Näst sista föreställningen…

Hade det inte varit för att Anton Ewald under intervjun jag gjorde med honom inför Grease, nämnde att han tog ut svängarna mer nu i sin roll som Santiago än vad han vågade i början i Stockholm så hade jag nog inte kommit väg för att se den i Göteborg. Jag blev så sugen på att se hur den fungerade på Rondo och hur alla utvecklat sina roller än mer efter dryga 200 föreställningar.

Det här var den näst sista föreställningen och som spelades inför ett fullsatt Rondo. Moulin Rouge är en tragisk kärlekshistoria och en fantastisk jukebox-musikal. Hittarna avlöser varandra i ett rasande tempo, mest upptempolåtar men en och annan smäktande popballad. Det ena häftiga dansnumret efter det andra. Det här verkligen musikalshow på högsta nivå och som musikalälskare blir man så glad när sånt här sätts upp i Sverige.

Genomgående är det väldigt hög nivå på alla medverkande. Visst har alla blivit säkrare i sin roller, inte minst Anton som har spetsat till sin Santiago ett par snäpp. Ständigt lite berusad av alkohol och av kärlek som en sann bohem. Fred Johanson är briljant som den rike onde Greven av Monroth. Alexander Larsson får fram en fin känslighet i sin Henri Toulouse-Lautrec. Utan tvekan är rollen som Harold Zidler som klippt och skuren för Morgan Alling. Att han så här sent in i föreställningen tappar bort sig lite i replikerna (eller var det väl inrepeterad textmiss?) blev bara extra kul både för övriga på scenen och för publiken. Men proffs som de är reds det ut med lite extra skratt och leende. I såna stunder märks hur väl samspelta de är.

Huvudkaraktärerna är stjärnan på Moulin Rouge, Santine, och den unge amerikanske låtskrivaren Christian som blir passionerat förälskade i varandra. Marsha Songcome, Satine, är helt magiskt bra. Fantastisk sångröst och inlevelse. Andreas Wijk som den unge lite valpige och godtrogne Christian axlar rollen med större säkerhet nu.

Jag har sett Moulin Rouge i London, i Stockholm och nu i Göteborg och det är en av de mest energiska musikaler jag sett. Storslaget och imponerande rakt igenom. På det stora hela är det samma klass som i London. Det enda som jag fortfarande saknar är känslan av att vara på Moulin Rouge. I London spelas den på Piccadilly Theatre som ger en intimare känsla än både Chinateaten och Rondo.

Kvällens förställning är den sista nu i Sverige så vill man se den blir det att åka till London. Där spelas den just nu till 26 september. En världsturné är inplanerad med ett fåtal datum i England släppta.

Ett stort tack till alla som varit med i Moulin Rouge i Sverige och förgyllt musikalscen!

Det var i allra sista minuten jag tog mig i kragen och tog mig till Göteborgs Operan för att se Miss Saigon. Det är ju sista helgen den spelas. Borde definitivt ha åkt ner tidigare för kunde gärna sett den igen.

Göteborgs Operan är skickliga på musikal och det är definitivt West End-klass på den här uppsättningen av Miss Saigon.

Tacksam för att de framförde den på engelska rakt igenom för det känns mer naturligt på engelska. Det är ju också mer en vuxenmusikal än en familjemusikal så då är det ju inget problem för besökarna. Översättning finns längst upp på scenen för den som behöver, precis som när en opera spelas.

David Woodheads scenografi är supersnygg med med helikopter och allt! Jean Chans kostymer var också väldigt bra.

Genomgående bra rollprestationer men Feline Andersson var helt magiskt bra. Så mycket känslor som hon förmedlar. Det här är en musikal där känslor flödar och det är mer än en gång som tårarna rinner. En vacker kärlekshistoria som slutar så tragiskt.

Det enda som kan skruvas ner lite är nivån på musiken. Och det känns fel att skriva för den stora symfoniorkester är ett av Göteborgs Operans starkaste kort och gör att musikaler lyft en nivå, men speciellt i början i The heat is on in Saigon, överröstade den sången. I musikal är det viktigt att höra texten och man ska inte vara hänvisad till textningen. Men det blev bättre balans efter några nummer.

Sista föreställningen är imorgon, lördag den 28 mars, så ingen idé att skriva att ni ska se den här fantastiska uppsättningen.

Det tar inte många takter innan jag känner att det börjar tåras lite i ögonen, för har man sett den förut så vet man vilken fantastisk känslomässig resa man ger sig ut på när man slår sig ner i salongen.

