Operetten Vita Hästen skrevs 1930 i Berlin av Ralph Benatsky och är en av världens mest kända och spelade operetter med sånger som många känner igen som t ex ”Det skulle vara underbart”. Den kan lätt tas för lättsam underhållning för det är en förväxlingsoperett som lockar till skratt och utspelas i idyllen vid Wolfgangsee, där flera par till slut får varandra – slutet gott allting gott. Med det finns en underton av den mörkare tidsandan som rådde på 1930-talet och som det finns paralleller till idag.  Då liksom nu vill folk gärna roas och fly vardagen. Folkoperan lyckas väldigt väl med det, så till den grad att den är utsåld innan premiären, vilket är helt förståeligt med den namnkunniga ensemblen av skådespelare och operasångare – en blandning som gifter sig perfekt.

Jonas Karlsson, som spelar den kärlekskranke kyparen Leopold, gör en lysande skådespelarinsats och överraskar med en imponerande kraftfull sångröst. Föremålet för hans heta känslor är Stina Ekblad (Vitas Hästen ägare Josepha) som med sin svalare och lite bitska framtoning håller honom på halster. Strålande insatser av samtliga men en extra eloge till Joakim Larsson som inhoppare i rollen som Piccolon Gustl, utöver sina ordinarie. En fröjd också att njuta av t ex Elin Rombo, Alexandra Büchel och Richard Hamrins fantastiska röster. De kommer fram på ett annat sätt när det är operett och det är lättare att höra vad de sjunger.

Minimalt med scenografi, i stort sett bara en flaggstång och en balkong till rum 4. Men även Tyrolerorkestern används delvis som scenografi då de byter plats då och då under föreställningen. Pianot får agera bardisk. Inga klädbyten utan alla skådespelare är på scenen mer eller mindre hela tiden. Kläderna i lite dyster brunskala men tidsenlig.

En föreställning som roar och där allas insatser är genomproffsiga och imponerar.