Musikalartisten Niklas står på toppen av sitt liv, mår toppen, är i sitt livs form, omger sig med fantastiska kreativa och roliga människor – allt verkar dessutom bara bli bättre. Då går ridån ner – allt blir svart.
En dryg entimmes föreställning där Niklas engagerat och inlevelsefullt tar oss igenom det som hänt, tvångssyndrom som att kolla att kaffebryggaren är avstängd, dörren låst, självmedicinering med ett max två glas vin som avkoppling, repetera manus, hård fysisk träning mm. Tobias Kalliokulju varvar pianospelandet med att vara pyskologiskt stöd. Tankarna och reflekterandet blandas med musik med underfundiga texter med en allvarlig underton.
En tänkvärd underfundig föreställning med många igenkänningsnickar i publiken. Liknande eller andra sammanhang, men i dagens klimat och press på att hög prestation är det som räknas, kan nog de flesta relatera till olika delar i föreställningen.
Så som i himmelen är en musikal som hyllar körsången och gemenskapen som den skapat och det känns så rätt att den här fantastiska musikalen spelad på en mindre ort som Kristianstad. Ensemblen här är en blandning av etablerade musikalartister med t ex John Martin Bengtsson som Daniel Dareus och lokala förmågor som har ”vanliga” jobb. På nåt sätt strålar den sångglädjen igenom på ett väldigt autentiskt sätt i alla scener med Ljusåkers kör. En glädje och energi som når ut i publiken på ett fantastiskt sätt – på nåt sätt ännu starkare än på Oscarsteatern.
John Martin Bengtsson är helt strålande som Daniel Dareus. Rösten, scennärvaron och känslospelet – ja allt är på West End/Broadwaynivå. Sara Ollinen fångar Lena väldigt väl samtidigt som hon gör Lena till sin. Hennes röst är klar, bär och berör och en härlig kemi finns mellan Lena och Daniel.
På Oscars såg jag alla tre ”Gabriellor” och de har berört olika mycket. Gabriella ska inte bara sjunga tonsäkert utan hon ska kunna förmedla sin smärta och frigörelsekamp också. Hanna Boquist klarar det med bravur – en av de bästa Gabriellor jag sett.
Musikalens roliga karaktär är Arne som driver affären och styr i byn. En man som bryr sig om byn men som också har en trist jargong. Arne spelas av Kristianstadsbon Anton Salvin och han gör det storartat. Han hittar helt rätt i det komiska utan att spela över.
Det märks att det här är en ensemble som älskar att stå på scenen och att man i produktionen har varit måna om att göra det här till sin version.
Snygg scenografi och vissa scener är gjorde på ett annorlunda sätt. T ex i En sång för livet låter man barnen stå för introt när de leker med muggarna. Först efter ett tag stämmer de vuxna in. Jag gillar den här och andra ändringar som gjorts.
Så som i himmelen är en feelgoodmusikal som man lämnar med ett glatt sinne och leende på läpparna, men en och annan tår rinner nerför kinden i de sorgliga starka scenerna.
Den här uppsättningen får mig att känna allt jag vill känna och lite till. Imponerande hög klass rakt igenom och jag älskar varje sekund. Som musikalälskare blir jag så lycklig av att den här underbara musikalen framförs på det här fantastiska sättet i Kristianstad. Verkligen värt att åka från Stockholm för att se.
Det är nästan 23 år sen som jag såg We Will Rock You på Dominio Theatre i London. Originaluppsättningen och både Brian May och Roger Taylor från Queen var på plats. Sen såg jag den med Peter Johansson som Galileo Figaro och när den sattes upp på Cirkus 2010 var det Bruno Mitsogiannis som var Galileo. Alla olika i sina tolkningar och med Viktor Norén i rollen i den här arenauppsättningen blir det lite känslan av Queen möter Rolling Stones för Viktor struttar runt och poserar i stil med Mick Jagger.
Kvällens i särklass starkaste prestation är Sarah Dawn Finer som Killer Queen. Rösten och hennes karisma överglänser alla andra på scenen. Entrén liggandes på en divan indragen av manliga dansare marker tydligt vem det är som sätter tonen. Och i andra akten i Another one bits the dust är hon magnifik. Självsäker och med glimten i ögat när hon visar Kashoggi vem som verkligen styr. Kashoggi spelas suveränt av Alexander Lycke och där önskar jag bara att den rollen hade ännu fler starka solopartier.
