I år skulle Sammy Davis Jr fyllt 100 år och vilka är bättre att ha en hyllningskonsert för honom än The High Society? Det känns som en naturlig uppföljning på succén From Sammy With Love som gick på Stadsteatern 2012 med Karl Dyall och Rennie Mirro, som även sattes upp en kväll på legendariska The Apollo Theater i New York.
I den här hyllningskonserten är The High Societys 3:e medlem Joachim Bergström med. Kvällen bjuder på ett pärlband av Sammys låtar varvat med anekdoter och egna reflektioner kring Sammys karriär. Flera nummer förgylls med stepp och dans. Sammys paradnummer, Mr Bojangles är en av kvällens höjdpunkter med Rennie Mirros inlevelsesfulla sång och Karl Dyalls illustrerande dans – en magisk kombination som går rakt in i hjärtat.
Superproffsigt från start. The High Society är verkliga entertainers och det märks hur väl de älskar den här genren. Musikerna i bandet är fantastiska. Snygga bakgrundsbilder. Det enda som kan finslipas lite är ljussättningen då det vid några tillfällen inte var helt i synk med den som sjöng och blev lite mörkt/skuggigt.
Sammy 100 är är 1,5 timmes ren musik- och dansnjutning som ni inte ska missa! Finns lite biljetter kvar så se till att lägga beslag på dem!
Så får vi hoppas att planerna om en hyllning till hela Rat Pack-gänget blir av om något år.
Kinky Boots är precis vad vi och världen behöver nu och det märks ju på publiktrycket för den är slutsåld redan innan premiären har varit. De kommer dock att släppas upp fler biljetter på tisdag.
Det som är fantastiskt med Kinky Boots är att den baseras på skofabrikören Steve Pateman i Earls Barton i Northamtonshire som för att klara skoindustrins fall började tillverka häftigaste möjliga damskor för karlar. Nåt som uppmärksammades i en dokumentär och som sen blev en musikalsuccé! Hur oväntat, galet och underbart är inte det?! Extra kul att Steve Pateman såg premiären ikväll!
En feelgoodstory med Cyndi Laupers gladpoplåtar blir till ett glädjerus och lyckopiller på scen – så väl förvaltad av Uppsala Stadsteater med Ronny Danielsson vid rodret.
Jag har sett Kinky Boots både i London och New York och den här uppsättningen står sig väl mot dem. Calle Norlén översättnings flyter bra. Camilla Thulins kostymer är fantastiska, möjligen något snällare och inte fullt så sassy som på West End och Broadway.
Men wow vilken trio man har plockat fram till huvudrollerna! Philip Jalmelid är suveränt bra som Charlie som ärver faderns skofabrik. Martin Redhe Nord får återigen glänsa i en huvudroll när han förvandlas till Lola. Båda får briljera med sina röstresurser där varje ton är en njutning. När de tar i för fullt styrke- och känslomässigt då är det världsklass. Linda Kulle, som spelar fabrikstjejen Lauren, har perfekt komiskt anslag när hon brister ut i sång där hon trånar efter Charlie. Ett av mina absoluta favoritnummer i musikalen. I ensemblen finns flera starka röster som Daniel Engman och Gladys del Pilar. Ensemblen är samspelt och bra. Fantastiska dansare!
Det är mycket show, glamour och härliga dansnummer, men det finns också svärta, mörker och ett viktigt budskap – acceptera alla som de är. En musikal som värmer i vinterkylan.
Det är ingen tvivel om att premiärpubliken älskar den här föreställningen. Det klappas i takt i många nummer, bravorop och glädjetjut. Ibland lite för tidiga glädjetjut för de hände mer än en gång att de överröstade sluttonerna – vilket blir ett lite antiklimax. Gärna glädjeskrik men först när artisten slutat sjunga.
Slutnumret och applådtacket är en energikick och glädjespridare utöver det vanliga. Mer Kinky Boots till folket!
Grattis till alla som har biljett redan och ni andra se till att kunna boka på tisdag.
Det är full fart från start när Uggla drar igång sin show med Varning på stan och sen följer hans hits genom åren som ett pärlband innan allt avslutas med den givna Kung i baren.
