Ja det är väl knappt ingen som inte har sett den numera klassiska filmen med Whitney Houston och Kevin Costner från 1992 och förtrollats av musiken och den omöjliga kärleken mellan megastjärna Rachel Maron och livvakten Frank Farmer.

Såg musikalen i London första gången 2013 men nu är det dags för den svenska versionen och premiär med bubbel och i minglet var en härlig blandning på folk som Tommy Körberg, Gunilla Backman, Sofie Sarenbrant men den riktiga stjärnglansen satte den mest oväntade premiärbesökaren, ingen mindre än Ingemar Stenmark.

Redan tidigt markeras att det här en musikal där shownumren står i centrum när Rachel Marron (Nadja Kasanesh Holm) gör en magnifik version av Queen of the Night. Stora häftiga shownummer med duktiga dansare i häftig koreografi, glitterklänningar, läcker ljusdesign och makalöst bra sång är det som är den här musikalen riktigt starka sida och som sticker ut i musikalsammanhang. Nadja Kasanesh Holm var med i idol och imponerade på många med sin starka sångröst och här har får hon många tillfällen att briljera, men hon har tuff konkurrens av Marsha Songcome som spelar hennes syster Nicki Marron. Det är tur att man i musikalversionen låter Nicki komma fram och ta mer plats för det är Marsha som bjuder på riktigt smärta i sina sångnummer och är vassare i skådespeleriet. För det här är en musikal som är riktigt stark och glänsande i själva musiknumren och eftersom de är så bra så märks det tyvärr att skådespeleriet inte riktigt når upp till samma klass. Det blir lite stelt och kantigt ibland och den där magiska känslan mellan Rachel och Frank vill inte infinna sig och den får inte riktigt tid att blomma ut heller för snabbt ska ett nytt fantastiskt shownummer framföras. Frank Farmer spelas av Anastasios Soulis och den rollen är förutom ett karaokenummer bara en talroll. Ja, det är ju så att i stort sett alla roller förutom Rachel och Nicki är talroller, så är det en musikal egentligen när ingen dialog framförs sjungande och bara ett fåtal låtar bär handlingen framåt? Men vad spelar det för roll, det är en energisk och underhållande föreställning där storslagna magnifika shownummer avlöser varandra i snabb fart och man bara njuter.

Efter att ha flyttas fram flera gånger på grund av pandemin så var det äntligen dags att rulla fram röda mattan framför Cirkus i Stockholm. Det bjöds på en Pippi-inspirerade mingelbuffé som bestod av pannkakor med jordgubbar, prickigkorvsmörgås, köttbullar, syrliga karameller och självklart guldpengar och till det dracks det läskande drink på gin och sockerdricka eller bara sockerdricka. Cirkusartister gick omkring och underhöll och några riktigt våghalsiga jonglerade på taket och en ballerina gick från Cirkus till Hasslebacken. Tyvärr gjorde hon det samtidigt som en svart bil gled upp och ur den klev Björn Ulvaeus med sin nya partner Christina Sas så fokus flyttades snabbt från ballerinan till röda mattan.

Det var en strid ström till rödan mattan och bland gästerna sågs självklart Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman och dotterdottern Malin Billing med familj. Inger Nilsson kom i sällskap av Jonas Gardell. Siv Malmkvist, Sussi Eriksson, Anki Albertsson, Peter Gröning, Lars Lerin, Linda Pritchard, Joe Labero, Therese Alshammar och många fler var sugna på att se Pippi.

Vi bjöds på ett riktigt glädjepiller till musikal. Full av energi, härlig musik och cirkuskonster som verkligen lyfte hela musikalen. Att knyta ihop musikal och cirkus i den här föreställning är en riktigt lyckoträff. Tilde Björfors och Maria Löfgren har gjort en fantastiskt jobb med att väva samman cirkus och musikal. Björn Ulvaeus har använt sig av både gammal musik och nyskriven när han har skrivit texten. Underfundiga och roliga texter, genialiskt att rimma på fränkar och räknar för alla känner ju till Pippis inställning till pluttifikationstabellen. För den nyskrivna musiken har han jobbat med Benny Andersson och Benjamin Ingrosso. En av mina favoriter är ”Jag tror jag går sönder” som han skrivit med Benjamin. Den är så söt och underbart framförd av Axel Adelöw som Tommy. En rar sång om kärleken till hundar där cirkusartisterna klädda som pudlar utför akrobatik. Så snyggt!

En annan favorit från föreställningen är när Ida Breimo som spelar Pippi går och lägger sig i en hängmatta och reflekterar och sjunger Bortom Sol och Måne som även varit med i musikalen Hjälp Sökes, samtidigt som Lisa Angberg (Elvira) går på lina över cirkusmanegen, väldigt effektfullt.

Men överlag är det fartfyllt och glädjefyllt och jag tror ingen lämnar utan att nynna på ”Pippi på Cirkus”, en låt som verkligen fastnar direkt och är så mycket cirkus och Pippi på samma gång.

Ida Breimo är helt magiskt bra som Pippi, hon fångar verkligen Pippis välkända karaktär full av både girlpower och snällhet. Det kreativa teamet har förvaltat Pippi på ett fantastiskt sätt och tillsammans med Malin Billing bevarat Astrids Pippi med en kärlek som genomsyrar hela föreställningen. Pippi är tidlös och med blandningen av musikstilar så byggs en brygga över tiden och det känns modernt och fräscht.

