Peter LeMarc släppte sin första skiva 1982 och slog igenom stort 1987. Jag var i tonåren då och det sägs ju vara den musik som på nåt sätt definierar ens musiksmak och är låtar man kan även om man inte lyssnat på dem länge. Jag gillade LeMarcs låtar som ofta har ett stänk av vemod i dem men också haft hopp i sig, men jag aldrig upplevt dem som deprimerande. För mig är de 80- och 90-tal.

När ridån går upp möts vi av en 70-tals inspirerad brunaktig lokal som får mig att tänka skolaula eller Folkets Hus. Orkestern placerad på en scen i bakdelen av scen och som bara lockat en liten publikskara. De sex skådespelarna, klädda i 70-tals kläder, är utspridda en och en på stolar. Direkt ger det en deprimerande och lite tragisk känsla. De sex personerna är tre par vars förhållande inte känns helt bra.

All dialog bygger på LeMarcs låtexter och sjungs. Musiken är arrangerad så vemodet övergår till deprimerande, vilket förstärks av att koreografin är kantig och ryckig. Flera av skådespelarna är inte musikalartister och sånginsatserna blir därmed av varierande klass där några har mer opolerade röster som ibland dras mot sångprat. Någon hade också haft röstproblem vilket kan påverkat sånginsatsen ikväll. För mig bygger det på känslan av att det är något hela tiden som skaver. Är det det man vill få fram så har man lyckats bra.

Första aktens stora behållning är steppnumret med Rennie Mirro. Där blir det mer glädje och mer passion när han är på väg hem till sin tjej (Frida Hallgren) till Vänta dig mirakel.

Andra aktens scenografi tilltalar mig mycket mer. Ett vintrigt skogslandskap där snön faller då och då. Men skavet i handlingen fortsätter. Otrohet, splittrade par och nya par bildas. Här är det Sången de spelar när filmen tar slut som är höjdpunkten och publiken dras med. En låt med text som hade varit perfekt för att vara avslutning ”lamporna tänds och publiken går ut” för där har de publiken i en glädjekänsla. Men avslutet blir akustisk och lågmält och vi lämnar med en liten tom känsla. Förhoppningsvis kan det ha finslipats från det här publikrepet till premiären.

Det här är den första jukebox-musikalen jag sett som inte speglar min upplevelse av och förhållande till låtarna och musiken. Det här är inte ”min” LeMarc.

Om man tycker om den här uppsättningen beror nog helt och hållet på hur man upplever Peter LeMarcs musik. Så vänta dig inga mirakel – då kanske du får ett.

För 13 år satte Gladys Del Pilar, Blossom Tainton, Kayode ”Kayo” Shekoni, Vivian Cardinal och Fransesca Quartey upp föreställning B.U.S Brun Utan Sol och nu är det dags för dem att bege sig runt om i landet med en ny föreställning med nya reflektioner och historier att berätta. Under åren har de samlat på sig mer livserfarenhet och samhället har förändras.

Det blir en musikalisk resa där deras personliga erfarenheter varvas med historiska kvinnors liv – de kvinnor som gått före dem och trampat upp vägen. Men en väg som trots att århundraden gått fortfarande till viss del kantas av samma hinder och samhällssyn.

Föreställningen utspelas i en scenloge full med teaterkostymer, som kommer väl till pass under föreställningen. Dörren går i baklås. En snöstorm rasar ute, elen kommer och går, ingen kommer fram för att hjälpa dem. Men i logen gör sig några historiska kvinnorna påminda och vi förflyttas bakåt i tiden med start på 1400-talet och fram till nutid. Intressanta kvinnor som inte finns omnämnda i de vanliga historieböckerna, men som i dubbel bemärkelse satt färg på den svenska historien.

Systerligt delar kvintetten på utrymmet i föreställningen. Här är ingen den uttalade stjärnan utan det är gruppen som helhet som är föreställningen. Med stor inlevelse, personlig touch och starka röster berättar de historierna. Berättelserna varvas med musik och när snöstormen i föreställningen bedarrat, tar de sig ut från logen och äntrar scenen som stjärnorna de är. Det blir en oväntad, men väldigt bra och medryckande, konsertavslutning på föreställningen.

Jag lämnar Riksteatern med härlig svängig musik i kroppen och med ny insikt och kunskap i knoppen.

Premiären är i Tumba den 18 oktober och spelas sedan runt om i landet med avslutning i Skillingaryd den 5 december.

Det är nästan exakt 30 år sedan Kristina från Duvemåla hade urpremiär och ingen annan svensk musikal har nog blivit så älskad som den och den gav oss musikalstjärnor som Helen Sjöholm, Peter Jöback och Anders Ekoborg. Det är snart 10 år sen den sist sattes upp i fullskalig scenversion.