En bit in i showen blir det liten önsketimme för att hinna med ett gäng hits i kortformat. Men nog hade väl låtar som Hallå, IQ och Ska vi gå hem till dig kunnat få plats i sin helhet när showen bara är drygt 1:30? Men kul att Jazzgossen plockades fram.
Förutom att showen är lite kort som Uggla själv, så är det här en show som har allt. Fart, lite rörande, humor, självironi och plats för spontanitet. Dottern Agnes fanns i publiken och plockades upp på scenen som en kort inledning till låten 1:a gången, som han skrev till henne när hon var liten.
Musikerna är fantastiska och verkligen en del av showen. Supersnygg scen, som ett rum i en flott Östermalmvåning eller en sal på slottet med kristallkrona och tron. En tron där kund Magnus slog sig ner och höll finurliga tal till publiken om sitt liv som kung på scenen med dagsaktuella pikar till digitalisering och Elon Musk.
Uggla har gått från rebell till att bli en folkkär artist där många kan han hans låtar. Publiken var övervägande medelålders eller äldre som följt honom genom åren, men en hel del yngre också. Men oavsett ålder så var det allsång på många låtar och kanske är det allsångsledare som ska bli nästa steg i karriären? Men innan dess har han hela våren och hösten på Göta Lejon att klara av. Biljetterna går åt snabbt men det finns lite biljetter att få tag i även under våren. Vi köpte våra för ett par dagar sedan och rad 8 i mitten var helt perfekta platser.
Rolig, nostalgisk energikick till show där kung Uggla regerar, älskad av publiken.
Bess Wohls pjäs Make Belive om syskonen Conlee hade premiär 2018 på Broadway. Pjäsen utspelas i lekrummet på vinden hos familjen Conlee. Medans publiken intar sina platser smyger pjäsen lite igång när sjuåriga Addie kommer in på scenen och börjar leka med sin favoritdocka. Hennes syskon Chris (12 år), Kate (10 år) och Carl (5 år) ansluter en efter en. Alla har de klassiska familjeroller, Chris en stöddig, bråkig storebror, Kate den ordningsamma plugghästen, Addie omhändertagande och Carl en tystlåten lillebror. Snart börjar de undra vart deras mamma är. Hon ska ju vara hemma när de kommit hem från skolan. Pappan är på en jobbresa. Tiden går och ingen mamma kommer hem. Telefonen ringer, frisören, jobbet och andra lämnar meddelande på telefonsvararen och undrar var hon. Syskon får själva fixa mat och börjar leka mamma, pappa, barn och hund. Skavet som känts från början blir tydligare i leken när en dysfunktionell familj skildras med en våldsam och dominant pappa och en kuvad mamma. Det är gripande och gör ont att se hur barnens bild av en familj är. De unga skådespelarna når verkligen ut till publiken och berör.
Snabbt flyttas vi 30 år framåt i tiden. Samma vind, lekrummet orört. Syskonen samlas. Uppväxten har satt sina spår i alla men på olika sätt och de har gått in i vuxenvärlden med olika överlevnadsstrategier. Hemligheter avslöjas som skakar om dem ordentligt.
Avsaknaden av föräldrarna är markant både på scenen och känslomässigt hos syskonen. Perspektivet är helt och hållet barnens. Genialt med barn som först spelar syskonen för att få fram den naiva, oskuldsfulla blicken som dock redan har börjat krackelera, en blick som sen byts till den vuxnes mer erfarna, men som ändå inte fullt förstått vad som pågick under uppväxten.
En välspelad pjäs, aktuell, tankeväckande som kommer väldigt nära och inte lämnar någon oberörd.
På Stadsteatern går just nu Amadeus som främst handlar om hovkompositören Antonio Salieri som inser Mozarts musikaliska genialitet men som är avundsjuk och motarbetar honom på alla sätt. Trollflöjten (skrevs 1791) finns med i handlingen som den folkliga operan som Mozart skrev som inte gillades av hovet för att den var för enkel och folklig och dessutom hade med en tempelorden som upplevdes som ett svek av Frimurarna att han avslöjade deras hemliga ritualer. Salieri lyckades med att motarbeta Mozart, men hans gudomliga straff blev att hans egen musik glömdes bort medans Mozarts operor ännu spelas världen över.
