En härlig glad familjemusikal som roar hela familjen. Färgglad och finurlig scenografi med roterande Villa Villekulla vars baksida både fungerar som tak som det klättras på och sjörövarskeppet Hoppetossan. Kostym och peruk är också färgrika och skapar en genuin Pippikänsla.

Amanda Andersson är en härlig kavat Pippi som också hittar en sorgsen ton när Pippi saknar sina föräldrar. Men det glada och positiva dominerar och det lockas till många skratt. Poliserna Kling (Anders Lindahl) och Klang (Thomas Strömberg) är precis så där virriga man vill ha dem utan att de blir tjatiga och buskis över det. Tommy (Ian Hammarbäck) och Annika (Emilia Rösund) fångar sina karaktärer med en härlig blandning av lillgammalt och naivitet.

Pippi ska vara tidlöst men ändå ha en aura av lite 60-tal över sig som man är van från Pippi-filmerna. Där träffar den här uppsättningen rätt och känns fräsch på samma gång.

Älskar att man har lagt in ett klassiskt steppnummer i den som lyfter musikalkänslan till mer än att det sjungs lite Pippi-sånger.

Barnen i publiken hade väldigt kul – skrattade mycket och ropade för att hjälpa skådespelarna på scenen. Underbar härlig publikinteraktion.

När höstmörkret, regn och rusk drar in över Stockholm är det är en energikick för hela familjen.

Pippi spelas på Intiman till och med den 30 december.

En musikal som handlar om Oliver och Nancy som ska skriva en episk musikal som ska sättas upp på West End, samtidigt som de funderar på varför just de två är singlar. Och vore inte det ett perfekt ämne att göra en musikal på? Det funderar de på hemma i Olivers lägenhet en kväll.

En helt ny musikal av skaparna till musikalen Six, Tony Marlow och Lucy Moss. Det här är engelsk komedimusikal när det är som bäst. Jag verkligen njöt av allt det engelska i den.

Ordvitsar, genialiska rim och vild flörtning med musikalen Oliver (älskar att en karaktär heter Fay Gin) och Mamma Mia får sig en släng av sleven. Underbar engelsk vardagsdialog som levereras med sån fingertoppskänsla. Singel eller inte, alla som ser sen den kommer att känna igen sig, eller sina vänner i den.

Musiken är bra och medryckande. Scenografin är den mest levande jag sett och jag kanske skulle kunn klara av rollen som gardin eller papperskorg? Snygga roliga nummer – här finns allt från stepp, galen bijakt (!) till en sjungande discokul.

Första akten är helt klart roligast – mot slutet av första akten kom till och med skrattårar. Andra akten blir lite mer allvarlig men oroa er inte det här är en musikal man lämnar med ett stort leende på läpparna!

Ska ni till London – missa inte Why am I so single?

Det här är en musikal jag verkligen hoppas att någon ser till att den sätts upp i Sverige! Med en bra svensk översättning kommer den fungera hemma också!

Musikalen är baseras på filmen med samma namn så det är hög igenkänningsfaktor på handlingen. Daniel som gör vad som helst för att få träffa sina barn, till och med att klä ut sig till äldre dam för att bli nanny hos dem.

På några ställen har man lagt in nästan dagsaktuella händelser och det skrattas friskt när det skämtas både om Trump och Harry och Meghan. Skämt som ändras när nåt annat dyker upp i världen. Det gör ju att historien alltid känns fräsch och aktuell.

Glad medryckande musik. Härliga ensemble nummer där ett favoritnummer helt klart är när Daniel ber ”Siri” att hjälpa honom med tips på hemlagad mat. Siri dyker upp i köket tillsammans med ett gäng kockar – ett häftigt steppnummer medans maten lagas.

Samspelad cast från lilla Natalie och upp till Daniel. Charmig, Färgsprakande och mycket underhållande. Men det finns även ledsamhet/förtvivlan som är en extra nerv och berör när det kommer upp till ytan.

Musikal som passar alla åldrar – man lämnar teatern med ett leende och ett varmt hjärta.

Det är bestämt att den ska läggas ner den 26 april 2025 – är ni i London innan dess tycker jag ni ska skaffa biljett. Jag köpte min biljett via appen Today tkts. Den kostade 30£ (normalpris (90£ ordinarie pris) och jag satt på plats H13 på Royal circle. Bra plats och jag såg allting.

