästartiser var Babben Larsson, John-Owen Jones, Linda Pritchard och Arthur Öhman. Babben bjöd på de mer komisk inslagen. John-Owen Jones har jag sett i London och det var som att vara i West End när han sjöng Music of Night och Bring him home – gåshudssvarning! Tillsammans med Linda Pritchard sjöng han en oförglömlig version av The Prayer.
Linda Pritchard har en röst som matchar John-Owens väl. Hennes version av All I Want For Christmas satte ribban högt i början av konserter.
Arthur Öhman, årets stjärnskott i Stjärnjul, var helt okänd för mig. Tillsammans med körerna sjöng han bland annat en lite mer fartfyllt version av Tänd ett ljus.
Johan Landqvist och Stjärnjulsorkestern är skickliga musiker och ett par jullåtar framfördes helt instrumental så de fick visa vad de går för på egen hand.
O helga Natt med alla solister och körerna var ett starkt och stämningsfullt avslut på konserten.
Filmen Tomten är far till alla barnen firar 25 år i år och jag liksom många andra har sett den flera gånger.
Sen en tid tillbaka har många filmer gjorts om till scenversioner och nu är det alltså dags för Tomten att ta plats på scen – en scenversion som i mångt och mycket ger samma känsla som filmen. Julhysterin, de berusade vuxna, rivaliteten som dallrar under ytan, barnen som iakttar och levererar perfekta repliker – komiken finns kvar, men vissa scener som den gubbiga bastuscenen känns lite väl daterad. Desto mer uppfriskande är AI- skämtet även om det är på bekostnad av stereotypen av en blondin.
Det här är en teaterpjäs med vissa sånginslag, där några av dem känns överflödiga och mer stoppar upp handlingen medans andra som Linus Wahlgrens och Anton Lundqvists sånger lyfter föreställningen.
Handlingen är välkänd. Sara har barn med flera män som hon varit gift med, men är nu gift med Janne. För barnens skull har hon bjudit in alla pappor med sina nya familjer på julafton, utan att Janne vet om det.
Det är ett gäng välkända skådespelare och komiker som står på scen – en samspelt och stark ensemble. Linus Wahlgren axlar Peter Habers ikoniska roll som Janne med bravur. Den klassiska scenen där han i svartsjukt raseri ska döda tomten är en av föreställningens höjdpunkter. Liv Möjnes , som Sara, matchar honom väl i sin rolltolkning.
Scenografin bidrar stort till en mysig julig inramning. Vardagsrummet ger en härlig varm julstämning. Vridscenen är uppdelad i olika rum, vilket utnyttjas väl när det blir ringdans genom hela huset. Videodesign används för att ge illusionen av att det snöar och ger en vintrig stämning.
Som helhet har man lyckats väl att skapa en pjäs av en av julens stora filmklassiker. Lättsam, trevlig underhållning med hög igenkänning från filmen som lockar till en del skratt. Julig, snygg och effektfull scenografi.
Julkonserter med The High Society har blivit en trevlig tradition och vi köpte biljett till den 15 december, men när Black Friday rabatt med 50 % dök upp och det fanns plats på rad 1 var beslutet lätt, det fick bli två konserter i år.
Karl Dyall, Joachim Bergström och Rennie Mirro bjuder på glad och energigivande julmusik. Man omsluts av härlig julstämning från första tonen. Klassiska julsånger som White Christmas, Let it snow, The Christmas song, Little Drummer Boy avlöser varandra med personligt mellansnack på temat familjejul. Lite stepp bjuds det också på och det säger man ju inte nej till!
I år fick vi också en musikalisk julklapp i form av en helt nyskriven jullåt (av Rennie Mirro och Johan Landqvist), Dancin’ at Christmas. En svängig glad jullåt som verkligen passade dem.
Om två veckor ska jag se den här konserten igen och det är jag verkligen glad för!
Turnén rullar vidare i landet och sista konserten är den 19 december i Malmö. De återkommer till Stockholm den 8 december och den 15 december på Oscarsteatern – passa på att köpa innan de tar slut.
En pjäs som är åtta timmar kan låta som en utmaning men när jag lämnade Lilla Scenen ca 21 så förundrades jag över hur snabbt tiden gått. Det finns pjäser som är mycket kortare än så som jag vänt och vridit mig på men det hände inte en enda gång under Arv.
Jag valde att se Arv som en heldags föreställning och då är första andra akten uppdelad i tre delar om ca 1 timme med 15 min paus mellan varje del och 1 timmes middagspaus mellan akt 1 och akt 2. Man kan också välja att se den uppdelad på två kvällar. Jag gillade verkligen heldagsupplägget så jag riktigt kunde gå in i Arv-bubblan och lära känna alla karaktärer.
Arv handlar om ett gäng homosexuella män i New York runt 2016 och tiden för valet mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Här möts den yngre generationen män, som lever ett relativt fritt liv som homosexuella, den äldre generationen som överlevde AIDS-epidemin och levde under ett starkt förtryck. De äldre har sett vän efter vän tyna bort och dö i AIDS och varit med och kämpa för sina rättigheter. Men även dagens unga män nyttjas skamlöst av de som kan betala, en handelsvara som man nyttjar när man vill.