Trollflöjten är en opera för folket och därmed perfekt för Folkoperan att sätta upp. Tidsmässigt perfekt när man först kan få lite bakgrund till den på Stadsteatern och sen få njuta av den i sin helhet här på Folkoperan och på svenska.
Jag har, vad jag minns, aldrig sett Trollflöjten på scen och var tills idag inte fullt insatt i själva handlingen. I och med att den är på svenska så är det mycket lättare att ta till sig hela handlingen. Det är fantastiskt att få den kända Nattens Drottnings Aria i sitt rätta kontext och väldigt vackert och känslosamt framförd av Karolina Andersson.
När man kommer in i salongen möts man av en stor fågelbursliknande stålställning mitt på scenen. En bur, vars väggar sedan viks in och ut och skapar allt från ett rum där Prinsessan Pamina (Clarice Granada) hålls fången av Tempelherren Sarastro (Johan Schinkler) till en fond för ett palats/tempelborg. Känslan i rummet förändras efter hur de fäller in och ut väggarna. Ljus- och bildeffekter, som fåglar, lejon, eld och vatten, projiceras på väggarna och förhöjer dramatiken. Vid ett par tillfällen tar det lite långt tid att ställa om väggarna, men överlag är det en stilren snygg scenografi.
Det är en stark ensemble där man lyfter fram några som är med i Folkoperans talangprogram i stora roller och de imponerar stort, liksom övriga. Endre Aaberge Dahl (Prins Tamino) och Minna Tägil (Papagena) är ett par som är med i talangprogrammet. Clarice Granado, Karolina Andersson och Johan Schinkler är alla en fröjd att lyssna på med sina fantastiska operaröster. De är extremt välartikulerade vilket uppskattas av en något ovan operabesökare. I kväll kunde jag uppfatta i stort sett varje ord som de sjöng och därmed kunna ha fullt fokus på det som händer på scen. Anton Lundqvist är som klippt och skuren i rollen som Papageno. Hans skådespeleri och komisk timing är helt briljant. Antons mer musikalaktiga sätt att sjunga passar väl in i rollen som den frie och lättsamme Papageno.
Musikaliskt har Trollflöjten åldrats väl och det är en njutning att få höra den fina musiken väl framförd av orkestern. Kvinnosynen som sipprar igenom här och där, känns dock rätt förlegad.
En genomproffsig modern föreställning som är dramatisk och lockar till skratt. Det här är en av de bästa föreställningar jag har sett på Folkoperan. Den spelas bara till den 10 april så missa inte!
1979 hade pjäsen Amadeus av Peter Shaffer premiär i London. 1984 erövrade Milos Formans filmatisering världen och vann 8 Oscars. Nu återigen dags för premiär på Stadsteatern. Trevligt med tidsenligt klädd personal och pianospel i foajen.
Trots pjäsens namn är det inte Wolfgang Amadeus Mozart som är den stora huvudrollen, utan det är den österrikiske Kejsare Josephs IIs hovkompositör Antonio Salieri. Salieri har njutit av kejsarens gunst i många år, men när det musikaliska geniet Mozart anländer till Wien känner sig Salieri både hotad och besviken på Mozart. Han beundrar Mozart genialitet men kan inte stå ut med hans dåliga och vulgära uppförande. Salieri är avundsjuk på hur en person som Mozart kan ha fått denna gudagåva att skapa så fantastisk musik. Salieri döljer sin rivalitet men intrigerar på olika sätt för att få bort honom från kejsarens gunst och hindrar Mozarts verk att sättas upp på de stora scenerna. Till slut, när Mozart lever i fattigdom, går Salieri så långt att han förgiftar Mozart. Men Salieri får sitt straff, han lever själv ytterligare 30 år och under dessa år blomstrar Mozarts musik och hans egen glöms bort.
