Under årens gång så har jag ofta tänkt att Nanne påminner mycket om Tina Turner på scen, liknade rörelsemönster, starka röster, utstrålning och fulla av energi. Men det är inte bara scennärvaron de delar utan Nanne berättar med stor inlevelse bland annat om deras liknande tuffa hemförhållande som barn som satt spår i dem och att det var styrkan och kärleken till sången som fick dem att de tog sig därifrån.

När Nanne hyllar Tina har alla stora hits, som It’s takes two, Simply the Best, Son of a preacher man och What’s love got to do with it, plockats fram och det är full fart nästan hela tiden, men kvällens stora behållning är Nannes finstämda version av Private Dancer som går rakt in i hjärtat. I Golden Eye, som inleds snyggt med klassiska Bondtemat, bjuds vi på en mäktig tolkning där hennes stora röstomfång får briljera.

Genom hela showen så visar Nanne att hon är verkligen kan göra Tina Turners låtar rättvisa men hon sätter sin egen prägel på varje låt. Nanne bjuder på hjärta, smärta och en energinivå som få kan uppnå. Showens avslutas med en högintensiv Proud Mary som elektrifiera hela publiken och med ett budskap om att tro på dig själv och förverkliga dina drömmar! Det här är precis vad man behöver för att orka med de sista kalla vinterveckorna.

Foto Camilla Käller

Foto Camilla Käller

Foto Camilla Käller

Det här är en konsert som delvis lever upp till namnet, det är bara Orup och hans instrument på scenen, men det är inte bara Orup-låtar och den överraskningen älskar jag!

Jag hade förmånen att få se publikrepet den 16 januari och där kunde man märka att Orup, trots sin långa karriär och med en låtskatt som nästa hela Sverige kan sjunga med , var lite nervös för hur det här avskalad konceptet skulle mottas. Den nervositeten märktes inget av ikväll. I en silverglittrande kostym visar han vilken briljant musiker han är och att hans gedigna låtskatt funkar lika bra med bara flygel eller gitarrkomp, även om det vid några tillfällen läggs på lite trumkomp. Det är avskalat, nära och en del spännande nya arrangemang på låtarna. Stockholm inleds med ett intro med Månskenssonaten som glider över till Stockholm och även om texten verkligen stämmer om att ”Stockholm har blivit kallt ”för det är minus 14 grader ute, så är det riktigt varmt och mysig inne på Rival.

Det här är en konsert som är så intim och nära att det ibland känns som man är hemma hos Orup i hans vardagsrum och ibland som man sitter kring en lägereld och den där killen musikaliske killen plockar fram gitarren och det genast blir allsång för alla kan texterna. Det behövs ju inte någon kör på scen när hela Rival sjunger med i stort sett i varje låt. Finns det något konsertbeteende som jag har sån hatkärlek till? Det blir ju en underbar kraft och gemenskap när alla sjunger med och skapar massa måbravitaminer i kroppen, samtidigt som jag är ju där för att lyssna på Orup och vill ju höra honom sjunga i den finstämda versionen av Från Djursholm till Danvikstull till exempel. Men jag unnar samtidigt Ourp den fantastiska känsla det måste vara att stå på scenen och få med sig publiken i allsång efter allsång. Det är något magiskt med de här låtarna som kom när man var i en period i livet när musiken var en så stor del i livet, texter som sitter även om man inte har hört låtarna på ett tag – och Orup har ju ett pärlband av dem. Låtar som man har minnen till och som betyder nåt.

Orup lovar att vi ska få alla spännande detaljer från hans liv de senaste 30 åren men då det mest handlat om att lämna något av barnen på dagis och sen gått hem och skrivit en låt är det snabbt avklarat. Desto mer intressant är det att höra om hur han får inspiration till sina låtar. Olika händelser, personer som händer i hans vardag som han sen vrider och vänder på och kan ta vilken väg som helst tills låten är klar. Till exempel när han var och handlade och hörde en slinga som fastnade och sen blev melodifestivalvinnaren Ont det gör ont. Som Springsteen-fan blev det en av kvällens höjdpunkter när han spelar den slingan och det visar sig vara Dancing in the dark - och så makalöst bra han gjorde den! Det får mig att vilja se en Orupkonsert bara med Springsteen-covers, ja han får gärna ta med A nigthingale sang in Berkeley Square också som var den andra låten som inte var hans ikväll. Den typen av låtar passar honom så bra. Orup har en musikalisk bredd som kommer fram på ett tydligare sätt nu, popkillen finns kvar som studsar runt men det finns även soul, crooner, country och klassiskt som gör det här spännande och nytt.