Nu är det dags både för en ny generation musikalälskare att få se den på scen och för en ny generation musikalartister att få sätta sin prägel på den.

Den här uppsättningen har två stora problem. Det första att den sätts upp just i Sundsvall – för mig som bor i Stockholm är det lite långt att åka och se den flera gånger. Det går dock att lösa. Men det andra problemet är större – den spelas bara till den 20 november och i stort sett alla föreställningar är slutsålda! Teater Västernorrland – hur tänkte ni med en så kort spelperiod för detta musikalernas mästerverk? Björn och Bennys andra musikaler Chess och Mamma Mia må spelas utomlands, i partyuppsättningar och nu senast en ny version av Chess på Broadway, men Kristina är Herrarnas Underverk!

Direkt när Nordiska Kammarorkestern spelade de första tonerna kom rysningarna och lyckokänslan att återigen få se Kristina på scen bubblade inom mig. Redan där får jag känslan av att här har man förvaltat Kristina på bästa sätt.

En liten bit in i föreställningen glider ett Astrakanträd in på scenen och en gunga hissas ned. Tuva B Larsen kommer in på scenen, börjar gunga och sjunger ”Sedan han lämnat Korpamoen” , de första orden i Duvemåla hage och redan vid ordet Sedan var det glasklart och helt tonsäkert att stafettpinnen från Helen Sjöholm nu har överlämnats till Tuva. Hos Tuva är Kristina I gott bevar. Tuva B Larsen förkroppsligar Kristina på ett fulländat sätt i varje scen. Hennes inlevelse är magisk, sång- och uttrycksmässigt. Finns ingen tvivel om att hon är Kristina och att hon har hittat sin Kristina. Hemma och Du måste finnas går rakt in i hjärtat.

Hani Arrabi spelar Kristinas man och livslånga kärlek Karl Oscar med självklarhet och bravur. Samspelet och kemin med Tuva bär ända upp till balkongen. Deras förtvivlan när de måste hålla sig från varandra är så stark. Kärleken mellan Kristina och Karl Oscar är den bärande punkten i historien och de håller den närvarande på ett fantastiskt sätt.

En av mina absoluta favoriter i Kristina är Vildgräs och den sitter helt som den ska med Hani.

Karl Oscars lillebror Robert spelas av Simon Oscarsson. Robert, drömmaren som tillsammans med vännen Arvid (Alfred Tobiasson) ger sig iväg för att leta guld när de kommer fram till Amerika. Han återvänder ensam och sjuklig. Simon får fram den rätta lite naiva och känsliga sidan hos Robert. Hans smärta och förtvivlan över Arvids död är väldigt påtaglig i Guldet blev till Sand. Det spröda i Ut mot ett hav sitter där det ska.

Kristina Lindgren imponerar stort som Ulrika i Västergöhl, särskilt i Aldrig där ilskan och kämparandan lyser starkt. Det är helt klart att hennes dotter ska få ett bättre liv i Amerika.

Det är en otroligt bra och samspelt ensemble, mycket tack vare att regissören Melker Sörensen har med sig känslan och magin sen han själv spelade barn i Kristina. Kärleken och respekten för musikalen är tydlig.

Scenografin av Nina Fransson är fantastisk och lyfter verkligen uppsättningen till en storslagen helhet tillsammans med resten av tekniken, kostym och peruk. Det är helt genialiskt i andra akten når skuggan av ett Astrakanträd reflekteras på scengolvet. Det är så snyggt och stämningshöjande.

Musiken är som alla känner till underbar rakt igenom. När sista tonerna klingar ut vill man bara höra mer. Det tar slut alldeles för fort. Ca 3 timmar och 45 minuters musikalnjutning och jag vill se den igen och igen!

Jag lämnar Tonhallen med en lyckokänsla som jag kommer bär med mig länge.

Alla ni som har köpt biljetter i tid – grattis!

Jag bara älskar hur Östgötateatern vågar ge sig på de musikaler som inte har spelats i Norden förut. I år har de verkligen lyckats hitta en musikal som inte så många kände till innan och som bara spelats i Storbritannien. Urpremiären var 2019 på Edingburgh Fringe Festival. Sen har den spelats kort i London och varit på en UK Tour och nu på Östgötateatern. Stor eloge till den som hittade den och såg till att den sattes upp. För det är en helt underbar utflippad musikalparodi!

