Duggregnet mötte publiken när de kom till Stadion och övergick till hällregn som varade nästan hela konserten – så Dancing on a sunny day blev en regnig dans av den entusiastiska publiken.

Förbanden Alba August och Victor Ray kämpade på för att få igång publiken men de hade det tufft i regnet.

Men så fort Benjamins band äntrade scenen, rökmaskinerna sprutar ut röd rök och ljusspelet är igång och tonerna till Looks who’s laughing now börjar spelas då är publiken fast. Otroligt snygg och proffsig inledning på konserten – i klass med vilken världsartist som helst.

Det här är en kväll där superstjärnan möter sitt 9-åriga jag. Den lille killen som hade problem med matten (och fortfarande har enligt honom själv) men som drömde om att en dag stå på ett utsålt Stadion och sjunga sina låtar. Ikväll är vi alla med och ser till att hans dröm går i uppfyllelse. Utsålt och publiken jublar och sjunger med. Flera gånger under kvällen stannar Benjamin upp för att ta in vad han är med om. Det här är stort för honom och han låter oss veta det. Hela familjen är med i publiken och firar med honom – den ende som saknas är morfar Hans som gick bort i våras. Men han finns med i den hyllning som Benjamin ger honom. Både i Det stora röda huset (med bildspel på familjen och huset i bakgrunden) och sen i en otroligt fin version av Det går en vind över vindens ängar som avslutas med en egen text om Torsbyfjärden.

Benjamin är så otroligt skicklig på att växla mellan det väldigt personliga och de storslagna maffia numren där ljusspelen, pyrotekniken och fyrverkerierna ramar in och höjer låtarna till världsklass. Otroligt mycket pyro i Tänd alla ljusen – stundtals så man inte ens ser Benjamin för all eld och rök . Fyrverkerierna i Kite tar nästan aldrig slut. Mäktigt och imponerande. Bandet är suveränt bra också och njuter lika mycket som Benjamin av kvällen.

Men lika minnesvärt är det när publiken önskar Hej Sofia! som han tävlade med i Lilla Melodifestivalen 2006 – och småskrattande och som på ett lyckorus sjunger han refrängen till publikens jubel. Ett ögonblick där den lille Benjamin lever sin dröm.

Under konserten uppmärksammar han också att Sara Sjöström är i publiken och publiken jublar åt hennes två OS-guld. Den här kvällen är Benjamins motsvarighet till OS-guld för han visar att han behärskar alla delar en konsert består av.

Mot slutet av konserten upphör regnet och den avlutande låten om att han är en legend avslutar han med en svensk vers om Stockholm och att han är lycklig. Finstämt mäktigt avslut och jag hoppas verkligen han har lyckats ta in den här kvällen. En konsert som kommer vara en sån där som folk om några år kommer säger ”jag var där” om.

Nu har han hans dröm om ett utsålt Stadion blivit sann – och det känns som att drömmen om ett utsålt Madison Square Garden inte är omöjlig. Då skulle jag gärna vilja vara där!