En musikal jag är väldigt glad över att ha sett!

En nyskriven musikal som baseras sig på en novell av Budd Schulberg från 1953 och manus till filmen som kom 1957. Kan låte som en gammal story men handlingen känns väldigt aktuell även om den fortfarande är förlagd till tiden då radion var det stora mediet och tv bara hade börjat komma in i hemmen.

I en liten stad i Arkansas har radiojournalisten Marcia Jeffries (Anoushka Lucas) ett radioprogram A Face in the Crowd och när hon besöker stadens fängelse träffar hon Lonesome Rhodes (Ramin Karimloo) och gör en story på honom. En man som inte stannar på något ställe länge, har med sig sin gitarr, lever på ströjobb och tar sig gärna ett glas. Hon bjuder in honom till radiokanalen och det visar sig att han har talets gåva. Han nåt ut till folket, en man som säger det andra inte vågar, som bryr sig om människorna. Radioprogrammet leder till tv-show, framgångarna bara växer och i takt med det förändras han.

Anoushka och Ramin är strålande i sin roller, likaså övriga i ensemblen.

Young Vic har en ganska liten scen som utnyttjas på ett bra sätt. En bakgrundsscenografi som kompletteras med stolar, ett podium eller nåt annat mindre för att förflytta handlingen till olika platser. Radio/tv-studions kontrollrum är byggt ovanpå. Orkestern placerad på högre scenkanten. Det här skapar en närhet till publiken.

Elvis Costello har skrivit musiken och den är riktigt bra. 40- och 50-tals inspirerat. Tidstypiska käcka glad kvinnliga trios som doar eller framför trevliga reklamslogans. Till mirakelpillren blir det till och med gula fjädervippor och stepp! Lite rockigare toner för Ramins del – som känns lite Elvisinspirerat.

Första akten osar av framtidshopp och ett USA där en man från gatan kan bli framgångsrik i rätt händer. Men en bit in blir Lonesome Rhodes mer och mer politisk och man lämnar teatern med en känsla av obehag och igenkänning. Kan inte låta bli att se parallellerna till t ex Elon Musk som hyllats men som nu börjar visa mer och mer skrämmande sidor.

A Face in the Crowd är en väldigt bra modern nyskriven musikal, lättillgänglig, bra musik och med ett underliggande budskap och med karaktärer som berör. Jag hoppas verkligen den sätts upp i Sverige.

Tills dess, åk till London och se den och ni får möjligheten att se Ramin Karimloo i en roll som är som gjuten för honom.

1988 gjorde Tim Burten filmen Beetlejuice och musikalen som baseras på den hade premiär på Broadway 2019 och nu har den Europapremiär på Östgötateatern i Norrköping. Återigen har Östgötateatern hittat en musikalisk pärla och satt sitt signum på den.

Beelejuice är en skruvad spökkomedi och som inget annat jag har sätt, men otroligt bra.

I öppningsscenen möter vi tonåriga Lydia (Sayuri Yukawa) vars mamma precis dött och begravs i öppningsscen. Lydia och hennes pappa flyttar in i ett nytt hus där de tidigare ägarna Barbara (Karin Oscarsson) och Adam (Olle Roberg) trillade genom ett murket golvet och dog, men de hänger sig kvar i huset som spöken. I samma hus håller också demonen Beetlejuice (Peter Jansson) som inget hellre vill än att komma tillbaka till jordelivet. Men för att göra det behöver han hjälp av någon levande. Någon som Lydia…

När man kommer in i salongen möts av att draperiet är upplyst i en blå/turkost och redan där får jag en känsla av att det här kan bli bra. Sceneriet av Stina Martinsen tillsammans med Palle Palmén ljusdesign är helt outstanding och håller absolut West End och Broadway klass. Genomarbetat, snyggt rakt igenom. Kostymerna speglar och lyfter alla karaktärer helt rätt, nedtonat och beiget på det alldagliga och lite menlösa paret Barbara och Adam, Lydia helt svartklädd som tagen ur familjen Addams och Beetlejucie i sin randiga kostym och ostyrigt gröna hår. Ensemblens kostym är också helt rätt och åt det utflippade hållet när det ska vara det. Mask och peruk av John Hanna bygger på karaktärerna. Ja allt det visuella är topp notch.

