En pjäs som är åtta timmar kan låta som en utmaning men när jag lämnade Lilla Scenen ca 21 så förundrades jag över hur snabbt tiden gått. Det finns pjäser som är mycket kortare än så som jag vänt och vridit mig på men det hände inte en enda gång under Arv.

Jag valde att se Arv som en heldags föreställning och då är första andra akten uppdelad i tre delar om ca 1 timme med 15 min paus mellan varje del och 1 timmes middagspaus mellan akt 1 och akt 2. Man kan också välja att se den uppdelad på två kvällar. Jag gillade verkligen heldagsupplägget så jag riktigt kunde gå in i Arv-bubblan och lära känna alla karaktärer.

Arv handlar om ett gäng homosexuella män i New York runt 2016 och tiden för valet mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Här möts den yngre generationen män, som lever ett relativt fritt liv som homosexuella, den äldre generationen som överlevde AIDS-epidemin och levde under ett starkt förtryck. De äldre har sett vän efter vän tyna bort och dö i AIDS och varit med och kämpa för sina rättigheter. Men även dagens unga män nyttjas skamlöst av de som kan betala, en handelsvara som man nyttjar när man vill.

Med startpunkt i en skrivkurs rullas de olika karaktärernas liv upp där det unga paret Eric och Toby står i centrum och hur deras relation utvecklas och vännerna runt dem.

Att se Arv är en känslomässig berg-och-dalbana. Jag skrattade och grät om vartannat. Hade blivit förvarnad om risk för tårar, men inte att den var så rolig. Oväntade roliga situationer, lite som får man skratta åt det här? Så kastas det om och blir nära och berörande och jag känner tårarna börjar rinna ner för kinden. Publiken, som är väldigt ung, skrattar och gråter högt. Det går inte att värja sig från känslorna som förmedlas från scenen.

Otroligt välspelad pjäs och allas insatser är så bra, minspel, kroppsspråk och replikerna levereras med exakt rätt känsla. Jag trollbinds och vid varje paus undrar jag vart tog tiden vägen, samtidigt som det är lite skönt att få en känslomässig paus och smälta det som nyss hänt.

Scenografin är väldigt enkel, i stort sett ett tomt golv, några stolar men det som gör det riktigt effektfullt är en stor vinklad spegel så man ser allt som händer på scenen snett uppifrån. Särskit effektfullt var det i andra akten när de reser till huset på landet med ett stort blommande körsbärsträd.

Jag var i tonåren när Aids-epidemin pågick och via nyheterna förstod man att det var något hemskt, men en rätt vinklad bild. Det var mer först efter ett tag som det blev mer fokus på individerna som drabbades på ett mänskligt sätt. Precis som i Gardells Torka aldrig tårar – får man här en inblick i hur det var att leva under epidemin, men även efter som överlevare och de nya generationerna.

Arv är en helt speciell teaterupplevelse och något jag alltid kommer att bära med mig. Den berör verkligen på djupet – väl värt att tillbringa en dag på Dramaten för!