Dear Evan Hansen hade premiär på Broadway 2016 och vann 6 Tony awards, bland annat för bästa musikal. 2021 filmatiserades den men hade inte samma framgång som film. Igår var det dags för Sverigepremiären.

Dear Evan Hansen är en musikal som jag är tudelad för. Jag såg den för några år sedan i London och blev inte så berörd av dem som jag hört många bli.

Det är en musikal med ett djup som tar upp samhällsproblem som utanförskap, ensamhet och psykisk ohälsa bland ungdomar samt dysfunktionella familjeförhållande. Bekräftelsebehov och jakten på likes och synligt på sociala media.

Evan Hansen går på High School och är en av eleverna som är utanför och har problem med sociala kontakter. Men till skillnad från t ex amerikanska high schoolfilmer där oftast de som är udda tillhör ett gäng mot det coola gänget, så är de som är utanför inte vänner ens. När Connor Murphy, en av de mer stökig killarna som är utanför, begår självmord, uppstår helt plötsligt möjligheter för de här personerna att få stå i rampljuset. De drar igång ett projekt för att hedra Connor. Ett projekt som mångt och mycket bygger på Evan Hansens oavsiktliga lögn om att han och Connor var hemliga vänner. En lögn som kom till av ett missförstånd och sen eskalerar utom kontroll.

Mest imponerad är jag av den manliga unga trion. Martin Stokke Mathiesen briljerar som Evan, både sång- och skådespelarmässigt. I Evan Hansens introverta karaktär blommar han ut och äger scenen. Han fångar Evans karaktär ut i fingerspetsarna.

Evans familjevän Jared, spelas av Joel Adolphson, är den karaktären som står för de humoristiska inslagen med sina vältimade repliker och kroppsspråk – karaktären som är en välbehövlig motpol i det tunga temat. Kristian Grundberg, som Connor, imponerar också storligen.

Anna-Maria Hallgarn är strålande som överklassmamman som lagt mer tid på sitt eget självförverkligande än att finnas där för sonen Connor. När han begår självmord väcks skuldkänslorna och saknaden och känslorna darrar utanpå.

Även om den inte griper tag i mig på det sätt jag skulle önska är det en stark handling. Den här svenska uppsättningen är otroligt välspelad och tillsammans med de skickliga musikerna, under ledning av Nils-Petter Ankarblom, är det här utan tvekan bättre än West End!

Ska man se någon uppsättning av Dear Evan Hansen, så är det den här.

Spelas fram till den 12 april.

Änglagård, en av de bästa svenska musikaler som skrivits, går nu in på sin fjärde och sista säsong på Oscarsteatern och det med en delvis ny cast.

Hjalmar Freij tar över rollen som Mårten och Jenny Holmgren rollen som Eva. Klara Nilsson och Lauge Demant i ensemblen i olika roller. Strålande insatser av alla.

Det stora bytet är att Tommy Körberg efter 1,5 år tackade för sig som Gottfrid och rollen tas över av Claes Malmberg som direkt sätter sin egen prägel på rollen vid första entrén. Gåendes gör han entré när Gottfrids och Ivars hus rullas in på scen, en scen där Tommy Körberg satt ned. Små ändringar som ger Gottfrid en något yngre framtoning. Claes Malmbergs varma, mysiga och nyfikne Gottfrid tar publiken med storm. När han sjunger om sin ungdomskärleks Lena, som han aldrig blev hans och som han drömmer om än idag, är det med en känslighet som går rakt in i hjärtat. Claes Malmberg är ett strålande val som Gottfrid och tillsammans med Gustav Levin, som brodern Ivar, charmar de publiken och lockar till skratt och handklapp i takt.

Som musikalälskare är det en ynnest varje gång man ser Änglagård. Det var förälskelse vid genrepet och en kärlek som växer hela tiden. Man hittar hela tiden nya detaljer beroende på var man sitter i salongen. Från rad 12 på parketten kunde vi fullt ut njuta av den fantastiska scenografin. I öppningsnumret är den magisk. Fredriks Kempes musik är helt enkel genialisk och håller högsta klass rakt igenom hela föreställningen. Den verkligen gifter sig med handlingen. Det är så underbart att se hur dessa duktiga musikalartister så väl förvaltar sina karaktärer. Tuva B Larsenoch Fredrik Lycke, som varit med från start, är briljanta i sina roller, som Fanny och Axel, varje gång jag sett dem.

Som publik känner man att man är en liten del av något större, precis som Fanny sjunger på slutet. Budskapet om gemenskap värmer när man lämnar Oscarsteatern och hamnar i en kylig snöstorm.

Missa inte den här magiska musikalen!

Från och med idag och t o m den 16 februari intas nyrenoverade Maxim av ett gäng sagofigurer med Shrek, Prinsessan Fiona och Åsnan i spetsen. Musikalen från 2008 är baserad på filmerna om Shrek. Det är en härlig underhållande familjemusikal som på ett hjärtligt sätt driver med klassiska sagor och sagofigurer och är samtidigt en fin saga om att få vara sig själv och att man ska ta hand om sina vänner.

Träsktrollet Shrek (Mathias Terwander Stintzing) blir ivägskickad från sina föräldrar när han är sju och växer upp för sig själv i sitt träsk. En dag stöter han på Åsnan (Benjamin Vagnhammar Sundström) och motvillig låter Shrek Åsnan slå följe med honom. De får uppdrag av Lord Farquaad (Petter Hilber) att befria Prinsessan Fiona (Maja Malm) vars föräldrar spärrade in henne i ett torn när hon var 10 år och suttit där i mer än tjugo år. Som alla andra prinsessor väntar hon på att bli räddad av sin hjälte med en ”true love kiss”. Men så räddas hon av ett grönt träsktroll. Utöver huvudkaraktärerna är det en stor ensemble som spelar olika vakter och olika sagofigurer som t ex Pinocchio, Elaka Häxan, Peter Pan och Stora Stygga Vargen.

Shrek, Fiona och Åsnan levererar sin karaktärer med härlig intensitet, fantastiska sånginsatser och deras samspel är underbart. Man känner den spirande kärleken mellan Shrek och Fiona. Åsnan är dessutom en komisk talang av rang. Det här är en musikal som bjuder på mycket skratt och med skämt för både stora och små, med blinkningar till nya fenomen.

Det är kul att se unga musikaltalanger, som Sam Herrgård och Olivia Malm, charmigt och med full energi ge liv till Lilla Shrek och Lilla Fiona.

Hela ensemblen är samspelt och framför många stora dansnummer i sann musikalanda. Bensparkar, jazzhands, hattar och råttstepp, ja här finns det mesta i musikaldansväg. Koreografen Carin Juborg har till och med fått Drakens svans att dansa i takt.

Kostymerna av Maja Malm är färgrika och höjer sagostämningen på musikalen.

En underbar familjemusikal som är inkluderande, underhållande, rolig, energirik och med stark feelgoodkänsla! Man lämnar Maxim leende.

Barnen i salongen älskade den, glada skratt överallt. Mitt elva-åriga sällskap pratade om den hela vägen hem på pendeln och Draken (Jenny Felldin) sång var en stor favorit!

Jag kan verkligen rekommendera att ni tar med er hela familjen och njuter av Shrek!