På Stadsteatern går just nu Amadeus som främst handlar om hovkompositören Antonio Salieri som inser Mozarts musikaliska genialitet men som är avundsjuk och motarbetar honom på alla sätt. Trollflöjten (skrevs 1791) finns med i handlingen som den folkliga operan som Mozart skrev som inte gillades av hovet för att den var för enkel och folklig och dessutom hade med en tempelorden som upplevdes som ett svek av Frimurarna att han avslöjade deras hemliga ritualer. Salieri lyckades med att motarbeta Mozart, men hans gudomliga straff blev att hans egen musik glömdes bort medans Mozarts operor ännu spelas världen över.

Trollflöjten är en opera för folket och därmed perfekt för Folkoperan att sätta upp. Tidsmässigt perfekt när man först kan få lite bakgrund till den på Stadsteatern och sen få njuta av den i sin helhet här på Folkoperan och på svenska.

Jag har, vad jag minns, aldrig sett Trollflöjten på scen och var tills idag inte fullt insatt i själva handlingen. I och med att den är på svenska så är det mycket lättare att ta till sig hela handlingen. Det är fantastiskt att få den kända Nattens Drottnings Aria i sitt rätta kontext och väldigt vackert och känslosamt framförd av Karolina Andersson.

När man kommer in i salongen möts man av en stor fågelbursliknande stålställning mitt på scenen. En bur, vars väggar sedan viks in och ut och skapar allt från ett rum där Prinsessan Pamina (Clarice Granada) hålls fången av Tempelherren Sarastro (Johan Schinkler) till en fond för ett palats/tempelborg. Känslan i rummet förändras efter hur de fäller in och ut väggarna. Ljus- och bildeffekter, som fåglar, lejon, eld och vatten, projiceras på väggarna och förhöjer dramatiken. Vid ett par tillfällen tar det lite långt tid att ställa om väggarna, men överlag är det en stilren snygg scenografi.

Det är en stark ensemble där man lyfter fram några som är med i Folkoperans talangprogram i stora roller och de imponerar stort, liksom övriga. Endre Aaberge Dahl (Prins Tamino) och Minna Tägil (Papagena) är ett par som är med i talangprogrammet. Clarice Granado, Karolina Andersson och Johan Schinkler är alla en fröjd att lyssna på med sina fantastiska operaröster. De är extremt välartikulerade vilket uppskattas av en något ovan operabesökare. I kväll kunde jag uppfatta i stort sett varje ord som de sjöng och därmed kunna ha fullt fokus på det som händer på scen. Anton Lundqvist är som klippt och skuren i rollen som Papageno. Hans skådespeleri och komisk timing är helt briljant. Antons mer musikalaktiga sätt att sjunga passar väl in i rollen som den frie och lättsamme Papageno.

Musikaliskt har Trollflöjten åldrats väl och det är en njutning att få höra den fina musiken väl framförd av orkestern. Kvinnosynen som sipprar igenom här och där, känns dock rätt förlegad.

En genomproffsig modern föreställning som är dramatisk och lockar till skratt. Det här är en av de bästa föreställningar jag har sett på Folkoperan. Den spelas bara till den 10 april så missa inte!