Med startpunkt i en skrivkurs rullas de olika karaktärernas liv upp där det unga paret Eric och Toby står i centrum och hur deras relation utvecklas och vännerna runt dem.
Att se Arv är en känslomässig berg-och-dalbana. Jag skrattade och grät om vartannat. Hade blivit förvarnad om risk för tårar, men inte att den var så rolig. Oväntade roliga situationer, lite som får man skratta åt det här? Så kastas det om och blir nära och berörande och jag känner tårarna börjar rinna ner för kinden. Publiken, som är väldigt ung, skrattar och gråter högt. Det går inte att värja sig från känslorna som förmedlas från scenen.
Otroligt välspelad pjäs och allas insatser är så bra, minspel, kroppsspråk och replikerna levereras med exakt rätt känsla. Jag trollbinds och vid varje paus undrar jag vart tog tiden vägen, samtidigt som det är lite skönt att få en känslomässig paus och smälta det som nyss hänt.
Scenografin är väldigt enkel, i stort sett ett tomt golv, några stolar men det som gör det riktigt effektfullt är en stor vinklad spegel så man ser allt som händer på scenen snett uppifrån. Särskit effektfullt var det i andra akten när de reser till huset på landet med ett stort blommande körsbärsträd.
Jag var i tonåren när Aids-epidemin pågick och via nyheterna förstod man att det var något hemskt, men en rätt vinklad bild. Det var mer först efter ett tag som det blev mer fokus på individerna som drabbades på ett mänskligt sätt. Precis som i Gardells Torka aldrig tårar – får man här en inblick i hur det var att leva under epidemin, men även efter som överlevare och de nya generationerna.
Arv är en helt speciell teaterupplevelse och något jag alltid kommer att bära med mig. Den berör verkligen på djupet – väl värt att tillbringa en dag på Dramaten för!
I år är det 15 år sedan jag var i New York och såg min första musikal på Broadway, Shrek the musical, en fantastisk familjemusikal. Den 5 januari 2025 har den premiär på klassiska Maxim Teatern och det är första musikalen som sätts upp där efter renoveringen av teatern. Musikalen Shrek bygger på filmen från Dreamworks om det utstötta träsktrollet Shrek som tillsammans med sin vapendragare Åsnan ska rädda prinsessan Fiona, en prinsessa som visar sig vara tuffare än många Disneyprinsessor. Har man sett filmen så kommer man att känna igen handlingen och många av de fantastiska karaktärerna, som är med.
Repetitionerna inför premiären pågår för fullt ute i Hässelby men en dag har de repeterat på Maxim Teatern för att bekanta sig med scenen och jag hade förmånen att får vara med då. Det kändes i luften att hela ensemblen på 25 personer och produktionsteamet från West End Stockholm (WES) var taggade för att spela på Maxim. Ett ombyggt Maxim som nu tar 366 personer på parkett och 90 på balkongen där man även kan äta och dricka om man vill. Nyinstallerat ljud- och ljusteknik. I föreställningen kommer de att ha 24 trådlösa mikrofoner så viktigt med bra tekniska förutsättningar. Riktigt kul att det är en familjemusikal som blir den första stora produktionen som sätts upp på nya Maxim för att spelas i två månader.
Musikalen inleds med att man får träffa Shrek och Fiona som barn för att sen förflyttas i tiden till att de är vuxna. Shrek och Fiona spelas av tre barnlag och alla fick vara med och spela sin roller i de olika scenerna under repetitionen och jag blev verkligen imponerade av dem alla. Den stora ensemblen gör det möjligt att få till storslagna dansnummer och även om man på repetitionen testade placeringar och inte tog ut dansstegen helt så var det tydligt att när man lägger till kostym och scenografi kommer det här att bjudas på en färgsprakande härlig familjemusikal.
Carin Juborg som gjort koreografin och även spelar Elaka Häxan berättade att det har varit en kul och spännande utmaning att jobba med en så stor ensemble och varierande musikstilar. Det har också varit speciellt att sätta koreografi till en Drake och få till hur draksvansen ska röra sig. Carin utlovar att det kommer att bli allt från klassiska storslagna Broadwaynummer till stepp i föreställningen. Hur underbart låter inte det?
Maja Malm som spelar Fiona är också maskör/kostymör och scenograf i föreställningen. Det är hela 120 kostymer som är med och en del har kunnat sys om och återanvändas från POFFs uppsättning av Shrek år 2020, där Maja också gjorde rollen som Fiona. I den här uppsättningen har Maja jobbat med en färgskala där det är lite mer brunt i början och även byborna går i brunt men sen när sagofigurerna dyker upp då blir det färgglatt. Scenografimässigt jobbar de med att få fram sagokänslan utan att ha med avancerad teknik.