Salieri spelas briljant av Philip Zandén som återvänder till pjäsen efter att 1981 spelat Amadeus. Ut i fingerspetsarna är det en bitter, förödmjukad, bortglömd, åldrad man med hybris som vi möter och som berättar sin historia. Salieri är ständigt närvarande på scenen, som berättare eller iakttagare från sidan. En iakttagare som förfasas över Amadeus lättsinniga liv. Simon Reithner är suverän som Mozart och gestaltar geniets brinnande passion för musiken och hans lättsamma inställning till livet, som stundtals gränsar till galenskap, med både allvar och humor. Maja Rung i rollen som hans fru Constance är en energikraft på scenen. Per Andersson hittar en bra balans i sin tolkning av den kejsare Joseph II. En kejsare som älskar musik men som när något blir lite jobbigt ”vill gå och bada”. Kejsaren är den komiska karaktären men överlag slår det inte över och blir pajasaktigt förutom vid något tillfälle när Kejsaren lämnar scenen åt fel håll,. Där blir skämtet/improvisationen (?) lite för långdraget och repetitivt.
I pjäsen ges flera smakprov ur Mozarts kända operor som framförs av operasångarna Katija Dragojevic, Peter Kajlinger och Sanna Gibbs. Musikerna har sina givna plats på scenen och markerar att musiken i sig har en huvudroll.
Scenografin tillsammans med ljussättningen är enkel men effektfull. Särskilt scenerna där skuggor spelas på över scenens väggar och dramatiken växer. Kostymerna är magnifika och skapar en operakänsla över föreställningen.
Amadeus är en välspelad och sceniskt snygg uppsättning med både allvar och skratt, men känns stundtals lite lång och utdragen och tappar i tempo – 3 timmar och 10 minuter (inkl 20 min paus) både är och känns långt.
Det är många år sen jag var i aulan på Uppsala Universitet men nu var det dags igen. Det är en byggnad man imponeras av när man ser den och kommer innanför dörrarna. En anrik byggnad som invigdes som huvudbyggnad för universitet 1887. Aulan rymmer har ca 1 800 sittplatser, men rad 1 och 2 hade på nåt sätt försvunnit och personalen letade upp stolar från olika rum till oss, allt medan Jacke Sjödin bjöd på Plopp till oss som inte hade någon stol.
När alla hade en sittplats slogs inleddes konserten med Uppsala Blåsarsymfoniker och Jacke hälsade alla välkomna. Kvällens gästartister var munspelaren Filip Jers, Trio X och Helen Sjöholm!
Jacke har en fantastisk talang för att skriva komiska/underfundiga texter till välkända låtar, ofta med nån form av nutidsanalys. Han är lika skicklig på att leverera dem som han är på att skriva dem. Trump, Landerholm och Uppsalas trafikkaos var bara några som fått sig en låt. Under Coronatiden var en av höjdpunkterna veckans nya låt. Ikväll sjöng han och Helen Coronaversionen av Islands in the Stream och de har en härlig komisk kemi mellan sig.
Filip Jers är en skicklig munspelare som visade det både i solon i tidlösa melodier som Att angöra en brygga och tillsammans med Helen och Jacke.
Helen Sjöholm var helt fantastisk under kvällen och hade två väldigt fina klänningar på sig – som gav kvällen en extra glans! Helen bjöd på mäktiga versioner av bland andra Du måste finnas, Gabriella sång och en fin hyllning till Uppsalasonen Anders Widmark, som gick bort i slutet av förra året. Det är alltid en njutning att se Helen live. Hon sjunger med en sån intensiv känsla och trollbinder sin publik. Mellan det finstämda magiska plockar hon fram sin fräcka sida och bjuder på en fräckis med finess. Det är mångsidigheten som gör henne till den stjärna hon är – utan tvekan en av Sveriges bästa artister.
Det blev en kväll med magisk sånginsats, skickliga musiker och en hel del skratt i en fantastiskt vacker lokal.
Elias och Agens Våhlunds barnbokserie Handbok för Superhjältar är en dundersuccé och slukas av många barn och nu har den blivit musikal med nyskriven musik av Nils-Petter Ankarblom och Cecilia Mörnhed. Boken har transformerats till en berörande och fartfyllt musikal för hela familjen.
