1979 hade pjäsen Amadeus av Peter Shaffer premiär i London. 1984 erövrade Milos Formans filmatisering världen och vann 8 Oscars. Nu återigen dags för premiär på Stadsteatern. Trevligt med tidsenligt klädd personal och pianospel i foajen.

Trots pjäsens namn är det inte Wolfgang Amadeus Mozart som är den stora huvudrollen, utan det är den österrikiske Kejsare Josephs IIs hovkompositör Antonio Salieri. Salieri har njutit av kejsarens gunst i många år, men när det musikaliska geniet Mozart anländer till Wien känner sig Salieri både hotad och besviken på Mozart. Han beundrar Mozart genialitet men kan inte stå ut med hans dåliga och vulgära uppförande. Salieri är avundsjuk på hur en person som Mozart kan ha fått denna gudagåva att skapa så fantastisk musik. Salieri döljer sin rivalitet men intrigerar på olika sätt för att få bort honom från kejsarens gunst och hindrar Mozarts verk att sättas upp på de stora scenerna. Till slut, när Mozart lever i fattigdom, går Salieri så långt att han förgiftar Mozart. Men Salieri får sitt straff, han lever själv ytterligare 30 år och under dessa år blomstrar Mozarts musik och hans egen glöms bort.

Salieri spelas briljant av Philip Zandén som återvänder till pjäsen efter att 1981 spelat Amadeus. Ut i fingerspetsarna är det en bitter, förödmjukad, bortglömd, åldrad man med hybris som vi möter och som berättar sin historia. Salieri är ständigt närvarande på scenen, som berättare eller iakttagare från sidan. En iakttagare som förfasas över Amadeus lättsinniga liv. Simon Reithner är suverän som Mozart och gestaltar geniets brinnande passion för musiken och hans lättsamma inställning till livet, som stundtals gränsar till galenskap, med både allvar och humor. Maja Rung i rollen som hans fru Constance är en energikraft på scenen. Per Andersson hittar en bra balans i sin tolkning av den kejsare Joseph II. En kejsare som älskar musik men som när något blir lite jobbigt ”vill gå och bada”. Kejsaren är den komiska karaktären men överlag slår det inte över och blir pajasaktigt förutom vid något tillfälle när Kejsaren lämnar scenen åt fel håll,. Där blir skämtet/improvisationen (?) lite för långdraget och repetitivt.

I pjäsen ges flera smakprov ur Mozarts kända operor som framförs av operasångarna Katija Dragojevic, Peter Kajlinger och Sanna Gibbs. Musikerna har sina givna plats på scenen och markerar att musiken i sig har en huvudroll.

Scenografin tillsammans med ljussättningen är enkel men effektfull. Särskilt scenerna där skuggor spelas på över scenens väggar och dramatiken växer. Kostymerna är magnifika och skapar en operakänsla över föreställningen.

Amadeus är en välspelad och sceniskt snygg uppsättning med både allvar och skratt, men känns stundtals lite lång och utdragen och tappar i tempo – 3 timmar och 10 minuter (inkl 20 min paus) både är och känns långt.