Peter LeMarc släppte sin första skiva 1982 och slog igenom stort 1987. Jag var i tonåren då och det sägs ju vara den musik som på nåt sätt definierar ens musiksmak och är låtar man kan även om man inte lyssnat på dem länge. Jag gillade LeMarcs låtar som ofta har ett stänk av vemod i dem men också haft hopp i sig, men jag aldrig upplevt dem som deprimerande. För mig är de 80- och 90-tal.

När ridån går upp möts vi av en 70-tals inspirerad brunaktig lokal som får mig att tänka skolaula eller Folkets Hus. Orkestern placerad på en scen i bakdelen av scen och som bara lockat en liten publikskara. De sex skådespelarna, klädda i 70-tals kläder, är utspridda en och en på stolar. Direkt ger det en deprimerande och lite tragisk känsla. De sex personerna är tre par vars förhållande inte känns helt bra.

All dialog bygger på LeMarcs låtexter och sjungs. Musiken är arrangerad så vemodet övergår till deprimerande, vilket förstärks av att koreografin är kantig och ryckig. Flera av skådespelarna är inte musikalartister och sånginsatserna blir därmed av varierande klass där några har mer opolerade röster som ibland dras mot sångprat. Någon hade också haft röstproblem vilket kan påverkat sånginsatsen ikväll. För mig bygger det på känslan av att det är något hela tiden som skaver. Är det det man vill få fram så har man lyckats bra.

Första aktens stora behållning är steppnumret med Rennie Mirro. Där blir det mer glädje och mer passion när han är på väg hem till sin tjej (Frida Hallgren) till Vänta dig mirakel.

Andra aktens scenografi tilltalar mig mycket mer. Ett vintrigt skogslandskap där snön faller då och då. Men skavet i handlingen fortsätter. Otrohet, splittrade par och nya par bildas. Här är det Sången de spelar när filmen tar slut som är höjdpunkten och publiken dras med. En låt med text som hade varit perfekt för att vara avslutning ”lamporna tänds och publiken går ut” för där har de publiken i en glädjekänsla. Men avslutet blir akustisk och lågmält och vi lämnar med en liten tom känsla. Förhoppningsvis kan det ha finslipats från det här publikrepet till premiären.

Det här är den första jukebox-musikalen jag sett som inte speglar min upplevelse av och förhållande till låtarna och musiken. Det här är inte ”min” LeMarc.

Om man tycker om den här uppsättningen beror nog helt och hållet på hur man upplever Peter LeMarcs musik. Så vänta dig inga mirakel – då kanske du får ett.