We will rock you med Queens välkända musik och dystopiska handling om som utspelas 2049 (snart är vi där!) passar väl på en arena scen. Dansnumren, koreograferade av Patrik Riber, är storslagna och liksom Margeta Julles kostymer förstärker den dystopiska framtidskänslan där alla ser likadana ut och inte har någon egen vilja. Riktig musik finns inte. Sociala medier och AI har tagit över allt.
Men ljudet var inte helt perfekt för både Viktor Noréns och Dotters (Scaramouch) sång var lite svag och nådde inte fullt ut utan överröstades av orkestern. (Jag satt på rad 3 parkett).
We will rock you spelas på olika arenor runt om i landet t o m 24 maj – den som gillar Queens musik och musikal bör inte missa den!
Fastnade inte riktigt för filmen med Brad Pitt som kom 2008 men älskar verkligen musikalen. Vilket glädjepiller! Satt och log hela tiden även om det mot slutet var så där vackert sorgligt så en liten tår smyger sig ner över kinden.
Musikalen bygger på Scott Fitzgeralds bok om Benjamin Button som föds när det är fullmånen och tidvattnet går åt fel håll – så på nåt sätt föds Benjamin som en gammal man och blir yngre och yngre tills han är en bebis. Musiken är skriven av Darren Clark och ger en irländsk känsla. Musiken framförs av musiker/artist/ensemblen på 13 personer. I stort sett är de på scen hela tiden och spelar och agerar i olika roller. Fartfyllt, glatt men också känsligt på rätt ställen. Ensemblen är helt fantastisk och utstrålar så mycket energi. Här år det samma scenografi hela tiden som får utgöra vind, pub, båt mm och justeras bara med lite trälådor då och då – men ger rätt känsla och inramning till handlingen. Det behövs inte massa effekter eller konfetti för att imponera. Det är det magiska med musikal – musikaler kan vara så olika, men som publik kan man älska dem alla.
Jag hade inte så höga förväntningar när jag köpte biljetten (rush ticket) och för knappt 30 £ fick jag plats på rad 4 parkett (D3). Så jag blev glatt överraskad och älskade varje minut!
Tror det här är första gången jag ser en Shakespear pjäs i London. Då är Drury Lane ett bra teater om man inte ser nåt på The Globe förstås. Inne på Drury Lane finns nämligen ett par statyer av Shakespeare.
Much ado about nothing gjorde stor succé som film 1993 med Kenneth Branagh som Benedick och Emma Thompson som Beatrice – två singlar som absolut inte ska gifta sig men blir lurade av sina vänner att bli förälskade när de tror att den andre är kär i dem. Det här är en rolig Shakespeare, kärlek med förveckling som slutar lyckligt. Det bjuds på mycket skratt.
Men den här uppsättning har fått flera inslag av pop/discolåtar och redan när man kommer in i salongen är det discomusik, discokulor och strålkastare i olika färger som lyser i takt med musiken. Tom Hiddlestone spelar Benedick och han har ju visat prov på dans i olika klipp och här får han visa sin moves – till publikens jubel. Beatrice spelas av Hayley Atwell och hon och Tom har en fantastisk kemi.
Riktig välspelad, underhållande, de flörtas med publiken och det var verkligen värt att åka till London för att se den. En modern och uppoppade version i ett hav av rosa konfetti – helt fantastisk bra! Var man inte lite småkär i Tom Hiddlestone innan så blir man det garanterat när man sett pjäsen.
Ännu en film har gjorts om till musikal och den här gången med riktigt bra resultat. Den hade galapremiär den 1 december 2024.
Musiken är skriven av Elton John och det är medryckande poppig musik och några kraftfulla ballader. Vanessa Williams är suverän som Miranda Priestley, den tuffa chefredaktören på tidningen Runway. Hennes nya assistent, Andrea, spelades idag av Olivia Saunders och hon var också bra. Mirandas vapendragare Nigel spelades av Matt Henry som jag tidigare sett som Lola i Kinky Boots. Gillar honom och han imponerade stort här också.
Det som imponerade ordentligt var kostymerna. Många klädbyten och alltid snyggt. I slutet av första akten håller Miranda en bal och där fick jag lite Masqurade-känsla när hela ensemblen festklädda samlas i en stor trappa. Likaså var numret när de kommer till Paris effektfullt. Ett sprakande Eiffeltorn och ensemblen klädda i rött, vitt och blått och formeras som franska flaggar i koreografin. Snygga dansnummer överlag. Bra scenografi!.
Ska ni till London så passa på och se den här – och försöka hinna med när Vanessa Williams och Matt Henry spelar!
Konsert och musikal 