Det här är Bowies sista verk och han hann se premiären 2015 innan han gick bort och nu sätts den upp för första gången i Sverige. En uppsättning som inte är lik någon annan musikal och frågan är om musikal är rätt benämning. Här har samma filmiska grepp använts som i Lille Eyolf på Dramaten och Gengångare på Stadsteatern där skådespeleri blandas med filmade sekvenser, men här har det filmiska fått övertaget på gott och ont. Medans publiken kommer in i salongen visas vad som händer i kulisserna på en heltäckande filmduk. När det är dags att gå in på scen följs Linus Wahlgren, som spelar den odödlige utomjordingen Newton, av en kameraman in på scenen och försvinner upp i lägenheten som är byggd mitt på scenen. Därefter är det en dryg timmes direktsänd filmad teater som visas på filmduken innan filmduken blir mer och mer genomskinlig och man återigen ser skådespelarna på scenen. Greppet med direktfilmade närbilder som projiceras samtidigt som man man ser skådespelarna live är effektfullt och snyggt i de avslutande scenerna. Här tänder det till och närvaron ökar och kulminerar i näst sista numret när Linus Wahlgren kraftfullt framför ”When I Met You” samtidigt som lägenheten snurrar runt och han balanserar runt i den. Filmsekvenser projiceras under tiden på den genomskinliga filmduken och lyfter helheten. Det är först i föreställningens allra sista nummer, Heros, en avskalad och finstämd version, som filmningen upphör helt.

Trots det snygga filmfotot och alla närbilder, det avskalade och nära, som är i de filmade sekvenserna så är det på bekostnad av känslan av att vara på teater. Skådespelarna jobbar med kameran och inte med publiken. Biokänslan som ibland övergår till en känsla av läckra musikvideos hänger sig kvar och påverkar helhetsintrycket. Det filmade är starkt men det känns inte här och nu fullt ut.

Skådespelarinsatser är dock otroligt bra och jag skulle så gärna vilja se det helt utan filmduk, eller i alla fall mycket mer av scennärvaro och projicering blandat för där är det skickligt och visuellt snyggt paketerat.

Linus Wahlgren är helt briljant i sin tolkning av Newton och utan tvekan är det här en av hans bästa insatser. I galenskapen , förtvivlan och dödslängtan är han extremt närvarande och känsloladdad utan att spela över och sångmässigt har han nog inte varit bättre. Bowies låtar är som klippt och skurna för honom. Tove Styrke är skör och spröd och flera gånger visar hon att hon kan leverera komiska repliker och får publiken att skratta med. S J Berger får till en känsla av obehag så fort han är med i en scen och han har den rätta Bowiekänslan i alla låtar han sjunger. Samtliga i ensemblen levererar på hög nivå.

Totalt sett är det sjutton låtar ur Bowies gedigna låtskatt som finns med t ex . Lazarus, Life on Mars, Absolut beginners, This is not America och Changes så den som gillar Bowie kommer att hitta en del godbitar här.

Det är tredje gången som jag ser Lazarus och från det första publikrepet den 10 februari så har de fått till en bättre känsla i och med det omgjorda öppningsnumret. Men det är en väldigt speciell förställning med det filmiska konstgreppet och berättartekniken. En föreställning som fascinerar.

Gillar man musikal och/eller Bowie så är det ingen tvekan om att man ska se den för att uppleva den och se vad man själv tycker. Det är kanske inte det bästa man har sett, men en föreställning som etsar sig fast och inte släpper taget om den som sett den. Se den med öppet sinne!

Foto Mats Bäcker

Foto Mats Bäcker

Foto Mats Bäcker