Musikalen Company av Stephen Sondheim och George Furth är den musikal som har fått flest Tony Awards. Company handlar om Bobbie, som i den här uppsättningen är kvinna och inte man som i originaluppsättningen, och spelas av Frida Modén Treichel. Bobbie är singel och fyller 35 år och alla hennes parkompisar samlas för att fira henne. Kvinnorna försöker para ihop henne med olika män medans männen i paren är mer kritiska till de killar hon dejtar. På nåt sätt är det bekvämt för dem att ha en kvinnlig singel i vänkretsen. Men hur mår paren egentligen? Som singel kan jag relatera en del till Bobbie och hur det är med vissa parkompisar man har. Det är en intressant betraktelse över typiska parförhållande. Det slår inte gnistor mellan Bobbie och killarna hon dejtar, men man kan inte låta bli att charmas av Andy (Olof Åhman) som själv tycker att han är ointressant och inte så smart. Varje replik levereras perfekt ofta med en komisk ton. Andy och de två andra killarna hon dejtar, Theo (Glenn Edell) och PJ (David Alvefjord) framför en charmig sång om Bobbie med den udda men lite komiska effekten att de gör det i ett nedsänkt dike.

Jag har inte sett någon annan uppsättning av Company så jag kan inte säga om det blir mer intressant eller inte med en kvinnlig Bobbie, men förstår greppet att det kan kännas mer modernt. Däremot är väl inställningen till att man måste vara gift/eller i par för att bli lycklig lite förlegad. Överlag är det en rätt lättsamt berättad historia om Bobbie och hennes vänner som lockar till överraskande många skratt.

Sondheim är en av de stora musikalkompositörerna men hans musik är inte alltid helt lättillgänglig vare sig för publiken eller artisterna som ska framföra dem. Musiken i Company är inte något undantag från det. Vissa låtar innehåller otroligt mycket text och Robert Fux som spelar Jamie, som ska gifta sig med Paul, och får kalla fötter, imponerar stort när han sjunger om att han inte vill gifta sig, massa text i ett högt tempo. Likaså är Helen Sjöholm formidabel som Joanne, Bobbies lite äldre rika väninna, gift för fjärde gången. Kvällen längsta applåd får Helen när Joanne i berusat tillstånd sjunger om damer som lunchar – sången och komiken i kombination är oslagbar.

I mångt och mycket är det här en ensemble uppsättning. Vännerna är väldigt närvarande i Bobbies liv och en av föreställnings höjdpunkter kommer i början av andra akten när man mitt i New York helt plötsligt i en rasande firar svenska helgdagar, från midsommar till nyår. Där får hela den fantastiska ensemblen visa upp vad de går för i ett klassiskt storskaligt musikalnummer- helt i min smak. Bobbie, inser till slut att hon kan inte bara leva sitt liv med sina gifta par utan hon måste göra ett val och leva. Är det någon av låtarna man har hört från Company så är det nog just Being Alive, en typisk powermusikal låt som framförs full av känsla och kraft.

Riktigt bra scenografi som på ett enkelt stilrent sätt förflyttar handlingen till olika platser. Koreografin är lite speciell och ibland lite kantig i rörelserna, men riktigt glimrande bra när Bobbie besöker sina vänner Harry (Rennie Mirro) och Sarah (Sara Jangfeldt) och Sarah ska visa några av sina jujutsu.-kast med Harry som sparringpartner. Det är ett nummer att uppleva – särskilt när de rör sig i slow-motion.

Stadsteaterns uppsättning av Company framförs av en riktigt bra samspelt ensemble med många namnkunniga musikalartister som verkligen levererar. Den här uppsättningen är i stora delar underhållande och mycket roligare än jag hade förväntat mig, men som musikal kommer Company inte att hamna på min 10-i-topp-lista över musikaler. Den är ändå absolut sevärd. Company sätts inte upp så ofta i Sverige och vill man lägga en av de stora musikalerna till sin ”musikaler-jag-sett-lista” är det här en bra uppsättning att göra det med.

Company spelas till den 17 november.