Peter Jansson har hittat en perfekt nivå som Beetlejuice. Karismatisk och utflippade utan att det blir nåt överspel – frågan är om den rollen ens kan överspelas? Han går från en ”snäll” demon i akt ett till att spela ut hela sitt register av spökerier när han inte får som han vill. Beetlejuice må ha namnet på musikalen men den som imponerar mest är Sayuri Yukawa som tonårstjejen Lydia. Sayuri har sista året kvar på SMU men hon äger verkligen rollen som Lydia. Blickarna, skådespeleriet och sånginsatsen är makalöst bra och det är njutning att se henne på scenen – en ny musikalstjärna som glimrar på scenen.

Hela ensemblen är väldigt samspelt och alla presterar på topp. Karin Oscarsson går från att den snälla tysta Barbara till att verkligen ryta i och ta kommandot. Carolina Harrysson är strålande som Delia (Lydias pappas ny parner). Daniel Sjöberg är bra i alla sina småroller och gör bokstavligen den snurrigaste rollen i musikalen.

Det är bara att gratulera Östgötateatern för den här fantastiska musikalen som levererar i alla delar. En musikal som roar och sprider glädje när höstmörkret pockar på och värd att åka till Norrköping eller Linköping för att se. Som musikalälskar är det så underbart att se att musikal på den här nivån inte bara görs på de stora scenerna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

För en vecka sedan hade Änglagård nypremiär efter sommaruppehållet. Nu ersätter Sanna Nielsen Helen Sjöholm i rollen som Rut Flogfält och Denny Lekström ersätter Lindy Larsson Forss i rollen som Zac.

Just den här kvällen spelas Alex Flogfält av Pontus Wonkavaara och Gottfrid av Joakim Jennerfors. Av de stora bärande rollerna är det ”bara” Tuva B Larsson som Fanny, som är från originaluppsättningen. Tuva är magnifik som vanligt.

Har man som jag sett Änglagård sex gånger blir det en liten utmaning att tänka bort hur rollerna har spelats tidigare – samtidigt är det kul att se hur dynamiken mellan karaktärerna ändras. Annat kroppsspråk, längd och röst skapar något nytt och eget. Just den här uppsättningen som är ikväll är speciell och jag blir lika fängslad och berörd av den här fantastiska musikalen som tidigare. Det är verkligen ”same, same but different”.

Olika är ju ett av Änglagårds budskap och ikväll är vi med om när olikheter sätter sin egen prägel på musikalen. Joakim Jennerfors Gottfrid är mer vital än Tommy Körbergs och ger en liten annan karaktär till Gottfrid utan att tappa bort det nyfikna och den varma relationen han bygger upp Fanny. Det är imponerande att se hur han och även Pontus Wonkavaara säkert tar sig an rollerna och levererar tonsäkert och starkt.

Sanna Nielsen och Denny Lekström tar sig an rollerna på sina egna sätt. Det är deras Rut och Zac.

Med en handling som berör och engagerar och Fredrik Kämpes magiska musik är det här en av fanatisk musikal som fångar in publiken från första tonen. En ren njutning till sista tonen.

Vi förflyttas tillbaka till 1960-talet och Detroit under den stora Motown-eran. Vännerna Deena (Janice Kavander), Evie (Laila Adéle) och Lorrell (Mary N´Diaye) ställer upp i en talangtävling med sin sånggrupp Dreamgirls. Efter tävlingen erbjuder Curtis (Alexander Larsson) dem att bli deras manager och ser till att de blir doakör till den framgångsrike sångaren James Thunder (Prince Mpedzis). Snabbt tar deras karriär fart men det blir slitningar i gruppen och Curtis har egna drömmar och ambitioner som han vill förverkliga genom Dreamgirls.

Handlingen är rätt tunn och stundtals känns det mer som en konsert med en röd tråd än en musikal. Det skrapas bara på ytan på karaktärerna men det vägs upp av flera helt outstanding sånginsatser av flera. I särklass bäst är Laila Adéle som slår knock på publiken i första akten i ”And I Am Telling You Not Going” och belönas med något så ovanligt som en stående ovation ända upp på balkongen mitt under föreställningen. Runt omkring hördes viskningar ”vem är det där?” Visste man inte vem hon är innan Dreamgirls så vet man definitivt det nu. I andra akten är det hon i en duett med Janice Kavander som hämtar hem ytterligare en stående ovation.

