Ett soligt Dalhalla mötte publiken när den vandrade ner till kalkbrottsscenen. Dessutom bjöds det på ett generöst soundcheck med flera fantastiska smakprov på det som skulle komma innan publiken fick inta sina platser.

När Dalasinfoniettan slår an de första tonerna kommer de rysningarna av välbehag som sen återkommer många gånger under kvällen. Chess är musikaliskt en av de bästa musikaler som skrivits med allt från poppiga låtar, duetter som tar andan ur en och storslagna kraftfulla låtar som berör – allt det här framförs magnifikt av solisterna, Dalasinfoniettan och kören. Det har jag sett förr men det som gör att den här sticker ut extra är all detaljer och några scener där det är ett nytänk som jag bara älskar. I scentaket hänger schackpjäser, den klassiska Chessloggan består av lampor som lyser upp och sist men inte minst älskar jag de röda kläderna som the Arbiter (Lars Säfsund) och hans två assistenter (Hanna Boqvist och Aline Litwood) har. Kläderna som har ett schackrutigt foder som sedan vänds framåt. Sminkning med schackrutor. Ryssarna klädda i svart och amerikanarna i vitt. Stor eloge till Stefan Wåhlberg.

Solisterna matchar och lyfter varandra på ett makalöst sätt och då inte bara sångmässigt utan minspelet mellan dem är magiskt! Florence (Tuva B Larsen) som växlar mellan irriterade/frustrerade blickar på Freddie (Peter Johansson) till kärleksfulla mot Anatoly (Philip Jalmelid). Freddie och Anatolys blickar när de gör sina oväntade schackdrag i matchen är lysande. En av de bästa tolkningarna av den scenen jag sett när de stora pjäserna förflyttas av assistenterna med talande blickar – spänningen dallrar i luften.

Peter Johansson är som klippt och skuren för rollen som Freddie. Han kommer in med en attityd som säger allt. Kaxig och tuff i t ex One Night in Bangkok men så skör i Pity the child och när sista tonerna klingar ut belönas med kvällens längsta stående ovation. Dock i hård konkurrens med Philip Jalmelids Anthem. Philip gör Anatoly med bravur. Mer återhållsam i sitt utspel som Anatoly ska vara men när han tar ton då är allt fokus på honom och då släpper han loss hela känsloregistret också oavsett om det är ilska eller kärlek. Tuva B Larsen som Florence har ju inte bara ett fantastiskt minspel utan som hon kan sjunga och leverera känslor. Triangeldramat som pågår mellan dem tre så väl gestalt. Sällan har kärleksduetterna Mountain High och You and I framförts med så mycket kärlek.

Anatolys fru Svetlana (Malena Tuvung) kommer först i andra akten när Molokov (Loa Falkman) har bett henne komma för att tala Anatoly till rätta efter hans avhopp. Med kraft och pondus tar Malena plats på scen för att visa Florence var han hör hemma. Duetten I know him so well berör verkligen.

Det är imponerande att höra hur kraftfull Loa Falkmans röst fortfarande är vid 78 år ålder. Han är en av våra stora legender. Molokov har en del talad dialog när han för handlingen framåt och där tar tyvärr åldern ut sin rätt mer när repliker glöms eller blandas ihop. Det märks mer där än när en och annan textrad i sångerna missas för där imponeras man ändå av rösten. Rollgestaltningen som den kontrollerande och bestämde ryssen är också trovärdig.

Sist men inte minst imponerande måste jag nämna Lars Säfsund och hans magnifika Arbiter. Vilken röst och inlevelse han har och numren är otroligt snygga.

Dalasynfonietta med kör under ledning av Anders Eljas var toppklass.

Det här är utan tvekan en av de bästa konsertversioner jag sett. Med en egen prägel, magiska solister och musiker, snygg ljussättning så är det här världsklass och alla som har sett den kan skatta sig lyckliga. Det vore fantastiskt för alla musikalälskare om den kunde turné till några arenor runt om i Sverige.