Ibsen skrev Lille Eyolf i slutet av 1800-talet men känns modern och dagsaktuell i den här uppsättningen. Alfred (Erik Ehn) slits mellan sitt skrivande och att vara närvarande far för nioårige sonen Eyolf, som är förlamad i ena benet efter en fallolycka som bebis. Rita (Livia Millhagen) är djupt förälskad i sin man och vill ha ensamrätt på honom. Hon är svartsjuk på hans skrivande, deras son och Alfreds syster Asta (Karin Franz Körlof). Så inträffar det tragiska att Eyolf drunknar och det värsta som kan hända har hänt. En pjäs full av starka känslor, osunda relationer, sorg, skam, passion varvat om vartannat. Intressant hur mycket starkare det blir när Ibsen låter Rita var den med starkt ägandebehov i en tid när vi nästan dagligen läser om hur någon man mördat den han bor med för att hon är på väg att lämna

Skådespelarinsatserna är fantastiska. De gräver djupt i känsloregistret och spelar ut sina känslor med intensitet och kraft. För att förstärka känslorna än mer har scenografen Sven Haraldsson använt sig av tekniken att filma direkt i föreställningen och projicera filmen på väggen. Ett grepp som bara delvis fungerar förstärkande. För samtidigt som ansikten och känsloyttringar visas i storbild skapas en distans till publiken och det blir mer en biokänsla än en scenisk känsla. Speciellt som i många av scenerna ser man inte skådespelarna på scenen utan bara filmat.

Starkast är det när skådespelarna är på scen och får briljera med sina starka känsloyttringar som balanseras utan överspel.