Come From Away handlar om det mänskliga mirakel som skedde den 11 september 2001 i den lilla staden Gander. Ganders flygplats var en gång i tiden en internationell mellanlandningsflygplats för transatlantiska flygningar. Men så kom jumbojeten som kunde flyga hela vägen utan att gå ner för att tanka. Därefter landade bara några enstaka plan om dagen. Tills den 11 september 2001 och terrorattentaten mot World Trade Center och Pentagon. Flygrummet över USA stängdes ner och 38 av planen som redan var i luften omdirigerades till Gander. Helt plötsligt kommer det 7 000 människor, ”flygplansfolket” till staden med 10 000 innevånare. Utan att tveka går hela stan man ur huse för att hjälpa till. Man fixar mat, sovplatser, kläder och allt annat som behövs för att ta hand om flygplansfolket som först inte har en aning om vad som hänt. Människor med vitt skilda bakgrunder, religioner och åldrar som reagerar på olika sätt. Rädsla och oro för sig själva och för familj och vänner. Nån har en son som är brandsoldat som hon inte får tag i. Vänskapsband börjar knytas mellan dem och befolkningen i Gander. Ur det hemska uppstår något fint.

Alla karaktärer baseras på verkliga personer och alla berör på olika sätt. Det är så många olika karaktärer att alla i ensemblen spelar flera roller. Det är så fantastiskt att se att de med små medel som ett par glasögon, en scarf eller nåt annat byter karaktär och man är genast med på vem de spelar. Det är en samspelt ensemble som genomgående består av skickliga musikalartister som Gunilla Backman, Åsa Fång, Jenny Holmgren, Hani Arrabi, Sharon Dyall mfl. Det här är verkligen en musikal där allas roller är lika viktiga. Sen kan man beröras mer av hur vissa drabbas mer av attacken än andra men utan någon värdering. Det är lika känslosamt att höra Hannahs förtvivlan när hon inte får tag i sin son som den orättvisa behandling Ali utsätts för bara för att han är muslim. Man blir glad av Beverlys historia om hur hon fick kämpa för att bli den första kvinnliga piloten men en dag var hon det och sen den som lärde upp nya piloter. Kärleken som uppstår.

Det som sätter starkast avtryck är den stora medmänskligheten som genomsyrar hela musikalen. Att vi ställer upp för varandra när det behövs. Vänligheten, hoppet och glädjen. Musiken lyfter och förstärker den känslan.

Det enda som är aningen negativt är att Malmö Opera har valt att spela den i två akter. Det är egentligen en enakts-musikal. Lite tempo och känsla tappas bort i pausen även om det snabbt kommer tillbaka.

Som helhet är det ändå otroligt bra! Det är inte bara jag som tycker det utan man märker att publiken har tagit till sig historien. Det är sällan som större delen av publiken står kvar och glatt klappar i takt till den glada irländska tonerna som orkestern spelar efter applådtacket – men här gör man det och det förstärker lyckokänslan man har när man lämnar Malmö Opera med lyckotårar i ögonen.

Come From Away spelas till den 7 juni – passa på att se den här underbara berörande feelgoodmusikalen!

Biljetter kan köpas här:

https://www.malmoopera.se/forestallningar/come-away

Det här är mitt första besök på Helsingborgs stadsteater men nog inte det sista. Välordnat och bra med massor av låsbara gratisskåp att hänga in sin jacka i och ställa in stora väskor i. Stor modern teatersalong med väldigt bra lutning på parketten.

Musikalen Once bygger på filmen med samma namn som hade premiär 2007. En lågbudgetfilm som gjorde stor succé. Den handlar om en gatumusikant (Killen) i Dublin och en tjeckisk ensamstående mamma (Tjejen) som också är musiker. När hon hör honom spela på gatan tar hon kontakt för att få honom att satsa mer på musiken. Men finns det mer i relationen mellan dem eller är det bara vänskap? Handlingen är baseras på mötet mellan Glen Hansand och Markéta Irglóva, som skrivit musiken och spelar sig själva i filmen.

Filmen vann en Oscar för bästa låt, Falling Slowly, 2008.

Musikalen hade premiär på Off-Broadway 2011 innan de flyttades till Broadway. 2013 sattes den upp på West End och de sista månaderna innan den stängdes spelades huvudrollen av Ronan Keating. Jag har sett den 2013 och sen 2014 med Ronan i London.

Jag gillar verkligen ambitionen att sätta upp en musikal som inte har spelats i Sverige förut och kunna sätta sin egen prägel på den.

Här har man behövt frångå grundkonceptet att den är mer tänkt för mindre scener. Stadsteaterns scen är större än vad Once t ex spelats på i London och det gör det utmanande att få till intimiteten och närheten till publiken. Scenografiskt skiljer den sig åt då den mer ger känslan av en skolaula än en pub. I t ex London var en bardisk placerad mitt på scenen där publiken före förställningen kunde beställa öl eller nåt att att dricka och vad jag förstår var konceptet samma på Broadway. Publikens tillgång till baren på scenen skapade en intimitet mellan publik och ensemblen, en känsla av att vara en del i föreställningen, som inte nås här.

