Musikalen Moulin Rouge baseras på Baz Lurhmanns film som gjorde stor succé med Nicole Kidman och Ewan McGregor i huvudrollerna som Satine och den unge låtskrivaren Christian som kommer till Paris för att skriva låtar. Han träffar på ett par bohemer, Henri Toulouse Lautrec och Santiago, som upptäcker hans låtskrivarförmåga och tar med honom till Moulin Rouge. Christian blir blixtförälskad i Satine när han ser henne uppträda, men även Greven Monroth vill ha Satine, eller rättare sagt äga henne. Greven går in som finansiär och delägare i Moulin Rouge när klubben hotas av finansiella problem.

Musikalen hade urpremiär 2018 i Boston, premiär på Broadway 2019 och har sen 2021 spelats på West End. Den fick 10 Tony Awards, bland annat för bästa musikal. Det är en jukebox musikal med en lång radda av hits från David Bowie, Lady Gaga, Queen m fl. Alla har en otrolig högigenkännings faktor och publiken med på noterna från start.

Den svenska uppsättningen är den första som sätts upp där man inte behöver följa det fastställa konceptet utan har fått forma uppsättningen på sitt eget sätt t ex vad gäller scenografin. Scenografin är extravagant och riktigt bra, men man har lite tappat bort känslan av att man träder in på Moulin Rouge när man kommer in i salongen, en känsla som finns på The Piccadilly Theatre där den går i London. Väderkvarnen och ett stort elefanthuvud är på plats. Publiken bjuds på underhållning av ensemblen medans man kommer in, så se till att vara på plats i tid så ni inte missar något.

Direkt när ridån går upp, musikerna spelar upp de första tonerna ur Lady Marmalade och dansarna släpps fram i det första stora dansnumret då uppstår magin och den enorma energin som är musikalens stora behållning. De superläckra såns-och dansnummer, koreograferade av Jennie Widegren, Zain Odelstål, Kirsty Mcdonald, Anja Gaarder, tar verkligen publiken med storm.

Marsha Songcome som Satine är helt outstanding, stark och sårbar på samma gång och med en röst som är så känslosam, kraftfull och bara kan matchas sångmässigt av Fred Johanssons (greve Monroth). Men den som vinner Satines hjärta är unge Christian som ungdomligt och lite naivt bortkommen spelas av Andreas Wijk, som nu gör musikaldebut. Victor Morell fick med kort varsel hoppas in som Henri Toulouse Lautrec när Alexander Larsson råkat ut för en cykelolycka på vägen till teatern. Ett inhopp som han ska ha en stor eloge för.

Morgan Alling är som klippt och skuren som klubbdirektören Harold Zidler som kämpar för att hålla klubben vid liv. Zidler är karaktären som bjuder på skratten, men som även visar en känslosam sida och berör. Har Alling någonsin haft en roll som passat honom bättre?

Moulin Rouge är en jukebox-musikal med extra allt, hit efter hit, energi, magnifika dansnummer, extravagant scenografi, Morgan Alling i sitt esse, Fred Johansson med en pondus och röst som få och Marsha Songcome är föreställnings mest glittrande och glimrande diamant som får skimra med all sin lyskraft.

Moulin Rouge är en nästan tre-timmar kort energikick som ni inte ska missa! Det är inte ofta en sån här musikal spelas i Sverigem så passa på och sen den minst en gång.

@matsbäcker

@matsbäcker

@matsbäcker

Under föreställningen tänker jag flera gånger, vad lyckliga jag är som bor i Sverige och kan få uppleva så här genialiskt bra nyskriven musikal. Det nya som sätts upp på Broadway och West End kan jag ju åka dit och se, eller så kommer det förr eller senare hit, men för att riktigt förstå det genuina och äkta som finns i musikaler som Änglagård, Så som i himlen och Kristina från Duvemåla behöver man nog vara svensk, även om det skulle kunna utspelas var som helst. Klangen, tonen, vemodet som ligger och lurar i flera av Fredrik Kempes fantastiska melodier i Änglagård känns så svenskt. De flesta har nog sett filmerna om Änglagård och när berättelsen sätts i händerna på Fredrik Kempe (musik och text), Edward af Sillén (manus och regi) och Daniel Réhn (manus) skapar de tillsammans musikalmagi och musikalhistoria. Musiken vandrar mellan tysk cabaré, svulstiga känslofyllda ballader, kvinnokampssånger och roliga klämkäcka låtar, riktiga publikfriarlåtar där publiken från första tonen är med på noterna och klappar takten. Det är skratt och allvar om vartannat. Berättelsen känns igen från filmerna, men lite anpassningar är gjorda valen lyfter verkligen berättelsen. Det är mer fokus på de kvinnliga karaktärerna. Rut ges mer plats och är tillsammans med Fanny de bärande karaktärerna som driver handlingen framåt. Helt rätt vinkling på historien. Även om den utspelar sig i början av 90-talet så är den aktuell med främlingsfientlighet och rädslan för det okända hos byborna i Yxared, när cabarestjärnorna Fanny och Zac anländer dit för att Fanny har ärvt sin morfars gård Änglagård.