Jag var i Globon och firade Orups 60-årsdag, nu har han hunnit bli 65 år och gör som han vill och då får tolvårige sonen stå ut med pappas pinsamma danssteg. Det storslagna firandet i Globen var underbart och häftigt men jag älskar det här intima och avskalade lika mycket. Det är en ynnest att få åldras med Orup, hans låtskatt och hans musikalitet. Musik som när man hör dem blir lika ung som när man hörde dem första gången. Det enda som var fel på den här konserten var väl att den tog slut och det finns låtar som inte kom med.

Gillar man Orup så ska man absolut inte missa den här konserten.

Först kom Kort, glad och tacksam där Pernilla summerade 40 år på sen som gjorde dundersuccé som följdes upp med Pernilla Wahlgren har Hybris som också sålde för utsålda hus var de än spelade och ikväll hade Pernilla Wahlgrens Happy Ending premiär – och det kan bara summeras med Hattrick i skrattsuccé!

I somras tog Pernilla över programledarrollen på Allsång på Skansen och helt genialiskt inledes showen med att hela publiken står upp och sjunger allsång till en nyskriven text på Stockholm i mitt hjärta. En text full med humor, självironi och hjärta vilket är signumet för den här och de andra showerna. Sen blir det glitter och glamour när Pernillas dröm att ta sig an världen och de stora scenerna, Wembley, Broadway, Las Vegas – ja ingen scen är för stor för den stora stjärnan Pernilla. De andra, Hanna Hedlund, Kim Sulocki, Ola Forssmed och Måns Nathanaelson, är lite mer tveksamma men dras med i det men först ska de klara av den här avskedsshowen som ska blir den sista i Sverige och som inte får går fel. Det här gänget är mästerliga på att leverera sin repliker och Kims och Olas kroppsspråk är så sjukt roligt i den här föreställningen. Fingertoppskänslan när skämten ska avslutas sitter perfekt rakt igenom, det märks att mästerregissörens Edward af Silléns har ett finger med i spelet. Samspelet kunde inte varit bättre och alla tillåts att ta plats.

I de tidigare showerna var Pernilla singel, nu är hon lyckligt gift och självklart skämtades det om maken Bauer, för det är ju Pernillas liv som det mest skämtas och ironiseras kring även om de andra också bjussar på sig själva och sina privatliv. De är scenproffs ut i fingerspetsarna. Precis som i deras liv finns det några dalar i föreställningen, ett litet för långt melodifestivaleninslag, ett nummer om pinsamhet som kan slipas på och nåt mer litet som kan tightas till, men överlag så skrattar man gott och hjärtligt med dem på scenen. Skratt i alla ära, ett nummer som bryter av skämten är den fina sången som Hanna och Pernilla sjunger om att se ett barn växa upp, då visar de att de också kan sjunga, beröra och berätta en historia. Ett nummer som helt rätt belönades med kvällens varmaste applåd.

Skrattmusklerna har fått jobba i nästan två timmar och man lämnar showen med ett stort leende på läpparna.

Happy Ending spelas på Cirkus till slutet av februari innan den drar ut på turné genom landet -biljetterna säljer bra så missa inte att säkra upp dina biljetter!

Pressbild: :Mats Bäcker

Det finns väldigt många sånger från tecknade filmer, så många att i den här 75 minuter långa föreställningen får inte ens alla Disneyprinsessor plats. Här bjuds det på nytt och gammalt, nåt för alla – hits från bland annat Encanto, Lejonkungen, Djungelboken, Madagaskar, Aladdin, Lady och Lufsen, Lilla Sjöjungfrun, Skönheten och Odjuret, Pokémon, Trolls och som titeln lovar också Frost. Let it go är nog den låt som drar ner mest applåder, en imponerande sånginsats av Veronika Wallentin. Joel Adolphson lotsar oss igenom föreställningen och tillsammans med Lovisa Lindberg Lekfalk och Nils Reinholz är de en kvartett som med stor entusiasm, starka sånginsatser och med medryckande dans får publiken att klappa och dansa med. Barnen har kul och skriker ja och nej för fullt när det ställs frågor till dem och det är härligt att höra hur engagerade barnen blir i låtarna de känner igen.

Ljus och ljud sitter inte helt perfekt på premiären men det här är en förställning där innehållet är viktigare än paketeringen och med lite finslipning kommer även den sitta som den ska.

Precis som i tecknade filmer är en del skämt lite dubbelbottnade och riktar sig på olika sätt mot de vuxna och mot barnen i publiken. Den finstämda Bella Notte hade ett mer vuxet anslag men barnen älskade det kaosartade slutet. En show där finstämd sång varvas med up-tempo hits på ett sätt som engagerar hela publiken, stora som små.

Från Aladdin till Elsa spelas till 9 mars.