Det här är mitt första besök på Helsingborgs stadsteater men nog inte det sista. Välordnat och bra med massor av låsbara gratisskåp att hänga in sin jacka i och ställa in stora väskor i. Stor modern teatersalong med väldigt bra lutning på parketten.

Musikalen Once bygger på filmen med samma namn som hade premiär 2007. En lågbudgetfilm som gjorde stor succé. Den handlar om en gatumusikant (Killen) i Dublin och en tjeckisk ensamstående mamma (Tjejen) som också är musiker. När hon hör honom spela på gatan tar hon kontakt för att få honom att satsa mer på musiken. Men finns det mer i relationen mellan dem eller är det bara vänskap? Handlingen är baseras på mötet mellan Glen Hansand och Markéta Irglóva, som skrivit musiken och spelar sig själva i filmen.

Filmen vann en Oscar för bästa låt, Falling Slowly, 2008.

Musikalen hade premiär på Off-Broadway 2011 innan de flyttades till Broadway. 2013 sattes den upp på West End och de sista månaderna innan den stängdes spelades huvudrollen av Ronan Keating. Jag har sett den 2013 och sen 2014 med Ronan i London.

Jag gillar verkligen ambitionen att sätta upp en musikal som inte har spelats i Sverige förut och kunna sätta sin egen prägel på den.

Här har man behövt frångå grundkonceptet att den är mer tänkt för mindre scener. Stadsteaterns scen är större än vad Once t ex spelats på i London och det gör det utmanande att få till intimiteten och närheten till publiken. Scenografiskt skiljer den sig åt då den mer ger känslan av en skolaula än en pub. I t ex London var en bardisk placerad mitt på scenen där publiken före förställningen kunde beställa öl eller nåt att att dricka och vad jag förstår var konceptet samma på Broadway. Publikens tillgång till baren på scenen skapade en intimitet mellan publik och ensemblen, en känsla av att vara en del i föreställningen, som inte nås här.

Redan när publiken tar sina platser i salongen kommer även ensemblen in en efter en och börjar spela välkända irländska låtar som skapar en fin stämning. Sakta släcks ljuset ner i salongen och Andreas Eldeen (Killen) börjar spela på sin gitarr på en gata i Dublin. En snygg övergång till att nu har musikalen börjat.

I Once är musikerna och ensemblen samma personer och på scenen hela tiden mer eller mindre. Det är imponerande hur väl de både agerar och spelar olika instrument. Men även här innebär den stora scenen att avståndet mellan skådespelarna blir större, särskilt när de mer agerar musiker och står nära väggarna, och det minskar närvarokänslan.

Musiken i musikalen är en blandning av traditionell irländsk musik och irländsk popmusik. Det irländska ska vara väldigt påtagligt i musikalen och delvis är det också det i den här uppsättning i sättet hur musiken framförs i ensemblenumren. Den irländska känslan glimrar till då och då. Men valet att översätta låtarna till svenska och sättet de framförs gör att det mer låter som en svensk singer/songwriterlåt med krossathjärta-tema än originalet. Ibland tenderar det att övergå till att låta mer som en kampsång än en sång om brustet hjärta. Frågan är om det är i översättningen känslan tappas bort eller att den inte förmedlas i framförandet?

Det är kanske meningen att man vill göra en irländsk/svensk crossover i känslan och då har det lyckats bra. Texterna blir mer lättillgängliga på svenska särskilt som de flesta låtarna inte är så kända att gemene man kan texterna utantill. Igenkänningsbehovet är helt enkelt inte lika starkt som t ex i Joyride eller i &Juliet. Låtarna i sig för inte heller handlingen framåt utan är mer av slaget ”uppträdande”.

Det kunde gärna fått gnistra lite mer mellan Killen och Tjejen för att bygga intensiteten och att slutet blivit lite mer drabbande. Avsaknaden av gnistor gör att slutet blir helt logiskt och publiken behöver inte bli besvikna på att de inte valde annorlunda. Här känns det mer som man velat fokusera på själva musikskapandet, en stark irländsk tradition, där Tjejen (Elin Norin) är den drivande och hennes kärlek till musiken är stark och hon lyser även starkast på scenen den här kvällen.

För de flesta i publiken är det här första gången man ser musikalen och ser den med andra ögon än om man sett den på Broadway eller West End. Däremot har nog en del sett filmen, kan historien och vet att slutet kanske inte blir det man förväntat sig. För den som ser musikalen Once för första gången blir den nog en underhållande musikal om en kämpande musiker med en touch av Irland. Den ger också en påminnelse om att människor kommer in i varandras liv av en orsak och finns kvar under en period men sen skiljs åt och går vidare med sitt.

Once spelas till och med den 9 maj.

Biljetter köps här:

https://www.helsingborgsstadsteater.se/shows/once/