Musikalen är baseras på filmen med samma namn så det är hög igenkänningsfaktor på handlingen. Daniel som gör vad som helst för att få träffa sina barn, till och med att klä ut sig till äldre dam för att bli nanny hos dem.

På några ställen har man lagt in nästan dagsaktuella händelser och det skrattas friskt när det skämtas både om Trump och Harry och Meghan. Skämt som ändras när nåt annat dyker upp i världen. Det gör ju att historien alltid känns fräsch och aktuell.

Glad medryckande musik. Härliga ensemble nummer där ett favoritnummer helt klart är när Daniel ber ”Siri” att hjälpa honom med tips på hemlagad mat. Siri dyker upp i köket tillsammans med ett gäng kockar – ett häftigt steppnummer medans maten lagas.

Samspelad cast från lilla Natalie och upp till Daniel. Charmig, Färgsprakande och mycket underhållande. Men det finns även ledsamhet/förtvivlan som är en extra nerv och berör när det kommer upp till ytan.

Musikal som passar alla åldrar – man lämnar teatern med ett leende och ett varmt hjärta.

Det är bestämt att den ska läggas ner den 26 april 2025 – är ni i London innan dess tycker jag ni ska skaffa biljett. Jag köpte min biljett via appen Today tkts. Den kostade 30£ (normalpris (90£ ordinarie pris) och jag satt på plats H13 på Royal circle. Bra plats och jag såg allting.

En musikal jag är väldigt glad över att ha sett!

En nyskriven musikal som baseras sig på en novell av Budd Schulberg från 1953 och manus till filmen som kom 1957. Kan låte som en gammal story men handlingen känns väldigt aktuell även om den fortfarande är förlagd till tiden då radion var det stora mediet och tv bara hade börjat komma in i hemmen.

I en liten stad i Arkansas har radiojournalisten Marcia Jeffries (Anoushka Lucas) ett radioprogram A Face in the Crowd och när hon besöker stadens fängelse träffar hon Lonesome Rhodes (Ramin Karimloo) och gör en story på honom. En man som inte stannar på något ställe länge, har med sig sin gitarr, lever på ströjobb och tar sig gärna ett glas. Hon bjuder in honom till radiokanalen och det visar sig att han har talets gåva. Han nåt ut till folket, en man som säger det andra inte vågar, som bryr sig om människorna. Radioprogrammet leder till tv-show, framgångarna bara växer och i takt med det förändras han.

Anoushka och Ramin är strålande i sin roller, likaså övriga i ensemblen.

Young Vic har en ganska liten scen som utnyttjas på ett bra sätt. En bakgrundsscenografi som kompletteras med stolar, ett podium eller nåt annat mindre för att förflytta handlingen till olika platser. Radio/tv-studions kontrollrum är byggt ovanpå. Orkestern placerad på högre scenkanten. Det här skapar en närhet till publiken.

Elvis Costello har skrivit musiken och den är riktigt bra. 40- och 50-tals inspirerat. Tidstypiska käcka glad kvinnliga trios som doar eller framför trevliga reklamslogans. Till mirakelpillren blir det till och med gula fjädervippor och stepp! Lite rockigare toner för Ramins del – som känns lite Elvisinspirerat.

Första akten osar av framtidshopp och ett USA där en man från gatan kan bli framgångsrik i rätt händer. Men en bit in blir Lonesome Rhodes mer och mer politisk och man lämnar teatern med en känsla av obehag och igenkänning. Kan inte låta bli att se parallellerna till t ex Elon Musk som hyllats men som nu börjar visa mer och mer skrämmande sidor.

A Face in the Crowd är en väldigt bra modern nyskriven musikal, lättillgänglig, bra musik och med ett underliggande budskap och med karaktärer som berör. Jag hoppas verkligen den sätts upp i Sverige.

Tills dess, åk till London och se den och ni får möjligheten att se Ramin Karimloo i en roll som är som gjuten för honom.