Lisa (Ninni Falk) måste bo hos sin mormor (Annika Edstam) några månader när hennes mamma är borta och hon hamnar i en ny skola och en ny klass. Där trivs hon inte alls och blir mobbad av killgänget Robert (Emil Johnasson), Nick (Oscar Törnell) och Max (Marvin Asante). För att få lugn och ro är hon mycket på biblioteket för att fly in i böckernas underbara värld. En dag hittar hon en bok, eller rättare sagt boken hittar henne, och det är en handbok för superhjältar. Hon tar med sig boken hem och nu börjar hennes resa mot att bli en superhjälte – Röda Masken. Hon börjar hjälpa människor i stan något som stadens farligaste skurk Wolfgang (Nils Reinholtz) inte gillar. Ska Röda Masken kunna stoppa Wolfgangs framfart i stan och kan Lisa få stopp på mobbarna och börja trivas?
Det här ett äventyr som lämpar sig väl för en musikal, ett ämne med mobbning, utanförskap och att tro på sig själv, som många kan relatera till och som berör, händelser som skapar dramatik och fart på scenen och två klassiska karaktärer, Superhjälten och Superskurken, som bra motpoler till varandra. Den poppiga och lättillgängliga musiken förhöjer handlingen med både känsliga ballader och dansanta låtar där stora delar av ensemblen är med i de fartfyllda numren, koreograferade av Daniel Koivunen. Röda Masken flyger fram över scenen i flera nummer när hon jagar bovarna, något som går hem hos alla barnen. Flera av numren är låtar som peppar att ge självförtroende och har ett positivt glatt anslag som skapar en härlig stämning, men mitt favorit nummer är ändå Superskurkens Wolfgangs i Värdelösa där han skäller ut sitt skurkgäng. Nils Reinholz är allt annat än värdelös och har inte svårt för att leverera, en powerlåt för en powerskurk! En karaktär så långt ifrån den snälle Jonas i Bygdespelet Höga Kusten som nog var det senaste jag såg honom i.
Superskurken matchas väldigt bra av musikalens Superhjälte, Lisa/Röda masken, som spelas av Ninni Falk. Hon gestaltar sin karaktärs resa från osäker till Superhjälte och att kunna stå upp för sig själv på ett övertygande sätt. Stark berörande närvaro i de känsliga delarna och med en smittande energi i numren som Det är mig ni borde se upp för och Stå upp för dig själv.
Hela ensemblen är samspelt och levererar med stor energi, men jag kan inte låta bli att fundera på om det inte hade varit snäppet bättre om barnrollerna hade spelats av barn istället? Autenciteten blir högre när barn spelar barn och främst saknar jag det en aning hos killarna, de blir kroppsligt lite för stora för att ses som pojkar.
Handbok för Superhjältar är en familjemusikal som roar hela familjen. De som har läst boken kommer att känna igen sig och gilla den, och har man inte läst är det inga problem att hänga med i handlingen. Rekommenderad ålder är från 6 år. Det finns vissa nummer, t ex när Lisa blir mobbad, som kanske kan kännas lite obehagliga för yngre barn. Det kan därför vara bra att ha läst boken tillsammans innan så de vet att det blir bra på slutet.
Handbok för Superhjältar spelas nu i Stockholm till den 22 februari och flyger sen vidare till Malmö, Kungsbacka och Skellefteå.
Dear Evan Hansen hade premiär på Broadway 2016 och vann 6 Tony awards, bland annat för bästa musikal. 2021 filmatiserades den men hade inte samma framgång som film. Igår var det dags för Sverigepremiären.
Dear Evan Hansen är en musikal som jag är tudelad för. Jag såg den för några år sedan i London och blev inte så berörd av dem som jag hört många bli.
Det är en musikal med ett djup som tar upp samhällsproblem som utanförskap, ensamhet och psykisk ohälsa bland ungdomar samt dysfunktionella familjeförhållande. Bekräftelsebehov och jakten på likes och synligt på sociala media.
Evan Hansen går på High School och är en av eleverna som är utanför och har problem med sociala kontakter. Men till skillnad från t ex amerikanska high schoolfilmer där oftast de som är udda tillhör ett gäng mot det coola gänget, så är de som är utanför inte vänner ens. När Connor Murphy, en av de mer stökig killarna som är utanför, begår självmord, uppstår helt plötsligt möjligheter för de här personerna att få stå i rampljuset. De drar igång ett projekt för att hedra Connor. Ett projekt som mångt och mycket bygger på Evan Hansens oavsiktliga lögn om att han och Connor var hemliga vänner. En lögn som kom till av ett missförstånd och sen eskalerar utom kontroll.