Det är bara att gratulera hela det kreativa teamet bakom och alla på scenen som skapat den här härliga energifyllda familjeförställningen som alla besökare kommer att roas av och minnas länge.

Så skynda att skaffa biljetter om ni inte redan har, den spelas bara till den 14 augusti.

Det här är första musikalen jag ser efter att alla restriktioner har släppts och titeln, Be more chill, känns ju väldigt passande. Äntligen kan vi slappna av och börja njuta av livet och scenkonst live igen. Gänget bakom den här uppsättningen har i 1,5 år jobbat för att kunna bjuda oss i publiken på Norden premiären och det strömmade energi och glädje från den unga samspelade ensemblen och orkestern nu när det äntligen var dags.

Be more chill är en rätt ny musikal från 2015 av Joe Iconis och Joe Tracz som jag inte sett förut. Handlingen är som en härlig feelgood high school film där den töntiga killen Jeremy (Benjamin Sundström), har en lika töntig sidekick, Michael (Gabriel Johansson), blir kär i Christine (Josefine Kuniholm), en av skolans snyggaste tjejer, genomgår en förvandling, blir accepterade av det coola gänget, får tjejen och på slutet inser att det viktiga är ju inte att vara cool utan att vara sig själv. Här sker förvandlingen genom att Jeremy sväljer en liten superdator, en Squip (Samuel Niklasson) som talar om för honom vad han ska säga och styr hans handlingar. En intressant tvist att det finns en underton av kritik till att vi styrs alltmer av högteknologi.

Det här är en uppsättning som präglas av ungdomlig energi både på och bakom scen. Musikaliskt och dansmässigt ett sammansvetsat gäng som fångade publiken och framförde den här musikalen med bravur. Lite extra imponerad blev jag av Josefine Kuniholm (Christine) och Samuel Niklasson (Squip). Det blir intressant att följa dem och resten av gänget och se var de dyker upp framöver för jag är helt säker på att några av dem kommer att fortsätta på den musikaliska scenen.

Eftersom jag inte har sett den i den engelska originalversionen så kan jag inte säga att det är en bra översättning av Adam Gardelin, men det jag kan säga att är att jag blir väldigt imponerad av språket, hur naturligt och väl det flöt i sångmässigt och vilka finurliga och oväntade rim han fått in. Fräscht och modernt och det kändes som att musikalartisterna gillade att framföra den.

West End Stockholm som står bakom den här uppsättningen har ännu en gång lyft fram en inte så känd och/eller ofta spelad musikal och bjudit publiken på musikalglädje. Det är inte en bara en stor budget eller kända namn som avgör om det blir bra, utan att det framförs med kärlek till musikalgenren och kärlek finns det i överflöd här. Det blir spännande att se vilken musikal de sätter upp nästa gång.

Det här är en musikal som roar och oroar på samma gång när barnen från Bullerbyn strålar samman för en kräftskiva. Barnen som växte upp tillsammans i det idylliska Bullerbyn har utvecklats på olika sätt, har olika politiska åsikter och det enda de verkar ha gemensamt nu är att de alla tycker att de har fastnat i medelklassen.I första akten översköljs vi av obekväma sanningar, inget som sägs är politiskt korrekt och de förlösande skratten avlöser varandra. Snabbt inser man att man har inte någon aning om vad de kommer att säga näst för här avhandlas de flesta laddade ämnen i en rasande fart. En bit in i första akten dyker en objuden gäst (Fridolf) upp, iklädd nazistuniform och ett laddat gevär och upplevs som hotfull av de gamla vännerna. Men han har ett glatt humör och vill bara umgås. Konstrasterna mellan det vänliga, aningslösa och allt det hårda avskyvärda som nazismen står för blir absurd och komisk. Men kan man skratta åt nazismen och kan den smyga sig på som en vänlig själ?

Första akten är suveränt bra rakt igenom. Andra akten tappar lite i tempo och tar en liten oväntad vändning. Men som helhet är det en musikal som väcker många tankar, är igenkännande och som ingen kan gå oberörd ifrån.

Det är ingen talad dialog utan all dialog sjungs av Lisa (Frida Bergh), Britta (Thérèse Andersson Lewis), Bosse Junior (Teodor Wennö), Anna (Åsa Bergh), Lasse (Anders Butta Börjesson), Olle (Niklas Löjdmark Chressman) och Fridolf (Reuben Sallmander) och man blir verkligen imponerad av all text som levereras med perfekt timing. I början är det lite problem med en av ”myggorna” så de får bryta och byta ut vilket var bra för den här musikalen bygger ju verkligen på att den fantastiska texten av Klas Abrahamsson kommer fram. För att texten verkligen ska nå ut i sin helhet till publiken så skulle jag önska att musiken dämpades något då den tar överröstar sången ibland. Musiken av Erik Gedeon som framförs under ledning av Johan Mörk är bra och det är kul att det varierar i musikstilar så olika stämningar byggas upp.

Ensemblen är bra och lyfter varandra, men jag blev särskilt imponerad av Thérèse Andersson Lewis som spelar den berusade Britta med perfektion. Blickarna blir dimmigare för varje glas och kroppspråket förändras efter varje glas och det gör lite ont när Bosse Jr i slutet får ta hand om sin berusade mamma för att få med henne hem.

Min vän fascisten har nästan 10 år på nacken men ämnena som berörs och med det stundande valet är den minst lika aktuell och är en musikal som behövs spelas och ses.