Den mest utmanade masken och kostymen har självklart Shrek och att lägga masken tar ett par timmar. Kostymen är gjort på ett sätt att den ska förstärka Shreks stela rörelser. Mathias Terwander Stintzing, som spelar Shrek, berättar att masken fäster bra, att det går bra att andas i den men det som påverkas mest är hörseln. När han får på sig masken och kostymen så känner han sig som Shrek.
Maja som har spelat Fiona tidigare tycker det är en jätterolig roll att spela och är väldigt glad att göra den igen. Fiona är på ytan en klassisk prinsessa men hon kan också ta för sig och säga ifrån och bli arg. Hon tycker att hon är en mer modern version av en prinsessa.
Även Mathias har jobbat med Shrek musikalen tidigare då delar av den var med på hans vårshow på musikteaterskolan i Bjärnum 2010. Mathias är väldigt glad att nu få möjligheten att spela Shrek i sin helhet. Han tycker att Shrek är en viktig karaktär och att många, både barn och vuxna, kan relatera till den osäkerhet och utanförskap Shrek känner. Man kan ha fått glåpord i skolan och känt sig mindre värd. Att vara annorlunda och inte helt passa in.
Sagan om Shrek har lite mörka inslag med det lättas upp av en del olika lite komiska karaktärer som
t ex Åsnan (spelad av Benjamin Vagnhammar Sundström) och som i alla sagor så slutar det väl. Musiken är glad och upplyftande. Slutnumret handlar om att får vara som man är och WES-teamet hoppas att publiken ska lämna Maxim lyckliga, hoppfulla, upplyfta och stärkta i känslan i att få vara som jag är – med sitt starka kreativt team, en engagerad ensemble med en energi som smittar har de alla förutsättningar för att lyckas med det.
Jag ser verkligen framemot att få premiären den 5 januari!
I år är det 60 år sen Roald Dahls bok Charlie och chokladfabriken kom ut och det är ju passande att Göteborgsoperan firar det med Sverigepremiär av musikalen som sattes upp första gången 2013 på Theatre Royal Drury Lane i London. Många har nog sett Tim Burtons filmversion som kom 2005 där Jonny Depp spelade den excentriske och färgstarke chokladfabrikören Willy Wonka men redan 1971 kom första filmversionen med Gene Wilder som Willy Wonka. Här på Göteborgsoperan är det Ola Salo som spelar Willy Wonka, en roll som passar honom som handen i handsken. Han är verkligen Willy Wonka! Handlingen är välkänd men musikmässigt har den inte så många låtar som spelas så ofta eller är med i musikalkonserter, men den är lätt att ta in under föreställningen.
Charlie växer upp under fattiga förhållanden och bor med sin mamma och sina far- och morföräldrar. Charlie samlar på skräp och skapar nya användningsområden för dem. En dag får de höra att Willy Wonka ordnar en tävling där fem barn kan hitta en guldlott i en av Wonkas chokladkakor och vinsten är en tur i chokladfabriken. Charlie blir en av de lyckliga barnen men den guidade turen i chokladfabriken blir inte riktigt som barnen tänkt sig. Håller man sig inte till reglerna som Wonka sätter upp kan konstiga saker hända…
Charlie spelas växelvis av två pojkar och två flickor och i dagen föreställning spelade fantastiska Edith Lyttkens. Med charm, energi, skådespelartalang och tonsäker röst trollband hon publiken från start och har den absolut största rollen då Charlie är på scenen nästa hela tiden. Wonka håller sig rätt mycket i bakgrunden i första akten, det är är först i sista numret som han gör sin storartade entré när barnen tillsammans med en vuxen kommer för sin guidade tur. Första akten är lite mer grå och dyster i sin framtoning men i andra akten blir det en härlig färgprakt med chokladfabrikens fantastiska scenografi och ljussättning. Nu gör också Wonkas personal Oompa-Loompierna entré klädda i polkagrisrandiga kostymer och bjuder på ett klassiskt storstilat underhållande steppnummer. Här får den stora ensemblen visa vad de går för. Inne i fabriken släpps fantasin loss för fullt och allt kan hända och finns där.
Det är i de storslagna numren som musikalen helt kommer till sin rätt på GöteborgsOperans stora scen. Scenen är lyxigt stor för att vara en musikalscen och med hela GöteborgsOperans orkester så blir det mäktigt och imponerande. I de stora ensemblenumren omsluts publiken helt av musikalen och man njuter av varje sekund.
Charlie och chokladfabriken är genomarbetat och proffsig i varenda detalj. Delar har uppdaterats för att spegla nutiden, t ex är Mike Teavee, en av vinnarna av den guldlott, hela tiden klistrad vid sin mobiltelefon. Översättningen av Erik Fägerborn känns modern och kul.
Charlie och chokladfabriken är en underhållande familjemusikal som börjar lite mörkt med slutar glatt och färgstärkt. Än en gång har GöteborgsOperan visat att musikal absolut hör hemma i operahusen. Det är väl värt att resa till Göteborg om man inte redan bor här.
Charlie och chokladfabriken spelas till den 12 april 2025 – missa den inte!
Konsert och musikal 