Det är nästan exakt 30 år sedan Kristina från Duvemåla hade urpremiär och ingen annan svensk musikal har nog blivit så älskad som den och den gav oss musikalstjärnor som Helen Sjöholm, Peter Jöback och Anders Ekoborg. Det är snart 10 år sen den sist sattes upp i fullskalig scenversion.

Nu är det dags både för en ny generation musikalälskare att få se den på scen och för en ny generation musikalartister att få sätta sin prägel på den.

Den här uppsättningen har två stora problem. Det första att den sätts upp just i Sundsvall – för mig som bor i Stockholm är det lite långt att åka och se den flera gånger. Det går dock att lösa. Men det andra problemet är större – den spelas bara till den 20 november och i stort sett alla föreställningar är slutsålda! Teater Västernorrland – hur tänkte ni med en så kort spelperiod för detta musikalernas mästerverk? Björn och Bennys andra musikaler Chess och Mamma Mia må spelas utomlands, i partyuppsättningar och nu senast en ny version av Chess på Broadway, men Kristina är Herrarnas Underverk!

Direkt när Nordiska Kammarorkestern spelade de första tonerna kom rysningarna och lyckokänslan att återigen få se Kristina på scen bubblade inom mig. Redan där får jag känslan av att här har man förvaltat Kristina på bästa sätt.

En liten bit in i föreställningen glider ett Astrakanträd in på scenen och en gunga hissas ned. Tuva B Larsen kommer in på scenen, börjar gunga och sjunger ”Sedan han lämnat Korpamoen” , de första orden i Duvemåla hage och redan vid ordet Sedan var det glasklart och helt tonsäkert att stafettpinnen från Helen Sjöholm nu har överlämnats till Tuva. Hos Tuva är Kristina I gott bevar. Tuva B Larsen förkroppsligar Kristina på ett fulländat sätt i varje scen. Hennes inlevelse är magisk, sång- och uttrycksmässigt. Finns ingen tvivel om att hon är Kristina och att hon har hittat sin Kristina. Hemma och Du måste finnas går rakt in i hjärtat.

Hani Arrabi spelar Kristinas man och livslånga kärlek Karl Oscar med självklarhet och bravur. Samspelet och kemin med Tuva bär ända upp till balkongen. Deras förtvivlan när de måste hålla sig från varandra är så stark. Kärleken mellan Kristina och Karl Oscar är den bärande punkten i historien och de håller den närvarande på ett fantastiskt sätt.

En av mina absoluta favoriter i Kristina är Vildgräs och den sitter helt som den ska med Hani.

Karl Oscars lillebror Robert spelas av Simon Oscarsson. Robert, drömmaren som tillsammans med vännen Arvid (Alfred Tobiasson) ger sig iväg för att leta guld när de kommer fram till Amerika. Han återvänder ensam och sjuklig. Simon får fram den rätta lite naiva och känsliga sidan hos Robert. Hans smärta och förtvivlan över Arvids död är väldigt påtaglig i Guldet blev till Sand. Det spröda i Ut mot ett hav sitter där det ska.

Kristina Lindgren imponerar stort som Ulrika i Västergöhl, särskilt i Aldrig där ilskan och kämparandan lyser starkt. Det är helt klart att hennes dotter ska få ett bättre liv i Amerika.

Det är en otroligt bra och samspelt ensemble, mycket tack vare att regissören Melker Sörensen har med sig känslan och magin sen han själv spelade barn i Kristina. Kärleken och respekten för musikalen är tydlig.

Scenografin av Nina Fransson är fantastisk och lyfter verkligen uppsättningen till en storslagen helhet tillsammans med resten av tekniken, kostym och peruk. Det är helt genialiskt i andra akten når skuggan av ett Astrakanträd reflekteras på scengolvet. Det är så snyggt och stämningshöjande.

Musiken är som alla känner till underbar rakt igenom. När sista tonerna klingar ut vill man bara höra mer. Det tar slut alldeles för fort. Ca 3 timmar och 45 minuters musikalnjutning och jag vill se den igen och igen!

Jag lämnar Tonhallen med en lyckokänsla som jag kommer bär med mig länge.

Alla ni som har köpt biljetter i tid – grattis!