I år är det 125 år sedan Puccinis Tosca hade urpremiär i Rom och för mig var det premiär ikväll att se den och det kan absolut bli någon annan gång.

Dramatik, passion, lögner och svek är svårt att värja sig mot när det framförs av skickliga operasångare. Känslostormarna strömmar ut över publiken och tiden springer snabbt iväg. Tosca utspelas i Rom i juni år 1800. De konservativa har tagit makten men Napolone Bonapart är på väg vilket revolutionärerna välkomnar. En av revolutionärerna, Angelotti (Gustav Johansson) har fängslats men lyckas fly och söker sig till kyrkan. Där håller hans vän målaren Mario (Per Lindström) hus och han får hjälp med en skyddad plats. När Marios flickvän Floria Tosca (Elisabeth Meyer) dyker upp slår hennes svartsjuka rot när hon ser en tavla. Baron Scarpio tillika polischef (Marcus Jupither) och hans man letar efter Angeloitto i kyrkan. De hittar honom inte men misstänker att Tosca vet var han är. Djävulska planer smids som kommer att leda till både politisk dramatik och passionerade känslor. En handling man snabbt kommer in i och sugs in i till sista tonen tas. Ibland till och med så dramatiskt att man håller andan.

I första akten är den stora orkestern på scenen och blir som en del i handlingen när skådespelarna rör sig runt dem i kyrkan. I andra akten har de flyttats bort från scenen. En lite gladare stämning uppstår när elever från bland annat Adolf Fredriks musikklasser rusar in på scenen i första akten. Storslaget med en barnkör.

Scenografin är sparsmakad och tillsammans med snyggt ljus och bild blir det effektfullt i sin enkelhet.

Folkteaterns uppsättning av Tosca är lättillgänglig, musikaliskt och sångmässigt på väldigt hög nivå och fångar både erfarna operabesökare och förstagångspubliken.

Ett spänningsdrama med passion och ond bråd död – väl värd att fira 125-års jubileumet!