Barberaren i Sevilla är Rossinis kända opera som baseras den första pjäsen i trilogin skrivna av den franske 1700-talsförfattaren Pierre Augustin Caron de Beaumarchais. Operan ska nästa år sätta upp del två Figaros bröllop som Mozart gjort opera och planerar den avslutade delen 2026. Den kommer att bil en mer moderniserad version.

Barberaren är en lättsam opera, en fars med förvecklingar och kärleksproblem, som även om den framförs på italienska är lättförstådd. Handlingen är rätt tunn och snart har man förstått vem som är vem på klassiskt farsmanér och man kan förutse hur det ska gå. Barberaren Figaro (Luthando Qave) som hjälper greven Almaviva (Konu Kim) och hans älskade Rosina (Dara Savinova) att få varandra när andra sätter hinder i vägen. En välsjungen, samspelad och stundtals komisk trio. Likt en vanlig fars dras ibland de komiska delarna några varv för mycket, fast i en opera så sjungs det förstås, men det gör att det blir lite utdraget och tappar fart.

För mig ska en kväll på operan vara en verklighetsflykt när man går in i den fantastiskt vackra guldglänsande byggnaden. Men tyvärr förtas den upplevelsen av scenografin och kostymerna i den här uppsättningen. Färgskalan på kläderna som uteslutande gick i grått, vitt, svart och beige, speglade bara det trista vädret ute och satte en viss nedstämd känsla över föreställningen. Det trista plywood/masonit-färgade huset där Rosina bodde, bidrog inte till att lysa upp föreställningen heller även om det fanns vissa röda inslag, men de gjorde att den mer liknade en lada än en italiensk villa. Jag vill inte se en svartvit föreställning – jag vill ha färg. Trots de musikaliska insatserna som var bra, gav scenografin och kostymerna uppsättningen en helhetskänsla av lågbudget.