De flesta känner till Disneys Den lilla sjöjungfrun. Sjöjungfrun Ariel som med sitt röda långa hår blir förälskad i en prins och drömmer om att få ben så hon kan leva på land med honom. Men i vägen för hennes lycka år är den hemska bläckfisken Ursula. Fast är hon så hemsk egentligen? Hur kom det sig att hon är så arg och bitter? Är det det riktiga slutet som hittills har berättats? När vi nu får höra historien från Ursulas perspektiv då framkommer en helt bild av det som hänt.

Sofia Jung är helt underbar som Ursula, vilken röst och komisk talang! Har sett henne i andra mindre roller men här tar hon, bokstavligen och rättmätigt, jättestor plats i sin enorma och häftiga bläckfiskklänning. Maja Döblings kläder är helt underbara och Anna Anderssons mask och peruk fulländar det. Hur kul har inte de haft det på jobbet när de skapat dessa kreationer?

I sin ungdom blir den smarta Ursula förälskad i den vackre prins Triton (Martin Stokke Mathisen) och kärleken är besvarad. Tritons far Neptunus (Stefan Clarin) har helt andra planer för sin son och skiljer dem åt på ett brutalt sätt. Deras vägar möts inte igen förrän Tritons dotter Ariel (Julia Küster) behöver Ursulas hjälp. Och det är nu vi får se vad som egentligen hände med Ariel.

Martin Stokke Mathisen får också spela ut hela sitt register och jag har nog aldrig sett honom så rolig förut. Att han kan sjunga har han senast visat i Dear Evan Hansen och här får han också visa att han verkligen kan sjunga kraftfulla låtar. Sofia och Martin är helt perfekta i sina roller.

Väldigt imponerad av Stefan Clarin som även han var en stark röst. Julia Küster är underbar som en rätt korkad komisk Ariel. Hennes minspel är helt underbart när hon hamnar i prinsen kök och den franska kocken Colette (Moa Eklöf) sjunger om de olika underbara fiskar hon ska tillaga.

Men ingen Lilla Sjöjungfrun utan krabba Sebastian. Lisa Hu Yu förkroppsligar Sebastian på ett underbart komiskt sätt.

Här har man verkligen lyckats locka fram den komiska sidan hos alla och de lyfts fram av kostymerna. Snabbt slutar man tänka på att flera karaktärer är dockor som nån i heltäckande kroppsdräkt styr – de känns levande på nåt konstigt sätt. Camilo Ge Breskys regi och koreografi är så bra. Sebastians stela krabbdans, räkor som dansar can-can – ja här är verkligen allt möjligt! Calle Norléns text är rapp och aktuell med många roliga referenser och levereras med perfekt timing.

Unfortunate är ett lyckokast för alla musikalälskare!

Spelas i Norrköping till den 12 oktober och i Linköping 1 november till 6 december.

För fyra år sedan spelades Astrids Lindgrens älskade Ronja Rövardotter på Intiman och nu är det dags att en ny generation barn får uppleva den på scen.

Rövardottern Ronja föds en ovädersnatt i Mattisborgen. Samma natt föds Birk, son till rivaliserande rövarledaren Borka. Ronja och Birk möts när de är 11 år och blir själsfränder. Ronja är en härlig varmhjärtat fri själ som inte vill blir rövare när hon blir stor. Ronja och Birk ger sig iväg till Mattisskogen där olika faror lurar som vildvittror, grådvärgar och de charmiga rumpnissarna huserar. Frigörelse och omvärdering av gamla principer går som en röd tråd.

Kålle Gunnarsson uppsättning fångar den grundläggande känslan i Ronja och för alla som har sett långfilmen eller den nyare serien känns många scener igen och de klassiska replikerna finns med. En av de mest älskade scenerna i Ronja är när hon fastnar med foten i Rumpnissarna hus och här hittar man både charmen, myset och humorn och belönas med kvällens varmaste applåd. Vem älskar inte en rumpnisse?

Ronja rekommenderas från fem år och är man däromkring kan nog både vildvittrorna och grådvärgarna känns lite skrämmande. Caroline Eriksson kostymer är genomgående bra och hon lyckas väl med konststycket att inte göra för barnsliga dräkter utan låter vissa väsen vara lite otäcka.

Ensemblen gestaltar sin karaktärer väl och får publiken att känna som att vi är en del av rövarbanden. Dansen och sången förstärker rövarbandskänslan på ett bullrigt hemtrevligt sätt .

Årets Ronja är ett känslobatteri, skratt, en aning rädsla, känslosam, bullrig och varmhjärtad.

En riktig familjeföreställning som alla åldrar kommer uppskatta, vissa av nostalgiska skäl andra för äventyret.

Ronja spelas till den 30 december så ta med hela familjen och kompisar och titta på dem. Lämna höstmörkret ute, anslut till rövarbanden, utforska Mattisskogen och brist ut i ett vårskrik.

Fortsätt läsa →