Gengångare av Ibsen kretsar kring fru Alving som tolkas med stor intensitet och känslostyrka av Helena af Sandeberg. Fru Alvings make bedrog henne och hon bär på familjehemligheter som är på väg att brisera nu när sonen Oswald (Emil Johnsen) kommit hem och visar intresse för Regine (Matilda Ragnerstam) som jobbar och bor i huset. Fadern Snickare Engstrand (Gerhard Hoberstorfer) vill ta henne med sig hem. Pastor Manders (Johannes Kuhnke) är på besök och det finns en spänning mellan honom och fru Alving. Frågan är hur långt Fru Alving är beredd att gå för att bevara familjehemligheterna. Dilemmat om vad hon ska välja och kunna leva med konsekvenserna. Mansidealet känns förlegat men dessvärre har vi inte kommit så långt man kan önska kring kvinnors rättigheter. Andra saker som könsjukdomar, incest som var tabubelagda när pjäsen kom 1881 kan man nu ha med och lyfts upp utan att det väcker samma känslor. Oswald är dödligt sjuk och aktiv dödshjälp tillåts fortfarande inte.

Nu spelas Ibsen både på Dramaten (Lille Eyolf) och här på Stadsteaten Gengångare. Bägge pjäserna bjuder på enastående kraftfullt och starkt engagerande skådespeleri. Det är ingen pjäs man går oberörd från. Precis som på Dramaten är det Sven Haraldsson som står för scenografin och använder sig även här av direkt filmade sekvenser. Ett grepp som även här ger mer distans än närhet, skapar en biokänsla istället för här och nu. Distans blir något större här för till stor del utspelas det i ett rum med en glasfond mot publiken. Snyggt grepp att vi tittar in genom glaset i deras hem, men glaset distanserar och filmade sekvenser ytterligare. Blir lite för lika sceniska grepp när det används på två uppsättningar så nära varandra i tiden.

Är det så att man tror att publiken inte klarar av för starka känslor direkt från scenen? Nu är skådespelarna så skickliga att de når ut trots det.