Alexander Larsson var med i Moulin Rouge förra året, men missade premiären på grund av en cykelolycka på väg till teatern. Ikväll fick han vara med och välförtjänt ta emot premiärpublikens jubel efter en strålande insats som den beräknande managern Curtis.

Den stora och välrenommerade ensemblen framför några riktigt snyggt koreograferade dansnummer som andas 60-tal, Michael Jackson och disco och det är en njutning att se dem.

Scenografin är effektfull och läcker. I inledningen, under talangtävling, finns en gigantisk spegel längs bak på scenen som reflekterar publiken och helt plötsligt är publiken en del av själva föreställningen och ser den från två håll. Snygga kläder och bra ljussättning som förstärker intrycket. Visuellt och sångmässigt i toppklass.

En proffsig musikal där de kraftfulla sånginsatserna står för behållning – en musikal som alla motownfans kommer att älska.

Bild Mats Bäcker

Så var det dags för en jukebox-musikal med Roxettes världsberömda låtar. Handlingen baseras på boken Got You back av Jane Fallon. En feelgood om kärlek, otrohet, hämnd och självförverkligande.

Stylisten Stephanie (Jessica Marberger) har varit tillsammans med Joe (Alexander Lycke) i 16 år och de har en 14-årig dotter Stella (Sara Stjernfeldt). En morgon upptäcker Stephanie att Joe är otrogen. Med hjälp av sina kollegor Natasha (Sara Lehman) och Gary (Oscar Pierrou Lindén) på modehuset Primera lyckas de få fram att tjejen Joe är otrogen med heter Katie (Marsha Songcome) och bor i Lincoln, där Joe jobbar några dagar i veckan. Katie tror att Joe är separerad och har delad vårdnad om dottern. Men när Stephanie konfronterar Katie med sanningen börjar de tillsammans planera en hämnd. I samma veva på Primera jobbar Stephanie med att styla såpaskådisen Meredith Maruska-Delicado (Sanna Martin), känd för att ha en gräslig klädsmak och som ofta plåtas av den stilige modefotografen Michael Sotheby (Patrik Martinsson). Upplagt för förvecklingar och missförstånd.

En lättsam historia där Roxettes låtar (som framförs på engelska) vävs in på ett snyggt sätt i handlingen. Ibland blir det dock mer konsertkänsla än musikal när handmikrofoner används. Det tar lite bort den där känslan av att plötsligt brister man ut i sång. Men det är nog det enda som stör mig lite lite grann. Från första tonen till den sista är det här annars makalöst bra. Scenografin av David Woodhead är riktigt bra och hela scenen använda och det är häftigt när den främre delen av scengolvet hissas ner och kvar på borte halvan är den stora orkestern och Merdith (Sanna Martin) som gör en av kvällens starkaste insatser i Listen To Your Heart. Det här är en musikal som verkligen lyfter de kvinnliga rollerna. Marsha Songcome, Jessica Marberger och Sanna Martin spelar sina starka kvinnokaraktärer med bravur och lysande sånginsatser. Även unga Sara Stjernfeldt som den kaxiga gitarrspelande dottern Stella glänser. Originalinsatser som är värda att vara stolta över. Alexander Lycke har en fantastisk röst och kraftfulla sånginsatser men hans karaktär Joe är rätt beige och alldaglig av sig. Lite ovanligt att se honom i en roll utan nån direkt pondus. Det är så man undrar vad Stephanie och Katie ser i honom. De riktigt mäktiga duetterna står Jessica och Marsha för, som till exempel It Must Have Been Love. Ett av de riktigt starka och minnesvärda numren.

I föreställningen finns många härliga och läckra ensemblenummer där de skickliga dansarna får visa upp sig i Miles Hoares koreografi.

Mäktig att få Roxettes låtskatt framförd av dessa musikalartister och hela Malmö Operaorkester under ledning av Joakim Hallin.

Ingen snack om saken om att det här kommer att bli succé långt utanför Sveriges gränser. Det är definitivt inte frågan ”om” den sätta upp utomlands utan ”när” och ”var”. Den hade lika gärna kunnat sättas upp direkt i London eller New York. Det är bara att gratulera Malmö Opera och alla som varit med om att få skapa och vara en del av den här fantastiska originaluppsättningen. Det här blir svensk musikalexport!