Mest imponerad är jag av den manliga unga trion. Martin Stokke Mathiesen briljerar som Evan, både sång- och skådespelarmässigt. I Evan Hansens introverta karaktär blommar han ut och äger scenen. Han fångar Evans karaktär ut i fingerspetsarna.
Evans familjevän Jared, spelas av Joel Adolphson, är den karaktären som står för de humoristiska inslagen med sina vältimade repliker och kroppsspråk – karaktären som är en välbehövlig motpol i det tunga temat. Kristian Grundberg, som Connor, imponerar också storligen.
Anna-Maria Hallgarn är strålande som överklassmamman som lagt mer tid på sitt eget självförverkligande än att finnas där för sonen Connor. När han begår självmord väcks skuldkänslorna och saknaden och känslorna darrar utanpå.
Även om den inte griper tag i mig på det sätt jag skulle önska är det en stark handling. Den här svenska uppsättningen är otroligt välspelad och tillsammans med de skickliga musikerna, under ledning av Nils-Petter Ankarblom, är det här utan tvekan bättre än West End!
Ska man se någon uppsättning av Dear Evan Hansen, så är det den här.
Nu har världsturnén av Les Miserables anlänt till Stockholm . Kvällens föreställningen är den första av fem i stort sett utsålda konserter på 3arena. Förra veckans konserter i Göteborg och de kommande i Malmö nästa vecka är också nästa slutsålda. Det är bara att konstatera att Sverige är ett musikalälskande land som kan sälja så många arenaföreställningar. En stor förtjänst av det är ju att Sveriges största internationella musikalartister, Peter Jöback ikläder sig rollen som Jean-Valjean. En roll som han gjorde med bravur i London och nu när han tar hem den, får visa upp för hela Sverige hur mästerlig han är i den här rollen. Med sin starka och kraftfull röst som alltid balanserar nära det känsliga i sina rolltolkningar, berör han och når ut till publiken. Han har tagit ett stort steg från de mer pojkaktig rollerna som Robert i Kristina från Duvemåla och Michael i Häxorna i Eastwick till den mer vuxne och åldrande mannen. Robert och Michael är två originalroller som han var med och formade och varit förebild för andra i. Jean-Valjean har många spelat före honom, men han gör honom till sin egen – och varje minut han är på scen är en njutning.
En annan som har spelat Jean-Valjean är Tommy Körberg som spelade den på Cirkus. Men med ålderns rätt och fortfarande magnifika och mäktiga röst har det blivit dags för honom att tolka Biskopen. Det är ett stycke musikalhistoria att se dem på scenen tillsamman i den här storartade konsertversionen.
I övrigt är det här en brittisk ensemble och man har inte sparat på krutet i några av rollerna. Bradley Jayden är utan tvekan en av de bästa Javert jag sett. Hans version av Stars och Javerts Suicide är riktiga ståpälsversioner. Sån kraft, tryck och känsla i rösten. Underbart!
Katie Hall är helt ljuvlig som Fantine och sjunger så vackert och känsligt i I Dreamed a Dream.
Värdshusparet Thenardiers är inte mina favoritroller i Les Mis, men Matt Lucas är helt suverän och lyfter den till en annan nivå.
Listan är lång på alla fantastiska insatser och allt backades upp av en makalöst bra orkester. Det här är liveupplevelse när det är som bäst.
Det är storslaget och spektakulärt in i minsta detalj. Det enda som var lite lite brister i ikväll var ljudet, lite sprak i några mikrofoner och ett eko då och då som jag inte upplevde på Scandinavium. Men vartenda ord hördes tydligt.
Les Miserables gör sig verkligen bra på en arena för musiken är så kraftfull och många storslagna nummer som får blomma ut i sim helhet.
Från första till sista tonen trollbinds man av den här musikalen. Så superlyxigt att ha det här på hemmaplan i några dagar till.
På vägen från arena hörde jag bara superlativ och alla var helt uppslukade av upplevelsen.
Har ni inte redan köpt biljett så se till att köpa några av de sista som finns kvar!
Konsert och musikal 