Redan när publiken tar sina platser i salongen kommer även ensemblen in en efter en och börjar spela välkända irländska låtar som skapar en fin stämning. Sakta släcks ljuset ner i salongen och Andreas Eldeen (Killen) börjar spela på sin gitarr på en gata i Dublin. En snygg övergång till att nu har musikalen börjat.

I Once är musikerna och ensemblen samma personer och på scenen hela tiden mer eller mindre. Det är imponerande hur väl de både agerar och spelar olika instrument. Men även här innebär den stora scenen att avståndet mellan skådespelarna blir större, särskilt när de mer agerar musiker och står nära väggarna, och det minskar närvarokänslan.

Musiken i musikalen är en blandning av traditionell irländsk musik och irländsk popmusik. Det irländska ska vara väldigt påtagligt i musikalen och delvis är det också det i den här uppsättning i sättet hur musiken framförs i ensemblenumren. Den irländska känslan glimrar till då och då. Men valet att översätta låtarna till svenska och sättet de framförs gör att det mer låter som en svensk singer/songwriterlåt med krossathjärta-tema än originalet. Ibland tenderar det att övergå till att låta mer som en kampsång än en sång om brustet hjärta. Frågan är om det är i översättningen känslan tappas bort eller att den inte förmedlas i framförandet?

Det är kanske meningen att man vill göra en irländsk/svensk crossover i känslan och då har det lyckats bra. Texterna blir mer lättillgängliga på svenska särskilt som de flesta låtarna inte är så kända att gemene man kan texterna utantill. Igenkänningsbehovet är helt enkelt inte lika starkt som t ex i Joyride eller i &Juliet. Låtarna i sig för inte heller handlingen framåt utan är mer av slaget ”uppträdande”.

Det kunde gärna fått gnistra lite mer mellan Killen och Tjejen för att bygga intensiteten och att slutet blivit lite mer drabbande. Avsaknaden av gnistor gör att slutet blir helt logiskt och publiken behöver inte bli besvikna på att de inte valde annorlunda. Här känns det mer som man velat fokusera på själva musikskapandet, en stark irländsk tradition, där Tjejen (Elin Norin) är den drivande och hennes kärlek till musiken är stark och hon lyser även starkast på scenen den här kvällen.

För de flesta i publiken är det här första gången man ser musikalen och ser den med andra ögon än om man sett den på Broadway eller West End. Däremot har nog en del sett filmen, kan historien och vet att slutet kanske inte blir det man förväntat sig. För den som ser musikalen Once för första gången blir den nog en underhållande musikal om en kämpande musiker med en touch av Irland. Den ger också en påminnelse om att människor kommer in i varandras liv av en orsak och finns kvar under en period men sen skiljs åt och går vidare med sitt.

Once spelas till och med den 9 maj.

Biljetter köps här:

https://www.helsingborgsstadsteater.se/shows/once/

När jag läste att Emil Sigfridsson skulle sätta upp Sound of Music på Kristianstad Stadsteatern kände jag lite ”varför”. Var tvekande att åka ner men så bestämde jag mig och det ångrat jag verkligen inte. Och Emil svar själv på ”varför” i programmet ”en älskad klassiker som är ständigt aktuell”. Dessvärre är den ju aktuell. Nazisternas intåg i Österrike och frågan om man ska böja sig, låtas vara med eller som Kapten von Trapp gör, stå fast vid sin principer även när det innebär att lämna sitt hemland och fly till fots över bergen. I musikalens form hyllar vi och beundrar familjen som står upp för sina värderingar och flyr – hur de tas emot i Schweiz får vi ju inte veta. Men frågan är hur skulle de tas emot idag om de flydde till Sverige? Vi som bara tar emot en minikvot.

Även om finns ett mörkt budskap så är det kärleken och det glada som vinner i musikalen. Med musiken hjälps klarar man allt.

Sound of Music är ju en klassiker där många sett filmen med Julie Andrews och Christoffer Plummer som Maria och Kapten von Trapp och kanske en och annan scenuppsättning också. Man kan både sångerna och replikerna och vet exakt vad som ska hända. Men i den här uppsättningen känns det inte som en upprepning utan både Sara Ollinen (Maria) och John Martin Bengtsson (Kapten von Trapp) sätter sin egen prägel på karaktärerna och trollbinder publiken med sina starka röster och närvaro i sina roller. Det är rysningar både i Edelweiss och i Det bästa jag vet i andra akten när Maria kommer tillbaka. Vilket leder oss in på de här underbara barnen som är med! Hur duktiga är inte de? De charmar hela publiken.

Anna Hammarqvist som Abbedissan gör också en strålande insats. Det är överlag en stark ensemble som alla har den där extra spelglädjen som känns som ett signum i de uppsättningar jag sett här på Kristianstad teater.

Det är väl värt att åka till Kristianstad och se Sound of Music framföras i en av våra finaste teaterbyggnader.

Sound of Music spelas till den 26 april.

Biljetter bokas här:

https://www.thesoundofmusic.net/blank-2-1