Allt framförs av fantastiska musikalartister som är så perfekta för sina roller. Tuva B Larsen verkligen äger rollen som Fanny, cool, tuff och sårbar med en stämma som är både ljuvlig och känslosam på samma gång. Helen Sjöholm är som klippt och skuren för Rut, kvinnan som burit på en hemlighet i tjugo år. Så mycket känslor som finns i den roll och Helen sång är så uttrycksfull och känslosam. Lindy Larsson är en ny bekantskap för mig, men som han gestaltar Zac. Färgstark personlighet men samtidigt lågmäld och iakttagande och vilken röst sen! Önskar att han hade fått tagit lite mer plats sångmässigt. Fredrik Lycke har en otrolig pondus som Axel och det är väldigt mäktigt när han tidigt i föreställningen sjunger Änglagård. Så har vi de godhjärtade bröderna Gottfrid (Tommy Körberg) och Ivar (Gustav Levin). Bröderna får den tacksamma uppgiften att vara de lite roliga farbröderna som charmar publiken med sina glad lite lättsammare låtar. Men visst har Körberg en liten sång som kräver lite mer röstresurser också. Det blir känslosamt när han sjunger om sin ungdomskärlek. Per Svensson är strålande i rollen som prästen Henning, kuvad och from i början men sen tar han mer plats. Strålande insatser övriga och hela ensemblen.

Scenografin av Lars Östbergh är väldigt bra. Huset Änglagård ger en viss dockskåpskänsla som jag verkligen gillar. Ljusdesign, mask, peruker, kostymer, ja allt är verkligen uttänkt i minsta detalj och blir blir en perfekt helhet.

Förvandlingen av filmerna om Änglagård till musikal är gjord med så mycket genuin kärlek till berättelse, musik och texter är skrivna med otrolig fingertoppskänsla och rollbesättningen verkligen genialisk. Man har blandat kortleken helt rätt och spelat ut de bästa korten – det här kan inte bli annat än en formidabel succé. Applåderna ville aldrig ta slut på den här premiärkvällen. Fantastiskt att det än en gång har skapats en makalöst bra svensk musikal.

Biljetter är redan släppta till april 2024 så missa inte att boka.

Dags för nypremiär för Alltid vara vi, som bygger på musik av Veronica Maggio och Oscar Lindroos. Scenen är riggad som en musikstudio där musikerna och skådespelarna redan är på plats när publiken kommer in i salongen. Bandet, som splittrades för 10 års sedan, samlas för att spela in en sista platta och samtidigt göra en dokumentärfilm. Kameralinsen följer varenda min och gest som sker på scenen och spelas upp i direktsändning. Uttrycken och känslorna förstärks och når alla i publiken. Det är en spänd återförening, särskilt mellan bandets sångare Louise (Lousie Peterhoff) och Oscar (Oscar Töringe). En låtduell bryter ut mellan dem där växelvis Veronica Maggios och Oscar Lindroos musik och texter lyfter fram känslorna kring uppbrottet som aldrig fick ett avslut. Sånginsatserna är oväntade bra. Louise gestaltar en kvinnlig artists kroppsspråk realistiskt och Oscars känslor för återföreningen ligger och darrar på ytan hela tiden.

Tyvärr är storyn för tunn för att gripa tag, men ett och annat förlösande skratt bjuds det på. Blir mest en känsla av att man hänger med bandet under en dag på jobbet i studion. Det spelas musik, tjafsas lite, chefen (Gerhard Hoberstorfer) försöker emellanåt styra upp det lite. Men det blir lite utdraget och nerven saknas. Blir bättre i andra akten som också är kortare och där tätas handlingen till. Musiken överröstar stundvis sången så texterna når inte fullt ut i publiken, vilket mest är ett problem för de som inte är inbitna Maggio/Lindroos-fans. Fansen fyller säkert själva ut texterna där de inte når ut.

En musikteater i jukeboxanda, där musiken, trots den unga publiken, mest tas emot med artiga applåder och där det först i slutnumret blir mer entusiastiskt. Trivsam underhållning som inte riktigt lyfter.

Disneys Frozen blev ju en mega succé från start när den kom på film 2013 och musikalen hade premiär på Broadway 2018 och 2021 var det dag för West End. Så nu vE det dags för mig att se den. Köpte biljetter via TodayTix när jag landat. 29.50£ är ett lagom pris för en musikal. Men den är värd mer än så.

Nu är jag inte nån superexpert på Frozen, men tycker de följde den bra så det är inga problem för barn att följa med. Riktigt snygg scenografi där man använde ljus och videoprojicering på ett otroligt snyggt och effektfullt sätt. Var småkyligt inne i salongen så det var en effekt för att vi skulle uppleva snön och isen…

Imponerad av både de som spelade Anna och Elsa, både som vuxna och barn. Laura Emmit som Elsa gjorde Let it go väldigt stark. Så snyggt både musikaliskt och teknikmässigt. Ja, det är värt att se den bara för det numret

Det här är en musikal som både barn och vuxna har glädje av. Der kryllade av småAnnor och Elsor, men även av många vixna utan barn. Hade en man bredvid mig som var van musikalbesökare och han tyckte filmen var sådär, men riktigt imponerad av filmen. Så är ni i London så är den absolut värd att se. Den finns på appen TodayTix med Rushtickets så det går att få billiga biljetter också.